Några tankar om förändring och artificiell intelligens

Deep fake

Ett av de stora orosmomenten åtminstone för mig gällande kraftfull generativ artificiell intelligens var uppkomsten och utnyttjandet av så kallade deep fake media i politiskt syfte. Det var antagligen en felbedömning. Falska foton används visserligen idag för att svartmåla, trakassera och hota i synnerhet kvinnor, men eftersom folk vet att förfalskningar är så enkla att göra, har de inte så stark effekt de kunde ha haft. Till och med de mest inbubblade trumpisterna har av sin idol blivit lärda att media på sociala medier bara är illustrationer av idéer, inte evidens. Forsen av AI-smörja från presidenten har upplyst allmänheten på denna punkt.

Det har istället visat sig att falska bilder eller video inte behövs för att skapa lögnaktig propaganda. Det går riktigt bra att hjärntvätta folk med gamla hederliga metoder, bara med att ljuga tillräckligt ofta och mycket och därtill skaffa inflytande över traditionella medier. Putin och Orbàn har för länge sedan bevisat att det går att få tillräcklig dominans över den offentliga debatten för att befästa sin auktoritativa position utan direkt lagstiftning. Bara genom att skuffa undan all seriös journalistik ut i marginalen och tuta ut sitt eget svart-vita narrativ kan man uppnå en enväldig maktposition till och med i en demokrati.

Kunnandet 

Det hette för ett par decennier sedan att alla måste lära sig koda. Då riktades detta krav på barnen, inte de vuxna. Det var i och för sig inte dumt. Det är viktigt att förstå principerna med hur datorer funkar. Nu då det handlar om AI är det i stället vi vuxna som måste lära oss använda den nya teknologin. Omedelbart och bums, för vi ska öka vår egen produktivitet och integrera den i vårt arbete så att arbetsgivaren kan rapportera att AI tagits i bruk, vilket alla ansvariga ägare och chefer förväntar sig.  Skaffa alltså licenser till någon av de stora tjänsterna, köp en föreläsning av en konsult och vips har din firma "tagit i bruk AI". Det handlar inte enligt min åsikt om att utnyttja maskininlärning, anpassa och träna modeller och genuint använda den nya teknologin i viktiga processer. Men vad vi har lärt oss är att man måste pröva sig fram med nya teknologier och att också vuxna behöver lära sig.

Ett problem som jag anar i den allmänna diskursen är att AI är så sammanflätat med stor ekonomisk hajp. Jag har seriöst hört att "BNP kommer att växa 1500% tack vare AI", samtidigt som företag genuint kämpar med att hitta på vettiga sätt att använda den nya teknologin. Det finns mycket utrymme för all världens konsulter och försäljare. Och framför allt: det finns mycket små krav på att folk ska förstå hur generativ AI funkar, till skillnad från idén om att alla barn ska lära sig koda. Vi ska använda AI, oftast då standardchattar rakt av ur förpackningen, men vi behöver inte förstå dess begränsningar, eller vad genAI egentligen gör. Jag blir lite förtvivlad då folk i seriösa sammanhang påstår att man kan använda vanliga chatbottar till  informationssökning. Det kräver väldigt goda kunskaper och kan ändå gå åt pipan. Kort sagt, det är sällan värt besväret. Å andra sidan, så dålig som till exempel Google blivit, är det ju inte mycket bättre. Jag ser därför att europeiska initiativ som Open Web Search är otroligt viktiga.

Den artificiella intelligensens förhållande till evidens och sanning är mycket komplicerat. AI kan dramatiskt förstora rymden av möjligheter och potentiella sanningar, men den kan sällan bevisa något. Den här grundregeln borde vara utgångspunkten. Gemene konsult talar med små bokstäver om detta.

Arbetsmarknaden

Vad som oroar mig är att professionell användning av AI kräver mycket god substanskompetens. Vad generativ AI spottar ur sig måste granskas och analyseras. Man måste kunna bedöma kvaliteten, se fel och dumheter och kunna formulera dem för att kunna korrigera och iterera. För den erfarna och redan kunniga är AI inget hot, utan ett bra verktyg.

Problemet är att det tar år av arbete att nå dit. I stället för att stöda och handleda juniorer, kan seniorerna i dag träna och övervaka genAI. Då juniorerna blir färre, finns en stor risk att vi i framtiden har färre seniorer som kan fatta vad AI spottar ur sig. Eftersom organisationer idag har extrem press på att "ta i bruk AI" kanske man låter bli att anställa nyutexaminerade, hur duktiga de än är, och satsar i stället pengarna på licenserna och konsulten. Dessutom kanske det ser ut som att man sparar en slant. Och framför allt har man tagit det stora steget in i AI-åldern. Trodde man.

Jag hoppas detta blir ett kortvarigt skede. Jag är också rädd för att det finns större orsaker bakom ungdomsarbetslösheten. Pratet om AI döljer större ekonomisk osäkerhet och instabilitet. Skenåtgärder kan göra att viktiga investeringar i kompetens eller annan utveckling blir ogjorda. I verkligheten genomsyras samhället nu av deprimerade stämningar på många sätt. Den politiska diskussionen rör sig i mångt och mycket i en artificiell värld den också. Utbildning och hälsovård ses som kostnader, inte som de investeringar de är. Vi ska verkligen inte skylla på AI, om arbetsgivare och samhället i stort inte fattar att unga behöver en chans att komma in i arbetslivet. 

Vi kommer att behöva ta hand om människor mycket bättre än vad dagens trend är. Kostnaderna för en omänsklig politik döljs av en kortsiktighet och trångsynt fokus på teknologi och effektivitet som är nedslående. Vi behöver mer frihet och tolerans för olika sätt att vara och arbeta.

