Digital humaniora - kursförberedelser

Nu sitter jag igen med min grundkurs i digital humaniora. Den börjar i mitten av januari och denna gång har jag två föreläsningar i veckan, vilket innebär att jag borde förbereda mig långt nu under julen. Nu tänkte jag helt skippa tenten och i stället ställa högre krav på uppgifterna under kursens gång. Och också ge flitigt med individuell respons under kursen. För att tvinga mig själv att utkristallisera mina pedagogiska målsättningar har jag gett varje föreläsning några explicita frågor som studenterna ska kunna svara på efteråt. Tänkte att jag inte släpper ut dem, innan de kan svara ...

Några revideringar har jag gjort i innehållet, bland annat har jag skippat informationssökningen och helt gjort om avsnittet om databaser. Dessa två föreläsningar fyllde inte alls sin funktion förra året, märkte jag. Som förut bli början asteoretisk och sedan blir det allt mer praktiskt och konkret. Här är mina frågor för i år:

1. Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?
2. Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?
3. Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?
4.Vad är viktigt att veta om man tänker digitalisera text eller vill använda digitaliserad text i forskning?
5. Vad är viktigt att veta då man använder eller skapar digitala audiovisuella material?
6. Vad är det för skillnad på digitaliserade och digitalbaserade material? Hur kan man bevara digitala material för eftervärlden och hur kan man kontrollera autenticiteten hos digitala material?
7. Informationsstrukturer och strukturerad data - vad är det och hur jobbar man med dem? Vad är metadata och ontologier?
8. Text i digital form inbjuder till användning av kvantitativa metoder (computational turn) också inom humaniora. Vad kan man göra och vilka metodiska utmaningar finns?
9. Tredimensionella modeller och kartor erbjuder också möjigheter för humanister. Hur kan historiker använda sig av dessa metoder och vilka metodiska utmaningar uppstår?
10. Hur gör man rent praktiskt när man vill använda ett digitalt material som källa? Hur gör man källkritik och hur hänvisar man?
11. Hur kommunicerar man sin kunskap på ett effektivt sätt?
12. Hur skapar man en webbprofil? Hur kan man få tyngd för vetenskapliga resultat när alla kan publicera sig fritt?

Kursen slutslut

Efter diverse egna deadlines och studentdimission hann jag äntligen sammanställa resultaten för årets kurs Digitalkultur i humaniora. Många bloggar var riktigt fina. Det som var för mig överraskande var skillnaden mellan prestation bland dem som skrev essä vs dem som skrev tent. Medan essäerna ofta höll hög nivå, var tentsvaren som baserade sig på litteratur av Luke Tredinnick, Peter Shillingsburg, Clay Shirkey och Charles Leadbeater (man skulle välja en bok av de två föregående och en av de två senare) rent ut sagt bedrövliga. Vårens studietrötthet syntes alltså i tentläsningen men inte i essäskrivandet. Är faktiskt förmågan att analytiskt ta till sig monografier så svag bland dagens studenter?

Jag som trodde att textkritik stod högt på agendan i studentskrivningar och inträdesprov nu för tiden! Eller är det så att man bara ska läsa och analysera korta snuttar och artiklar, att större teoretiska resonemang är för svåra att begripa och hantera? I så fall är det nog högst oroande med tanke på vilken funktion dagens historiker och humanister borde ha, vilka färdigheter de borde bidra med i samhällsdebatten. Nu var ju en stor del av studenterna förstås rätt i början av sina studier, och man kan väl hoppas de lär sig greppa mer komplicerade teoretiska och analytiska resonemang. För svåra eller tunglästa kan man ju inte ens påstå att någon av dessa böcker är, i synnerhet Clay Shirky och Charles Leadbeater är ju så underhållande och lättlästa att jag nästa drog mig för att välja dem som tentlitteratur!

