En hundraåring jag gärna firar

Marthorna på besök i Aiskog. (Hittat på Brages Pressarkiv)

I går var jag festtalare första gången i mitt liv och det var riktigt spännande. Sjundeå Marthaförening firade 100-årsfest. Jag var sekreterare under många år och även ordförande under en kort tid innan jag flyttade från orten, så jag var mycket hedrad och glad att bli inbjuden som talare.

Eftersom jag blev tillfrågad i mycket god tid, så jag hade förberett mig med att rota lite i mitt favoritarkiv, Brages Pressarkiv. Den gamla lokalpressen är ju en guldgruva, den gränsar till dagens sociala medier med allt sitt skvaller och mycket personliga och fina inlägg som skickats in av läsare från alla tänkbara evenemang och tillställningar. Bland dessa märks på 1920- och 1930-talen signaturen G.J. från Sjundeåmarthorna, troligen är det Greta Jansson som bodde på Bäcks skola där hennes man var lärare, som ligger bakom initialerna.

Marthaföreningen i Sjundeå grundades i en tid då det rådde verklig brist. Carl-Johan Lindén berättade igår för mig att rågskörden misslyckats kapitalt och till och med strömmingen var borta det året. Händelserna i Sjundeå gick ju i en riktigt hemsk riktning, men efter att läget lugnat sig kom verksamheten igång igen och man gjorde imponerande insatser för matkultur och huslig ekonomi och det var samma aktiva människor som tillsammans med Lantmannagillet startade upp handelslaget på orten.  Otaliga är de kurser man ordnat under decennierna i matlagning, vävning med mera. Eller som det skrevs på trettiotalet:

”I köksträdgårdarna ha selleri och purjo jämte flera kålsorter invandrat. Kring de små stugorna prunka ännu kejsarkronor och stormhattar som förr men mer ordnade och ansade, glatt blickande ut över morotsbänken, som skall ge barnen vitaminer för vintern. [ … ] Slutsumman blir dock: Sjundeå Marthaförening är en syster till Sjundeå Lantmannagille och har jämsides med detta arbetat på kulturens, både i ursprunglig och vidsträckt betydelse, höjande i Sjundeåbygden. ” 

 Nyland 15.6.1935

Men det var inte bara hushållen som sysselsatte. En rolig upptäckt var det livliga teaterlivet man haft, ofta med flera teaterföreställningar i året. Ibland var det skolbarnen som spelade upp sina pjäser. Inte sällan var det ändå marthorna själva, ibland med hjälp av sina män, martyrerna, som spelade teater. För mig nystades upp ett tidigare okänt stort fält att finlandssvenska pjäsförfattare och amatörteater. Mer känd bland författarna var kanske Adèle Weman (bibliografi) men intressant och tydligen populär var också marthan Maria Nyström från Lovisa (bibliografi), som troligen också var medarbetare i den för marthorna viktiga Husmodern. Dessutom fanns det män som Helmer Jarl Wahlroos och Alfred Tallmark bland författarna.

Lite fascineras jag av marthornas oproblematiska identitet som traditionell kvinnorörelse (som i och för sig alltid också välkomnat män). Är det inte en aning självmotsägande?  "Skrankor" som begränsar kvinnan nämner man sällan, utan marthorna är handlingskraftiga och fixar saker som behöver fixas, med omtanke och medkänsla och utan konfrontationer. Tillsammans. Kunskap är makt tänker man, både i den egna vardagen och i samhället. Men Martha har också sina rötter bland en mer välbärgad del av befolkningen, där kvinnor haft resurser och stort inflytande. Inte minst då tiderna varit kärva har mycket ansvar legat hos husmödrarna, som haft att skaffa fram mat och förnödenheter åt familj och hushåll. Min känsla är också att marthorna aldrig varit exkluderande, utan tvärtom öppna för alla.

I dag är det ekonomiska också i högsta grad ekologiskt, en syn som faller så väl i marthatanken. Vi kan alla vara smartha och det är lika viktigt som någonsin.

