Stormvarningar

Roelofs, Willem: Landscape with a Thunderstorm Brewing 
Rijksmuseum. Public Domain.

Som jag tidigare skrivit, är klimatförändringen en reell sak för forskarna. Det handlar inte längre bara om att bromsa den, utan också om att hantera effekterna. Till min lättnad upptäckte jag att man redan på hög nivå tagit i saken i Finland. Jag vet inte om jag bara följt slarvigt med i nyheterna, eller om man valt att inte i detta skede orsaka psedodebatt och i stället fokuserar på att få saker gjorda. I alla fall hade rapporten gått mig förbi. Jag vill inte tro, att regeringen inte skulle ta till åtgärder efter denna sammanfattning om riskerna den fått tillhanda. I rapporten konstateras att utvecklingen visar på följande utveckling i Finland:

• havsytan stiger (med 30-90 cm till år 2100)
• mera perioder med hetta
• mera ösregn om somrarna
• mera underkylt regn
• mera nederbörd om vintrarna, mera mulet
• mindre snötäcke
• mindre tjäle
• mindre istäcke
• torra somrar kan förekomma

I naturen innebär detta utmaningar för biodiversiteten. Nya arter erövrar mark, men gamla tappar sin och när balansen rubbas finns stor risk för utarmning av artrikedomen. En ny snabbt invandrande art kan lätt fylla nischer som flera försvagade arter trängs ur. Det betyder mindre genpool, mindre robusta system. Forskarna påpekar att det i verkligheten är människan som idag formar i stort sett all miljö och natur (också nästan all skog är ekonomiskog). Så det är också vårt ansvar att reagera överlagt och proaktivt. Eftersom vi ändå påverkar miljön så kraftigt, måste vi ju välja att göra det på ett smart sätt, så att vi snarare dämpar skadorna än stärker dem. Jag tror, att förändringarna är enormt mycket större än de flesta inser. Vissa typer av naturmiljöer kommer sannolikt att försvinna helt oberoende vad vi gör.

För samhället uppstår utmaningar i t ex vattenförsörjningen, då omväxlande perioder av torka och skyfall blir vardag. Vidare kan stor nederbörd, tillsammans med hårda vindar och stormar, också utsätta energiförsörjning och annan viktig infrastruktur ur spel. Effekterna för livsmedelsproduktionen kan knappast vara andra än större risker och högre kostnader. Listan på effekter och hot är skrämmande. Man hoppas att genmanipulation kan utnyttjas effektivt för att målmedvetet ta fram växter som klarar sig. Nu behövs målmedveten användning av vårt bästa kunnande. Och nu snackar vi alltså bara Finland, där vi har globalt sett ett ypperligt utgångsläge.

I rapporten går man också igenom vilka effekterna kan komma att vara för ekonomin, t ex  genom försäkringsväsendet. Priserna kommer sannolikt att påverkas av att sjöfarten och hamnarna får det besvärligare. Ökande hetta och fukt inverkar på både byggnader och folkhälsa.

Mänskligheten har tyvärr redan pissat i byxorna, med vad gör vi nu?

Café Finessen tar oss till våra rötter igen

De senaste veckorna har vår familj i all tysthet återvänt till sitt ursprung. Det har skett på fritiden, kvällar och veckoslut och några andra lediga dagar.

Under många, många år fick vi regelbundet frågan "Hur många kaféer har ni nu då?", och svaret var under många år allt mellan två och fem. Men verksamheterna levde, växte och utvecklades, nya ägare kom med, bolagen ändrade form och bransch. De ursprungliga Café Kafka och Pieni Kirahvi (som i år förresten fyller 25 år) har utvecklats till Kanniston leipomo och Kaffecentralen. Kaféerna har fått ge vika redan för ganska länge sedan och folk har slutat fråga hur många kaféer vi "har".  Men  motiven och företagens målsättningar och syften varit de samma: vi har velat främja kaffekultur, stadskultur och kvalitet. Det har alltid för oss handlat om idealistiska projekt (kanske därför vi aldrig blivit rika på det här ...); vi har velat förbättra världen och inte minst livet i staden Helsingfors.