Vad jag hade velat läsa hade varit dels en text som klart visade att det fanns förståelse för tentbokens författares ansats och epistem eller världsåskådning, dels klart strukturerade analyser av olika avsnitt i innehållet. I synnerhet det senare verkade övermäktigt i många fall: att förstå struktur och resonemang i en bok och urskilja vad som är argument i ett resonemang och hur man byggt upp de olika argumenten. Nu fanns det många gånger ingen förmåga att skilja på olika nivåer i texten. Vetenskaplig kritik, kort sagt, behöver tränas upp också för större textmassor.

Pedagogiskt är ju detta sannerligen en utmaning och jag velar lite över hur jag ska göra nästa år. Jag skulle väldigt gärna vilja att studenterna skulle läsa och ta till sig litteraturen, men jag undrar om det inte lär sig mer genom att skriva essä.

Skapa din egen webbprofil

Har du googlat dig själv på länge? Vi började dagens föreläsning med att titta på en video om hur Google fungerar. Vi hade tangerat ämnet förr, så det var mest som repetition och en presentation av hur textsökningar fungerar. Sökmotoroptimering (SEO) är ett hett område och också som privatperson är det bra att ta kontroll över sin egen webbprofil och fundera över sökresultaten.

Vi googlade sedan ett antal personer och kunde hitta mer och mindre trevliga resultat. Jag tror och hoppas att min poäng blev klar: om du inte själv förser söktjänsterna med egen info om dig, gör någon annan det. Och det är kanske inte alltid så trevligt. 

Sidor som vanligen rankas högt av Google är Wikipedia, universitetens offentliga sidor och bloggar. Ett enkelt sätt är alltså att blogga under eget namn. På så sätt kan men ge en rättvis bild av sina egna kompetenser och intressen. Vi talade också om Twitter och hur det fungerar och varför det är bra att twittra. För att spara twittertrådar rekommenderade jag Storify, eftersom twitter inte är sökbart i mycket mer än ett dygn bakåt.

Ett annat och mycket bra sätt att styra vad folk hittar om en på nätet är att skapa offentliga profiler i professionella nätverk. Google+ erbjuder en bra kanal till Googles index. För akademiker är Academia.edu bra, liksom LinkedIn, som erbjuder möjligheter att göra upp bra CV:n och också kommunicera med kolleger. Jag visade också Quora, som åtminstone just nu kommer rätt högt upp bland resultaten för mig.

Dessutom rekommenderade jag att man publicerar sina presentationer på SlideShare. Det lönar sig att satsa på att göra presentationerna så att man kan och täcks publicera dem! Prezi tenderar komma högt i sökresultaten.

Gällande webbtext, som de flesta någon gång kommer att skriva, påpekade jag att det i princip rör sig om ett helt annorlunda skrivande. Några korta råd jag gav var:

-skriv koncist, läsningen är hoppande och långsammare

-skriv journalististiskt: pang på rödbetan, viktig med tanke på SEO

-rubriken viktig: se ovan, tänk på googlarna

-skriv enkelt: korta meningar, korta stycken

- tänk på webbsurfarna: bra mellanrubriker, listor, andra hållpunkter i texten

- om det blir mycket text: dela upp den på flera sidor, eller gör ankare i sidan: det kräver rätt mycket analys och planering

-ta exempel av andra sidor du tycker funkar bra, där man hittar bra

Sedan tittade vi på en del andra sajter, så som Flickr och Delicious. Videodelningssajter nämnde jag mer i förbigående. Sist talade jag kort om statistik och länksökning. 

Detta var den sista föreläsningen och jag hoppas på respons av studenterna, inte minst för att kursen är tänkt att göras om nästa år. Vissa saker vet jag redan själv att jag behöver åtgärda, bland annat biten om informationssökning och databaser och användningen av Moodle. Som helhet har det varit en jätterolig kurs att hålla, intressanta diskussioner och studenternas bloggar har gjort undervisandet mycket givande.

Vetenskap och webb

I dag började vi med att titta på TED talkvideon om textmining. Efteråt diskuterade vi lite metodiska problem som representativitet och det faktum att språket faktiskt är så erhört kontextberoende, medan datorn bara opererar med siffervärden och matematiska algoritmer.

