Museivandring i 1920-talets Helsingfors

 

Hbl 20.9.1926, Nationalbiblioteket.

Muséernas öppenhållningstider har förlängts ansenligt på hundra år. På 1920-talet fick man passa på och planera in museibesök under lunchraster eller på lördag efter arbetsdagen.

Ateneum

Ateneum, TaiKs arkiv.

Ateneum var vid denna tid minst lika mycket högskola som museum. Byggnaden har sedan sitt öppnande 1888 också varit öppen för allmänheten. Texten på fasaden, CONCORDIA RES PARVAE CRESCUNT, i samförståndet växer saker, manar till samarbete mellan konst och konstindustri. Hösten 1926 presenterades Ivar Arosenius, den göteborgske konstnären som man idag kanske främst kommer ihåg för Kattresan. Till Ateneum förde man utländska besökare för att beundra verk av Gallen-Kallela.

Sinebrychoffska samlingen

Bulevarden 40, Signe Brander. Stadsmuseet.

Den Sinebrychoffska konstsamlingen av främst europeisk bildkonst tillkom staten genom testamente 1921 och den öppnades inom kort för allmänheten.

Cygnaei galleri

Cygnaei Galleri, Gunnar Lönnqvist. Stadsmuseet.

Fredrik Cygnaeus konstsamling öppnades för allmänheten 1882 i hans efterlämnade villa i Brunnsparken och har kallats landets äldsta konstmuseum. Det kom att stängas på grund av nedskärningarna 2014.

Järnvägsmuseet

Järnvägsmuseet. Lahtis stadsmuseum.

Järnvägsmuseet, grundat 1898, var ett populärt museum i centrum av Helsingfors. Fram till sin flytt till Hyvinge på 1970-talet, höll museet till i det nya Järnvägsstationshusets västra flygel i tredje våningen från 1922. Tyvärr förstördes stora delar av samlingarna under bombningarna 1944.

Universitetets skulptursamling

Arppeanum. Stadsmuseet.

Skulptursamlingen bestående av gipskopior av främst antika skulpturer påbörjades kring mitten av 1800-talet. Den visades första gången i ritsalen hösten 1845, vilket har kallats landets första konstutställning. I ritsalen fungerade konsten som undervisningsmaterial och modeller. Samlingen flyttades 1869 till Arppeanum. I dag kan man gå in i Unis huvudbyggnad, där skulpturer finns att beskåda på gamla sidan, men används också i denna dag i ritsalen.

Universitetets zoologiska museum

Zoologiska museet, Eric Sundström. Stadsmuseet.

Zoologiska museet hade rätt nyligen, 1923, flyttat in i sitt nuvarande hus, som också blivit närmare integrerad med staden sedan Arkadiabron byggts och Tölö kraftigt växte. Vid universitetet hade man samlat djur och växter sedan 1600-talet, men Åbo brand förstörde en stor del av samlingarna. Under 1800-talet konserverade Magnus von Wright dussintals fåglar för samlingarna. Också den berömda sjökon har funnits till påseende sedan 1860-talet.

Konstflitföreningen och Helsingfors stadsmuseum

Villa Hagasund, Foto Roos. Stadsmuseet.

Stadsmuseet verkade på Villa Hagasund sedan 1911 och på tjugotalet hade Konstflitföreningen också en utställning på andra våningen. De större utställningarna ordnade föreningen emellertid på Ateneum, med vilken man hade mycket nära samarbete.

Statens utställning för arbetarskydd och välfärd (Socialmuseum)

Artikel av Vera Hjelt i Suomen teollisuus 12/1924.

Det statliga museet, som fått sin början 1909 fick stora, fina utrymmen 1921 på Södra Esplanaden 4. Utställningen presenterade det senaste inom säkerhet gällande industriella maskiner och jordbruk, hygien och arbetshälsa, hälso- och sjukvård,  byggnader och hem, samt barnskydd och nykterhet. Många företag bidrog till samlingarna.

Universitetets botaniska växthus

Daniel Nyblin, Åbo Akademis bibliotek.

Botaniska trädgården i Kajsaniemi fick sitt växthus 1889. Det mindre växthuset blev klart 1892 och då började man odla jättenäckrosen Victoria Amazonica. Också detta levande museum drabbades av bombningarna 1944, då vinterkylan kom in genom de krossade glasen och i stort sett alla växter frös ihjäl. Lyckligtvis fanns det frön av näckrosen kvar på bassängens botten och av dem kunde man driva nya blommor och blad.

Scener i Kajsaniemi park

 

Hbl 3.5.2026 rapporterade om en lugn första maj.

