Bubblande affärer, film och stadens Pastuerinstitut

 

J. A. Murto var den finska vaccintillverkningens far.

En liten notis om några rabiesfall fick mig att utreda det finska Pasteurinstitutets tillkomst och tidiga verksamhet. Jag visste inte ens att det funnits ett sådant, och än mindre att det var tack vare en ung och aktiv läkare, som rabies kunde botas här och så småningom utrotas. Han vore kanske värd lite mer berömmelse.

En annan för mig tidigare okänd betydande förnyare var Alfons Hellström. Han var en av dem som tog fram tallsåpan, som då den lanserades för drygt hundra år sedan var både förmånlig och helt vegetarisk i motsats till sina föregångare. En annan konsumtionsvara jag tittade lite närmare på var puder, som såldes i stadens kemikalieaffärer. Det spåret ledde mig igen till Hanna Lappalainen, landets första kvinnliga apotekare, konstigt bortglömd kulturperson och affärskvinna.

Från konsumtion till kultur. Jag ägnade var sin tråd åt två sångerskor, Aino Acktés syster Irma Tervani  och Akseli Gallen-Kallelas brorsdotter Lullan Gallen, som både höll konserter våren 1921 i Helsingfors. Lite lättare underhållning kunde man bjudas på av Oskar Nyström, vars liv var nog så spännande, men gick mot ett sorgligt slut. Det är häpnadsväckande att man i samtiden tydligen inte förstod vad som hände, trots att det såhär på håll ser ganska klart ut. En annan underhållningsartist var Hugo Wieslander som förde mig in på den för mig tidigare okända Cirkusgatan på Broholmen och en berömd cirkusartist från Berghäll.

Wäinö Aaltonen fick barn och staden fick celebert besök då Knud Rasmussen kom på föreläsningsbesök och berättade om bland annat grönländsk konst.

De berömde antropologen kom till Helsingfors över Åbo.

Jag tog mig också igenom stadens biografer den 10 april och kollade in filmutbudet. En del av filmerna kan man se på nätet idag, så jag länkade dem. Själv skulle jag möjligen ha gått till Edison eller kanske Olympia ...

Kvällens film på Titania. (Wikimedia)

Ett par större företagshändelser ägde också rum under dessa veckor för hundra år sedan. Den ena var en företagsfusion med kopplingar till familjerna Huber och Herlin, den andra var skapandet av andelslaget Varuboden, en inte helt stilren svekomanoperation, som fick mig att titta lite på språkförhållandena i staden. Språkbråk förkom också i riksdagen och lagstiftningen sökte sin form i dessa frågor.  Det fick den gamle hövdingen Axel Lille att uppträda på ett stort folkmöte och jag hittade han sista tal i tidningen. Som huvudstad hade viktiga nationella frågor inte sällan effekt på livet i staden, men dessa protestmöten hölls faktiskt på många håll av landet samtidigt.

Sommarens tågtidtabeller publicerades så jag ville berätta lite om järnvägsinfrastrukturen och grävde fram en del härliga bilder på de två järnvägsstationerna, perrongerna och tågen.  Strax intill tågbanan fanns förresten en av stadens kägelbanor och det visade sig att det handlar om en gammal gren, som precis höll på att övergå i bowling. 

Kägelbanan i Kajsaniemi 1929. (Stadsmuseet, Rönnberg)

Sist men inte minst vill jag nämna en liten studie i Munksnäs historia, från 1700-talet ända till Amatörfotografklubbens utflykt dit 1921. Lite handlar tråden också om diskussionerna och verksamheten i klubben vid denna tid.

Historia, monument och censur

Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.

Herman, den siste uronkeln, är borta

När Herman fyllde hundra år för ett par år sedan samlades släktingar från många länder på Hagaro. Några, som inte kunde närvara, deltog per Skype, och Herman, vars närminne redan var borta, skålade glatt med de ryska släktingarna via datorn. När han i något skede blev påmind om festens orsak ropade han högt, med ett kännspakt parlandskt samtidigt roat och chockerat tonfall: "Hundra år! Det är ju förskräckligt!"

Herman och Birgitta var ett begrepp i min barndom. Herman var den av mina uronklar, som de kallade sig, som jag kände bäst. Henry dog ju redan 1930 och Ralf bodde i Sverige så länge jag minns. Herman var den yngsta brodern, och också den som levde sundast och det är därför kanske inte så konstigt att han blev 102 år gammal. När han började i Grankulla samskola 1926 var han nio och alla bröderna gick en tid i samma skola. Storabröderna hörde inte precis till de lugnaste och mest välanpassade. De var mycket aktiva och kreativa, inte sällan bråkiga. Jag har hört berättas hur "PARLAND! UT!" ekade från olika håll i skolan inte långt efter inringningen. Till stökigheten bidrog säkert pojkarnas i början svaga kunskaper i svenska och den rysstämpel som de tilldelats, trots sitt tyska modersmål. Herman var, vad jag förstått, inte alls en bråkstake, trots att han besatt samma livliga intellekt, nyfikenhet och den egensinnighet man kan ta del av i Georg Grotenfelts underbara Hermanfilmen.

Familjen Parland hade flyttat till Grankulla 1922. Min farfar Oscar har skrivit om hur pojkarna lekte på bergen söder om järnvägen och ett minne, som Herman berättade för mig för inte länge sedan, handlade om hur han som mycket liten hade det dagliga uppdraget att föra lunchvälling till sina bröder i skolan. Han tyckte det var orättvist. Att hans mor dessutom helt bröt mentalt samman efter Henrys död, när Herman var i trettonårsåldern, måste ha varit tufft. Den besvärliga barndomen kompenserades kanske förhoppningsvis av det nästan livslånga äktenskapet med Birgitta, ett förhållande som åtminstone utåt tedde sig som mycket varmt och fyllt av ömsesidig respekt, trots de olika personligheterna.

Herman gick sin egen väg, närmast faderns, och blev professor i byggteknik och expert i statik. Jag minns hur han för länge sedan talade varmt för trä som byggmaterial och hur han skarpt gillade Heidi Hautala. Han var en modig och självständig tänkare, som alltför ofta reducerats till den yngre brodern till de intressanta författarbröderna. Han var i själva verket den som var mest berest, hade de bredaste nätverken och aktivaste kontakterna till de utspridda släktingarna, ägde den största kunskapen om släktens historia och dessutom var en internationellt publicerad forskare. Han skrev om allt från "elasticitetsteorins variationsprinciper" till sten-, betong och stålkonstruktioner och historia. Och gillade alltså trä. Fast jag har ett vagt minne av att han vägrade gå ut i burspråket på Furugård hos Arne Runeberg, eftersom han ansåg att konstruktionen omöjligt kan hålla.

