Fortsättning på föregående reflektioner om skillnaderna mellan olika sektorer, efter att i rätt många år pendlat på gränsen och jobbat inom och mellan första, andra och tredje sektorn. Den privata sektorn (tydligen den "andra" enligt Wikipedia) är kanske endimensionell, krass och hård. Men då handlar det oftast om pengar, man vet vad man talar om. Det finns klara resultat och avtal, kalkylerade risker. Människor är ofta flexibla och vana vid att vara proaktiva eller åtminstone reaktiva och dynamiska. Att kommunicera med människor, att verkligen lyssna vad kunder och businesskontakter säger, att förstå dem och deras målsättningar och behov, att reagera och vara klar och tydlig är grundläggande kriterier för den som ska vara med längre i gejmet. Toleransen är dålig för folk som länge gör mycket svagt ifrån sig, inte följer avtal eller inte förmår lyssna eller kommunicera.
Inom den första och ibland också den tredje sektorn fungerar det annorlunda. Man talar inte bara om pengar, resultat mäts ofta lite hur det råkar. Och ju mer man försöker mäta, desto mer går det ofta åt skogen, eftersom det ofta är så oerhört svårt och dyrt att få fram information av någon som helst kvalitet. Följaktligen är det också mycket svårt att få bort personer som motarbetar förverkligandet av överenskommelser, inte lyssnar på verkliga behov eller som använder resurser på absurda och ineffektiva sätt. Inom dessa sektorer är det lätt hänt att man fattar beslut tvärt emot vad de uttalade strategierna är. Det är direkt häpnadsväckande ibland. Och det värsta är att det är så svårt att argumentera mot dessa felprioriteringar för allt är så luddigt. Därför gör man också klåp av absurda mått med förskräckliga konsekvenser ibland. Till exempel den ständigt växande administrations- och omorganisationsfrenesin leder till svåröverskådliga kostnader och tvivelaktiga resultat, som dessutom utvärderas sällan eller först när ansvariga beslutsfattare redan bytts ut. Det förekommer enligt min uppfattning mycket ineffektivitet och resursslöseri som aldrig skulle tolereras inom den privata sektorn. Men det värsta är när organisationer i praktiken direkt arbetar mot sina strategiska målsättningar. Man vet aldrig var man har en del folk. Med folk som tänker pengar, talar man pengar och resultat. Andra talar så gott de kan om "resultat". Jag försöker tala om pengar så gott jag kan.
Kartanoiden elämästä 1800-luvulla ja muutakin tutkimusta
10 timmar sedan
det finns definitivt inom den första och tredje sektorn ett problem med personer som kan hänga kvar i all oändlighet fastän de bara motverkar organisationens mål. men jag tänker att de, genom att vara organisationer som ska spegla det samhälle de verkar i (särskilt inom första sektorn), också måste reflektera den verkliga världen där en massa mänskor saboterar vad än de ger sig in på. det är på sätt och vis både deras plikt och förbannelse att måsta likna världen omkring dem. på ett sätt som företag inte ens behöver bry sig om.
SvaraRaderaHm, kanske. Och det är också ett visst självändamål i att det finns en tröghet och motvikt i samhället mor privata sektorn, i synnerhet i dag då så stora pengar rör sig så snabbt och oförutsägbart. Men samtidigt är det nog alldeles vansinnigt knäckande att se hur effektiva och särskilt små dynamiska enheter aktivt motarbetas så som störande element i den allmäna förstelnande byråkratin. De är som horn i sidan på dessa dinosaurier, som helst vill göra sig av med detta småkrafs som bara visar hur ineffektiva de själva är .... (kommer osökt att tänka på Ekenäs BB här igen ...)
SvaraRadera