Miljön

Utvecklingen i USA har lett till en stark aktivism mot datacenter och AI. Den kanske synligaste reaktionen mot regeringens och storföretagens missbruk av både makt och data har varit kampen mot datacentren, som främst av allt bottnar i miljöfrågor. Vattenbristen är verklighet på många håll i USA. Det delvis föråldrade elnätet skulle behöva en uppgradering som inkorporerar nya energikällor och nya teknologier. Detta är ett dilemma för MAGA. Dylika enorma infrastrukturinvesteringar kan inte göras utan kongressen, som är helt blåst och låst. Jättebolagen kan visserligen försöka bygga egna kärnkraftverk och vindparker, men det stöter på ännu mera lokalt motstånd. Datacentren använder redan ansenliga mängder el i många delstater. Elpriserna stiger, dricksvattnet förorenas. Företagen är pressade av marknadens överstora förväntningar och sina intrasslade skuldförbindelser. De har svårt att formulera några positiva löften till allmänheten. Nyttan och vinsten kommer att gå till företagen, samtidigt som ekonomin och tjänsterna för vanligt folk blir sämre.

Det är svårt att se att situationen kommer att kunna lösas utan drastiska förändringar. Frågan är om USA och världen är färdiga för en grundlig omprövning av våra samhällskontrakt. Vi måste ha en samsyn mellan politiker, företag och medborgare som bär litet längre än nästa kvartal eller val. Som ett inte helt irrelevant alternativ diskuteras olika varianter av lottokrati. Men redan en så radikal förändring som proportionella val i Storbritannien och USA kunde vara ett steg i rätt riktning. Hur man kommer dit är inte lätt att se. I varje fall håller miljöhoten på att bli såpass konkreta att de får konsekvenser.

Uppföljning och reflektioner

 2.3.2025

Jag tänkte att Trump inte hade tid att rapportera till Musk denna vecka, så jag gör det härmed för hans del. Fem saker som Trump har åstadkommit den senaste veckan:

För att ära treårsdagen för Rysslands senaste storanfall i Ukraina, röstade USA tillsammans med Ryssland, Belarus och Nordkorea mot den europeiska resolutionen i generalförsamlingen i FN. Veckans andra storverk på området var den offentliga mobbningen av Zelenskyj, som slutligt fick största delen av européerna att vilja sluta köpa amerikanska produkter någonsin mera.

Trump förverkligade det mest transparenta administrationen i historien genom att vidhålla att AP är Fake News som inte har rätt att delta i Vita husets presstillställningar (eftersom de vägrar kalla Mexikanska golfen Gulf of America). Däremot deltog TASS reporter i fredagens tillställning med Zelenskyj, oklart hur det egentligen gick till, men Putin fick i alla fall vad han behövde.

Vita huset fick igenom sitt budgetförslag i representanthuset. Förslaget innehåller förlängning av skattelättnader i synnerhet för höginkomsttagare och har följts av löften att stöden för sjukvården inte ska skäras. Samtidigt finns inte tillräckliga inkomster budgeterade. Trump var tvungen att personligen rätta till leden bland republikanerna inför omröstningen. Även om hela förvaltningen frånsett armén skulle sägas upp, skulle inte tillräckliga besparingar kunna uppnås på långa när.(Hela Musks show handlar alltså inte om ekonomi, utan om att köra ner staten.) Den 14 mars kommer statens pengar att vara slut igen och all verksamhet stängas ner om inte kongressen går med på att höja statsskulden.

Framgångar i kampen mot centralbanken genom finanspolitiken. Trump har troligen insett att han genom underskottet kan tvinga ned styrräntan. Inflationen börjar vara lite störande, och det kan finnas behov att höja räntorna när tullarna tar fart. Den autonoma FED har alltid varit en nagel i ögat för Trump. Det är en av orsakerna till hans fascination för kryptovalutor som Official Trump och Melania Meme som släpptes i januari och gav en vinst på hundratals miljoner, innan de mer eller mindre kraschade (Melania från 12.85 till 0.85 idag, Trump från 72 till 14). Många förlorade mycket pengar. Kryptovalutorna är en del av det nya systemet som är oberoende av nationalstaten och internationell reglering. Ett system som är fritt från begränsningar på ett sätt som gynnar globala storföretag.

Introducerade idén om ett s.k. Gold Card, varmed vem som helst för 5 miljoner dollar kunde köpa rätten att leva och arbeta i USA. Också hans trevliga ryska oligarkvänner. Förslaget orsakade oro för det nuvarande systemet, som är särskilt inarbetat bland Trumps kolleger i fastighetsbranschen. Dessutom återtog han ett dekret från 2000, som ålade myndigheter att försäkra sig om att också personer med begränsade kunskaper i engelska har tillgång till delaktighet. Myndigheter förbjöds ändå inte att producera material på andra språk, vilket i praktiken ändå sannolikt kommer att bli svårt med alla nedskärningar. Vidare rapporteras det om mycket konstigheter kring utvisningarna.

8.3.2025

Trumps fem åtaganden denna vecka. (Jag både grät och skrattade under arbetet denna gång).

Omfattande juridiska processer pågår. Åtalen rullar in, även om statsåklagaren som haft nära kontakter med Proud Boys, Ed Martin, avskaffat arbete, t ex (tillfälligt) åtalen mot New Yorks borgmästare. Martins explicita agenda är att stöda Elon Musk. En del bakslag har kommit då domstolar stoppat DOGE nedskärningar som innebar kontraktsbrott, förbjudit implementering av vissa nedskärningar i forskningsbidrag och vissa tjänstemän framgångsrikt kämpat mot uppsägningar. Det är oklart vilka tjänstemän presidenten kan avskeda, eftersom Trump testar gränser och säger upp folk från poster som tidigare varit utanför politiska mandat.