Omständigheter

En av mina favoritböcker är Malcom Gladwells The Tipping Point. Den illustrerar på ett otroligt bra sätt hur mycket vi alla är fångar av omständigheter, av givna strukturer, av en existerande kultur, av hela det system vi föds in i, växer upp i och lever i. Även om det finns en fri vilja, är den så mycket mindre än vi oftast kan och vill medge. Vi är fångna i oändligt många val som gjorts före oss, i begrepp och tankestrukturer som begränsar vad vi kan göra eller ens tala om. Ofta inser vi inte ens att vi väljer, att vi har ett val.

Och även om vi i princip har ett val är vi många gånger så mycket mer maktlösa är vi skulle vilja vara. Jag tänker att det är ett undantag att man medvetet gör ett val eller att en ensam individ kan påverka mycket genom sina val och sitt aktörskap, åstadkomma verklig förändring. Det handlar om ord och begrepp, men också om system, sega strukturer, sådana vi ofta också kan och borde vara glada över. Som till exempel i dag, då vi ser på världspolitiken där ett unket, fascistiskt, nationalistiskt slem sprider sig över vår kultur. Det finns spärrar, men vilka är de osynliga svackorna och strukturella gliporna, som ger möjlighet för populism och rasism att sprida sig? Hur kan vi i snabb takt tillsammans stärka barriärerna och forma kulturen och samhället och hindra en störtdykning i en vettlös ond spiral? Hur kan vi tala om det goda, stärka mångfald och rikedom? Hur kan vi överrösta det idiotiska, tendentiösa skrikandet om kris, hot och katastrof, då vi i verkligheten har det bättre än någonsin, men samtidigt borde åtgärda verkliga globala, ekologiska hot? Sanningen är troligen, att förändringarna är långsamma och har pågått i decennier.

Sambandet mellan de personliga valen, vardagen och de djupa strukturerna diskuterades också i Hbl för några veckor sedan av filosoferna Nora Hämäläinen och Thomas Wallgren. Frågorna är svåra och mångbottnade. Själv tycker jag det är klart att det behövs aktörer, idealister, aktivister, som formulerar saker, pekar på problem och utmaningar. Men det behövs också att folk stöder dem, tar upp deras idéer, förvandlar dem till handlingar, må det sedan vara använda ett "hen" eller att ändra sina konsumtionsvanor.

Vi måste också kämpa mot enfalden, enkelspårigheten, utarmningen i vårt språk och hur vi talar om världen. Saker är oftast så mycket mera komplexa än de ser ut. Det är lätt att döma andra, men det är sällan de som dömer faktiskt känner till och förstår bakgrunden, helheten. Vad människor vet och inte vet, vad man förstår och inte förstår, borde alltid vara föremål för uppmärksamhet. Det är viktigt att fråga varför. Men det är också viktigt att ha ett öppet sinne, att försöka förstå. Det var därför jag själv i tiden valde att studera just historia. Och varför jag sedermera vandrade vidare till det där med information. Hurdan informationen är, om den ens finns tillgänglig, och hur den används är ofta kritiskt. Hur väl folk tar den till sig är också avgörande, men ännu svårare.

Kunskap är information som finns i huvudet på folk, men bildning och visdom innebär att man dessutom ständigt är öppen för nya perspektiv, och att man kan inse sina egna begränsningar. Jag tampas mycket med dessa frågor just nu i och med att jag har många nya åtaganden. Det jag sysslar med känns för ofta som dillande, svamlande, klåpande, en kamp mot tvivel, tvekan och osäkert. Ångesten kommer krypande emellanåt. Information som saknas, misstag, missförstånd ... Ibland är jag så bombsäker på hur saker ska göras, ibland så förvirrad att det måste vara odrägligt för dem som är beroende av mig. Jag tröstar mig med att jag försöker mitt bästa och förhoppningsvis kan utvecklas. Och jag bryr mig faktiskt, om människorna, om målsättningarna. Och skattar mig lycklig att få vara med på ett hörn.

Historien, vardagen och kulturhistorien kommer väldigt nära på Esbo stadsmuseum just nu, där man kan bekanta sig med Köklax glasbruk. Det ger perspektiv, på många sätt. Rekommenderas.

Ett inlägg delat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Feb 11, 2017 kl. 3:33 PST

Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 

Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 

Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.

Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.

Heldig körde i gång

I går fick jag igen besöka Alma Mater, när det nya centret för digital humaniora Heldig öppnades med ett Kick-off seminarium. I själva verket är Heldig mera något av ett nätverk, som sträcker sig över en stor del av universitetet och även utanför det. Över femtio olika professorer nämndes i ansökan. Förutom teknologer, humanister och statsvetare, har till exempel juristerna ett stort intresse för samarbetet. Traditionellt har i synnerhet språkvetarna haft en stark roll i det finländska fältet, inte minst tack vare Språkbanken, som nyligen certifierats på internationell nivå.

Även öppen forskning och vetenskap finns med som en naturlig del av projektet. Att öppen samverkan och dialog går hand i hand med det digitala kom också på ett fint sätt fram i professor Patrik Svenssons föredrag, där han talade om det digitala som en del av den humanistiska forskningen. Inte bara som en metod eller som ett virtuellt rum, utan om hur teknologin påverkar vårt arbete och vårt omgivning rent fysiskt. Det är en ansats som förstås tilltalar mig. All ära och heder åt att arbeta med data och kod, men digitaliseringen innebär ju så oerhört mycket mer. Det handlar om, som Svensson uttryckte det, digital humaniora som ett fält för kontakt och mötesplats på alla plan. Svensson talade också mycket om det fysiska rummet, som också är fullt av betydelser och kan bearbetas och analyseras. Det slog mig att rummet blir synligt och relevant i relation till webben och den virtuella världen, lite på samma sätt som boken och det trycktas kultur och ekonomi blev intressant i takt med frammarschen av e-böcker och digitala medier.

Hur oerhört viktigt är  det inte med utrymmen där man verkar och rör sig, både de som är planerade och genomtänkta (som på min arbetsplats) och "mellanrummen", de oplanerade och de okontrollerade passagerna, där man bokstavligen har utrymme att göra något annorlunda, oplanerat!

Dessutom vill jag ännu lyfta fram den oerhört intressanta konferens kring filosofi  öppenhet forskning, som planeras till månadsskiftet november-december.

Flashmob
By Haykkhloyan (Own work) [CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Knäck på kulturarv

Aalto uni, Open Knowledge Finland, Undervisnings- och kulturministeriet och Avoin GLAM-nätverket lanserade nyligen en tävling för kodare för att utnyttja digitala kulturarvsmaterial: Hack your Heritage. Det är möjligt tack vare ett flerårigt arbete man gjort för att få material som är fria från upphovsrätt från arkiv, museer och bibliotek ut på nätet. Arbetet är imponerade. Det handlar om ett aktivt nätverk av intresserade och initiativrika människor från många olika organisationer. Det konkreta resultatet kan man till exempel se på listan av material som erbjuds i dag.

