Finlandsvänner på äventyr i Argentina 1920

 

Hbl 20.10.1924.
Nationalbiblioteket

I oktober 1924 återkom Vilhelm Hansson från sin Finlandsturné för en andra föreställning i Helsingfors. I september hade han förevisat filmen På indianstigar vid Pilcomayofloden på Bio Bio under en så kallad provvisning av sin film, som han reste runt med i Sverige, Tyskland, Italien och Frankrike under många år. Den en timme långa filmen hade haft premiär i Stockholm 1922 och nu var den på turné i Finland. Dylika exotiska resedokumentärer var en egen genre vid denna tid.* Den väckte också förtjusning denna gång: "I synnerhet tycktes den närvarande skolungdomen sentera denna form av geografisk åskådningsundervisning."

I förgrunden t.v. reseledaren Mauricio Jesperson, som
tillbringade en stor del av sitt liv området. 

På 1920-talet hade det uppstått ett visst intresse för Argentina i Finland. Landet var ekonomiskt intressant eftersom det var en starkt växande ekonomi och handelspartner. Till dem som reste till Argentina för att stanna hörde, tror jag, min mormors äldsta bror, som aldrig återkom utan försvann spårlöst. Det handlade ändå aldrig om någon massutvandring, då det rörde sig som mest om några hundra personer per decennium som flyttade trots mer eller mindre permanenta båtförbindelser. Vardagen blev rätt knaper för emigranterna så vitt vi vet. 

En annan aspekt av Argentina, som troligen var minst lika viktig och som lockade var det "vilda" outforskade Argentina, ett tema som blivit känt i Finland genom antropologen Rafael Karsten. Under sina resor på 1910-talet besökte han Qom-folkets (äv. Toba) områden som sträckte sig från Argentina till Bolivia och Paraguay. Denna ursprungsbefolkning betecknades som "krigisk", då de gjorde envist motstånd mot den kolonialism som då fortfarande frodades och just vid dessa tider var blodigt. Kampen är inte över i denna dag. Huvudstaden i argentinska Chaco heter Resistencia, är inte helt säker på vems motstånd som åsyftas.

Karsten puffade Hanssons filmföreställning på Bullan:

Filmen sätter åskådaren i tillfälle att följa resenärerna under hela den spännande färden allt från Buenos Aires ända upp till de öde trakter, där de vilda indianerna ännu kunna betrakta sig som oinskränkta härskare. Huvuddelen av filmen skildrar också de krigiska toba-indanernas liv och seder, deras hemindustri, lekar, dryckeslag, krigsdanser m.m.

Vidare underströk han det faktum att Hansson faktiskt lyckats fånga autentiska bilder under den tid han stannade ensam under några veckor på ett samhälle. Men det fanns också andra säljargument för evenemanget. Flera av expeditionens medlemmar var sedan tidigare finlandsvänner, inte bara skådespelaren Hansson som stod för film och foto. Hansson hade, liksom många svenska skådisar, spelat på finlandssvensk scen.

Vilhelm Hansson, C. Emil Haeger och Per Svanbeck i december 1920.

Expeditionen, som redan tidigare rapporterats i finlandssvensk press med ett fint bildreportage, hade både ekonomiska och vetenskapliga motiv. Ledaren var yrkesmilitären Haeger, som utmärkt sig som frivillig vid strider i Karelen och slaget om Viborg 1918. Per Svanbeck som fungerade som kartograf under expeditionen hade deltagit som frivillig pilot 1918. Och Hansson hade förutom på Åbo Teater bland annat spelat huvudrollen  i Mauritz Stillers svenska film Hämnaren från 1915. 

Emil Haeger, foto av Vilhelm Hansson 1920.

Under den tre-fyra månader långa expeditionen sysslade Jesperson, Haeger och Svanbeck troligen mest med jakt och rekognosering i hopp om att finna värdefulla mineraler. Hansson hade troligen från första början som avsikt att kunna förtjäna en slant på den dokumentation han gjorde och han stannade också i samma område, där han så småningom kunde ta fram kameran för att filma.

I filmens början visas på traditionellt vis rutten på en karta.

