Motgång och framgång

Jag brukar älska Malcolm Gladwells böcker. Men den senaste, David and Goliath, har sina problem. Jag har kommit halvvägs och läser om hur förluster och hot om förlust kan fungera som något som sporrar till mod och framgång. Det ligger säkert något i det, men så här långt är logiken och helhetsbilden lite luddig för mig. Å andra sidan är det knappast saker som är väldigt rätlinjiga utan snarast mycket komplexa. Svårigheter som för någon individ kan vara saker som kan avklaras och fungera stärkande, kan för andra vara helt förkrossande och påverka deras liv mycket negativt hela resten av livet. Det är en balansgång här, att inte förhärliga traumatisering men inte heller stigmatisera traumatiserade människor.

Det är lite som kampen mot mobbning, som nu Yle driver, som är en fin sak och ser ut att forma sig på ett bra sätt. Det är viktigt att faktiskt berätta att mobbning förekommer och hur fruktansvärda konsekvenser den kan ha. Men det är också viktigt att berätta om dem som klarat sig trots att de blivit mobbade men inte fått så allvarliga men för livet att de aldrig mått bra mer. För vilken signal ger de dem som nu är offer, att höra att resten av livet är förstört? Och vad behöver de höra? De behöver höra, förstås att det som händer är fel, men de behöver också höra att det kan bli bättre, att man kan klara sig och få revansch. Att mobbare får sitt straff, att den mobbade kan vara den som går längre i livet och får ett mycket bättre liv. Man behöver inte höra att man är ohjälpligt skadad för livet för att man råkat ut för mobbning. Man behöver erkänsla, men man behöver också hopp. Och jag säger absolut inte detta för att förminska allvaret i mobbning. Men en kampanj mot mobbning talar inte bara till mobbarna och det omgivande samhället, utan den talar också till offren, som inte bör stigmatiseras. Motgångar kan också ge en kunskap och styrka, som kan bli en fördel.

Det är precis det som Gladwell skriver om. Han skriver om folk som undersökt familjebakgrunden hos "framgångsrika individer". Definitionen på en sådan individ är t ex längre artiklar i ett stor uppslagsverk eller att bli president i USA. Det visar sig att en mycket stor andel av dessa människor förlorat en förälder i unga år. Att modern eller fadern dött innan barnet fyllt femton. På pin kiv ville jag testa hypotesen på våra inhemska presidenter. Det gick ganska lätt att hitta information, främst i Kansallisbiografia. Resultatet var ganska slående: Ståhlberg förlorade fadern i åttaårsåldern, Svinhufvud när han var två. Mannerheim förlorade sin mor före 15-årsåldern, Paasikivis mor dog när han var fyra och fadern tio år senare. Mauno Koivisto förlorade sin mor när han var tio år gammal. Tarja Halonens far försvann ur hennes liv när hon var två. Kyösti Kallio blev placerad hos en släkting när han var tolv. De enda som helt verkar har vuxit upp utan att ha blivit berövade en förälder som barn eller mycket unga är Relander, Ryti, Kekkonen, Ahtisaari och Niinistö.


Å andra sidan reagerar jag oerhört negativt på hela definitionen av framgång, eller att den åtminstone så här långt i boken kvarstår helt oproblematiserad. Är det faktiskt måttet på ett bra liv, att bli president eller seriös kändis? Är inte sann framgång att leva ett meningsfullt liv? Visst måste det ju vara målsättningen och det bästa sättet att få ett bra liv? Det är ändå i praktiken ingen, statistiskt sett, som blir president. Dessutom är det inte sagt att den som lyckas med det är ett dugg lyckligare. Antagligen snarast tvärtom. Men samtidigt är det viktigt att ha dessa fenix-berättelser om framgång trots stora motgångar. Det hjälper oss alla att orka.

Läsning och läsning

Det är skillnad på läsande och läsande. Att läsa kan betyda att man skummar igenom texter, att man läser korta informationssnuttar här och där. Sådant läsande sysslar vi med som aldrig förr: webbsidor, textmeddelande, twitter, PM, nyhetsrubriker, flöden ... Vi omges av en stor mängd texter. Skrift används i tidigare aldrig skådad omfattning som kommunikationsmedel.

Det är lätt för informationsresistenta personer att surfa mellan och notera snuttar av info som underbygger deras fördomar. Påståenden om att webbkulturen skulle leda till extrem fragmentering och tunneltänkande har ändå sågats med indignation av nätfantaster. Sannfinländarnas omtalade nätaktivism i kombination med allt det jag sett på webben och deras valseger gör mig ändå lite på min vakt. Jag ser helt enkelt inte en omfattande opinion för sannfinnarna t ex på Twitter, fast jag sökt. Galenpannor som härjar på diskussionsforum och i kommentarsfält representerar inte någon allmän opinion för mig.

Det är en lång och svår process att ändra åsikt om större frågor. Det kräver mycket tid, tankearbete och energi att omstrukturera sina tankebanor. Och jag tror att en bra väg till eftertanke är det man egentligen, traditionellt, menar med läsning. Läsning 1.0. Att läsa långa texter, så att man sjunker in i dem, i flow, och tappar känslan för tid och rum. Att läsa böcker - vara må e- eller p-dito - är viktigt. Jag hoppas föräldrar och lärare tar sig tid att ge barn och unga de viktiga positiva högläsningserfarenheter, som ger den verkliga grunden och suget efter läsning. Alltså riktig läsning.