Marthorna

Marthaförbundet har som bäst vårmöte. Över tvåhundra marthor från olika håll av Finland träffades i dag i Esbo. Som medlem av Mellersta Nylands Marthadistrikts styrelse har jag följt med förberedelserna i över ett år. Som temat hade vi valt barn och ungdom och som festtalare uppträdde Mirjam Kalland från Mannerheims barnskyddsförbund. Kalland talade en del om de många ungdomar som befinner sig "utanför" och om riskfaktorer och skyddande faktorer. Två riskfaktorer kändes särskilt angelägna tyckte jag: mammors stress (inte sällan relaterad till ensamhet) och barnens invandrarbakgrund. Det verkade som ett åtminstone i teorin effektivt sätt att undvika dylik utslagning att aktivt försöka ta med invandrarkvinnor i verksamheter som den martha sysslar med: att ge stöd och sammanhang till kvinnor i olika åldrar. Något att fundera vidare på, kanske?

I samband med mötet hade en fantastiskt fin leksaksutställning byggts upp med leksaker från över ett sekel. Jag hoppas någon hann dokumentera den ordentligt. Jag hann knäppa endast bilden ovan mitt i allt spring.

Prat om mat

Det var faktiskt en hyfsad uppslutning i går kväll på Aleksis Kiven koulu i Sjundeå då Marthorna tillsammans med Hem och Skola ordnade en diskussion om skolmat. På plats fanns tjänstemän från dagispersonal till bildningschef, beslutsfattare från fullmäktige och kommunstyrelse och många föräldrar och också en del barn. Diskussionen blev bred och bra, närmast saknade vi de högre cheferna från tekniska sektorn, dit bespisningen hör, och en representant från Samlingspartiet. Å andra sidan var enigheten i allmänhet så pass stor och diskussionen sådan att mycket i argumentväg knappast kunnat tillföras.

Inledningsvis berättade Björn Helsing om Marthaförbundets Operation skolmat, som han jobbat med. Han berättade om varför har inte gillar centralkök (eftersom maten oftast måste stå i ett par timmar innan den serveras) och om betydelsen av fostran kring mat. Han menade att det ofta handlar om att man måste lära sig att tänka om, i fall man vill avskaffa halvfabrikaten. Det omtänket måste inbegripa alla, så väl kökspersonal, beslutsfattare och andra tjänstemän som föräldrar. Och alla måste ta sitt eget ansvar och påverka. Det kan krävas mycket initiativförmåga och kreativitet att ta fram nya lösningar och arbetssätt och det behövs brett stöd i frågor om upphandling och resursfördelning. Man måste arbeta tillsammans, tänka på barnen. Fostran kring mat kan inte falla endast på skolan, men skolan och kommunen kan ta sitt ansvar i att göra maten och ätandet till en lustfylld och positiv sak i livet.

Skolmaten är en investering. Den finska skolmaten har ansetts vara en bidragande orsak till våra goda PISA-resultat. Bra skolmat påverkar hälsan och matvanor också längre fram i livet. I Sjundeå lägger man cirka 1,15 euro på ingredienserna per portion. Personalkostnaden är ungefär lika mycket till. Gällande ingredienserna är talet hyfsat. Problemet är närmast att man av upphandling är väldigt bunden till vissa leverantörer. Upphandlingen har skötts via Lojo och inga kriterier gällande exempelvis kötthalt i den färdiga maten verkar ha gjorts. Då man bröt potatisen ur avtalet, fick man inga offerter av närproducenter, trots att man hoppats på det. Inköp och upphandling skulle kräva mycket tid och engagemang av flera olika tjänstemän, inte minst resurser och expertis från köket självt, för att kunna skötas optimalt. Det kräver också en ansträngning av lokalproducenterna att få allt att fungera.

I Sjundeå finns ett centralkök och maten körs ut till dagisar och åldringar. Det betyder att man i praktiken i det trånga köket och med de begränsade resurserna är tvungen att anpassa sig till menyer som duger åt alla grupper. Sjundeå har drygt 6000 invånare och köket tillreder 1100 portioner mat om dagen. Där jobbar fem (5) personer! Att transportera maten gör både att den måste stå länge och att det går nästan hundratusen euro varje år till transporter. Det är en ansenlig procent av kostnaden. 