 

Yttrandefriheten beskärs. Forskningsdata från bland annat USAID, miljöforskningsinstitutet och statistikverket räddas av privata nätverk och aktörer även utomlands. Det nationella hälsoinstitutet, en av världens största forskningsfinansiärer, lägger ned forskningsprogram på basis av deras innehåll. Forskarnas massiva uppsägningar och oro har utmynnat i demonstrationer. Kvinnodagen till ära påminde Trump om hur bra det är att inte ta hänsyn till kön i administrationen, och att kvinnor kan känna sig trygga tack vare hans dekret att kvinnor är entydigt biologiska kvinnor. Vidare är alla landets kvinnor nu skyddade från konkurrens av transkvinnor i idrottstävlingar, (vilket säkert varit en av de stora orsakerna till kvinnors oro och svårigheter i samhället). Genom att förbjuda all forskning och bannlysa de flesta begrepp kring kön försvåras naturligtvis all saklig diskussion. Vita huset meddelade också nu officiellt, att journalisternas organisation WHCA inte längre har rätt att bestämma vem som får delta i vilka tillställningar, utan att Vita huset ensidigt beslutar om alla ackrediteringar. Sedan 1950-talet har journalistkåren haft ett eget cirkulerande system som nu avskaffades med ett ensidigt meddelande. 

 Säkerheten utvecklas. I en negativ riktning vågar man kanske säga. Internt har man nu utsett inkompetent ledning åt både FBI och CIA. Det går redan rykten om att agenter är eller kunde vara färdiga att sälja information om de pressas eller avskedas, vilket säkert noterats av fientliga aktörer. Brådskan till nedskärningar har lett till farliga missar, som att be agenter rapportera saker de gjort till utomstående, inte gå igenom säkerhetsfrågor med uppsagda eller som nu denna vecka, då man i misstag avslöjade CIA-faciliteter då man lade ut fastigheterna till försäljning. Både traditionellt patriotiska och mer cyniskt lagda säkerhetstjänstemän kan nu ställa till med kaos.

Internationellt har säkerheten försvagats av att Trump dragit tillbaka allt militärt stöd till Ukraina. Det mest akuta är underrättelseinformationen, även om det förekommer motstridiga uppgifter hur det implementerats (från inte alls, till att även allierade förbjudits dela information med Ukraina). Under veckan har Musk också föreslagit att USA borde lämna både NATO och FN.
Mässlingsepidemin i Texas skördade sitt andra offer och hälsoministern spekulerade i om det inte bara vore bättre att låta fågelinfluensan härja så att de immuna djuren överlever, i stället för att använda vaccin. 

 👨‍💼📉 

 Ekonomin svajar betänkligt, även om Trump i sitt tal till kongressen försökte tona ner det. En delorsak är de hela tiden vacklade tullbesluten. Börsen pekar neråt, priserna stiger och arbetslösheten ökar. Trump försökte troligen stöda Bitcoin genom att utlysa grundandet av en statlig kryptoreserv på 100 miljarder.
Under veckan inföll konsumentdagen, då presidenten som försökt lägga ner konsumentskyddsverket uttalade sig: ”För att skydda konsumenternas rättigheter och stärka det amerikanska ledarskapet inom globala digitala framsteg, vidtog jag omedelbara åtgärder för att stoppa aggressiva regelöverskridande övergrepp som har kvävt tillväxten av kryptovaluta. Trump har inte något intresse för vanliga konsumenter, till exempel saknas fortfarande skattefria dricks (ett viktigt vallöfte) ur budgetförslaget. Han inser inte heller att ekonomin behöver förutsägbarhet och bygger på förtroende. Om data inte är pålitliga och inga klara utsikter finns utan t ex all reglering kan ändra övernatt är det omöjligt att investera eller göra några avtal eller kontrakt överhuvudtaget.

Musks makt ifrågasatt. Musks popularitet börjar krackelera både bland folket och Vita huset. Trump sade först i offentligheten och sedan explicit under ett regeringsmöte där Musk närvarade, att ansvaret för de olika myndigheterna ligger hos deras ledning och inte hos DOGE. Härmed återställdes någon form av ordning och ministrarna, som enats mot Musk, kan nu börja strida sinsemellan. Hur Musk tar förödmjukelsen återstår att se. 

15.3.2025

Det börjar bli svårare att urskilja något nytt i kaoset. Det känns som att Trump tömt pajazzot på idiotier och nu bara fortsätter såsandet. Men gjorde ett försök.

 
 MAHA - Make America Healthy Again

Eftersom Trump framför allt gillar att utse folk han sett på tv till olika tjänster, är nu utnämningen av Mehmet Oz, känd som Dr. Oz, på gång till tjänsten som chef för sjukförsäkringssystemen. Oz är en hjärtkirurg, som i sina tv-shower under många år glatt sponsorer med att göra reklam för alternativ medicin. Bland annat har han förespråkat homeopati, och som Trumps rådgivare under coronapandemin kom han med den ökända idén att klorokin skulle vara en bra medicin. Också i detta fall hade han privata kopplingar till industrin.
President Trumps "Make America Healthy Again"-kommission förbereder granskning av ”vissa vacciner för kopplingar till kroniska sjukdomar”, ett välbekant men fullständigt ogrundat tema. Vaccinforskningen är redan väl belagd. Liksom Kennedys agenda.
Vita huset gav ett pressmeddelande där man påminde om att varken Musk eller Trump någonsin sagt att de tänker skära i sjukvårdsersättningarna. Bara åtgärda slöseri, bedrägerier och missbruk. Dessa åtgärder har ändå redan tydligt drabbat bland annat veteraner hårt och lett till demonstrationer och sjukvårdspersonal värvas till Kanada.
Upprivandet av allt miljöskydd framskrider också i rask takt. Fossila bränslen som nu kraftigt stöds har beräknats leda till över 300 000 årliga dödsfall i USA. Miljömyndigheten, ledd av tidigare militären Lee Zeldin har utannonserat ett omfattande program för avreglering.