Sen berättade jag om vetenskapligt publicerande och hur den vetenskapliga kommunikationen traditionellt sett ut. Dagens läge är ändå ett annat, eftersom webben erbjuder möjligheter till öppen och snabb kommunikation. Vi talade också om upphovsrätter och vad de innebär. Jag rekommenderade användning av Creative Commons-licenser alltid då det bara är möjligt. Delad kunskap är mångfaldig glädje och gynnar både den som ger och den som tar - liksom hela samhället.

Vetenskapligt publicerande

View more presentations from Jessica Essen

Vi övar källkritik

Dagens ämne var källkritik och hänvisningar gällande digitala material. Jag har skrivit om hänvisningar förr här och här.

Poänger jag i dag särskilt försökte understryka var att man ska reflektera över varför man hänvisar, vikten av att beakta materialets (och länkarnas) beständighet och fundera över vad materialet man använder egentligen består av, dvs vad som saknas i det man använder digitalt: Vilket är urvalet jag söker i? är en fråga man bör ställa sig så man söker i en databas. Och förstås vilken behandling materialet genomgått. Vi diskuterade också annan kontextuell information och hur mycket metadata som egentligen borde finnas (det är mycket!), om materialet ska användas i forskningssyfte.

Det enda digitalbaserade material vi tog oss an denna gång var Jaikuarkivet. I realtid fick vi också hjälp på Twitter, stort tack till Joakim Jardenberg och Andreas Holstenson! Nu funkar Jaiku-arkivet så att man ser det ursprungliga datumet för varje inlägg och om man för kursorn över det, får man se den relativa tiden sedan inlägget publicerats.

Nu blir det lite paus i kursen, så jag hoppas mina adepter bloggar flitigt och också läser lite teori till nästa gång, för då ska vi granska mera metodfrågor! Främst på listan Peter Shillingsburgs bok och Luke Tredinnicks första och andra bok om digitalkultur.

Att söka information

Dagens tema var informationssökning. Vi började med webben och talade sedan om lika typer av kataloger och hur deras strukturer skiljer sig från varandra. Jag har tidigare bloggat om ämnet här. I synnerhet (digitala) arkivmaterial är problematiska att söka i, eftersom katalogernas struktur ofta är sådan att innehållet framkommer endast av den hierarkiska strukturen i katalogen.

Det var närmast några saker jag ville understryka:

1. Informationssökning är inte lätt, det tar tid och kräver tålamod för att man ska vara säker på att man fått fram det relevanta materialet

2. Använd trunkering, synonymer och ämnesordslistor för att hitta söktermer

3. Sök i flera källor, använd listor på resurser såsom de på Agricola eller i NELLI. Kom ihåg att det vanligen också finns böcker i arkiv, arkiv på museer osv.

4. Kombinera och avgränsa sökningarna och sortera resultaten! Också i databaser kan man ofta både söka och bläddra eller surfa.

5. Be om hjälp av personalen (hur sura de än ser ut, det är faktiskt deras jobba att hjälpa till!)

Min presentation med en del länkar publicerade jag på SlideShare. En del länkar har tyvärr försvunnit vid konverteringen, så man måste kopipejsta ...

Informationssökning för historiker

View more presentations from Jessica Essen

Hur och varför man gör en databas

I dag berättade jag om att planera och göra upp databaser. Om man har stora mängder information som går att strukturera kan det löna sig att spara den som en databas, eftersom det gör det lättare att hantera och behandla informationen då.

Som exempel visade jag hur vi byggt upp den bokhistoriska databasen Henrik, som finns hos Finska Litteratursällskapet på bibliotekets webbsidor. Det är bäst att börja arbetet med att rita upp en modell av det man vill beskriva med databasen, exempelvis genom att rita upp en ER-modell. I modellen ritar man upp vilka entiteter som informationen behandlar och hur de olika entiteterna och deras egenskaper (attribut) förhåller sig till varandra. Modellerna kan sedan enligt några enkla regler förvandlas till en relationsdatabas.