Vi har kommit långt från den lite misstänksamma och skeptiska inställning mot att ösa ut material gratis på webben som var rådande för några år sedan. Och det bästa är ju att det är så roligt och givande för alla, när historia och kultur blir så här lättillgängligt. Vad som särskilt gläder mig är att Svenska litteratursällskapet hela tiden varit en föregångare och bidragit med mycket kompetens och erfarenheter i hela processen. Det gör det finlandssvenska kulturarvet synligt och intressant. Det finns ju fina skatter att komma med och de har också rönt en hel del uppmärksamhet. SLS bilder på Flickr har väckt intresse, inte minst de gamla bilderna från Helsingfors.

Nu återstår att se vad tävlingen resulterar i. Rykten säger att det finns mycket kreativa och spännande saker på gång. Den 26 mars får vi se resultaten, det blir säkert en tillställning värd att besöka. Arbetet för öppenhet inom kulturarvssektorn är en framgångshistoria som väl kan fungera som exempel för andra sektorer.

Att sprida material på nätet ger också möjligheter 

få ny och förbättrad information med hjälp av allmänheten. 
Lisbeth, Rickard och F.R. Faltin på järnvägsstationen ca 1910. Utgiven av SLS, 2012.
(Obs att det går att bläddra vidare i samlingen genom att klicka)

Kulturkrock

Grunden för Library of Congress
samlingar utgjordes av Thomas Jefferssons bibliotek.
(Jo, där fanns Linné, men inte Swedenborg ...)

Befinner mig första gången i livet på andra sidan Atlanten. I Washington. Det är en väldigt tyst stad, verkar det som. Glest med folk. Och massor av skyltar. Med massor av text. Man blir helt matt av att läsa alla råd och förhållningsregler överallt. Stor tilltro till ordets makt i detta landet.

I dag allmänbildade jag mig på förmiddagen med att sticka mig in på Library of Congress. Där fanns många fina utställningar. Också här fanns mycket text. På skyltar och även på väggarna. Otaliga deviser och namn. Mycket vackert.

Denna devis passar mycket bra för de följande dagarnas seminarium,
som har titeln New Forms of Data for Research. Ordning är allt, det kan
varje bibliotekarie skriva under ...
(Det svagtorganiserade internätet tillskriver Kant detta citat)

Den största enskilda, kanske enda, orsaken att jag här i USA känner mig utanför min bekvämlighetszon är dricksen. En ständig osäkerhet finns på lur om hur man ska bete sig i olika situationer. Jag har nu i alla fall kommit till att det alltid är bättre att ge dricks än att låta bli. Orsaken är att det aldrig är fel. Också om det är fel är det inte kränkande. För det är egentligen där problemet ligger har jag insett. Det finns inget obehagligt i att strö omkring sig små eller större summor som någon värre krösus i det här landet. Tvärtom.

Kruxet är att det för en nordbo kan vara kränkande om nån försöker sticka en slant i handen på en. Trots att jag vet att det inte är på samma sätt här, har jag ytterst svårt att komma ifrån känslan av att det lätt blir något nedlåtande i att ge dricks. 

En finne lämnar på sin höjd en slant på restaurangbordet om man är nöjd, men man går oftast sin väg innan någon ur personalen ser det. På det sättet är det acceptabelt att göra. Man ska inte behöva tacka eller ens möta givarens blick. För annars blir det en allmosa. Och det är, som vi vet, tabu hos oss. Vi ska förtjäna varje slant med ett på förhand överenskommet avtal och inget ska varken ges eller tas emot på nåder. Eller av generositet. I synnerhet då det gäller reda pengar.

Jag kan inte säga att jag gillar det amerikanska sättet ändå. Jag kommer inte ifrån att det ger konsumenten en otrevligt, nyckfullt maktmedel och att det känns ojämlikt någonstans långt inne i mitt nordiska, protestantiska jag. 

Framtidsplaner

Utbildnings- och kulturministeriet publicerade i fredags sina nya framtidsutsikter. Man har fem olika slutsatser att komma med:

• Kunskapskedjan i skick – en nystart genom fostran och utbildning handlar om att sy ihop övergångar mellan olika stadier i utbildningen ända från småbarnsfostran ut till arbetslivet. Början prioriteras. Digitaliseringen givetvis nämnd.
• Högskoleutbildning och forskning konkurrensfördel handlar enligt min tolkning i klartext om att fokusera och skaffa mera extern finansiering för forskningen. Öppenheten nämnd.
• Kultur ger mervärde till livet, samhället och ekonomin handlar om att på riktigt säkra och förbättra kultursektorns ekonomiska verksamhetsförutsättningar. Digitaliseringen nämnd.
• Större delaktighet och engagemang bland medborgare säger att i synnerhet ungdomarnas (motions)hobbyer är viktiga. Lite konkret.
• Strukturer, finansiering och styrning bör förnyas handlar om att det kommer att finnas lite pengar, men man vill ha mera styrning och kontroll. Man måste se över hela sin egen verksamhet.

Gällande utbildningen tycker jag det låter ganska bra, samtidigt som jag lite oroas för att man pushar utbildningsnivån generellt onödigt högt och glömmer bort folkhögskolor, medborgar- och arbetarinstitut och andra lite lägre utbildningar. Det borde faktiskt finnas mera av de mycket omtalade möjligheterna för livslångt lärande och sådant som kanske hjälper också yngre eller sådana som blivit arbetslösa vidare, under lite mer fria former eller med mindre ambitiösa mål än teoretiska högskoleexamina. Jag tror inte någon förlängd läroplikt löser problemet. Verkligen. Nu verkar ansatsen vara närmare samarbete med arbetslivet. Passar säkert en del och är kanske billigt. Åtminstone för företagen ... Men det finns många bra poänger också, om vikten av lärarnas kompetens och så.

Gällande forskning och högskolor är linjedragningen klar: här ska rationaliseras. Små enheter ska bort, i synnerhet yrkeshögskolor(s enheter?) som inte klarat av att bedriva några internationella samarbeten av betydelse. Det duger inte att man jobbar för sig själv, den vetenskapliga nivån blir inte tillräcklig. Yrkeshögskolemodellen ifrågasätts ganska explicit faktiskt. Terminsavgifter förespråkas (har någon hört om någon evidens som skulle stöda detta ideologiskt färgade troll som ständigt sticker upp sitt fula huvud!? Jag har bara hört om misslyckade försök både här och i andra nordiska länder?).

