X, Y och Z

När jag var liten och gick på födelsedagskalas hos mina kompisar bjöds vi ofta på tårta. Alla åt väluppfostrat upp det som bjöds, eller lämnade på tallriken det som inte smakade – lämpligt besvärade, möjligen med en mumlad liten ursäkt, då man steg upp från bordet. Jag kanske var ovanligt förskrämd, men det skulle aldrig ha kommit på fråga att be om att bli serverad något som inte stod framdukat.

Överraskningen var alltså ganska stor då mina egna barns kamrater ogenerat kunde kommentera festbordet och genast högljutt meddela att de inte gillar tårta. Nästan ingen gillar tydligen (längre?) tårta, lärde jag mig ganska snabbt. "Har ni inte glass? Varför har ni ingen lemonad?"

Dagens ungar väntar sig att bli bemötta med respekt. De anser sig ha rätt att säga vad de tycker om och vad de inte gillar. De är människor man inte kan leda med management by perkele. De sticker hellre än att göra något de inte ser poängen med. De har ett absolut krav på alla sysselsättningar att de ska vara meningsfulla. Dessa generationer är redan ute i arbetslivet.

Härom dagen tittade jag på ett gäng unga beväringar som väntade på tåget i solskenet. Jag funderade på hur man i armén hanterar dessa generationer. Antagligen inte särskilt bra, eftersom det är så många som avbryter sin militärtjänstgöring.

Men ligger felet i systemet eller i människorna?