Medietanken och upphovsrätt

I det första på ett längre tag medvetet skapade "svenska rummet" i Helsingfors, det så kallade G18, ordnas på torsdag och fredag denna vecka en festival under rubriken Medietanken. En av drivkrafterna är Ingrid Svanfeldt, som arbetar med projektet Video i klassen, som går ut på digital storytelling i skolor. Projektet är viktigt. Dagens och morgondagens människor behöver inte bara kunna skriva och läsa text, utan borde kunna hantera en mycket större kommunikationspalett.

Torsdagseftermiddagen användes på bland annat upphovsrättsfrågor, medan kvällen och fredagen ägnas åt film. Viveca Still, upphovsrättsråd från Undervisnings- och kulturministeriet, talade ingående om frågeställningar som lärare stöter på i sitt arbete. Bland annat begränsas finska lärares arbete av tolkningen av klassrummet som ett offentligt rum. Å ena sidan visar sig lagen vara mycket vag och svårtolkad på många ställen. Vid tvister måste man i slutändan ofta antingen ty sig till specifika avtal som gärna ingåtts skriftligt i god tid eller beslut (fi) som bedöms från fall till fall.

I princip ligger ju ansvaret på den som använder material, samtidigt som det finns vissa gränser för vad som kan anses rimligt gällande hur noga man till exempel kan förväntas ta reda på om enskilda material som finns fritt på webben. Sunt förnuft måste ändå användas i varje vända. Lärare har ju ofta tillgång till trygga material och kan också långt använda sig av citaträtt. Det är trots allt förstås bra om lärare tar det säkra för det osäkra och föregår med gott exempel. I Finland är domar och ersättningskrav skäliga för enskilda personer som slutkonsumenter, till skillnad från hur man i USA använder ersättningar i avskräckande syfte.

Det var också roligt att se att upphovsrätten fick ett starkt stöd i den paneldebatt som ordnades. En av de starkaste förespråkarna för copyrightersättningar var i själva verket den yngsta debattören, en gymnasist. Piratpartistens största problem verkade vara diskrepansen mellan "folks allmänna rättskänsla" och lagen. Han har visserligen en poäng, men det gynnar nog inte saken att blanda in amerikanska rättsfall. Dessutom verkade panelisterna eniga om att det sakta håller på att etablera sig strukturer för både fria material och sådant man tar betalt för. Den största orimligheten i det nuvarande systemet är utan tvivel de absurt långa skyddstiderna.

Min personliga åsikt är att stora problem finns i att man inte beaktat kopieringens och användningens syften tillräckligt i lagen. Det finns inte heller ännu, enligt vad jag känner till, ett etablerat förfarande vid copyrightbrott som gjorts oavsiktligt eller i allmänhetens intresse. Detta drabbar forskning och kulturarvsorganisationer ganska illa, och därigenom hela samhället.

Själv är jag tveksam till automatiska heltäckande licenser för exempelvis övergivna verk. I stället kunde man lagstifta om en rimlig ersättningsnivå i fall en upphovsrättsinnehavare infinner sig och vill ha ersättning för material som publicerats på webben utan kommersiella intressen. Om regler fanns, kunde minnesorganisationerna faktiskt ta på riktigt ekonomiskt kalkylerade risker. Nu förhindrar osäkerheten mycket material från att publiceras, också sådant som tillhör kulturell allmänning eller vars upphovsrättsinnehavare skulle vara villiga att avstå från rättigheterna om de tillfrågades. Förhoppningsvis är kutymen i Europa på väg ditåt.

En motivering för allmän licensiering vore om inkomsterna gick till en stiftelse som faktiskt skulle understöda konstnärer och andra upphovsmän genom stipendier och understöd. Då kunde man kanske frikoppla den rena politiken från konsten, på ett liknande sätt som man frikopplat public media från riksdagen i Finland. I slutändan betalas ju ändå en stor del av upphovsrättskostnaderna av statliga organisationer, alltså med skattemedel. Men hur som helst är det någon som sitter och bestämmer vilken konst är värd att stöda. Det problemet är svårare att komma ifrån.