På den sekelgamla tidningsbilden kan man se att det funnits en fin estrad också i Kajsaniemi, där Akademen sjungit in våren i 180 år. I år hade en provisorisk scen byggts upp i Hesperiaparken, då Kajsaniemi är under renovering.  Jag har tidigare skrivit om Kajsaniemiparkens äldre historia och Frimurarens grav och kopplingen till första maj-firandet, men ämnet har ännu mer att ge. Parken har sedan svenska tiden haft betydelse för stadsborna, men den blev särskilt viktig sedan staden blev huvudstad och universitetet kom. Både Engel och Ehrenström gjorde planer för parken. Under 1860-talet gjordes stora ombyggnadsarbeten, träd fälldes och nya planterades. I synnerhet var den låga udden, där Cajsas restaurang funnits sedan 1830-talet, en havsnära, naturlig udde där stadsborna gillade att promenera. I parken byggdes också landets första idrottsplan 1884. Planen har sedan dess också fungerat som tivoli-, fest- och cirkusplan, och inför många stora evenemang har provisoriska scener rests också där under decenniernas gång.

Stadsmuseet, sent 1800-tal.

På 1880-talet fanns det ännu inte någon stadigvarande estrad i parken, så man tog till provisoriska arrangemang på Valborg. Intill värdshuset restes en scen på bockar, vilket tillförde ett extra spänningsmoment då plankorna bågnade och någon gång vältes punschen så den flög långa vägar. Åtminstone något år valde Muntra Musikanter att uppträda på den närliggande kägelbanans veranda.

Ståhlberg, K.E:, Stadsmuseet, ca1890.

Från 1890, 1891 och 1892, just då den vita studentmössan kom i bruk, finns det fina fotografier av Nils Wasastjerna från studenternas första maj-firande i Kajsaniemi. På bilderna ser man hur miljön är mer som en strandskog, fast man sitter ett stenkast från restaurangen. En stor storm gjorde stor förödelse i parken hösten 1890, men stranden hörde till de områden som klarade sig bäst. Vägen dit var ändå fylld av fallna träd en lång tid. Katastrofen öppnade ändå för ny planering av parken av stadens trädgårdsmästare Svante Olsson, som fått ge sitt namn till huvudstråket i parken.

N.Wasastjerna, Stadsmuseet,1890, premiär för studentmössan.

N.Wasastjerna, Stadsmuseet,1892.

Stadsmuseet,1900

Vid sekelskiftet fanns åtminstone den fina estraden redan, sannolikt ungefär där Akademen sjunger än i denna dag (utom i år), mellan restaurangen och Frimurarens grav, rätt nära stranden.

A. Strandberg, Stadsmuseet, 1902.

Längre in mot staden och österut mot nuvarande Unionsgatan har parken varit mer geometrisk också i tidigare planer och versioner. Mellan svandammen och nationalteatern fanns Wilhelmsbad, som gett sitt namn till Villensauna.

 Rosenbröijer, 1903.

En annan byggnad som fanns länge i parken var universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium, som kom till på 1840-talet. 

Signe Brander, Stadsmuseet, 1907. 

Observatoriet i förgrunden, sportplanen i bakgrunden.

I.Timiriasew, Stadsmuseet,1915.

I.Timiriasew, Stadsmuseet,1920.

Estraden, som låg intill Frimurarens grav men var vänd mot värdhusets veranda, försvann antagligen kring 1935, och en ny uppfördes 1936  närmare centrum tack vare en privat donation. 

JOKA,  Museiverket, 1941

Man verkar ha samlats vid Paciusstatyn åtminstone våren 1938. År 1949 omtalas igen en äntligen uppförd ny estrad. På 1950- och 1960-talen samlades även arbetarna på Kajsaniemiplanen, troligen lite senare på dagen. De svenska studenterna verkar ha sökt sig till sina gamla kvarter.

Möllor genom seklerna

 

Hbl 9.8.1925. Nationalbiblioteket.

Härom veckan hade den amerikanske presidenten ett av sina underliga utbrott och skällde ut européerna för att förfula sina landskap med vindkraftverk. Vindkraften, som använts i sekler, är fortfarande en av de billigaste formerna av energi. I början av 1900-talet började man också använda vindkraft för elproduktion, men som många andra grönare teknologier försvann de då oljeindustrin aggressivt erövrade marknaderna och kväste sina konkurrenter.

Detalj ur Le Moines målning av staden sedd 1824 från ungefär där Karazimska villan står idag.
I förgrunden Gloviken, framför Senatshuset kyrktornet, bakom Senaten syns skolan.
Till vänster en av stadens kvarnar. Stadsmuseet.