Men nu kändes tiden mogen att göra det igen. Ett eget litet kafé. Denna gång förbättrar vi förhoppningsvis livet i Grankulla. Till skillnad från läget för 25 år sedan har vi i dag en bunt härliga, duktiga egna ungdomar som fått ta en hel del av ansvaret och klarat det med bravur. Från nästa vecka står tre av dem bakom den enorma espressomaskinen i den pyttelilla lokalen invid järnvägsstationen i Grani. Samma järnvägsstation som figurerat i släktens historia i snart hundra år. Mina farföräldrar växte upp ett stenkast från stationen i Grankulla, liksom min man långt senare.

Lek i Grankulla. Ur familjealbum. 

Farfar Oscar i Grani på 1920-talet. SLS.

Så vi kommer tillbaka till våra ursprung på många sätt. Och vi går tillbaka till det lilla formatet i företagandet, även om kontakten med och arbetet i de andra bolagen givetvis finns kvar. Inte minst går vi ändå tillbaka till det lilla kaféet med högt till tak men med en kompromisslös inställning till kvalitet.


Det känns väldigt spännande och roligt.

#cafefinessen

Ett foto publicerat av Café Finessen (@cafefinessen) Maj 5, 2016 kl. 9:52 PDT

Prat om mat

Det var faktiskt en hyfsad uppslutning i går kväll på Aleksis Kiven koulu i Sjundeå då Marthorna tillsammans med Hem och Skola ordnade en diskussion om skolmat. På plats fanns tjänstemän från dagispersonal till bildningschef, beslutsfattare från fullmäktige och kommunstyrelse och många föräldrar och också en del barn. Diskussionen blev bred och bra, närmast saknade vi de högre cheferna från tekniska sektorn, dit bespisningen hör, och en representant från Samlingspartiet. Å andra sidan var enigheten i allmänhet så pass stor och diskussionen sådan att mycket i argumentväg knappast kunnat tillföras.

Inledningsvis berättade Björn Helsing om Marthaförbundets Operation skolmat, som han jobbat med. Han berättade om varför har inte gillar centralkök (eftersom maten oftast måste stå i ett par timmar innan den serveras) och om betydelsen av fostran kring mat. Han menade att det ofta handlar om att man måste lära sig att tänka om, i fall man vill avskaffa halvfabrikaten. Det omtänket måste inbegripa alla, så väl kökspersonal, beslutsfattare och andra tjänstemän som föräldrar. Och alla måste ta sitt eget ansvar och påverka. Det kan krävas mycket initiativförmåga och kreativitet att ta fram nya lösningar och arbetssätt och det behövs brett stöd i frågor om upphandling och resursfördelning. Man måste arbeta tillsammans, tänka på barnen. Fostran kring mat kan inte falla endast på skolan, men skolan och kommunen kan ta sitt ansvar i att göra maten och ätandet till en lustfylld och positiv sak i livet.

Skolmaten är en investering. Den finska skolmaten har ansetts vara en bidragande orsak till våra goda PISA-resultat. Bra skolmat påverkar hälsan och matvanor också längre fram i livet. I Sjundeå lägger man cirka 1,15 euro på ingredienserna per portion. Personalkostnaden är ungefär lika mycket till. Gällande ingredienserna är talet hyfsat. Problemet är närmast att man av upphandling är väldigt bunden till vissa leverantörer. Upphandlingen har skötts via Lojo och inga kriterier gällande exempelvis kötthalt i den färdiga maten verkar ha gjorts. Då man bröt potatisen ur avtalet, fick man inga offerter av närproducenter, trots att man hoppats på det. Inköp och upphandling skulle kräva mycket tid och engagemang av flera olika tjänstemän, inte minst resurser och expertis från köket självt, för att kunna skötas optimalt. Det kräver också en ansträngning av lokalproducenterna att få allt att fungera.