Öppenheten och digitaliseringen är viktiga strategier för forskningen, vilket jag förstås understöder som mycket klokt. Vi behöver satsningar på detta och det är faktiskt ett bra sätt att stöda både forskningens kvalitet och dess samhällsverkan, båda frågor som ministeriet bedömer som centrala.

För kulturens del är digitaliseringen också en viktig fråga och man bedömer att upphovsrättsfrågorna behöver ses över. Understödes, men genomförandet kan nog blir svårt. Minnesorganisationernas material nämns som en viktig resurs vilket är glädjande och visar att man förstår deras betydelse i den pågående samhällsförändringen. Särskilt fint är att man nämner att närbiblioteken är viktiga. Kulturfrågorna känns prioriterade vilket är bra. Lite skeptisk är jag ändå till tanken om att överföra Yle till UKM. I den nuvarande strukturen ses Yle administrativt som en infrastruktur som möjliggör public service (en oberoende fjärde statsmakt), men om man skulle överföra den till UKM, skulle man då inte signalera att det handlar om innehållet och innehållsliga strategier? Min känsla är att vi har en ganska komplicerad situation i dag gällande styrningen av en "oberoende" forskning. Politiskt vill ett "innehållsministerium" kräva resultat och kvalitet utan att blanda sig i substansen. En högst delikat uppgift som nog inte varit helt bra i alla avseenden. Vill vi faktiskt ha samma dilemma gällande public service? Man borde kunna åstadkomma samarbete och synergier utan att koncentrera allt till ett ministerium. Men frågan är intressant och jag hoppas det blir en ordentlig diskussion om saken, som är värd att uppmärksamma innan ett eventuellt genomförande.

Delaktigheten är ett bra och viktigt tema. Jag hoppas det konkretiseras i både verksamhet och pengar. Man skriver en hel del om mångkultur, men man får nog inte  heller glömma "inhemska" element som hotas av marginalisering av olika slag. I alla åldrar.

På det hela taget ser man fram emot knappa tider och vill satsa på barn och kultur. Högskolor och forskning får lov att börja fixa resultat och egen finansiering. Också inom förvaltningen vill man ha större öppenhet. Beslut som tas ska baseras på evidens och fakta (t ex gällande terminsavgifter, min kommentar ...). 

Lite orolig blir jag nog med tanke på forskningen. Det måste finnas "lugn", tryggad grundforskning som är finansierad av staten. Är forskningen för snäv och fokuserad på några toppar är den sårbar och som verksamhetsmiljöer kan de också bli tunneltänkande monoliter, utan kreativa kaffebordsdiskussioner med kolleger från andra områden eller discpliner. Undervisningen vid universiteten måste baseras också på pågående forskning. De måste vara integrerade, långsiktiga verksamheter och kan inte fixas med projektfinansiering i evighet. En hafsig, externt finansierad forskningsmiljö kommer garanterat att sänka både forskningens och utbildningens kvalitet och konkurrenskraft. Och vem vill sen ens betala terminsavgifter?

Vems kulturarv?

I dag deltog jag i museisektorns årliga temadagar, som i år handlade om gemenskaper och "inbäddat" museiarbete. Det var ett inspirerande seminarium så här långt åtminstone och fortsätter sannolikt i morgon i samma stil. Det var mycket tal om öppenhet och samverkan, om museernas förändrade verksamheter, om att söka samarbete och kontakter utanför den egna väggarna och den egna sektorn.

Inom museisektorn har man varit tidigt ute med att engagera sina besökare och också idka uppsökande verksamhet. Men fältet är mycket brett och brokigt. Staten stöder sammanlagt 123 museer i vårt land. På snart sagt varje ort finns ett museum och nästan hälften av dem är kulturhistoriska museer, 18 % är konstmuseer och drygt 10% är olika nationella specialmuseer. Även konstmuseerna hör hos oss till samma sektor. Så verksamheterna är mycket olika, en del är mer progressiva än andra. På många håll samarbetar man mycket med externa parter. Som till exempel på Werstas där man gjort en insamling och utställning som gjorts tillsammans med allmänheten och aktivister om feminism eller konstmuseet i Uleåborg, där man ordnat utställningar dit vem som helst fått komma för att hänga sitt konstverk i museet. Det handlar om att samarbeta och engagera och vara relevant för ens publik. Inget museum kan vara relevant för alla, men varje museum borde vara relevant för någon eller några grupper. För att kunna bidra måste man var öppen och föra dialog med sina intressegrupper, göra saker tillsammans.

Ett återkommande tema, också i paneldiskussionen där jag hade nöjet att delta som representant för Brages Pressarkiv och arkivvärlden, var frågan om hur mycket man kan och skall styra och vilken de sakkunnigas roll egentligen är. Är det bara att facilitera sådant som folk tycker är viktigt och vill göra eller bör man också påverka och i så fall åt vilket håll?

Jag tror det rådde ganska stor enighet i frågan egentligen. Man kan inte längre vara relevant eller påverka om man bara sitter "hemma" och väntar och folk kommer och tittar på saker man behagat ställa fram för dem att beskåda. Men man har också ett ansvar att se till att alla blir hörda, att verka för tolerans och delaktighet, för mångfald och berikande erfarenheter. Och att använda sin sakkunskap då det gäller att dokumentera, producera nytt och bevara. De nya kulturarvsfolket är aktiva agenter. Det kräver aktivitet, öppenhet och nätverkande.

Bildning

Lidl har under våren och försommaren fört en tv-reklamkampanj, där budskapet varit att det vettigaste man kan syssla med under sommaren är att grilla. Reklamerna är gjorda med glimten i ögat. I ett avsnitt besöker en semestrande familj ett obskyrt år- och öskarsmuseum. I museernas förlovade land är idén inte konstig alls. Jag har för mig att Finland hör till världens museitätaste länder. Det finns museer överallt och folk värnar om sina samlingar. Därför var kanske reklamen inte helt lyckad. Det kan faktiskt hända att det finns vanligt "korvätande" folk, som blev lite kränkta. Det kom också nyligen svar på tal (se filmen nedan).

Hela frågeställningen anknyter till frågan om hur vi ser på bildning och kultur i vårt samhälle. Man har, tycker jag, den senaste åren, gjort en del saker som styr vårt samhälle bort från allmänbildning. Det viktigaste har blivit att producera yrkeskompetensmässigt relativt högutbildade människor i maximal takt ut på arbetsmarknaden.

Just små museer har drabbats extremt hårt under Katainen/Arhinmäki, högskolor och universitet pressas med resultatförhandlingar, folkbildningens finansiering är under nedskärningshot och studentexamens bredd har bantats ner. Statsledningens signaler har alltså inte varit så bra under en tid då just kultur och bildning borde värderas högt, eftersom det är mycket förmånliga långsiktiga investeringar. Delaktiga människor är bra för samhället och för sig själva. Också när det går ekonomisk lite sämre.

