Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Arkivens vara eller inte vara

By ALA TechSource
(Flickr: Material in the New Orleans city archives)
[CC BY-SA 2.0 ] via Wikimedia Commons

I Finland höll man på länge och väl med att förnya arkivlagen och det har man börjat med i Sverige också. Den digitala miljön ställer nya krav. Den finska nya lagen möjliggjorde att man kan göra sig av med moderna pappersarkiv, när det finns digitala varianter att tillgå. Vi måste ändå klara detta med långsiktigt digitalt bevarande och vi drunknar i papper. Men för övrigt har inte riktigt lagstiftningen klarat av transformationen. Vi har fortfarande en lagstiftning som är splittrad i åtminstone nio olika lagar. Ingenstans tar man riktigt ställning till helheten och hur den ska hänga ihop.

Vi har i vårt land emellertid i flera år tillbaka sysslat med ett omfattande arkitektur- och koordinationsarbete. Man har producerat mängder av rekommendationer som tyvärr efterlevs  i varierande grad. Processerna är långsamma, men det handlar om stora system med en stor tröghet. Finansministeriet har också ett ytterst viktigt projekt för interoperabiblitet, där man arbetar  på en tillräckligt hög semantisk abstraktionsnivå. Nu har man även satt igång ett lagberedningsarbete för att förnya hela lagstiftningen för offentlig informationsförvaltning. I det stora hela känns det ganska hoppfullt, saker går absolut i rätt riktning och det finns förutsättningar till vettiga helhetslösningar gällande informationsförvaltningen. Vi har i själva verket kommit mycket långt i Finland.

Det finns emellertid ett orosmoment och det är att man inte tillräckligt beaktar arkivbildningen och bevarandet av information på grund av den snäva arkivlagen. Även frågorna om hur man hanterar dynamiska material och resurser ur bevarandesynpunkt är en utmaning. Här kunde finnas en hel del att hämta från forskningsdatasidan, där frågor om identifierande, proveniens och möjligheten att återskapa eller ta fram specifik digital information länge har varit centrala frågor. Även om man inte är fullt på det torra (lindrigt sagt) har man ändå redan omfattade erfarenhet av hur man kan hänvisa till exempel till databaser och hur versionshantering kunde se ut.

Med tanke på medborgarnas rättskydd är det verkligen viktigt att man inte förstör information avsiktligt  eller oavsiktligt. Myndigheternas verksamhet måste kunna granskas i efterhand. Man kan inte förstöra information av "integritetsskäl". Den bör arkiveras enligt ordentliga arkivbildningsplaner. Här har Riksarkivet en central roll som garant för att information bevaras för eftervärlden. Därför måste dess mandat vara starkt, samtidigt som arkivtänkandet måste kunna förnyas så att man kan styra arkivbildningen på ett vettigt sätt för dynamiska resurser. Allt kan inte bevaras.

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

OCR på gamla arkivmaterial

I dag deltog jag i ett intressant infotillfälle om READ-projektet som vårt Riksarkiv är med i. Som bekant är det idag rätt krävande att orientera sig i digitaliserade arkiv eftersom sökfunktioner och beskrivande metadata inte är så utvecklade. Det stora problemet är förstås att datamaskiner inte klarar av att tolka handskriven text. Men en lösning är nu i sikte tack vare effektiv maskininlärning.

READ-projektet bygger vidare på det tidigare utvecklade Transkribus-verktyget. Målsättningen i det nya Horion2020-projektet är att lära verktyget bättre tolka också svenska och finska texter och de sker i samarbete med tyskspråkiga institutioner eftersom de gamla handstilarna är liknande.

I princip behöver man lladda ner applikationen, ladda upp bilder, berätta åt programmet hur texten löper, transkribera 50 sidor text som utgångsmaterial för mjukvaran. Efter det borde programmet klara av att läsa in resten åtminstone med någon noggrannhet. Dessutom kan man göra annotering i texten. Nu gäller det att producera tillräckliga mängder material på svenska och finska för att uppnå en god kvalitet.

Målsättningen är att arbeta i nära samarbete med forskare och det finns fina idéer om hur man kunde utnyttja verktyget i samband med digitaliseringen i framtiden. Själv tycker jag detta är ett verkligen fint genombrott vad gäller att integrera arkivmaterial i övriga digitala forskningsinfrastrukturer.