Sedan 1500-talet fanns Helsingfors viktigaste kvarn vid Vanda forsen. Den drevs förstås med vattenkraft, som är en pålitligare kraftkälla än vind. Kvarnen var verksam ännu under senare delen av 1800-talet. Men när staden började växa kraftigt på 1700-talet var det brist på kapacitet. Fästningsbygget på Sveaborg hämtade också nya idéer och mer kompetens och 1748 gjordes det första förslaget om att bygga väderkvarnar i staden. Stadens väderkvarn uppfördes på Skatudden, men det var flera handelsmän som byggde egna kvarnar på bergen runt om i staden.

På Kügelgens bild från 1822 ser man både en väderkvarn på Skatudden
och två ute på Sveaborg, där också varvet behövde pumpkraft.
Museiverket.

Kvarnen på Estnäsberget fick ge vika då den nya domkyrkan skulle börja byggas på 1820-talet och 1832  lät spegelfabrikören Strömberg bygga en väderkvarn i Brunnsparken. Den stod kvar till början av följande sekel.

Kvarnen i Brunnsparken. Rudolf Åkerblom, 1880.
Stadsmuseet.

A.E. Rosenbröijer, 1895.
Stadsmuseet.

Väderkvarnen i Sörnäs var inte en sädeskvarn, utan
tjänande Andstens kakel- och fajansfabrik. Kvarnen brann troligen 1870.
Werstas.

På 1880-talet kom de moderna amerikanska vindkraftverken som syns på bilden i annonsen. De användes utbrett för att pumpa vatten, men också för andra mekaniska arbeten. I synnerhet för ladugårdar var dessa pumpar en god investering, då kreaturen behöver stora mängder vatten och vatten kan pumpas färdigt i lager då det råkar blåsa.

En brunn med vinddriven pump kring 1940.
Matti Luhtala, Vapriikki.

Kring sekelskiftet 1900, då elektrifieringen började ta fart på allvar, började man i Tyskland ta i bruk vindkraft för att producera el för belysning. Också i Danmark var man tidigt ute. Finland såg ingenjörskonsulten Rudolf Kolster till att sprida en lösning.

På 1920-talet pågick mycket forskning och utveckling inom energiteknik i Finland. Jag vill särskilt nämna två personer med Helsingforsanknytning, som kanske inte är så välkända idag. Den ena är Sigurd Savonius (1884-1931), mannen bakom S-rotorn som syns på bilden ovan. Han var den första som byggde en vindtunnel i landet och på riktigt satte sig in i forskningen på området. Savonius var född i Tavastehus, studerade och bedrev affärer i Helsingfors, men bosatte sig senare i Ingå. Ännu i dagens forskning talar man om Savonius-turbinen.

Östra Nyland, 23.6.1926.
Nationalbiblioteket

Den andra helsinforsingenjören som också arbetade med vindkraft på 1920-talet var Toivo W. Salonen (1876-1958). Han var den första som skrev akademiska avhandlingar i maskinteknik i Finland och var verksam också i Tammerfors som lärare. Salonen forskade bland annat i bränslemotorer, men sökte också patent för vindkraft.

Medan de gamla vindmöllorna idag är oändligt pittoreska och bevaras som fint kulturarv, är de moderna möllorna fortfarande kontroversiella. I synnerhet de moderna stora kraftverken är något man i allmänhet inte vill ha väldigt nära inpå knutarna. Men utbyggnaden av vindkraft har varit snabb och den står redan för en icke oansenlig del av vår elproduktion, det kan var och en som har börsel enkelt märka. 

Eller som Savonius skriver i sin broschyr

Till skillnad från alla till lokalen bundna kraftkällor står vindkraften till fri disposition för envar, som kan bestå sig med en vindmotor. Kostnaderna för vindkraften inskränka sig därför till dem, vilka härflyta av den maskinella anläggningen: ränte-, amorterings- och underhållskostnader, under det att själva kraften är kostnadsfri.*

Helsingfors väntar dock ännu på att möllorna ska återkomma någonstans i skylinen.

*S-rotorn vindmotor, , s. 1

 

Det rimmar illa

 

09.11.1924 Hufvudstadsbladet no 308 s. 4,

 Nationalbiblioteket.

För hundra år sedan inväntade man ivrigt författaren till Der Untergang des Abenlandes till Helsingfors. Han skulle hålla två föreläsningar i Solennitetssalen,  en den 12 och en den 14 november.  Båda föreläsningarna var överfyllda och den första åhördes av bland andra senator Paasikivi. Dagen där emellan uppträdde Spengler på Societetshuset. Kvällarna var fyllda av middagar med akademisk sång, tal och initierade akademiska diskussioner. Waldemar Ruin verkar ha agerat arrangör och värd för åtminstone en del av programmet.

De två första föreläsningarna berörde mest antiken, medan den sista behandlade begreppen ras, folk och språk. Spengler var visserligen en förespråkare av tysk nationalism, men han kritiserade starkt de tyska nationalsocialisternas emotionella stuk och framförde också ideologisk kritik. Den sista föreläsningen  i Helsingfors verkar ändå antingen ha varit en salig röra av retorisk akrobatik, eller så gick den bara över reporterns horisont (eller min egen). I vart fall försågs nyheten med den diplomatiska underrubriken "ett otal nya och fängslade synpunkter".