Det skulle vara viktigt att värna om allmänbildningen och överhuvudtaget bildning som ett ideal för hela folket. Samhället behöver både humaniora och kultur. Illa är det om kultur och vetenskap ses som elitens strunt och maktbruk. Man måste därför vara verkligen försiktig med på vilket sätt man framställer bildning å ena sidan och stollighet eller "juntighet" å andra sidan.

För det är bildning vi behöver, om vi ska bekämpa populismen, som är så ytterligt farlig. Kritiskt tänkande ska vara allmängods och inte en elitens hobby. Men okunskap och brist på kritiskt tänkande måste fördömas som oönskvärt, på bred front. Offentliga personer som våra författarkändisar är till exempel väldigt, väldigt viktiga.

Känslan och tanken

Saska Saarikoski skriver i dag i en läsvärd kolumn om äckel och obehag. Att en civiliserad människa kan kontrollera denna primitiva känsla med sitt förnuft. I det långa perspektivet har känslan fyllt ett viktigt syfte, men den är faktiskt också till mycket stora delar inlärd och kulturbunden. Det betyder att man kan reflektera och inse att saker inte är obehagliga. Och framför allt att det inte är rätt att uttrycka ett obehag om saker, som faktiskt inte är skadliga för någon. Ibland kan obehaget vara själva faran, som till exempel då det gäller homosexualitet.  Saarikoski har rätt: obehag är inte något man behöver uttrycka. Någonsin. Om man rationellt kan argumentera mot säg pedofili, då ska man göra det. Tanken bör styra känslan.

Till saken hör att man också kan vänja sig vid saker och känslorna kan ändras över tid. En känslomässig reaktion kan vara överilad. Därför bör man lita mera på tanken. Äckel är en känsla att se upp med. Den bör därför bekämpas också inombords. Den kan också övervinnas. Man kan utvecklas.

Moral handlar om hur vi förhåller oss till andra och deras och våra egna handlingar. Dessa kan och ska granskas rationellt, inte emotionellt. En dylik tudelning är förstås på sitt sätt föråldrad, men den är viktig att göra för tydlighetens skull. Jag känner mycket väl igen allt detta från min egen forskning i 1700-talets kultur och livssyn. På den tiden ansåg man inom både kultur och vetenskap att känslorna var oerhört viktiga och värdefulla, men de borde alltid styras av förnuftet. För detta behövdes bildning, som bestod av både kunskap och moralisk och estetisk(!) fostran. det var i själva verket det huvudsakliga syftet med all fostran. Under upplysningen ansåg man det mycket möjligt att fostra fram etiskt handlande, och lyckliga, samhällsnyttiga individer. Genom förnuftet kunde man - och skulle man - tygla sina passioner. Det viktiga var att tjäna sitt samhälle och gud. Det var ett livslångt projekt att bilda sig. Det är inte en slump att den explicita idén om bildningsuniversitetet föddes under denna tid.

Ibland är det svårt att inte låta känslorna ta över. För mig själv gäller det speciellt rasism och andra kränkningar av människovärdet. Sådant gör mig rasande. Men när man är arg gör man lätt misstag. Och man ska inte låta känslorna bli argument, för känslor kan ljuga. Som Anu Koivunen pekat på, blir argumentationen lätt helt irrationell, vilket är vad populister utnyttjar, både medvetet och omedvetet. Man måste bemöta lögner med rationella argument. Kritiskt tänkande är viktigt. Vad som fascinerar mig med 1700-talet är hur naturligt man sist och slutligen kunde infoga kultur och estetik i det etiska som en så integrerad del. Samtidigt är det självklart. Vad kunde bättre hjälpa oss att växa som människor än litteraturen, konsten, filmen ...? Det är sådana erfarenheter som kan förändra oss och hur vi ser på andra människor. De kan göra oss klokare.

Nyckeln är som Saarikoski så tydligt framhåller bildning. En bildad människa visar inte sitt obehag. Men det handlar inte som populisterna skriker om att man "måste" tiga och "inte får vara kritisk". Det handlar om att man faktiskt kan växa och utvecklas som människa. Och att man inte agerar utgående från irrationella känslor. Och att man är öppen för att växa som människa och alltid söka sanningar.

Your search - textförakt - did not match any documents.

Märker textförakt även i min bransch. "Håll texten kort!" "Folk orkar inte lyssna mer än en kvart!" D fölk vill ha är ej mindre utan bättre!
— Kettil Mannerheim (@Kettilikorthet) May 1, 2014

En tänkvärd tweet och en påföljande diskussion. Ett nytt ord, ett nytt begrepp? Diskussionen handlade också om pedagogik, om att film och foto är lätt och roligt att jobba med, om att läsning, textförståelse och skrivande kräver mycket träning och verkligen mycket arbete av en del barn. Det är helt enkelt jobbigare. Curlar vi barnen om de jobbar mycket med film och bild i skolan? Om vi gör det på bekostnad av djupläsning, är mitt svar utan vidare "ja". Man får inte gå där ribban är lägst.

Nicholas Carr skrev om hur man tenderar skapa dikotomier för att synliggöra skillnader och utveckling. Det blir lätt "text" mot "resten". Och det kan vara en bra poäng att göra och frånse det fysiska mediet, och istället se till själva kommunikationens format. Det Mannerheim avser är ju inte bara skriven text, utan språket som kommunikationsmedel. Och vi måste vara tydliga med att just det naturliga språket är unikt som kodsystem, kommunikationskanal. För det är det som vi använder då vi talar till oss själva. Alltså tänker.

Text kräver mycket tid. Och det som kräver mycket tid är verkligen hårt i skottlinjen i vårt samhälle i dag. På ett sätt som gör mig mycket illa till mods. Texten hänger ju ihop med språket och med tanken. Vi behöver språket för att tänka.  Och det behöver faktiskt mycket tid och ansträngningar för att utvecklas. Utan detta finns ingen klokhet, riktig kunskap eller visdom. Är den textmängd beslutsfattare till exempel förväntas kunna processa max en A4 eller 5 slides med 5 punkter är vi ganska illa ute. Hur långa resonemang kan man då föra? Hur analytisk kan då man vara? Hur grundligt kan man underbygga argument? Hur kloka beslut kan man fatta?

Den typ av utkristallisering, sammanfattning, reduktion, generalisering vi fått lära oss att syssla med är inget mindre än curling av beslutsfattare. Vi måste kräva mera av dem. Av oss själva.  Det är jobbigt att vara jobbig. Men man måste arbeta med bildning. Och det har ganska litet att göra med att man gör något väldigt snabbt. Ska man göra något väl och grundligt tar det faktiskt tid. En sak som gäller både skolbarn, studerande och beslutsfattare.