Under diskussionen framkom det att det i flera av daghemmen finns hyfsade kök, där man  exempelvis kunde koka potatis och göra annan tillredning av sådant som inte tål transporten eller som bör anpassas enligt den egna enhetens behov. Detta var en nyhet för de flesta i salen,  inklusive en del beslutsfattare. Det här visar hur informationsgången kan vara bristfällig till och med i en så liten kommun som Sjundeå, och hur viktigt det är att man kan sätta sig ner tillsammans och diskutera saker. Känslan att kunna påverka som kommuninvånare är också nära förknippad med hur inkluderande och öppna dessa diskussioner är och hur mycket beslutanderätt som de facto finns i lokalsamhället. Detta är något vi måste värna om och inte låta strukturerna bli för stora och besluten rymma för långt från vardagen. Kommunalpolitik är trots allt inte bara hälsovård.

Den springande punkten vad gäller kosthållningen i Sjundeå är enligt min tolkning efter gårdagens diskussion personalresurseringen, beslutsprocesserna vid upphandling och organisationen av arbetet och användningen av utrymmena. Under diskussionen såg vi många saker som går att påverka: upphandlingarna kommer att kunna omprövas under det närmaste året, beslut om hur kökets utrymmen ska utvecklas måste ändå fattas inom kort och fördelen med att finnas under den tekniska nämnden är att sektorn är en tung sektor med en förhållandevis stor budget och möjligheter att påverka i frågor om transporter och utrymmen, bara förståelse för kökets behov och kompetenser finns. Det är också viktigt att bildningsväsendet är delaktigt.

Diskussionen utmynnade i en väldigt positiv anda, det fanns intresse och politisk vilja i alla närvarande att fokusera och satsa på kosthållningen i Sjundeå. De som nu jobbar med frågorna har mycket kunskap och kompetens och är en otroligt fin resurs (det var alla i salen rörande överens om), som måste få medel och mandat att söka flexibla och bra lösningar. Och som Helsing sade, motivationen måste finnas i köket, beslut och tjat utifrån leder inte långt annars. På det sättet har vi en ypperlig situation i Sjundeå. Vi behöver bara lyssna och sedan ge förutsättningar för kökspersonalen att göra det de ser som vettigast, för det är inget orimligt i deras önskemål. De är erfarna proffs som vet vad de talar om. Sjundeå var också en av kommunerna som tidigare deltog i Operation skolmat, som alla parter uppskattade. Så det finns en hel del outnyttjad kompetens.

Marthorna i Sjundeå kommer inte att släppa denna fråga, utan vi avser att följa upp utvecklingen. Sist och slutligen handlar det om så små saker, som har en så otroligt stor betydelse för så många människor. Vi kan alla göra något för maten och matkulturen i stort eller litet. Viktigt är att det är lustfyllt och positivt, duktighetshysteri och prestationsångest leder lätt till skuld- eller skamkänslor,  vilket är alldeles onödigt. Det är ingen tävling, och man kan och bör inte försöka vara för perfektionistisk, sträng eller ortorektisk. God mat får inte heller vara en snobbig elitgrej, utan alla har rätt till god mat. Mat är roligt, viktigt och ... gott! 

Möten

Det är inte lätt att vara lett, fast det kan väl vara ballt. I synnerhet om man är kvinna i dagens Lettland är det ofta tufft. Riktigt tufft. Arbetslösheten i EU är kring 10 % i dag.  I Finland är den sju procent - i Lettland en av de högsta, över 15%. Det är högre än i Portugal. År 2009 rasade Lettlands BNP med nästan 18 %, en siffra utan like i europeiska sammanhang. Vad värre är, 38% av letterna hotas av fattigdom och marginalisering. Av tillgänlig statistik är den bara Rumänien och Bulgarien där läget är liknande gällande utslagning.