När man skapar och använder dylika resurser vid sin forskning bör man också göra upp en plan för hela arbetet och inte minst planera vad som kommer att hända med materialet när man är färdig med sin forskning. Bra information om hur man gör finns hos Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv. Om man samlar på sig mycket olika filer, exempelvis bilder, behöver man också göra upp en databas för att hålla ordning på dessa. Där kan man spara metadata om varje fil. Man måste också tänka på att varje objekt måste ha en unik id, så att man kan skilja på alla dokument.

Om man inte har tillgång till databasprogram, kan man också använda vanliga tabelldokument. Fundera då noggrant på vilka fält eller kolumner som behövs. Det är alltid lättare att slå ihop olika fält än att dela på existerande fält. Lägg därför varje typ av information i ett eget fält. Fundera också på hur du kan dokumentera sökningar eller andra åtgärder som du gör under forskningsprocessen, så att du kan redogöra för dem efteråt.

Digitalbaserade material och LDB

Dagens föreläsning handlade om digitalbaserade material och om långsiktigt digitalt bevarande. Jag har behandlat ämnet ett antal gånger i bloggen och man kan får fram texterna genom att söka med nyckelordet långtidsbevaring (taggmolnet finns längst nere på sidan). Den mest grundliga genomgången finns här.

Digitalbaserade material, på engelska born digital objects, är en växande grupp material. Dessa material är framtida forskares källor … men vad ska vi bevara och hur är inga lätta frågor att besvara. Trots att nästan alla material i dag uppstår i digital form, behöver inte alla material bevaras digitalt, till exempel text och stillbilder går förhållandevis enkelt att göra om till fysiska objekt, som kan läggas i arkivmagasin och bevaras på traditionellt sätt.

Men till exempel webben innehåller mycket material som inte kan återges på ett sätt som liknar den ursprungliga användarupplevelsen utan en dator. De tekniker som man i dag använder för att ta tillvara webb utelämnar ändå en stor del av materialen av tekniska orsaker, exempelvis diskussionsforum blir ofta oinsamlade. För att rädda dem för eftervärlden behövs andra åtgärder.

Digitalt bevarande kräver aktiva åtgärder eftersom material så lätt kommer bort eller blir obrukbart utan planering och dokumentation. Bevaring är därför dyrt, mycket dyrare än det kostar att köpa en hög hårddiskar. Men vilka är de alternativa kostnaderna, för återskapande av information (om det ens är möjligt), för männsikors rättskydd, för vårt kulturarv?

Ännu om film

Jag måste ännu tillägga några ord om digitalisering av film. Peter von Bagh, som måste anses vara en av de största experterna och en av vår tids stora intellektuella på området åtminstone i Europa, har ansett att det statsfinansierade digitaliseringsprojekt i våra biografer som är i sitt slutskede är en av det senaste seklets värsta kulturskandaler. Han utdömer digitaliserade versioner av gamla filmer både i både estetiskt och vetenskapligt hänseende. Endast mycket högklassig digitalisering av HD-kvalitet kan (möjligen) komma på fråga. Bildåtergivningen bedömer han i 999 fall av 1000 som fullständigt undermålig, och är skärrad över att filmforskare exempelvis skriver vetenskapliga texter om film utgående från diverse dvd-versioner. von Bagh anser att bildkvaliteten, ljuset, färgerna och känslan i riktig film inte kan återges digitalt. Han har förfäktat detta återkommande i synnerhet i tidskriften Filmihullu.

Det som förr hette Filmarkivet är i dag en del av det Nationella audiovisuella arkivet, där man samlar in och bevarar både tv, radio och film. Antti Alanen har fört en interassant blogg och han har också skrivit om digitalisering. Inlägget är gammalt och en del har väl förbättrats vad gäller standarder, men inlägget är belysande gällande villrådigheten inför de nya teknikerna. Kanske det ändå inte gått så illa, åtminstone ibland har ju tekniken varit till nytta, som man kan läsa i Kristin Thompsons och David Bordwells blogg.