I Sjundeå finns ett centralkök och maten körs ut till dagisar och åldringar. Det betyder att man i praktiken i det trånga köket och med de begränsade resurserna är tvungen att anpassa sig till menyer som duger åt alla grupper. Sjundeå har drygt 6000 invånare och köket tillreder 1100 portioner mat om dagen. Där jobbar fem (5) personer! Att transportera maten gör både att den måste stå länge och att det går nästan hundratusen euro varje år till transporter. Det är en ansenlig procent av kostnaden. 

Under diskussionen framkom det att det i flera av daghemmen finns hyfsade kök, där man  exempelvis kunde koka potatis och göra annan tillredning av sådant som inte tål transporten eller som bör anpassas enligt den egna enhetens behov. Detta var en nyhet för de flesta i salen,  inklusive en del beslutsfattare. Det här visar hur informationsgången kan vara bristfällig till och med i en så liten kommun som Sjundeå, och hur viktigt det är att man kan sätta sig ner tillsammans och diskutera saker. Känslan att kunna påverka som kommuninvånare är också nära förknippad med hur inkluderande och öppna dessa diskussioner är och hur mycket beslutanderätt som de facto finns i lokalsamhället. Detta är något vi måste värna om och inte låta strukturerna bli för stora och besluten rymma för långt från vardagen. Kommunalpolitik är trots allt inte bara hälsovård.

Den springande punkten vad gäller kosthållningen i Sjundeå är enligt min tolkning efter gårdagens diskussion personalresurseringen, beslutsprocesserna vid upphandling och organisationen av arbetet och användningen av utrymmena. Under diskussionen såg vi många saker som går att påverka: upphandlingarna kommer att kunna omprövas under det närmaste året, beslut om hur kökets utrymmen ska utvecklas måste ändå fattas inom kort och fördelen med att finnas under den tekniska nämnden är att sektorn är en tung sektor med en förhållandevis stor budget och möjligheter att påverka i frågor om transporter och utrymmen, bara förståelse för kökets behov och kompetenser finns. Det är också viktigt att bildningsväsendet är delaktigt.

Diskussionen utmynnade i en väldigt positiv anda, det fanns intresse och politisk vilja i alla närvarande att fokusera och satsa på kosthållningen i Sjundeå. De som nu jobbar med frågorna har mycket kunskap och kompetens och är en otroligt fin resurs (det var alla i salen rörande överens om), som måste få medel och mandat att söka flexibla och bra lösningar. Och som Helsing sade, motivationen måste finnas i köket, beslut och tjat utifrån leder inte långt annars. På det sättet har vi en ypperlig situation i Sjundeå. Vi behöver bara lyssna och sedan ge förutsättningar för kökspersonalen att göra det de ser som vettigast, för det är inget orimligt i deras önskemål. De är erfarna proffs som vet vad de talar om. Sjundeå var också en av kommunerna som tidigare deltog i Operation skolmat, som alla parter uppskattade. Så det finns en hel del outnyttjad kompetens.

Marthorna i Sjundeå kommer inte att släppa denna fråga, utan vi avser att följa upp utvecklingen. Sist och slutligen handlar det om så små saker, som har en så otroligt stor betydelse för så många människor. Vi kan alla göra något för maten och matkulturen i stort eller litet. Viktigt är att det är lustfyllt och positivt, duktighetshysteri och prestationsångest leder lätt till skuld- eller skamkänslor,  vilket är alldeles onödigt. Det är ingen tävling, och man kan och bör inte försöka vara för perfektionistisk, sträng eller ortorektisk. God mat får inte heller vara en snobbig elitgrej, utan alla har rätt till god mat. Mat är roligt, viktigt och ... gott! 

Kvinnokraft

Martharörelsen har i över ett sekel arbetat för folkbildning i frågor som gäller ekonomi, hushåll och familjer. Martharörelsen utgör i dag ett nätverk för över 10 000 kvinnor över hela landet och arbetet engagerar så väl yngre som äldre kvinnor. Det är just det som är dess styrka och som gör arbetet så roligt. Det är en kvinnorörelse som driver praktiska och pragmatiska, konkreta saker och som bejakar mjuka värden.

Det allra mest fascinerande är ändå hur väl martharörelsen sitter i tiden. För upplysningsarbete gällande mat och hushåll och inte minst ekonomiskt och ekologiskt hållbart leverne är i dag kanske både mer påkallat och mer efterfrågat än någonsin.