Tankefigurer

Jag använde i mitt förra inlägg ordet tankefigur apropå hur arkiven och den offentliga makten uppfattas. Jag velade en aning innan jag valde det ordet, för det är lite utmanande på grund av sin flummighet. Jag använde det också i min avhandling och försökte då hitta en vetenskaplig definition, men hade rätt mager framgång. Jag hade stött på det i någon kulturhistorisk eller antropologisk text, men utan någon specifik definition. Begreppet har tydligen använts inom litteraturhistorien, men också där verkar betydelsen vara lite oklar. Klart är att det på något sätt står i paritet till "figure of speech".

Jag skulle gärna närma mig begreppet ur en semiotiskt perspektiv. Det handlar enligt mig om den kulturella kontext som ger ett ord, eller ännu noggrannare ett begrepp, dess betydelse. Om vi talar med Saussure, skulle jag säga att det är en bit av de kulturella mönstren och strukturerna som "vidhänger" signifé, eller det betecknade. Kort sagt betydelsen eller kanske intentionen mer specifikt. Det är det ställe där kulturens mönster möter språket, där tecknets betydelse uppstår. Talar vi med Peirce måste det på något sätt röra sig mellan objektet och interpretanten. (Hur måste jag tänka på mera ...) Ordens betydelser eller innebörder kommer nämligen alltid med en viss inneboende kontext, värderingar och historia, som är kulturberoende.

Ett mycket beskrivande exempel på detta är de åtminstone på Husis insändarsidor pågående diskussionerna om dels mindfulness, dels Den blomstertid. Båda diskussionerna handlar precis om vilka kontexter saker har, vilka betydelser, konnotationer och kontexter som finns "dolda" i olika saker vi talar om. Och vilken betydelse detta har. Det handlar kort sagt om hur betydelser kan förändras över tid och hur  ursprungskontexter "kontaminerar" begreppens nuvarande sammanhang och användning. Som att en meditationsfilosofi som använder sig av "buddhistiska" tankefigurer är oacceptabel, i synnerhet om man samtidigt ska rensa bort alla "kristna" tankefigurer. Mest löjligt blir det ju då den egentliga betydelsen eller innebörden, intentionen, i praktiken ofta är rätt identisk: det handlar om att värdera andliga dimensioner, etik mm i de flesta religioner. Man hakar helt upp sig på just kontexten. Och framför allt en tidigare kontext. Man ser inte kulturen, språket och betydelser som något man aktivt kan påverka och definiera, utan man ser dem som statiska och det främmande ofta som hotfullt.

Är Den blomstertid fortfarande religiöst eller "bara en tradition"? Gör begreppsval mindfulness till anti-kristet och främmande?

En annan diskussion jag hamnade i med Kaj Ahlsved på Twitter som utgick från att jag protesterade mot Jukka Petäjäs utsaga i en konstteoretisk essä i Hesari att 1700-talets uppfattning om skönhet skulle ha varit en helt annan än i dag. Jag protesterade mot detta. Jag anser att vad man ansåg vackert på 1700-talet anses i huvudsak fortfarande vara vackert i dag, ren estetiskt sett. I själva verket är det mycket intimt sammanknippat med vad man allmänt i dag avser med "vackert", det har blivit en del av betydelsen av hela ordet. Det är liknande estetiska värderingar som dominerade konsten ända till för ett sekel sedan och som i dag enligt "vanligt folk", och följaktligen även populister som sannfinnar, är riktig konst.

Men konstfältet självt har vandrat vidare på det radikala nyskapandets väg, med kreativitet och kritik som viktiga ledstjärnor, där det estetiska blivit bara ett av många element i skapandet. Det är inte så att modern konst, modern arkitektur eller modern konstmusik i allmänhet skulle ge starka estetiska upplevelser åt mannen på gatan, vågar jag påstå. Men "konst" har alltid varit ett högkulturellt elitfenomen, även om det i dag lyckligtvis också finns många trender som går i motsatt riktning. Till exempel inom musik eller miljö- och ljuskonst i städer, kan man nå ut med "konst" till en bredare publik. För konstnären är det då, kan jag tänka mig, viktigt att erbjuda en erfarenhet och upplevelse, kanske inbjuda till eftertanke. För den konstoinsatta publiken är kanske kriteriet ändå fortfarande mest estetiskt: "Wow, tufft!". Det handlar alltså, enligt mig, om de tankefigurer som finns förknippade med begreppet konst, och hur dessa kan variera över tid och mellan kulturer och subkulturer, och hur man anser "konst" och "estetik" vara sammanhängande.

I en populär och historisk kontext är konsten närmare förknippad med estetiken, än i dagens konstkretsar och högkultur. Men jag är förstås lekman inom både estetik och konstteori och opererar säkert med ett inom konstfilosofin föråldrat konstbegrepp. Men ur kulturhistorikerns och semiotikerns perspektiv ser det ut så här. Och en viktig aspekt vore att kunna skilja på begreppens betydelser och se hur de förhåller sig till kulturella mönster och traditioner. Om man kan se tankefigurer för vad de är och också inse att de går att påverka. Man kan fokusera mera på betydelser och till exempel en hurdan skola vi vill ha.

Vad fonderna måste

För någon tid sedan blev jag uppringd av en journalist som ville ha mig till ett tv-program för att diskutera Guggenheimmuseet med Kulturfondens direktör Leif Jakobsson. Jag svarade direkt nej. Det kanske kunde tolkas som feghet på grund av Brages Pressarkivs trängda situation, att jag inte skulle vilja stöta mig eller kritisera en penningstinn institution och potentiell finansiär. Men det var nog inte orsaken. 

Orsaken var den, att jag helt enkelt har väldigt svårt att ha några bestämda synpunkter på vad de finlandssvenska fonderna och stiftelserna ska göra med sina pengar. Dessutom känner jag en stor osäkerhet och okunskap inför hela Guggenheimprojektet. Jag har absolut ingen aning om hur man "borde" gå till väga då man grundar ett konstmuseum eller ordnar en arkitekttävling. Jag har inte ens som privat medborgare en välformulerad åsikt om vi borde ha ett Guggenheimmuseum eller inte. Frågan känns alldeles för komplex och svår att ha en åsikt om, utan att verkligen ha satt sig in i alla aspekter. Helt klart rör det sig om stora pengar, vilket gör att man måste vara på sin vakt och jag har en vag känsla av att det skulle kännas bättre att understöda och lyfta fram inhemska aktörer. Men jag vet ingenting om saken. I det läget ville jag inte gå med i något debattprogram där man borde ha ett hum om vad man talar om.