Oswald Spengler,

Altbestand Deutsche Fotothek.

Att den bildade klassen var stark i sin språkkunskap kan säkert förklara att Västerlandets undergång utkom på svenska först på 1990-talet, även om dess bärande idéer förmedlades, analyserades och kritiserades på svenska redan tidigt. Spenglers verk åstadkom också i Finland kommentarer till och med i dagstidningar. Medan man från vänster ansåg att han var pessimist, en inte helt ologisk slutsats, menade man i Nya Argus analys att han nog i själva verket var optimist. Spenglers idéer om kulturernas dramatiska levnadslopp och svepande tolkningar av historiens stora linjer kan väl förstås som i sin samtid relevanta försök att förstå vad som skett under 1900-talets två första decennier. Liksom senare, även som historiker mer meriterade kolleger fått erfara, leder ambitiösa makrohistoriska framställningar alltid till att det går att framföra kritik mot missar i detaljer men också i de grovt generaliserande tolkningar som ofrånkomligt ingår. Onekligen blir man lite matt av påståenden som "bonden är historielös", "staden är intelligens" eller "ras är något kosmiskt och ursprungligt".

Det sägs att Mark Twain sagt, att historien inte upprepar sig, men att den ofta rimmar. En lite spenglersk tanke i sig, Kulturens undergång föregås enligt Spengler av en auktoritär fas. Problemet i dag är att stödet för auktoritära system växer globalt, trenden hänger inte tydligt ihop med någon kultur, "ras", "folk" eller ens samhällsskick eller ekonomi. Stödet är på många håll 30%, eller mer, också i välbärgade länder, vilket vi vet att kan räcka till för att nedmontera en demokrati. Ibland verkar det handla mer om missnöje än om att man egentligen tycker att demokrati i sig är dåligt. Den bara fungerar inte känns det som och man kanske tänker sig att en stark ledare kan ställa saker tillrätta.

Den ekonomiska liberalismen har fungerat som en trojansk häst för auktoritär ideologi, en kultur där starka företagsledare ska skyddas från kritik av sina anställda och till och med av besvärliga aktieägare. Som tyranner och halvgudar kan de övervaka och kontrollera sina anställda och sina kunder. Deras infall får inte kritiseras eller ifrågasättas. En Zuckerberg eller en Musk är en hjälte och enväldig i sitt företag. De är hjältarna, som samhället ska buga för och rätta sig efter. Det är alltså helt följdriktigt att ett helt land ska styras på samma sätt. Det är framgångsreceptet, det enklaste enkla i en alltför komplex värld.

Å andra sidan har vi en växande evidens för hur inklusivitet och diversitet ofta gynnar positiv utveckling. Hela tanken om att all visdom skulle sitta i en skalle är absurd. Vi vet vad som måste göras för att rädda vår planet. Vi vet vad som måste göras för att undvika stora epidemier av smittsamma sjukdomar som redan nästan utrotats. Vi vet också att det är, redan idag, ekonomiskt lönsamt att övergå till förnybar energi. 

Just nu kan det vara svårt, men det är viktigt, att inte bli cynisk. Som nån fransk president sade här om dagen, vi måste skriva vår egen historia.

Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.

På flygtur över 1920-talets Helsingfors

Hbl 5.10.1924.
Nationalbiblioteket

Det nygrundande Aero ordande små flygningar för allmänheten under 1924. Någon väldigt bra affär var det knappast för flygbolaget, eftersom priset var så pass förmånligt. Det handlade troligen mest om marknadsföring. Flygolyckor var inte en ovanlighet - även detta år hade flera plan fallit. Det var ändå militärplan som var osäkra, medan de kommersiella flygningarna var säkrare. Det ville man förstås att allmänheten skulle förstå och uppleva.

De första planen var Junkers, som också var delägare i Aero.
Harald Rosenberg, 1924, Stadsmuseet.

***

Nedan följer några vyer från flygplan på 1920-talet. Om bilderna är för små kan man klicka upp dem. Bakom länkarna i bildtexten finns originalen, som har riktigt bra resolution för den som vill zooma in på detaljerna.

Här ser man tre flygplan som lagt till vid Skatudden.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Järnvägsstationen och Tölöviken.
Lahden museot.

Sörnäs från sydost.
Somersalo,  Stadsmuseet.

Runebergsgatan, Främre Tölö. Nere t.h. Kolerabarackerna.
Martikainen&Kni, Stadsmuseet.

Sveaborg.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Tillbaka vid flyghamnen.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.