Utbildning och forskning

Denna vecka var också Linda McMahons, företagare inom fribrottning, kommit igång som utbildningsminister. Ministeriet läggs tydligen inte ner direkt, men hälften av personalen sägs upp. Bland annat hotas nu utbildning för barn med specialbehov och ursprungsbefolkningen. Detta har lett till många rättsprocesser. Genast första veckan hölls också möte med anti-transaktivister.
Strupgreppet på universiteten fortsätter. I New York anhölls aktivisten Mahmoud Khalil, gift med en amerikan och med Green Card, för pro-Palestina verksamhet och hotas av utvisning. Demonstranter för Jewish Voice for Peace stormade Trump Tower till stöd för Khalil.
Fallet har väckt mycket stor oro för yttrandefriheten i USA, som faktiskt inte begränsar sig till medborgare. I veckan utsattes också Musks plattform X för en massiv attack, som Musk först försökte beskylla Ukraina för, men som troligen hade mer att göra med Palestina-frågan.
På Bluesky spreds i veckan bl a Helsingfors Universitets reklam med en inbjudan att söka arbete. Många akademiker finns på plattformen och inläggen fick mycket positiva kommentarer. Många talar nu om en veritabel hjärnflykt från USA bland annat till Europa, då tusentals toppforskare blivit uppsagda. Både franska och tyska universitet och forskningsinstitut ser redan av trenden.

Ekonomi

Under veckan fortsatte börsen att falla, Tesla säkert mest av alla, medan priset på guld skjutit i höjden. Kurserna vände ändå då tillräckligt många demokrater stödde höjningen av skuldtaket i kongressen och stängning av administrationen avvärjdes på fredagen. Politiskt var detta en stor seger för Trump. Nu stäcker sig hans makt över partigränsen, trots att de som röstade med honom vidhöll att de gjorde det bara för att hindra stängningen av hela förvaltningen. USA:s statsskuld är nu över 36 200 miljarder och överskrider BNP. I EU är proportionen kring 80%.
Trump gjorde under veckan en reklamstunt för Tesla, sedan Musk betalat honom 100 miljoner.
Gällande tullar fortsätter Trumps totalt oförutsägbara beslut. I veckan förklarade han på sociala medier att eftersom EU:s enda uppgift är att lura USA på pengar, tänker han lägga 200% tull på franska viner, så att man i stället kan njuta av amerikansk champagne. Detta var en reaktion på EU:s tull på amerikansk whiskey. Sanningen är att försäljningen av amerikanska produkter minskar i Europa också helt utan tullar. Kanada har för sin del också satt hårt mot hårt och man har till och med hotat med att helt skära av el-leveranser. Den nya budgetlagen ger Trump större befogenheter att lägga på mer tullar.

Internationellt samarbete

Trump har berättat att han haft jättebra diskussioner med Putin den senaste tiden. Också CIA och ryska SVR har återupprättat kontakt på högsta nivå. Förhandlingarna kring freden i Ukraina fortsätter, men Putin har inte varit färdig att godkänna ett eldupphör nu. Antagligen ser han ännu chans att stärka ställningarna i Kursk. Att Ryssland känt sig på säkrare mark i Ukraina sammanfaller också med nya oroligheter i Syrien. Jag tror att här kan finnas aspekter som inte analyserats i offentligheten, att händelser Syrien de facto kan reflektera rysk-amerikanska relationer.
Trump har också bett armén planera ett övertagande av Panamakanalen, medan amerikanska investerare köpt de hongkongägda hamnarna, till Kinas förtret. Gällande läget i Gaza har USA nu försökt hitta något ställe i Afrika dit man kunde flytta palestinierna, med mager framgång. Varpå Trump sade att ingen kommer att flytta dem någonstans.
 

 Vännen Musk

Vita huset gav ut ett meddelande där man redogjorde för nedskärningarna av förvaltningen. Bland annat påstods att Musks kontor DOGE (vars existens också ifrågasätts i rätten) skurit bort 300 miljarder dollar av slöseri, bedrägerier och missbruk. Enligt DOGE’s egen webbplats handlar det om lite på hundra miljarder, men otaliga fel i statistiken har påtalats. Huvudproblemet är ändå att det handlar om ideologisk prioritering av verksamheter. Åtminstone framförs inga som helst bevis eller argument om vilken typ av slöseri eller missbruk det eventuellt handlat om i olika fall.
Då nedskärningarna nu nått NASA har man börjat säga upp ledande experter, och det verkar möjligt att man lyckas undgå större uppsägningar. Det är känt att Musk är kritisk till Artemis-programmet som fokuserar på månfärder. Att först utveckla teknologier och använda månen som en mellanstation som ett steg på vägen mot Mars anses av många vara det klokaste sättet att utveckla rymdfärderna. Som bekant anser Musk att det är bråttom till Mars och vill sannolikt skippa detta i praktiken nödvändiga steg. Musk har hittills sålt tjänster för 15 miljarder till NASA.
Musk fortsätter att vara rikast i världen och hans andra bolag går bättre än Tesla men han har förlorat över 100 miljarder den senaste tiden. Relationen med Trump verkar vara hoplappad för tillfället.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Ett kunskapsstyrt Finland

I veckan kom ett välkommet beslut, då regeringsprogrammets skrivningar om kunskapsbaserad politik ledde till att Datarummet fick finansiering. Det finns potentiellt nästan oändliga mängder data och kunskap i samhället och man önskar ju att beslutsfattare inte fattar beslut baserade på endast känslor eller opportunism. Att kunna hitta, ta fram och använda data är centrala samhälleliga kompetenser om man överhuvudtaget vill förstå vad som har hänt, är på gång eller vilka effekter olika åtgärder har. Man kan förstås, om man vill, fatta beslut på rent ideologiska eller populistiska grunder, men det innebär nog stora risker, både för den egna framgången och för samhället i ett litet längre perspektiv. Kunskapsbaserad politik kräver emellertid att man har förmågan ett se litet större och mer komplexa helheter än att stirra på en enda faktor, som till exempel skuldsättning.