Den andra sidan av saken, alltså vad Kulturfonden och andra dylika finlandssvenska aktörer borde göra med sina pengar, är kanske något man som medborgare i "den finlandssvenska republiken" förväntas ha en åsikt om. Men det är också något jag på senare år, då jag arbetat närmare dessa frågor, blivit allt mer försiktig med. Det är nämligen inte en finlandssvensk republik vi har, det är inte skattemedel som ska fördelas på demokratiska grunder, utan det handlar om privata medel som är donerade för specifika ändamål. Frågan om till vem olika organisationer är redovisningsskyldiga är därmed inte enkel. Jag är ganska säker på att ledningen i åtminstone alla de större finlandssvenska fonderna har ett genuint och uppriktigt intresse av att så gott det går uppfylla de syften som finns stadgade för dem. 

Inom Kulturfonden använder man ett system med sakkunniga inom olika områden då man delar ut pengar. Det handlar om en process som lite liknar den akademiska kollegiala granskningen. Inom traditionell peer review för vetenskapliga tidskrifter är anonymiteten en viktig faktor. Det gör man för att motverka den s k Matteusprincipen om att den som har, ska få mera och den som har lite, ska bli av med det lilla han har. Det är ett fenomen som är väldigt tydligt inom t ex litterära priser (också internationellt): prisregnen faller skurvis över vissa författare, på ett sätt som ibland ter sig nästan löjligt. Att kretsarna är små kan man försöka motverka genom en viss grad av anonymitet. Å andra sidan blir det kanske mer rättvist om det inte är anonymt? Vem som ska vara anonym och när är ett ämne som tål att fundera på.

Frågan om anonymitet är också kopplad till frågan om transparens. Öppenheten är en norm som slår igenom allt kraftigare inom den offentliga sektorn på grund av den digitala utvecklingen och medvetna politiska beslut både inom EU och i Finland. Inom några år kommer total öppenhet att vara norm inom all offentlig förvaltning och allt beslutsfattande i Finland. Hur ter sig då i sådan miljö allmännyttiga organisationer som inte är maximalt öppna gällande allt sitt beslutsfattande? Detta är något man borde tänka ingående i genom redan nu, i lugn och ro: med vilka motiveringar kan man låta bli att öppna upp information? Sådana skäl kan finnas, men de bör motiveras väl. 

Man kan igen se till det akademiska där alla ansökningar och utlåtanden är offentliga utom då det gäller den kollegiala förhandsgranskningen (som möjligen är på väg ut, eftersom de vetenskapliga förlagen får allt svårare att motivera sin business). Varje sakkunnig förväntas kunna försvara sina beslut och utvärderingar offentligt. Klarar Svenskfinland av en sådan transparens: att alla ansökningar och alla utlåtanden, alla protokoll finns öppet på webben? Vad kan man vinna och vad kan man förlora? Helsingfors stad är redan där: allt ligger enkelt sökbart på webben. Det som är viktigt att tänka på är att öppenheten också skyddar: den skyddar för ogrundade misstankar och beskyllningar.

Svenska Kulturfonden har uttalat sig för öppenhet och man har också varit väl framme med en visualisering för att hjälpa allmänheten att få en uppfattning om utdelningen. Frågan är nu kanske närmast om man vill gå vidare själv som en föregångare i öppenhet, eller vill man koordinera sig med andra aktörer (även finska) och skapa en gemensam linje för hur allmännyttiga organisationer hanterar transparens? Kanske har vi om några år en tydlig indelning mellan dem som uppfattas som öppna och förtroendeingivande, som därför levererar kvalitet, och dem som är hemlighetsfulla och slutna, kring vilkas egentliga utdelningsprinciper man fritt kan spekulera?

Hur som helst är jag själv inte färdig att ställa mig upp och säga hur "fonderna måste göra". Angående Brages Pressarkiv anser jag att det som hör till den offentliga sektorn - som viktig forskningsinfrastruktur som stöder hela landet  - helt klart ska skötas just med statens pengar. Fast en synpunkt har jag på vad Kulturfonden borde göra med sina pengar: Kulturkarnevalen för skolungdomar hör till det finaste projekten jag sett, och jag hoppas verkligen att den får fortsätta och växa i framtiden. Den glädje, iver och skaparglädje jag uppfattat att finns där skulle jag unna varje ungdom i vårt land åtminstone en gång i livet. 

Imitationens ädla konst

Hittade via kollegan Ilkka Levä fram till ett intressant blogginlägg av Juhani Risku om Marimekkodesign som anklagats för plagiat. Risku sågar de facto hela utbildningen. Han ser stora problem i designkulturen vid Aalto.

Levä påpekar att Helsingin Sanomat inte heller uppger sin källa då de skriver om saken. Vilket är minst sagt ironiskt, eftersom det i den konstnärliga diskursen inte normalt krävs att man explicit uppger sina källor för ett konstnärligt verk, men det verkligen inom journalistik och vetenskap anses höra till god ton, ja rentav vara nödvändigt för trovärdigheten.

Denna skillnad är intressant. För en historiker är det uppenbart att ingenting föds ur intet. Imitationen var en ädel konst fram till romantikens genikult. Också i dag är det många som gärna delar med sig av sina alster och ser det som en ära att bli lånade och citerade, så länge inte någon annan gör storkovan på ens arbete utan att ge erkännande. I den digitala världen blir kopierandet och "remixandet" så konkret, att allt fler ser och förstår att vi behöver det gamla för att skapa nytt. I det eviga tjatandet om kreativitet och innovation verkar man ibland glömma detta. Historia är viktigt. Arkiv är viktiga. Minnesorganisationer är viktiga. Vi behöver mer bra stuff att ta av om vi ska kunna skapa mera nytt som är bra. (Jag har också bloggat om imiterandet tidigare.)

Som Peter Buchert skrev i dagens Hbl i sin utmärkta kommentar (hoppas länken fungerar) till artikeln om klimatfrågan, handlar det om så mycket mera än "vetenskapliga fakta" här i världen. Om man förbiser människan och kulturen kommer man inte långt. Inte ens med mycket pengar och kalla fakta. Liksom man väl äntligen börjat luckra upp den skarpa linjen mellan kropp och själ i dagens biologiska och medicinska forskning, eftersom den leder till felställda frågor som är omöjliga att besvara, har man väl också inom ämnen som de ekonomiska vetenskaperna börjat ifrågasätta den überrationella, giriga och själviska konsumenten som aktör i systemet. Det finns kultur, det finns historia och det finns mänskliga, omätbara kvalitativa fenomen som inte kan förbises. Och de är lika avgörande. Utan humaniora intet.