För nästa år har Marthaförbundet valt som tema "Mera med mindre". Man kommer att fortsätta arbetet för bättre skolmat, bättre vardag och hållbara lösningar. Under förbundets höstmöte presenterades degrowth-teorier av professor emeritus Jan Otto Andersson, och utgående från Lina Laurents föredrag om nedtrappning de praktiska val och lösningar man kan göra för en hållbarare livsstil. Anderssons presentation gjorde det smärtsamt tydligt vilket ohållbart samhälle vi lever i.

Samtidigt handlar det om en tolerant och öppen diskussion, med möjligheter för personliga val och priotiteringar. Marthornas bildningsarbete är härligt öppet och positivt och saknar predikande och moraliserande tonfall. Generationer möts och lär av varandra.

Skolnärmat

Apropå en artikel om skolmat i dagens Västra Nyland, kom jag att tänka på att det kanske kunde gå att tilldela skolor/kök en mindre summa pengar som de själva kunde använda för att köpa närmat direkt med? Eller skulle det månne vara mot upphandlingslagstiftningen?

Jag har tidigare begrundat närmat och kommunal upphandling i ett äldre inlägg.

Matursprung

Fick i dag i min hand ett kaffepaket där det fanns direktiv om hur man med hjälp av rosteriets webbsida kunde spåra kaffet tillbaka till farmen och få information om den. I dag borde man också inom EU kunna spåra åtminstone kött längs hela produktionskedjan. I teorin. Som informatiker började jag ändå fundera varför inte samma tjänst erbjuds konsumenterna på samma sätt som på mitt kaffepaket. Det handlar ju om en viktig grundregel då man planerar moderna informationssystem: planera dem från början till slut så att också kunder kan använda åtminstone valda delar av dem över webben. När man ändå satsar stora pengar på att bygga system, lönar det sig alla gånger att tänka dem till slut: hur kan dessa utnyttjas på webben?

Dagens konsumenter är allt oftare intresserade av varornas ursprung. Faktorer som produktionsförhållanden och transportsträckor intresserar. Man vill gärna ha närmat. Förutom våra postförsändelser vill vi följa med våra livsmedel, deras tillkomstförhållanden och transporter blir allt mer relevanta. Jag skulle gärna kunna spåra min mjölkliter, mina tomater och mina ägg tillbaka till gården. Ett mobilgränssnitt skulle göra det möjligt att redan i butiken kolla saken, om man är intresserad. Då kunde man kanske välja potatisen som färdats en kortare sträcka och således är mer klimatvänlig.

Nerver och mjölk

Karin Johannissons bok Melankoliska rum kommer säkert att bli en bok av betydelse, inte minst för eliten. Då olika utbrändhets- och depressionsdiagnosers obehagligt svartvita kategorisering av människor i dem som orkar och dem som inte orkar blivit vanlig och accepterad, kommer vi att behöva mer nyanserade begrepp att närma oss och hantera olika slag av illamående och känslor överlag. Känslor av trötthet, otillräcklighet, rädsla och ångest, som tränger sig på allt emellanåt och som blir ett konkret problem för människor som förväntas vara kreativa i ett intellektuellt arbete. Johannisson förser oss med en vokabulär och ger oss tankeställare: är inte styrkraften i dagens samhälle en känsla av otillfredställelse, en känsla som utgör en viktig förutsättning för att marknadsekonomin skall florera och växa i den takt som är nödvändig? Känslor av isolering, besvikelse, maktlöshet och/eller avsaknad värdegrund (vad ofta man efterlyser diskussioner om värderingar i dag!) anvisas av Johannisson en naturlig plats i melankolins och mänsklighetens historia.