Digitalisering av fotografier och ljud

Dagens föreläsning handlade om digitalisering av bild och ljud. Det blev av tvång rätt tekniskt med samplingsfrekvenser, färgdjup och filkomprimering. Avsikten var att illustrera hur mycket tekniska val man måste göra då man vill digitalisera material. Ibland är man ju tvungen att göra det bara för att rädda innehållet för eftervärlden, då mediets livslängd närmar sig sitt slut. Exempelvis videokassetter håller ju som bekant i princip bara ett decennium, ungefär, beroende på kvalitet och förvaringsförhållanden. Ofta gör man digitalisering för att öka tillgänglighet och användbarhet, exempelvis för smalfilmer eller fotografier på glasplåtar.

I princip vill man ju spara så mycket information som möjligt, och har man mycket tid och pengar kan man ofta spara mycket mer än vad de mänskliga sinnena behöver för att anse att kopian är lika bra som originalet. Ibland kan det till och med bli bättre då man kan förbättra exempelvis bilder eller ljud så att man själv kan få ut mera information av dem.

Om man vill bevara "originalet" måste man också ställa sig frågan vilket som är originalet: är det objektets nuvarande skick eller bör man till exempel försöka åstadkomma de "ursprungliga" färgerna i ett gulnat fotografi? Också här måste man kanske ibland fundera över upphovsmannens intention och fundera hur man borde beakta den. Och som vi konstaterade under föreläsningen borde man kanske här också, liksom vid textdigitaliseringen, försöka skapa olika versioner i den mån det är möjligt.

Digitalisering kräver mycket kompetens och förberedelser. Man måste prioritera och avgränsa, bestämma sig för teknik och processer. Det är också mycket viktigt att man dokumenterar allt och skapar tillräcklig metadata för varje objekt.

Men vi diskuterade också de problem som arkivens och bibliotekens höga kravnivå skapar. De som läser finska kan med fördel kasta ett öga på den utredning som nyss publicerades om forskarnas tankar kring digitala material. Jag har själv skrivit en litet inlägg om forskardriven digitalisering som väckt en del respons.





Vi tittade också på den äldsta bevarade filmsnutten av Joseph Niépce från 1888.

Att digitalisera text

Digitalisering : Digitalkultur i humaniora on Prezi

Dagens föreläsning handlade om digitalisering av text. Man kunde kanske tycka att det är en enkel sak att återge text i digital form: en bokstav är väl en bokstav? Men i verkligheten är man tvungen att ta ställning till många saker. Vägen från en bokstav på papper till en bokstav på en datorskärm är lång och invecklad.

En digital version av en text är alltid en ny utgåva, som kräver att man fattar beslut om vilka saker man ska ta med i det nya formatet: hur ingående beskrivande metadata behövs om själva källan och vad behöver man berätta om själva digitaliseringsprocessen? För vem görs digitaliseringen och hur ska det digitala materialet användas? Hur ska man strukturera själva texten? Behöver man återge grafiska element som layout och typsnitt? Hur gör man med sidnumrering? Vilket eller vilka exemplar av originalet väljer man att utgå från om det finns flera versioner? Vill man korrigera stav- och tryckfel?

En korrigering eller normalisering av texten ger en bättre sökbarhet men innebär också risk för feltolkning. Samtidigt kan man förlora information som i ett senare skede skulle ha varit relevant. Ju mer information man vill ta med, desto mer arbetsdryg och kostsam blir digitaliseringen. I utgångsläget bör man sträva till att bevara både en bild, alltså ett facsimil, av originalet och parallellt skapa en digital version av texten för att uppnå de fördelar en digital text har: tillgänglighet, sökbarhet och kopierbarhet.