Det finns inte pengar i Lettland. På riktigt. Matpriserna har stigit många gånger mer än i Finland under de senaste åren. Vilken europeisk statistik man än tittar på, ser man att läget i Lettland är tufft. Familjer splittras på grund av utlandsarbete, och i Lettland är människohandel ett existerande och reellt problem. Enligt en färsk amerikansk rapport tvingas lettiska kvinnor till prostitution i Italien, Spanien, Irland, Cypern, Grekland, Nederländerna och Tyskland. Inte alla är utan familj, hemma kan finnas till och med mycket små barn, som sällan eller aldrig får träffa sina mammor. Också inom Lettland är i synnerhet unga flickor en allvarligt hotad grupp. Det är dyster läsning.

Det är 360 km mellan Helsingfors och Riga. Från Helsingfors är det nämare till Riga än till Vasa.

Därför är det egentligen inte så konstigt att det finns förbindelser över Östersjön, till det baltiska staterna, kontakter som når det lilla stenskastet vidare från Estland. Fast ofta känns det som att de övriga baltiska länderna i praktiken är rätt vita fläckar i livet och världen som ligger utanför den finska horisonten.  Marthaförbundet har i många år samarbetat med lettiska kvinnor. I Lettland finns i dag ett Marthacentrum, vars eldsjäl är Iluta Lace, som till och med lärt sig svenska i farten. Den finlandssvenska journalisten Ingrid Svanfeldt knöt under ett EU-projekt nära kontakt med Iluta och MartaCentrs, och genom Sjundeå Marthaförening och med stöd av Marthaförbundet, drev hon igenom en konsertturné för att samla medel till verksamheten i Lettland. Det finns en intervju som Ingrid gjort med Iluta på YouTube, den lönar sig att se.  Eftersom jag själv är aktiv i samma Marthaförening som Ingrid, har jag haft glädjen och nöjet att delta i projektet som för vår del kulminerade i går, då vi ordnade program för familjer på dagen och en konsert på kvällen på Sjundby gård. Till saken hör nämligen att Iluta är en mycket duktig musikartist, vilket minsann gjort insamlingen enklare.

Ur Sjundbys historia grävdes fram kontakter till Lettland, och miljön på Sjunby inbjöd till ett historiskt tema, med skattjakt, slottsspöket Hamten, folkmusik och god mat av marthorna. Lokala företag bistod och ett fantastiskt väder krönte dagen. Stämningarna är alltså glada, trots att vi är ganska många som har rätt trötta ben i dag, misstänker jag. Det var otroligt många marthor som ställde upp och jobbade i flera dagar, med gott humör, kreativitet och en organisationsförmåga som heter duga. Både yngre och äldre marthor hjälpte till att skapa en tillställning som jag tror gav de allra flesta gästerna mycket god valuta för pengarna, som tack vare sponsorering och understöd kan gå oavkortade till MartaCentrs. I Lettland ligger fokus i Marthaarbetet på samhälleliga frågor, kamp mot våld och ojämställdhet, och det kändes mycket bra för alla som var med, att kunna hjälpa lite. Dessutom kunde vi erbjuda många människor en positiv upplevelse, inte minst tack vare Margareta Segersvens välvilliga inställning, som gjorde att vi kunde låta oss inspireras av den fina miljön på Sjundby.

Ett annat möte än det mellan letter och finlansssvenskar ägde också rum under dagen, ett vardagligare, men ändå mer ovanligt här i södra Finland. I vimlet hörde jag någon fråga om skattjakten inte går på finska. Svaret var ett spontant "nej" och reaktionen från bägge sidor verkade lite överraskad.  Jag funderade över om helt finskspråkiga kan förstå att det inte är arrogans, elitism eller exklusivitet. Det är en situation de svenskspråkiga lever med varje dag och anpassat sig till, och sällan ens frågar efter att få göra saker på sitt modersmål. Det är en svår sak att förmedla, från en minoritet till en majoritet. Samtidigt som man vet att många är positivt och öppet inställda till svenskan, många av dem som bor i Sjundeå och talar finska hemma uppskattar det svenska inslaget i lokalsamhället, trots att kontakterna över språkgränsen inte alltid är helt enkla av många praktiska orsaker. Det är synd och något vi också kan jobba på. Sjundeås aktiva, fantastiska NyMarthors nästa drive, tomteparaden och invigningen av byns "julgata", kommer att vara ett projekt som tjänar det syftet. Förra årets tomteparad samlade flera hundra sjundeåbor av alla slag till ett gemensamt evenemang som hade stor betydelse efter alla tråkiga och mycket jobbiga politiska konflikter i kommunen, en period som nu lyckligtvis ser ut att gå mot sitt slut. Marthor kan, marthor kan göra skillnad, skapa välmående och stöda positiva fenomen i samhället.  - Och ja, före tomteparaden ska vi förstås ordna "Matpratet" också, och diskutera storköksmat med personal, kommuninvånare och politiker.  På finska och svenska, för vi äter ju samma mat, från samma kök.