Traditionellt har vi i Finland ett högt förtroende på experter, då man systematiskt och ofta omfattande hör dem t. ex. vid lagberedning. Som en del av hela systemet är den akademiska forskningen och dess neutralitet av yttersta vikt. Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är också synnerligen viktiga, för att kunna förstå hurdan politik man ska göra för att uppnå olika mål. Att sådan forskning faktiskt kan vara neutral och ge kunskap och verktyg som hela samhället har nytta av, verkar ibland svårt för en del människor att förstå. Att det faktiskt finns saker som alla kan vinna på om man gör dem smart. Professorn i miljöpolitik  Janne Hukkinen är enligt mig en av dem som gjort ett särskilt värdefullt arbete här, inte minst för att han bemödat sig om att kommunicera flitigt på finska (se t. ex. denna video). 

Vetenskapskommunikation är ett gebit som kräver mycket kompetens, och som också Hukkinen var inne på i videon kan vara utmanande på många sätt. Jag själv noterar hur annorlunda forskardebatten ibland kan te sig forskarna emellan, jämfört med den bild som syns i media. Och därmed menar jag dystrare. Jag hoppas innerligt att beslutsfattare lyssnar noga, trots att de dominerade offentliga narrativen kan missa viktiga signaler på grund av att snävhet och påtryckningar. Det kräver extra visdom av beslutsfattarna att klara av analytiskt tänkande i den här situationen. Det torde finnas förutsättningar för det i vår nuvarande regering, där alla utom två ministrar har högre högskoleexamen, många dessutom just inom statsvetenskap. Därmed förstås inte sagt att man inte skulle ha förutsättningar till kritiskt eller analytiskt tänkande utan sådan examen, men en examen kan ses som ett mätbart bevis på en viss kompetens, hoppas jag.

Jag själv kan inte låta bli att undra om inte många nedskärningar som föreslås på litet längre sikt kommer att vara riktigt stolliga också rent ekonomiskt. Framför allt leder brådska lätt till dåliga beslut och ännu värre: svagt genomförande. Vårt samhälle och dess ekonomi är väldigt komplexa system. Det är till exempel inte alls omöjligt att man kan effektivera verksamheter på olika håll och kanter, men om man inte har ett gott ledarskap och får hela eller åtminstone största delen av en organisation med på förändringarna och på att hitta goda lösningar, kan nog slutresultatet lätt bli lose-lose. Det kräver nämligen tid och psykologisk trygghet att åstadkomma bra förändringar. Aggressiv toppstyrning kommer att slå tillbaka, om man väljer en sådan väg. Dialog framom ideologi är vad jag skulle önska, så att man kan hitta lösningar som objektivt sett är bra.

Digital transformation

Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära. 

Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.

Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk. 

I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...

Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet. 

Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.

Det klassiska exemplet av "puffande" är den målade flugan i pissoaren.

"Fly - Delapouite - game-icons" by Delapouite is licensed under CC BY 3.0.

Ett levande centrum

Ett levande centrum associeras ofta med affärsverksamhet, butikshandel, kafé- och restaurangverksamhet men också en mångfald i stadsbilden av människor i olika åldrar och gärna med olika språk. I en levande stad ingår också skolor, kulturevenemang och -institutioner, parker och torg. En levande stad är öppen och innehåller en stor variation av olika typer av rum och utrymmen där människor kan röra sig fritt. De mindre affärerna är eller borde vara ett tecken på ett välmående samhälle. Att tänka sig att stadens centrum skulle vara ett friluftsshoppingcenter dit människor kommer endast för att handla och spendera fritid är knappast realistiskt. Det behövs både arbetsplatser, universitet och skolor, museer, bibliotek och bostäder.

Den östra ändan av Alexandersgatan har alltid varit lite mer institutionell.
Foto: Carl Adolf Hård, 1866. Stadsmuseet.

Helsingfors huvudgata var odisputabelt sedan 1600-talet Stora gatan, nuvarande Alexandersgatan. Längs den gatan har både institutionellt viktiga byggnader som guvernörshuset och prästgården och många handelsbodar och affärsverksamheter funnits, börjande förstås från Sederholm och en hel rad andra bodar, krogar och apotek som under decenniernas och seklernas lopp funnits längs gatan. Utmed Alexandersgatan har mången student och tjänsteman vandrat sedan staden blev huvudstad, men längs gatan har det också funnits till exempel konfektionsindustri, boktryckeri och en pianofabrik ännu kring sekelskiftet 1900.

I hörnet av Alexen och Mikaelsgatan fanns The Magasinet på 1890-talet.
Till vänster, längs Alexen, syns A.Kyrklunds sybehörsaffär och på Mikaelsgatans sida P Sidorows Finska redskapshandeln som sålde allt från ångmaskiner o isskåp till kvarnstenar och brandsprutor.
Foto: A.E. Rosenbröijer, 1895. Stadsmuseet.

När staden växte och industrialisering och urbanisering fortskred, började banker och försäkringsbolag bygga kontor längs Alexandersgatan. Västra ändan blev också småningom allt mera urban bland annat tack vare Julius Tallbergs investeringar i stora stenfastigheter och byggandet av Centralgatan. Slutligen fick den västra ändan en lika stor tyngd som området kring Senatstorget då Stockmanns stora varuhus flyttade från torgkanten till hörnet av Östra Henriksgatan (nuv. Mannerheimvägen) på 1920-talet.

Studenthuset byggdes på 1860-talet i utkanten av staden. När staden växten blev nuvarande Tre Smeders plats en viktig trafikknutpunkt och hette också länge Spårvägstorget.
Foto: K.E. Ståhlberg, 1890-talet. Museiverket.