Stora och välstrukturerade textkorpusar ger möjlighet att ställa nya typer av frågor till materialet. Genom digital gruvdrift kan man få syn på saker, mönster och regelbundenheter man annars inte noterat. Man kan söka igenom material som man inte under en livstid kunnat läsa igenom eller analysera på annat sätt. Samtidigt är de tekniska processerna i sig ogenomskinliga och svåra att utsätta för kritisk granskning. Ju mer strukturerad en text är, desto mer tolkning har gjorts vid framställningen, antingen av människor eller av datorprogram.

En viktig sak att minnas är dessutom att man vid gruvdrift av text egentligen alltid endast undersöker språket, inte en kultur, eftersom man maskinellt kan behandla endast tecknet, inte betydelsen. Om en betydelse har länkats till ett ord exempelvis genom hänvisning till en ontologi, har alltid en tolkning gjorts av någon utgående från den personens premisser och den information han just då haft till sitt förfogande.

Det finns ingen genväg då det gäller att förstå texter från en förgången tid och en annan kultur med en annorlunda världsbild. Man måste gå den långa vägen och lära sig språk och tankesätt från den tid man vill undersöka. Det kräver grundlig kring- och inläsning i textmaterial. Betydelserna och begreppen förändras kontinuerligt och varje text har uppkommit genom en skrivhandling i sin egen tid och kontext. Men den som har gjort det, och förstår och kan läsa en text på ett bra sätt besitter också viktig kontextuell information som han bör dela med sig. Genom metadata och annotering kan experter hjälpa oinsatta att inte missförstå eller misstolka texter. För digitala texter tenderar också att dyka upp lösryckta ur sitt sammanhang i den digitala världen. Historikerna och de som digitaliserar har här ett stort ansvar.

Vi kommer under senare föreläsningar att titta närmare på hur man källkritiskt måste gå till väga med digitala material.

Dator, internet och webb

Webb: ett, två, tre! on Prezi

I dag föreläste jag om datorns historia och hur datorernas grundlogik fungerar med binära tal och boolesk logik. Det som är viktigt att tänka på när man forskar är att datorn i praktiken är en räknemaskin som opererar som en svart låda, dit man matat in dels data, dels instruktioner, alltså program. Närmast är det slutresultatet, det som datorn spottar ut i andra ändan, som man kritiskt kan granska. Själva processens korrekthet bedöms traditionellt utgående från om resultatet är korrekt eller inte.

Vi gick också igenom skillnaden mellan internet och webb. Webben är den del av internet som man kommer åt via en webbläsare och som följer http-protokollet, det vill säga har en ip-adress och instruktioner i html-kod. I dag har också vanliga internetanvändare tillgång till annan teknik via sina appar i smarttelefoner.

Internet är inte färdigt ännu. Medielandskapets förändring är ännu på gång. Den första stora förändringen har varit att det nu finns ett medium som de flesta har tillgång till och genom vilket de kan nå en stor publik: hela världen. Man kan alltså med fog fråga sig vad ordet publicering i dag egentligen betyder? Nu finns det också en lång svans av innehåll, små segment och grupper som kan intressera sig för och dela kunskap om mycket marginella fenomen, vilket tidigare inte varit möjligt.

Internet är ändå på väg vidare. Nästa steg är en webb av länkad data, bestående av s k linked open data, inte bara av av inte länkade hela dokument. Genom att tilldela också enskilda informationsstorheter eller objekt egna identifikatorer, kan man göra webben ännu tätare. Man kan också koda in hur olika objekt förhåller sig till varandra, vilket gör sökandet ännu mer effektivt. Ju mer information vi har, desto viktigare blir det att kunna sålla fram relevant information.

Vilken är då historikerns eller humanistens roll i detta läge då vem som helst kan publicera vad som helst? Hur kan man göra relevant och korrekt information och kunskap synlig? Hur kan man se till att kvalitetsinformation har genomslagskraft? Det är en fråga vi kommer att återkomma till senare under kursen.