Det är kanske så man skall förstå statsministerns absurda, affekterade reaktion på att mjölkförpackningarna i närbutiken förändrats. Mjölken har en helig, djupt psykologisk betydelse i den finska kulturen (och varför skulle den inte ha det, spädbarnets första och viktigaste föda, sammanlänkad med modern och moderskärlek osv.). Att vårt land importerar både säd, kött och el kan man tydligen leva med, men rör inte den inhemska mjölken! Att det dessutom förnuftsmässigt är en helt felaktig reaktion (Arla Ingmans mjölk kommer t ex från Hämeenlinnan osuusmeijeri, varför den i Helsingfors är närmat) visar på den irrationella ångest mjölken – eller snarast hot om brist på den – kan väcka.

Mjölk och nykterhet verkar också ha en märklig och djup allians, det oskyldiga barnet, mjölken och fosterlandets framtid är oskiljaktliga ( t ex i föreningen Maito ja terveys styrelse sitter förutom en del mjölkproducenter och förädlare även verksamhetsledaren för nykterhetsrörelsen Terveys ry).

Färskt bröd - ja tack!

Regeringen har satt igång ett arbete för att utarbeta en ny nationell livsmedelsstrategi. Man söker svar på följande frågor: I vilken grad ska olika produkter vara inhemska? Ska man sätta ett separat mål för ekologisk produktion? Hur verkställs försörjningstryggheten? Vad ska man göra inom livsmedelskedjan för att förhindra klimatförändringen och för att anpassa sig till den? I ett EU-land med oförmånligt klimat är försörjningstryggheten en utmaning, trots att man lyckats upprätthålla en specialstatus.

En het potatis är därför de lokalt producerade livsmedlen. I allmänhet har myndigheterna i Finland förhållit sig alldeles onödigt försiktigt till att använda sin egen upphandling för att styra samhället och ekonomin i önskvärd riktning. Nu förespråkar man i och för sig ansvarstagande upphandling, men när det gäller klimatfrågor och miljöpåverkan är man försiktig med att ge konkreta rekommendationer. Eftersom det är förbjudet att direkt begränsa upphandlingen enligt produktionsort, erbjuder klimat- och miljöfrågor en god, men delvis riskabel möjlighet att gynna lokalt producerade livsmedel. Det är nämligen i praktiken nästan omöjligt att entydigt och mätbart bevisa de exakta miljökonsekvenserna för olika alternativ. Men eftersom kommunerna måste få mat på borden åt sina elever och patienter, tar man hellre det säkra för det osäkra och låter tyvärr bli att blanda in kvalitetskriterier vid upphandlingen av livsmedel.

Dagens usla system gör nämligen att man väldigt lätt hamnar i rätten, varvid upphandlingen lätt kan frysas för två år. Jag har faktiskt ingen aning om hur man löst dylika situationer, då de eventuellt uppstått; serverar man ingen mjölk i skolorna i kommuner där upphandlingen gått åt pepparn? Den offentliga upphandlingsprocessen är i och för sig en bra sak, eftersom den ger genomskinlighet även om den är byråkratisk. Problemet är att man vid behov borde få domstolsbeslut inom några veckor för att systemet skall fungera.

Men tillbaka till bönderna (ingen har förresten kommenterat min provokativa rubrik?). Det som förbryllar mig personligen är varför inte lokala livsmedelsproducenter kunde klara sig i anbudstävlan? Är det faktiskt så att kommunerna av rädsla för de stora partihandlarnas makt ordnar sina upphandlingar på ett sådant sätt att lokala leverantörer inte har möjlighet att ge anbud? Eller har de små producenterna inte tillgång till stöd och rådgivning gällande anbundsgivande? Borde inte priset kunna konkurrera om mellanhänder faller bort?

För det är väl ändå så att konsumenter gärna köper lokalt producerade livsmedel? De är färskare och därför ofta av bättre kvalitet. Köpta direkt av producenten är de sällan raffinerade, de är renare (fast myten om den rena inhemska maten överlag är överreklamerad). En kommun borde väl också vara intresserad av att stöda produktionen bland sina företagare? Borde man istället för knäckebröd äta riktigt eget bröd? Och vilka pedagogiska dimensioner skulle det ha för elevernas förståelse av ekonomi, miljöfrågor och matkultur?

På Marthaförbundet håller man på att sätta igång ett projekt kring god och närande skolmat. Poängen är faktiskt att det går att göra både billigt och bra. Jag väntar med spänning.