Under resan drabbades alla svenskar utom Jesperson av malaria. För Haegers del var den så allvarlig att den sannolikt bidrog till att han slutligen dog i Berlin 1922. För övrigt var väl expeditionen rätt lyckad åtminstone för Hanssons del. Hur som helst blev en ordenlig, nyklippt version av filmen klar först ett par år efter hans död, år 1950. Den gjorde han i samarbete med Jesperson, som under 1940-talet började publicera memoarer. Tyvärr verkar det mesta av filmerna vara nedtaget på youtube, men man kan se den första rullen, som visar början av resan. Det finns material från resan också i Finland, tack vare donationer av Hansson till Karsten.

På resande fot

Uleåborgs universitet är en dynamisk miljö.

De senaste veckorna har jag rest en hel del runt om i landet. Förutom Tammerfors har jag också besökt Åbo, Vasa och Uleåborg. Och det roliga är, att jag lyckats göra alla resor med tåg. Tyvärr får jag ge upp det, när jag om ett par veckor ska till Kuusamo, då bara gick det inte att fixa på vettigt sätt att resa utan flyg. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att resa, särskilt inte långt, så det har aldrig varit särskilt svårt för mig att skippa långa flygresor till Asien eller USA. Att resa här hemma med tåg är ändå rätt vilsamt. Jag både jobbar och vilar effektivt. Gärna övernattar jag också, eftersom jag inte gillar stressen man har då man ger sig av samma morgon i ottan.

Jag har både undervisat forskare och diskuterat med experter på olika högskolor. Jag måste säga att i synnerhet vid Uleåborgs universitet är arbetet på väldigt god köl. Också flera forskningsinstitut är riktigt i farten nu gällande sina datatjänster. Det har varit uppmuntrande, för ibland känns det svårt att förmedla vikten av att satsa på informationsförvaltning och datahantering i forskning.

Det känns ansvarslöst att man ibland satsar stort på forskningen, men sedan riskerar att de källmaterial man samlat, producerat och preparerat med enorma ansträngningar och som ofta har bestående värde både som evidens och kanske för senare forskning, lämnas vind för våg. Det borde inte finnas en enda forskningsfinansiär eller ansvarig person inom en organisation där det bedrivs forskning, som kan låta sådant ske. Trots att det ibland kan vara riktigt utmanande. Framför allt krävs samarbete. Också forskarna själva måste inse vikten av att sköta datahanteringen som en integrerad del av forskningsprocessen. Det är inget man kan överlämna åt någon utomstående.

I Seinäjoki var det tågbyte och jag hann sitta och jobba
en stund i Alvar Aaltos charmiga lilla bibliotek.
Aalto som bäst.

En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?

Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

Bologna

Det musikhistoriska museet är värt ett besök. I staden studerade Mozart, Gluck, J.C. Bach
och mången annan hos Giovanni Battista Martini.

Besökte under veckoslutet Bologna. Det var en fin upplevelse, men också tung, då jag träffade många av min syster Stellas goda vänner. De visade oss runt och berättade om hennes liv där, om vad hon gjort och tyckte om. Jag kan förstå att hon älskade (och ibland hatade) landet. Och att det gav henne mycket inspiration.

Första gången hon bodde där studerade hon vid universitetet i staden. Det är världens äldsta universitet. Grundat 1088 och nästan dubbelt så stort som universitetet i Helsingfors. Redan från början valde studenterna och de lärda sina egna lärare ibland sin egen krets. Det är synd att den demokratiska traditionen försvagats vid våra universitet. Man har jobbat för att öka kontakten med det övriga samhället genom styrelser,  autonomi  och en mer företagsliknande struktur i förvaltning och beslutsfattande för större "effektivitet".  Jag är rädd för att vi samtidigt förlorat något av det akademiska medborgarskapets och essensens kärna. Kunskap för kunskapens egen skull.

I Bologna finns många, otaliga, fina museer. Stadens moderna historiska museum är sevärt. Förstås för att historien i sig är så lång och hisnande, men också för att upplägget är lyckat. Jag sänder en tanke till Helsingfors stadsmuseum och andra finländska fina historiska museer, där man väldigt ofta berättar om vardag och vanligt liv: Det är inte alls en dum idé att bygga upp manuset så att det tar fasta vid viktiga historiska händelser. Berättelsen blir både mer spännande och mer pedagogisk.