Dagligvarorna utgjorde troligen länge en stor del av butikshandeln i Helsingfors. Länge såldes livsmedlen på torg men i och med att hygienen blev viktigare att hantera grundades saluhallar. I allmänhet sålde man livsmedel av samma hygienskäl i olika småbutiker. Det var också i början av 1900-talet som livsmedelsproduktionen på allvar måste trappas upp till storindustri och de första butikskedjorna erövrade stadsbilden. I synnerhet arbetarna, som länge jobbade 10 eller 12 timmar om dagen hade inte möjlighet att ta sig längre bort för att handla mat för dagen. Man kan klicka på kartorna för att få dem större.

Stadens köttaffärer 1926.

Mjölk- och bröd fick man sälja i samma lokaler.  Småbagerier är här markerade med brunt, Elantos butiker med organge,  Helsingfors mejeributiker med blått och Mjökcentralens med grönt. 1926.

Konfektionsaffärer fanns mest i centrum, Mikaelsgatan, Glogatan, Alexen och Norra Espen var adresser där man kunde handla färdigsydda kläder.  Kläder var ju verkligen inga slit- och slängvaror förrän sent på 1900-talet, utan investeringar de flesta verkligen måste satsa på.

Konfektionsaffärerna var länge i huvudsak småföretag, där man också sydde upp kläder. Grand Magasin drevs av Hildur Cairenius 1905-1918 på Norra Espen. Intill finns Lorens Malmströms herrekiperingsaffär som öppnade i mars 1892.
Foto: Okänd, 1920-talet. Stadsmuseet.

Under senare delen av 1900-talet kom nya koncept och vindar in på marknaden. På 1950-talet planerades Forum-kvarteret som ett komplex byggt för bara butiker och i slutet på sextiotalet öppnades de första shoppingcentren i förorterna för att betjäna invånarna i en tid då ännu många familjer skötte barnen hemma och man inte var så mobil till vardags.

Det "ursprungliga" Forum revs i början av 1980-talet. På den här tiden fanns det massor av olika banker man ofta måste besöka personligen för att sköta sina ärenden. Andra företag som betjänade kunder i butikslokaler var t ex resebyråerna, allt viktigare i takt med att charterresorna blev vanligare. 
Foto: Teuvo Kanerva, slutet av 1960-talet. Museiverket.

Före webben fanns det ju mängder av ärenden man behövde sköta fysiskt på plats med att besöka såsom postkontor, tidningskontor liksom många specialaffärer som filmframkallning, radioaffärer, sportaffärer, lampaffärer och så vidare. År 1920 fanns det 230 kaféer i staden och även om förbudstiden och krigen slog hårt mot restaurangbranschen har det alltid funnits folk i staden som inte varje gång lagar sin egen mat. Men Alexen förvandlades från en mångsidig livlig stadsmiljö till en ödslig gata full av bankkontor och försäkringsbolag. Några envisa småföretagare fanns kvar, såsom tobakshandel och guldsmedsaffärer. Två varuhus drog lite folk, men rätt ödsligt var det på 1980- och 1990-talen vad jag kommer ihåg, trots att man fortsatte att ha "julgata" där. Den växande bilparken och trafiken i staden började väcka reaktioner mot slutet av 1960-talet. Stadens alla gator och torg hade förvandlats till parkeringsplatser och en del började tycka att det störde stadslivet för mycket. Det var ändå först 2003 som biltrafiken begränsades på allvar på Alexen. (Viitamies, 2016) Under 1990-talet och början av 2000-talet förändrades staden igen mycket i och med att bland annat alkoholserveringen blev friare och staden öppnade för gatuserveringar och kaféer. Förändringen i stadens inställning till denna del av stadskulturen kan knappast överdrivas, kan jag säga av egen erfarenhet som företagare under dessa år. 

Samtidig hade dagligvaruhandeln allt mera börjat koncentrera sig i megasupermarketar och det amerikanska köpcentrumidealet blev en ledstjärna inte bara i Esbo och Vanda, utan också i Helsingfors. Varje ny internationell kedja som kom till staden hälsades med entusiasm av konsumenterna, som ett tecken på välfärd, tillväxt och västlig integration. Det nya Korvhuset (1967), Forum (1985), Gloet (1989), Kämp (1999) och Kampen (2005) öppnade alla i stadens kärna och introducerade konceptet med separata affärer vid sidan av de stora varuhusen i stadskärnan. Nya kedjor för kläder, sportartiklar, elektronik fyllde dessa större, moderna utrymmen med åtminstone rätt så adekvata lager och logistiska förutsättningar. 2018-19 öppnade de mycket stora shoppingcentrumen Tripla och Redi i utkanterna av centrumområdet, säkerligen med tanken att betjäna också dem som pendlar. Men kvadratmetrarna var många och hyrorna höga. Shoppingcentra ägs av stora investeringsbolag som inte har så stora intressen i lokal stadskultur eller mångfald. Hyrorna verkar inte komma ner, man har hellre lokalerna att stå tomma.

Idag har affärerna tappat försäljning, inte bara inom kafé- och restaurang, utan folk har också lärt sig handla annat på nätet. Kommer vi i fortsättningen bara att ha stora kedjor i centrum? Vad kan idag göra en levande stadsmiljö? Vad får folk att röra sig i staden?

Jag tror att hyrorna måste komma ner, åtminstone kommer det i framtiden att vara proportionellt sett förmånligt att hyra affärslokaler utanför shoppingcentra. Vad vi i dag främst behöver är betjäning och upplevelser, möten. Hantverkare, frissor, skönhetssalonger, konstnärer, gallerier, konsulter av olika slag där man kan få personlig hjälp och personliga produkter, varför inte återanvända på olika sätt. Jag tror att allt flera börjar tröttna på konsumtionsvarorna, blir obekväma med slit och släng. Det finns ännu mycket människor som rör sig i staden, där finns mycket lärdom och kreativitet. Men kan nya och äldre helsingforsare ännu tänka tanken att öppna eget, att nöja sig med att inte göra en start-up för att förtjäna miljoner, utan bara göra något meningsfullt i egen regi som räcker för att finansiera ett vanligt vardagsliv?