E-arkiv och förvaltning

I dag hade jag en extremt intressant förmiddag. Det var samling på bred front och workshop på Finansministeriet kring det nya SAPA-systemet dvs den offentliga sektorns elektroniska arkiv. Det handlade om ganska fritt brainstromande kring olika funktioner och aspekter på hur ett sådant system kunde se ut och förverkligas. Detta var den första träffen i en serie som ska pågå ända till februari. Många kunniga människor, många många tankar och synpunkter. Själv tänker jag det är oerhört viktigt att inte allt arbete med utveckling av informationssystem och i synnerhet datakvalitet stannar upp på olika håll i väntan på att något underverkssystem ska sänka sig från ovan och lösa alla problem. Man kommer inte ifrån att man måste jobba med data och metadata, överallt. Alla kan bli bättre. Och ju bättre man gör det, med babysteps, desto bättre kommer också allt att fungera i framtiden, oberoende av vilka lösningar vi får. Därför har nog inte något arbete med de existerande standarderna och systemen heller varit bortkastade, trots att det nu ser ut som att man gör en revision av alltsammans. Klart är också att arkivverket kan och bör ha en viktig roll, men också att alla myndigheter måste ta mycket eget ansvar för sina material och system både nu och i framtiden.

Det finns information om projektet i JulkICT-wiki och på Finansministeriets sidor. Man söker förstås kostnadseffektiva lösningar, men jag tycker det handlar minst lika mycket om medborgarnas rättsskydd och en god, transparent förvaltning.

Skillnaden mellan arkiv och lagring ligger i användbarhet

Samhällsvetenskapliga dataarkivet i Tammerfors ordnade i dag ett seminarium om återanvänding av forskningsdata. Det var ett fantastiskt seminarium om en fantastisk tjänst. Riktigt viktigt. Jag önskar alla forskare i alla branscher hade tillgång till lika fin service som den Dataarkivet ger. Ur publiken frågades om man själv kan ladda upp material för bevaring i arkivet. Svaret var nej. Och det är just exakt det som är cloun: varje dataset granskas och förbereds, så att det är användbart, det beskrivs och kurateras av proffs som kan sin sak.

Först presenterade Hannele Keckman-Koivuniemi från arkivet Aila-webbtjänsten, varefter forskaren Anne Konu berättade om varför hon som forskare samarbetar med dataarkivet och ser till att hennes material kommer dit. Det handlar förstås om att hon får synlighet och kontakter, men inte mindre om att hon själv får en säker tillgång till sina material också långt senare. Genom att hänvisa till material i dataarkivet säkrar man beständigheten inte bara för materialet, utan också för hänvisningarna. Varje dataset får duglig metadata, som dessutom får synlighet då den exporteras till andra kataloger på webben. Genom samarbetet med arkivet kan man också säkra att dokumentationen är tillräcklig och materialet möjligt att tolka och använda både för andra och också för en själv på sikt. Det händer ju ibland att man inte exakt kan komma ihåg alla tankegångar och detaljer senare, även om man skulle råka ha datafilen kvar.


Konu hänvisade också till det som följande talare, Pertti Jokivuori, utvecklade vidare, nämligen det vettiga i att använda färdiga dataset i undervisning och slutarbeten. Ett dataset, ansåg de båda, blir aldrig uttömt. Det är därför inte heller ensamt ett tillräckligt skäl att panta på ett dataset, att man någon gång tänkt återkomma till det själv i sin forskning. Att skapa eller samla in data undervisas under skilda metodkurser och det är därför, ansåg Jokivuori, helt dumt att en studerande avsätter en massa tid under produktionen av sitt slutarbete på att skapa dataset, som sällan dessutom håller väldigt hög kvalitet. Det är bättre att studenten ägnar sig åt metodfrågor och faktiskt gör någon vettig forskning.

Till slut delades ett Aila-pris ut. Det gick till Janne Kivivuori, som producerat mängder av material av hög kvalitet i sin forskning och dessutom delat dem via Aila.

Data, information och bevarande

I veckan meddelades det att Riksarkivet lägger ner sin e-arkivtjänst för myndigheter på grund av liten användning. Tanken har varit att myndigheter kunde leverera material som ska arkiveras digitalt direkt från sina egna dokumenthanteringssystem, vilket skulle vara effektivt på många sätt. 