Kulturteori

Digitalkultur i humaniora 2012 Kulturteori on Prezi

I dag föreläste jag om kulturteori. Vi började med att fundera över vad kultur egentligen är. Begreppet har många betydelser beroende på kontexten: det kan betyda i stort sett allt, för kulturen påverkar hur vi uppfattar och kommunicerar med omvärlden, till exempel vad vi uppfattar som fult eller vackert, vad som är acceptabelt beteende eller inte.

Under 1800-talet uppstod en användning av ordet som den humana verksamheten i motsats till det mekaniska. Kulturen, odlingen, kom att avse utvecklingen av människans andliga förmågor. Ordet används ofta om fin- eller högkultur, om det finaste man kan skapa i kulturen.

Men kultur kan också förstås mer antropologiskt, som folkkultur eller lågkultur. Under inverkan av poststrukturalismen har man också börjat studera denna "vanliga" kultur på liknande sätt som antropologerna under 1800-talet började forska i främmande kulturer. I dag använder man verktyg lånade från språkfilosofin och lingvistiken. Allt som människor gör och skapar är uttryck för kultur, och inbakat i alltsammans finns mängder av regler och betydelser, som ofta är outtalade eller till och med omedvetna.

De regelverk och strukturer som styr oss är viktig del av kulturen, kulturens grammatik. Kulturen är vårt redskap då vi kommunicerar, men sätter också gränser för vad vi exempelvis kan eller får säga i olika situationer. Ibland saknas helt enkelt ord. Därför sker mycket intressant kulturell utveckling inom konsten, för där söker man nya sätt att säga saker. Ofta sker det genom att skapa nya betydelser genom att låna in tecken från oväntade sammanhang. Då berikas kulturen.

I den postmoderna kulturen är betydelserna föränderliga och undflyende. Vi har lämnat den enkla och stora berättelsernas kultur, och lever i stället i ett snabbt virrvarr av olika sorters kommunikation och språk. Reglerna kan vara svåra att få syn på och förstå. Inom den moderna forskningen är man inte heller mer så tvärsäker på den enda sanningen och dess eviga karaktär, utan är medveten om att kunskapen hela tiden förändras och att världen kan tolkas och beskrivas på många sätt.

En del människor upplever detta som mycket ångestfyllt och önskar kanske tillbaka till en entydig, stabil och enkel tillvaro - om den nu någonsin funnits. Men "att allt var bättre förr" är kanske bara ett mem, en tankefigur eller idé, som lever vidare i vår kultur där tempot onekligen blivit högre och informationsmängderna ibland tunga att hantera.

Gemensamt för de olika användningarna av begreppet kultur är att de har något att göra med grupper av människor. En kultur kan inte upprätthållas av en enda individ. Den kräver kommunikation, att information rör sig. Trots att det är omöjligt att dra gränser mellan kulturer, resonerar människor gärna i termer av vi och de. Det är ett sätt skapa sig en identitet, en bild av sig själv.

Vi kom naturligtvis in på informationsteori och språkfilosofi, stora och komplicerade områden, vars metoder kan ge oss en del redskap att granska digital information och kultur. De för oss viktigaste teorierna är de semiotiska, som handlar just om hur teckensystem och hur betydelser fungerar.

Kursstart

I dag körde kursen Digitalkultur i humaniora igång på Topelia. Jag gick igenom kursens målsättningar och innehåll och så talade jag lite om bokens betydelse för vår kultur, om den Gutenbergska parentesen. Med racerfart gick jag också igenom Robert Darntons schema över bokens kretslopp. Som en liten illustration på hur en digital publikation kan skilja sig från en traditionell bok hänvisade jag till Sirkka Havus verk Kiehtova kirja. Det kändes som att e-böcker är något vi kan behöva fundera mera på. Många deltagare är det, jätteroligt!

Lätt chockade blev nog en del av studenterna över uppdraget att blogga under kursen. Jag tror och hoppas ändå att de flesta sist och slutligen kommer att tycka att bloggande är en helt trevlig syssla. De som är intresserade av historia brukar ju inte ha så svårt för att skriva, i allmänhet.