Pengar och pengar

Eftersom Saifedean Ammous’ bok  The Bitcon Standard  (2018) verkar ha väckt uppseende, tänkte jag passa på att allmänbilda mig lite och försöka förstå hur Bitcoin inte är ett pyramidspel. Spontant är jag högst skeptisk till att enomen som ser ut att lova vinster som bygger endast på tillväxt skulle vara hållbara på lång sikt. Det gäller alltså i praktiken det mesta inom ekonomin. Men att det i bakgrunden inte finns något kapital och lite kompetens allt gör ju det ännu mera skumt.

Men jag är ju då inte någon ekonom, och därför var det ju verkligen intressant att läsa den kaxiga Ammous. Hans tes är kort sagt att guldmyntfoten hittills har varit det mest effektiva monetära systemet någonsin. Han förklarar väl vad pengar är och hurdana pengar som är stabila och bra (förutsägabara betalmedel som håller sitt värde, så att man både kan spendera och spara dem) och varför det nuvarande fiat-systemet är problematiskt (om det fanns någon som inte tyckte det). 

Som historiker har jag ändå stora problem med hans historiska argumentering som sträcker sig över största delen av boken. Jag blir kallsvettig vid tanken på att många ”fakta”-böcker antagligen innehåller lika mycket förvrängningar och förenklingar. Ammous driver sina teser så tendentiöst att det blir genuint pinsamt. 1800-talets ”guldålder” har enligt honom tydligen litet att göra med kolonialismens hänsynslösa plundring av stora delar av flera kontinenter, industrialiseringen var en fantastisk guldålder där också miljoner utarmade industriarbetare hade det jättebra, för att inte tala om när han går helt utöver sin kompetens och förklarar hur konsten var mycket bättre på den tiden och vem som helst ju idag kan göra ”konst”.  Direkt löjligt är hans moraliserande över Keynes som person. Relevans, liksom? Värst är att en förläggare som Wiley har släppt dylik irrelevant dynga genom sin process. Ammous svartvita ideologiska svador över den ”onda” staten, och den ”goda” kapitalismen är mera begriplig, om än störande. Den tär i mina ögon på hans trovärdighet och kompenseras inte av en synbart mer nyanserad analys av kryptovalutorna.

Men till saken: bitcoin.  Ammous ser alltså bitcoin som en väg ur fiat-systemet: bitcoin är tillräckligt trög och oberoende som mekanism för att erbjuda ett vettigt alternativ. Systemet baserar sig på att det finns en stigande kostnad för att skapa den på förhand fastslagna mängden bitcoin. Valutan kommer enligt honom knappast att fungera som allmänt betalmedel för små betalningar eftersom kostnaderna blir för stora då varje transaktion ska verifieras i det distribuerade systemet. Enligt Ammous finns det förresten knappast andra vettiga användningsändamål för blockchainteknologin. 

Att skapa bitcoin är knutet till räkneoperationer av stigande komplexitet (”mining”) som blir allt mer omfattande an efter. Detta gör att värdet i längden ska tänkas vara stabilt, som med guldet, där marginalkostnaden ständigt stiger. Antagandet baserar sig alltså på att man ständigt måste använda allt mera elektricitet och att datorerna aldrig på över hundra år kommer att ändra sin funktionslogik tills bitcoinsen är slut skapade. Numera finns det som bekant enorma datorhallar som inte gör något annat än skapar bitcoin. Det vill säga: vi får aldrig upptäcka gratis eller radikalt billigare energi och kvantdatorerna kommer aldrig att fungera ordentligt eller bli förmånliga.

I längden är det tänkt att systemet ska finansieras med serviceavgifterna för transaktioner och att det alltså för all framtid kommer att finnas tillräckligt med parter som upprätthåller ett distribuerat system som är för stort för att krascha. 

Som helhet var boken nog intressant och nyttig läsning också för en humanist som mig. Men riktigt övertygad är jag ändå inte. På kort sikt kan man säkert göra mycket pengar med att placera i bitcoin, om man har tur och nerver, men på lång sikt är jag fortfarande aningen skeptisk. Men jag förstår nu logiken bättre, även om jag skulle vara glad om all kapacitet användes på att lösa mer akuta problem i vår värld. 

Artificiell intelligens och produktivitet

Den finska teknologisektorn är stadd i förändring, vi har gått från att utveckla hårdvara mot mjukvara, och investeringarna har följt samma trend. Men det finns en oro för att produktiviteten inte ökar som den borde. I själva verket har produktivitetsökningen inom ICT främst gällt ICT-sektor självt, men vi borde nu (inte minst för att kunna bekämpa klimat- och miljöproblem) mer medvetet styra utvecklingen mot implementeringar som skapar effektivering inom andra sektorer (elnätet, logistisk optimering och annan effektivering av processer, energieffektivt byggande och cirkulär ekonomi). På mikronivå har de senaste decennierna visat att människor är förmögna att ändra sitt beteende i överraskande stor grad och snabbt (tobak, alkohol, distansjobb osv). Tyvärr räcker inte det inför de stora miljöutmaningarna att en majoritet börjar rucka på sina konsumtionsvanor, utan vi behöver stora systemförändringar och modiga beslut också på högre nivå. De investeringar som behövs har ibland gått under rubriken digitalisering. Men termen digitalisering säger rätt lite om vad som egentligen förändras och hur.  Vi kan inte bara ändra på verktygen vi använder, vi måste också göra saker på nya sätt och framför allt göra helt nya saker.