Vilken skillnaden är mellan plagiat och imitation är sedan vetenskap i sig. Då kan man till exempel läsa Sanna Nyqvists forskning och fundera vidare på den saken ...

Självhjälp

Funderar över vad det är för skillnad på forna tiders bildningsideal och de nu populära oändliga självhjälpsguiderna. De har en hel del likheter. Men också skillnader.

Patientskap

Camilla Strang har skrivit en viktig och bra insändare i dagens Hbl. Den handlar om patienters bristande integritetsskydd under läkarronder. Strang hänvisar också till en färsk avhandling av Riikka Lämsä, som behandlar patientrollen och kulturen på sjukhus. Jag råkade själv i våras höra en längre intervju med Lämsä, som gjordes av Kalle Haatanen, som gör bra vetenskapsjournalistik inom samhällsvetenskaper.

Under intervjun talade Lämsä om de djupt inrotade sjukhuskulturer som finns och som passiverar patienten till ett objekt för sjukvården. Detta är min formulering är inte säker på att Lämsä skulle godta mina exakta ordval, men idén var i alla fall att man på sjukhus har enhetliga rutiner och system, som utgår från tanken att patienten är sängbunden och oförmögen att vara aktiv på något som helst sätt, trots att detta i verkligheten inte alls är fallet alla gånger.

Till exempel på tal om ronderna tyckte Lämsä, att man bra kunde utgå från att patienterna tar sig till läkaren också på ett sjukhus, lika väl som de själva kunde hämta sin mat och äta någon annanstans än i sin säng om de kan det. Det handlar i grunden om patientsynen och förstås om prioriteringar. Jag kan i och för sig förstå att läkarna tycker det är både effektivt och trevligt att springa runt lite på avdelningarna och för en gångs skull slippa den eländiga datorn en stund. Lämsä talade också mycket om de starka hierarkierna som präglar sjukhuskulturen och om hur läkarnas auktoritet manifesteras på många olika sätt i rutinerna också i förhållande till sjukhusets övriga personal inte minst just under ronderna.

Jag har tidigare skrivit om hur informationssamhället undergräver experternas givna auktoritet och använt just medicinen som exempel. Men detta med auktoritet och jämställdhet är svårt och det kan bli så fel (inte minst i Sverige där brist på jämlikhet ofta sammanblandas med saker som respekt och auktoritet).

Men vi har en ny trend, som en del människor uppfattar som skrämmande och oroväckande: är man sjuk vill man ju att läkare ska komma och fixa en, inte att man själv ska behöva sätta sig in i komplicerade saker, ta ansvar och beslut. Den nya trenden handlar nämligen om patientens eget ansvar och självbestämmande som positiva och eftersträvansvärda saker i vården. Att öka dessa kan också ses som sätt att förbättra hälso- och sjukvården. Det handlar om empowerment, om att också den sjuka har kontroll och ansvar över sin egen vård. Det innebär att läkarens roll förändras och att de sakkunnigas främsta uppgift blir att handleda och undervisa patienterna. Samtidigt som detta inte får bli ett sätt att spara eller förminska samhällets och de sakkunnigas ansvar, ser jag det själv som en potentiellt mycket bra utveckling. Men det kräver ovillkorligt att vi har ett samhälle med ett bra skolsystem som lär människor vad vetenskapligt och kritiskt tänkande innebär. En människa som inte förmår resonera rationellt kan och ska inte ta ansvar för sin egen vård i lika hög grad. Men sådant borde vara undantag.

I slutändan är de förändrade omständigheterna ändå givna i och med att tillgången till information i dag är så fri som den är. I dag är stort sett all expertkontroll och censur vad gäller "vetenskap" och vetenskap redan är borta. Lika bra att ge oss både ansvar och kunskap vid sidan av all den information vi redan får.

Ett exempel på hur och varför detta kunde vara en bra väg att gå gäller (surprise, surprise) informationsförvaltningen. Om alla patienter har rätt att få tillgång till alla sina medicinska uppgifter (vilket man redan har, men om det skulle implementeras ordentligt och digitalt) är det inget som hindrar att var och en samlar sina material på en minnepinne i plånboken eller någonstans i molnet och enkelt kan ge läkare tillgång till alla material vid behov. Inbesparing och effektivering skulle vara omedelbar i väntan på bättre it-system.

Det är också allmänt känt att delaktighet och inflytande motiverar, vilket inte är helt irrelevant då det gäller att till exempel vara noggrann med diet eller mediciner. Man borde alltså kunna tänka att man då man är sjuk, går man till läkaren för att få råd och konsultation, inte för att systemet ska fixa en frisk. Det är både en befriande och en ganska betungande tanke, egentligen.

Guantanamo captive's hospital beds. Wikimedia.

Kulturpolitik på scen

I dagens tidning förklarar teaterchefen att man gjort god konst under 2012 på Svenska Teatern. Jag kan inte uttala mig om det överhuvudtaget. Fullt möjligt att det stämmer. Det som irriterar är att det ser ut som att det skulle vara konstnärligheten som kostar över en miljon euro här. Implicit den som kritiserar katastrofen kritiserar konstens och kulturens rätt att existera och är följaktligen en tölp. Å andra sidan anser styrelsordförande att det inte är den enorma musikalsatsningen som är problemet, utan "de andra produktionerna". Ändå tycker jag det sagts upprepade gånger att vad som sprängde budgeten i grunden var att man måste jobba typ dygnet runt för att få allt klart efter renoveringen och inför den stora premiären.

Grejen är den att renoveringar och ombyggnadsarbeten nästan alltid är mer komplicerade och dyra än man räknat med. I vår firma, där vi gjort otaliga sådana, hade vi länge en bestående post som hette "otevliga(!) överraskningar" i varje ombyggnadsbudget. Frågan är hur man reagerar när man ser att det börjar barka åt skogen. Eller reagerar man? Vilket är viktigare: att hålla överoptimistiska avtal och löften till vilket pris som helst, eller att försöka - i god tid - idka damage control, kanske backa, flexa och vara känslig med att följa upp och lyssna till signaler inifrån om problem? Hur bygger man upp förtroende och hur håller man fast vid det och ett gott anseende?

Egentligen vet jag ju inget, så i det specifika fallet Svenska Teatern kan jag absolut inte uttala mig. Lite förvånad är jag dock att det verkar finnas ett så pass stort förtroende för ledningen. Alla måste ju få göra misstag förstås. Men i en del andra branscher och kretsar har mindre problem lett till företroendekriser. Utifrån ser det i alla fall ut som om det faktiskt inte var konsten som kostade över en miljon euro förra året utan något annat. Men "kulturpolitiskt" var musikalen en framgång. Undrar just vad sjutton det betyder?

Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.