Ett problem är att det finns skillnader mellan tänket inom arkivering och modern dokumenthantering, som inte fixas i en handvändning. Omvärlden har helt enkelt ställt användarvänlighet, ändamålsenlighet och funktionalitet främst vid sin informationsförvaltning. Ibland på bekostnad av trovärdighet och säkerhet på längre sikt. Arkivsektorn har å andra sidan inte gjort marknadsföringen av sina tjänster och vikten av bevaring och kuratering lättare genom att man utvecklat en tung obligatorisk standard, som lämpar sig för ärendehanteringsystem snarare än dokumenthanteringssystem.

Avsikten med Sähke2-standarden är rätt och bra,
men i praktiken kan den vara utmanande.
"Åtgärder" och "Dokumentstatus" är inte något man
styr sin verksamhet med på alla håll.

Länge har man försökt samordna offentlig informationsförvaltning genom sektorns sk JHS-rekommendationer där man tar ställning till bland annat standarder och best practice. Problemet är att dessa inte är bindande (vilket man med ovanstånde exempel å andra sidan kanske kan vara också tacksam för?). För närvarande råder dessutom en del förvirring kring rekommendationernas status och vart man egentligen är på väg. I Finland görs ju ett omfattande business architecture-arbete, som tillsvidare delvis är på ett rätt abstrakt plan. En sak som framstår väldigt tydlig är ändå att semantisk interoperabilitiet kommer att spela en viktig roll, en annan är att man från finansministeriet driver mycket hårt på att få till stånd resultat. 

Det som gör mig personligen lite tveksam är att man inom JHS ( t ex 191) verkar anpassa hela informationsförvaltningen enligt den krångliga arkivstandarden och ytterligare ökar mängden obligatoriska metadata, i stället för att fokusera på just semantisk interoperabilitet (som att sätta upp ordentliga ontologier och URI-tjänster å det snaraste och se till att de används dvs integreras i dokumenthanteringssystemen).  Riksarkivet har en viktig roll då det gäller långsiktigt bevarande i vårt land, men det ser ut som att omvärlden inte kommer att rätta sig efter traditionell arkivteori. Var går gränserna mellan dokumenthantering, informationsförvaltning och arkivering när allt i praktiken flyter ihop i den digitala världen?

På engelska talar man om data management, som jag skulle gärna översätta det med informationsförvaltning. Till det räknas saker som strategisk planering, livscykelhantering, teknik, arkitektur och dataadministration. Till dataadministrationen, å sin sida, hör saker som metadata och dess kvalitet, själva informationens/datas kvalitet, planering av livcykeln, administrativ hantering av rättigheter, ansvar för aktuell referens- och kontextinformation. 

Det här är saker som blir mycket aktuella då vi talar om långsiktigt digitalt bevarande. Kultur- och undervisningsministeriet har ju enligt sitt uppdrag och mycket klokt investerat i en lösning för ändamålet, som går under namnet PAS. PAS är en tjänst som kan åta sig att bevara digitala material "för evigt". PAS är inte en del av arkivverket, utan en tjänst för dem som ministeriet ger rätt att använda den. Arkivverket ansvarar ju bara för en del av de saker vi kanske vill bevara från vår tid. PAS är snarare ett magasin där olika typer av kulturarv och viktiga informationsresurser kan säkerställas för eftervärlden. 

Utmaningen är att tjänsten i sig på inget sätt kan ansvara för administrationen av innehållet. Varje samling eller dataset som landar i PAS-systemet måste ha en ansvarig instans utanför systemet, som beslutar och tar ansvar till exempel för datas kvalitet och den administrativa hanteringen av rättigheter: till vem och på vilka villkor kan materialet lämnas ut? Frågorna blir ännu mer utmanande då det gäller forskningsdata: vad ska sparas, vad ska kastas, vem tar ansvar för sensitiva data, vem betalar för bevaringen, vem tar ansvar för vad som sker i metadata om kontext eller villkor förändras? För vi diskuterar inte längre i ett perspektiv på några år utan på några hundra år ...

Ansvaret landar vad gäller offentlig förvaltning ändå enligt lagen på Riksarkivet. Arkivväsendet står inför verkligen stora utmaningar: Vad och hur ska man prioritera? Vilka är de kritiska framgångsfaktorerna och hur ska man kunna få det inflytande man behöver för att säkerställa digitala material? Vad gäller forskningsdata är diskussionen i startgroparna. 