En viktig del av detta är utnyttjande av artificiell intelligens (AI). Med det avser jag maskininlärning av olika slag. Rätt använd kan den öka effektiviteten dramatiskt. Till exempel kan man med hjälp av "digitala tvillingar" undersöka också mycket komplexa system (som till exempel klimatet). Genom att använda maskininlärning, testa och optimera kan man hitta effektivare lösningar och tillvägagångssätt. I slutändan kräver detta ändå data av god kvalitet. Det vill säga god, planerad och långsiktig datahantering. Data måste vara dokumenterade. Det gäller inte bara forskning, utan alla data, om man vill använda dem för att utveckla en verksamhet.

Det händer rätt mycket kring "AI" politiskt just nu. Det verkar i själva verket ha blivit något av följande trendterm efter "digitalisering". Det blir också allt tydligare att måste känna och förstå data och dess begränsningar. Man måste bedöma risker och gå igenom värderingar, målsättningar och prioriteter. Det har man också identifierat inom EU, där man arbetar med att ta fram ett regelverk som utgår från riskbedömning utgående från grundläggande rättigheter (rättssäkerhet och etik). En utmaning är förstås att artificiell intelligens ofta i praktiken bara är ett annat ord för avancerade it-system. Gränsdragningar och definitioner är svåra och visar sig ibland i efterskott vara felaktiga eller oändamålsenliga.  De "AI-specifika" riskerna uppstår om det finns bristande mänskligt omdöme eller kontroll, särskilt i s.k. autonoma system.

Det finns ändå sannolikt många områden där man kan använda maskininlärning utan att riskera rättigheter. Dessutom kan välgjorda algoritmer effektivera processer både inom ICT och i samhället i övrigt på ett sätt som ökar produktiviteten. Men får vi syn på var och hur? Och har vi tillräckligt bra data och utbredda kompetenser för datahantering och maskininlärning så att vi kan göra riktig kvalitet?

Vad är det nya normala?

 

I början

De första veckorna av distansarbete var tunga. Kommunikationen över webben är ineffektiv. Man måste vara på helspänn och närvarande på ett annat sätt än i ett fysiskt mötesrum, som är mycket mer förlåtande mot att tankarna vandrar. Det är lättare att läsa dynamiken, situationen. När man kan komma in med en kommentar, vem som lyssnar och vem som läser e-post (vilket är helt ok att göra, alla ärenden gäller inte alla lika mycket). 

Folk är ovana med alla appar, det dyker upp obekanta plattformar. Mötena är långa eftersom man fyller dem av gammal vana till utsatt tid. Vi behöver ju inte ens förflytta oss, det är bara att skärmhoppa från möte till möte.

Effektiveringen sätter in

Ha! Det går ju i själva verket mycket snabbare nu att avhandla saker, vi orkar inte diskutera runt så mycket. Mötestiderna halveras. Samtidigt måste man boka in kaffestunder, extra oplanerad tid för umgänge i teamet. Kalendern fylls ändå, spontaniteten undflyr. Chatten blir allt viktigare. Ex tempore videomöten är ett nytt fenomen. Så klart kan man ju göra så!

Åh! Det finns ju ledig tid i folks kalendrar mellan 8 och 9 på morgonen. Möten är inte lika utmattande längre, men de är flera, upp till sex eller åtta möten på en enda dag. De kan vara korta. Vi lär oss vara effektiva. Inget tjafs.

Vi har lärt oss

Dagarna är så fulla av möten, att vi lär oss boka in offline-tid för eget arbete och gemensam tid för gemensamt arbete. Vi lär oss avsluta möten före utsatt tid. Det behövs ofta ett möte för att få saker framåt, man märker det tydligt nu.  E-postdiskussioner blir lätt virriga och invecklade, det är svårt att validera att man uppnått en gemensam förståelse om vad som ska göras. Folk faller av då e-post drunknar för någon. 

Vi börjar tydligt se resultat där vi lyckats. Effektiviteten har varit häpnadsväckande. Samtidigt saknar vi de större sammanhangen, i synnerhet de nyare bland oss. Vi samarbetar effektivt med dem vi samarbetar med, med vad håller alla andra egentligen på med?

10 timmar skärmtid om dagen?

Jag har uppenbarligen vuxit fast vid mina skärmar.  Eftersom jag inte kan skriva ut något hemma, läser jag allt på skärm. Tittar på film på skärm. Att lyssna på podcast verkar också vara "skärmtid". Eftersom barnen är utspridda över världen, äger också söndagsbrunchen rum på Zoom. Whatsappar med släkt och vänner. Värst är kanske att jag inte ens tycker det är så jobbigt, jag ägnar mig åt annat också tillräckligt känns det som. Fritid finns utanför arbetstid.

Det nya normala

Vi tenderar ofta överdramatisera förändringar. Disruption hit och dit. Vad som egentligen hänt är att vi  tvingats till en effektivering av det vi gör. Men jag träffar människor betydligt mycket mer sällan nu. Trots att vi lärt oss kommunicera bättre över nätet, är kommunikationen förhållandevis krävande (ineffektiv). Ändå föredrar jag webben i många lägen. Chatt och zoom känns vilsammare, inte minst i mindre grupper. Telefonsamtal känns påträngande, jag har inte samma kontroll som i en chatt eller ett videomöte, över tidpunkten, över mediet. Jag drar mig för att ringa, i synnerhet utan att ha avtalat om saken först.  Svara hinner jag sällan under dagen, eftersom kalendern är full, också skrivtid måste jag helga för skrivande och läsande. Om det är viktigt kan man nog nå mig per e-post eller chatt ...

Det nya normala är ändå knappast en så stor omvälvning för de flesta av oss finländare. Det innebär sannolikt färre resor (hurra!) och mer flexibilitet och i vissa avseenden större effektivitet. Bra för miljön och för ekonomin.

Risken är att de goda kommunikatörerna tar ännu mera plats, när kommunikationen är svårare. Det betyder att vi alla måste anstränga oss att vara inkluderande och föra dialog med varandra, en respektfull dialog i de lämpliga kanalerna för varje situation och för olika personer.

Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.