Lettiska Marthaarbetet kan man stöda på olika sätt, genom donationer eller genom att delta i konserter och evenemang som ordnas den närmaste veckan på olika håll (se närmare i Marthas evenemangskalender).

Är du beredd?

Tänk om vi hade långa elavbrott som varade i veckor? Eller om grundvattnet plötsligt förorenades på ett stort område? Eller om en enorm oljetanker knäcktes och all olja rann ut och smetade ner hela skärgården på en natt? Eller om en stor olycka gjorde att det plötsligt stod femtio utsvultna och skrämda familjer utanför din dörr?

Jag fick igår bekanta mig med en ny sida av Marthaverksamheten. Den är kanske mindre känd, men intuitivt vet man nästan att den finns där: ansvar för samhällets grundfunktioner under kriser. Som medlemsförbund in Kvinnornas beredskapsförbund r.f. är Marthaförbundet med i MPK:s alltså Försvarutbildningsföreningens verksamhet.

MPK grundades i slutet av 1990-talet för att få ordning på en stor flora av diverse hemvärnsaktiga föreningar som vuxit fram efter att den begränsande fredsvillkoren avskrivits. I vårt land finns tydligen en stor mängd ivriga reservister som inte får sitt lystmäte fyllt på repövningar. Numera är MKP parlamentariskt styrt och en viktigt samarbetspart för försvaret. Förbundet producerar utbildning både för försvarmakten och vem som helst. Frivilligarbetare finns i tusentals, en stor del av dem är pensionerade från militära yrken. Det är förstås ett bra sätt att kanalisera dessa intressen, som ändå finns.

Men försvar mot vad? frågade jag mig då distrikschef Henrik Nysten i går berättade om verksamheten för marthorna. Det är klart att det är bra att man hittar på vettig och halvvettig sysselsättning åt människor som tycker om att leka krig. MPK verkar dessutom vara i framkant med att utveckla och modernisera verksamheternas innehåll, och försvarsmakten kunde säkert fundera över om man faktiskt också borde sätta lite (mer) tid på att utbilda beväringar i att putsa olja, skotta snö från flygfält och järnvägsväxlar, bekämpa översvämningar och dylikt. Så att man, då (och jag säger då, inte om) verkligt långvarigt och extremt snökaos utbrister, kan sätta in värnpliktiga för att hjälpa. Att det inte går som föregående vinter, då man bara kunde säga att det är för farligt för outbildade att skotta snö på spåren.

Kursutbudet som Nysten presenterade var intressant och han sade att man är mycket öppen för förslag. Det gäller bara att samla ihop tillräckligt många intresserade, ett drygt tiotal kan t o m räcka, och ge ett förslag. Vad vill du lära dig? Att klara dig utan el? Eller rinnande vatten? Att rädda dig själv och andra i sjönöd eller från vaken? Priset på kurserna är inte avskräckande, det rör sig om några tior per person per dygn.

Detta med försvar och försvarsvilja är inte alls oproblematiskt för mig. Jag blir extremt olustig av hierarkiska och disciplinära system som kväver och kränker människor nästan per definition. Att leka krigslekar och vifta med vapen gör mig direkt illamående. Uniformer är vidriga. Samtidigt kan man ju inte låta all krisberedskap vila på föråldrade hotbilder. Jag tycker därför att det är en bra sak att också Martha är med. Vi behöver kunna hantera många slags olika slags kriser och utmaningar i framtiden. Marthorna har mycket att bidra med.