Det är spännande och intressanta tider. Finland har inte råd att misslyckas i dessa saker, som kräver ett perspektiv längre än ett kvartal, längre än en valperiod och längre än ett människoliv. Det är samtidigt symtomatiskt och en ytterst försvårande omständighet att själva begreppsapparaten (åtminstone på finska, svenska och engelska) är så oklar och virrig. Ett system i form av en teknisk lösning är inte hela lösningen, det behövs väldigt mycket administrativt arbete och ansvar för innehållets kvalitet, utveckling och användning. På lång sikt. Då behöver alla inblandade faktiskt förstå hur komplexa saker det handlar om.

**

Tillägg:

I statsrevisorernas rapport om läget sägs uttryckligen att man bör värna om förtroendet för arkiven och inte lägga ner VAPA-systemet förrän ett ersättande system satts upp. På inrikesministeriet är man förbluffad: man har precis satsat mycket på att ta i bruk VAPA-systemet. Beslutet att VAPA ska läggas ner kommer från Undervisnings- och kulturministeriet (OKM/7/591/2015).

Tillägg två: Ny klarhet i vad som är på gång kom en dryg vecka senare?

Knäck på kulturarv

Aalto uni, Open Knowledge Finland, Undervisnings- och kulturministeriet och Avoin GLAM-nätverket lanserade nyligen en tävling för kodare för att utnyttja digitala kulturarvsmaterial: Hack your Heritage. Det är möjligt tack vare ett flerårigt arbete man gjort för att få material som är fria från upphovsrätt från arkiv, museer och bibliotek ut på nätet. Arbetet är imponerade. Det handlar om ett aktivt nätverk av intresserade och initiativrika människor från många olika organisationer. Det konkreta resultatet kan man till exempel se på listan av material som erbjuds i dag.

Vi har kommit långt från den lite misstänksamma och skeptiska inställning mot att ösa ut material gratis på webben som var rådande för några år sedan. Och det bästa är ju att det är så roligt och givande för alla, när historia och kultur blir så här lättillgängligt. Vad som särskilt gläder mig är att Svenska litteratursällskapet hela tiden varit en föregångare och bidragit med mycket kompetens och erfarenheter i hela processen. Det gör det finlandssvenska kulturarvet synligt och intressant. Det finns ju fina skatter att komma med och de har också rönt en hel del uppmärksamhet. SLS bilder på Flickr har väckt intresse, inte minst de gamla bilderna från Helsingfors.

Nu återstår att se vad tävlingen resulterar i. Rykten säger att det finns mycket kreativa och spännande saker på gång. Den 26 mars får vi se resultaten, det blir säkert en tillställning värd att besöka. Arbetet för öppenhet inom kulturarvssektorn är en framgångshistoria som väl kan fungera som exempel för andra sektorer.

Att sprida material på nätet ger också möjligheter 

få ny och förbättrad information med hjälp av allmänheten. 
Lisbeth, Rickard och F.R. Faltin på järnvägsstationen ca 1910. Utgiven av SLS, 2012.
(Obs att det går att bläddra vidare i samlingen genom att klicka)

Digitala frågor

I veckan blev förslaget till ny arkivlag färdigt. Förutom att man som väntat ska omorganisera och centralisera (vad annars?) arkivväsendet, tar man ställning till vissa frågor som blivit aktuella i och med digitaliseringen av vårt samhälle. Redan nu är det möjligt för myndigheter att ha arkiv endast i digitalt format. Men vi har ett stort problem med de enorma pappersmängder som väller in från de senaste decennierna. De raskt ökande kostnaderna för arkivutrymmen hotar skena iväg helt och hållet. Och arkivmagasin är inte vilka för lagerutrymmen som helst. De är dyra, tempererade, brandsäkra utrymmen med kontrollerad luftfuktighet.

Delvis söker man lösningar genom att flytta magasin bort från Helsingfors. Men det kommer inte att räcka. I den nya lagen ger man därför möjlighet att digitalisera material och slänga pappren. Det känns fullständigt rationellt. Materialet blir mycket mer hanterbart, innehållet förhoppningsvis sökbart och kan kanske någon dag användas per distans, så vi slipper de geografiska orättvisor som dagens gamla lagstiftning ställer till med. Att spara container efter container med vanligt kontorspapper känns inte vettigt. Vi skulle rygga för att digitalisera och kasta bort handskrivna dokument från 1800-talet eller medeltida pergament. Men utprintade "anonyma" myndighetshandlingar? De är knappast värdefulla som fysiska objekt, utan det är faktiskt informationsinnehållet som är relevant?

En detalj är kostnaderna. Jag tänker mig att man räknat på här ordentligt. Långsiktigt digitalt bevarande är nämligen allt annat än billigt. Men å andra sidan: vi kommer ändå att vara tvungna att sätta upp ett system för sådana digitalbaserade material som inte kan bevaras på papper. I den helheten är det både enkelt, lätt och förmånligt att bevara text i digitalt format. Jag misstänker några dagar av de material som samlas in vid tv- och radioarkivet  motsvarar samma bitmängd som alla myndighetsdokument från flera decennier. Dom textbittarna ryms lätt in på ett serverhörn nånstans.

En annan sak som är bra i det nya förslaget är att man talar om större möjlighet att publicera uppgifter om personer. Det är viktigt. Det är helt klart att man bör använda stor etisk eftertanke och avvägning, men nuvarande totalparanoida inställning till personuppgifter har verkligen varit en black om foten för kulturarvsorganisationernas möjligheter att utveckla sina tjänster och system. I praktiken har detta drabbat uttryckligen just myndigheter, eftersom företag ändå gör precis vad de vill med personuppgifter (inklusive att sälja dem) med hänvisning till sin "verksamhet". Den andra viktiga verksamhet som drabbats är forskningen. Detta var en av de återkommande frågorna på mötet i Washington, hur kraftigt begränsad forskarnas tillgång till viktiga data är. Därför blev jag så ytterst glad när jag i dagens Hbl noterade att forskare funderar på att ta i tu med nätdebatter på allvar, oförskräckta av att de i teorin kan bli juridiskt attackerade. Det är nämligen inte riktigt så enkelt som att "det är fritt fram, för materialen är offentliga." Fast det absolut borde vara det. Jag hoppas i alla fall att denna ytterst viktiga forskning kan bli av. Krista Lagus är enligt Google Scholar mer citerad än Pekka Himanen. Så jag hoppas verkligen ingen börjar bråka, utan att man kan lita på forskarens etik och låter toppforskare göra sitt arbete i lugn och ro. Det handlar enligt min uppfattning om en juridisk gråzon, där vi genom etiskt men modigt handlande kan skapa konventioner som blir vettig kutym som gynnar alla parter. Bra forskare har nog integritet.

Det som jag ändå mest fäster mig vid, är den underbara formuleringen i ministeriets text kring digitalisering och förstörande av "original". En av de saker som blivit mest tydlig i och med att den gutenbergska parentesen går mot sitt slut är just att hela idén om original är lite befängd och ofta problematisk. Formuleringen i pressmeddelandet är trots allt tankeväckande, för att inte säga festlig:

Riksarkivet skulle i och med reformen få rätt att ändra ett dokument som en myndighet förvarar där till elektronisk form och förstöra tidigare pappers- eller annan tidigare form av dokumentet. Förutsättningen är att dokumentets ursprung bevaras och att dess kulturhistoriska värde inte förstörs eller försvagas.

I praktiken betyder det väl, kanske, att kontorspapper från de senaste decennierna inte har något kulturhistoriskt värde som objekt. Överhuvudtaget. Jag kan gå med på det, om vi i gengäld låter bli att gallra lite och sparar lite mera information. Nu kastas till exempel största delen av alla sjukjournaler efter ett visst antal decennier. Men om de är i digital form, kanske vi kan spara allt? De kan komma att vara av mycket stor betydelse i framtiden, om man kan idka gruvdrift i liknande material och register. Man kan, helt utan att riskera någons personliga integritet, ta fram information av stort värde då det gäller till exempel hälsovård eller socialpolitik på statistiska grunder. Eller säg att någon får tag i en genetisk sjukdom, som är mycket viktig att spåra tillbaka så långt som möjligt i generationerna? Vi kan potentiellt rädda eller förbättra många liv genom kloka beslut nu.



"Stack of Copy Paper" by Jonathan Joseph Bondhus - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Brages Pressarkiv och Presstanda – början på slutet eller något nytt?

Vad har Zacharias Topelius, Fredrika Tengström, J.L. Runeberg, J.V. Snellman, Elias Lönnrot, Eino Leino, Juhani Aho och Arvid Järnefelt gemensamt? Åtminstone det, att alla dessa storheter var engagerade i tidningsvärlden! Det var i den traditionen professor Otto Andersson och arkivarie Albert Hästesko satte i gång verksamheten vid Brages Urklippsverk år 1910. Tidningspressen var ett otroligt viktigt kulturarv, som man visserligen vid Helsingfors Universitetsbibliotek uppgjort ett sökregister för fram till slutet av 1800-talet, men nu hotades de svällande massorna tidningsmaterial av oanvändbarhet eftersom inget register längre kunde göras vid biblioteket. Man beslöt att i samband med Föreningen Brage i Helsingfors grunda ett urklippsverk. Det var ingen poäng med att spara hela tidningar, för det gjordes ju vid biblioteken, utan det viktigaste var sökbarheten, att strukturera innehållet till ett enormt uppslagsverk. Alltså klippte man ut, ordnade upp och sparade innehållet ur svenskspråkiga tidningar och tidskrifter. Tyvärr gjordes inga lika omfattande projekt på den finska sidan.

Tidningsklipp och klippböcker var för många en viktig tradition och ett sätt att dokumentera och spara information under nästan hela 1900-talet. Detta har gällt både institutioner och privatpersoner. På 1990-talet ändrades världen plötsligt i takt med att webben blev allmännare, och verksamheten upphörde på de flesta håll. Men redan före det hade man på Urklippsverket reagerat på den tekniska utvecklingen inom informationsförvaltning. Under arkivchef Siv Westergårds ledning började man i stället för att klippa tidningar skapa en digital katalog över deras innehåll. Beslutet var mycket rationellt, modernt och inspirerat av den datorisering som brett ut sig i biblioteken i vårt land under 1980-talet. Man beslöt också, klokt nog, att bygga en egen databas som med tiden blev en välfungerande, dynamisk teknisk lösning, inte minst tack var insatser av Peter Hjelt som under många år tekniskt upprätthållit och uppdaterat systemet. Strukturen i databasen Press hämtades till stor del från den allmänna internationella biblioteksstandarden, som är mycket välfungerande. De kloka beslut som fattades i början av digitaliseringen har lett till att vi i dag har en fantastisk resurs i form av en fungerande digital söktjänst på Pressarkivets webbsida. Den saknar mig veterligen motsvarighet i världen i sin noggrannhet och omfattning. Inte ens om man skulle ha alla dessa finlandssvenska tidningar bevarade i fullt maskinläsbar text, skulle man på långt när kunna hitta lika bra i det stora materialet.

Det fanns endast ett riktigt stort krux med den fina planen i början av 1990-talet, och det var de för många släktforskare och akademiker så viktiga dödsannonserna, som inte längre gick att hitta via databasens referenser. Att spara hela tidningar tog också mycket plats, och nittiotalets nedskärningar ledde till att man måste flytta till mindre utrymmen. Alltså återgick man till att klippa, men fortsatte parallellt att indexera materialet i databasen. Fördelen med databasen är förstås att man där kan hitta fram till informationen på många vägar, till exempel via upphovsman eller olika ämnesord eller kategorier, i motsats till ett pappersklipp som kan arkiveras endast på ett ställe. Det bör dessutom påpekas att man vid Brages Pressarkiv, som den moderniserade verksamheten nu kallades, var noga med att använda ämneskategorier och ämnesord som i mån av möjlighet följer bibliotekens dito. Det är en sak som vi kan vara tacksamma över idag, eftersom det att man varit noggrann på dessa punkter nu gör att vi faktiskt har kompatibla, länkbara resurser.

Jag vill gärna förklara lite närmare vad det handlar om. Då man gör enkla sökningar i digitala filer, det må vara löpande text eller en databas, klarar datorn i normala fall att söka efter en viss exakt textsträng. Det innebär att man måste använda en exakt matchande stavning, synonym och böjningsform för att få relevanta sökresultat. Säg att man vill hitta information om händer. Ska man då söka efter ”hand”, ”händer” ... eller kanske ”övre extremiteter”? Eller kanske alla dessa? Man hamnar snabbt i en situation där sökandet blir ganska komplicerat, jobbigt och resultatet opålitligt. Om man dessutom söker endast i själva den löpande texten, kan man snabbt ge upp hoppet att få fram information som faktiskt är relevant. Har man däremot manuellt lagt till ämnesord enligt bestämda regler (i detta fall ”händerna”) kan man kolla upp detta och få fram det man behöver. Denna process som kallas manuell indexering eller innehållsbeskrivning, kräver en del kompetens. Det gäller att känna till både materialet man beskriver och dess kontext så att man faktiskt vet vad som hänger ihop med vad och vad som är relevant. Men det gäller också att veta hur de olika verktygen och teknikerna fungerar, så att man får verkligt mervärde av den arbetsinsats som görs. Har man bra verktyg behöver den som lägger till ämnesorden inte ha mycket kunskap om den bakomliggande tekniken.

Det var just den bakomliggande tekniken på Brages Pressarkiv som vi jobbade allra mest med under min tid där (2011–2014), trots att det också resulterade i en mer modern och användarvänlig söktjänst, kallad Presstanda. Detta kunde göras just tack vare de tidigare kloka besluten och det sakkunniga arbete som gjorts under åren. Tekniken har nämligen gått framåt från textsträngssökandet. I dag strävar man till att systemen och sökningarna också ska innehålla lite mer semantik, det vill säga att de ska innehålla information om de bakomliggande begreppen. Det gör att man kan beakta relationer mellan begrepp, så som synonymer eller över- och underordnade begrepp, eller till och med göra sökningar som är språkoberoende. För att det ska fungera behöver man så kallade ontologier, där all denna information om begreppen finns beskriven och lagrad. I Finland har vi internationellt sett kommit ganska långt inom detta område, för vi har faktiskt en nationell ontologitjänst, Finto, där det är meningen att samla olika ontologier från olika kontexter. Inom Pondus, det finlandssvenska nätverket för länkning av data, kom också bland andra Yle, Kulturforum och Brages Pressarkiv överens om samordning som skapar god kompabilitet mellan de olika informationsresurserna. I dag är nämligen inte den digitala världen endast webbsidor, utan det handlar allt mer om applikationer och flöden, som kräver öppna och helst länkade data för att fungera tillfredställande i en splittrad digital miljö.

Det är alltså ingen lösning att skanna in alla tidningsarkiv eller börja lägga lite lösryckta nyckelord på journalistiska material. Det ger kanske en något bättre sökbarhet, men vi har i databasen Presstanda ett fullständigt unikt koncept och en enorm resurs som verkligen betjänar användarna. Ämnesorden är enhetliga och sökningen täcker alla de finlandssvenska dagstidningarna (utom de senaste årens åländska tidningar, eftersom dessa inte hittills varit redo att satsa på de nya digitala samarbetsformerna). Ämnesorden är försedda med semantisk tilläggsinformation och sökningarna kan mycket enkelt anpassas så att man avgränsar sökningen till enskilda tidningar, skribenter, artikeltyper, tidsperioder och så vidare. Funktionalitet och användarvänlighet är överlägsna till exempel alla tidningarnas egna sökfunktioner. Presstanda ger dessutom möjlighet att enkelt använda dess funktioner i andra tjänster. Om bara tidningarna själva ville det, kunde deras sökningar utnyttja Presstanda i bakgrunden. Hittills har man inte vid tidningarna varit särskilt intresserad av detta. Man ser uppenbarligen inte vikten av sökbarhet i arkiven eller till exempel de möjligheter att erbjuda tidningsläsarna anpassade digitala innehåll som systemet kunde erbjuda. Man fortsätter i stället att producera dåligt strukturerade material för miljoner för att sedan låta det begravas i arkiven, eller färdigpaketerade papperstidningar i digitalt format.

Vid Brages Pressarkiv finns också personal som har åratal av erfarenhet och som känner den finlandssvenska kulturen och hurdana behov som finns där gällande informationssökning mycket bra. Dessa personer, just nu de fastanställda Viveka Högnäs-Mellner, Gun Grönroos och Marika Aminoff-Sundell, har stor rutin och sakkunskap gällande indexering av textjournalistik och informationssökning i tidningsmaterial. Vad vi nu ser hända på olika håll är att man vid de mest upplysta tidningarna börjar inse att en liten, liten insats för att förbättra sökbarheten ökar effektiviteten och trovärdigheten avsevärt. Risken finns dock att man nu på alla tidningar separat börjar lägga till påhittade ämnesord lite hur det passar i all hast, i stället för att skapa en hållbar standardiserad lösning. Och vad vore bättre än en centraliserad finlandssvensk indexeringstjänst med experter, som förmånligt och effektivt skapar enhetlig sökbarhet enligt internationella standarder med öppen och länkad data? Det låter visst lite bekant, konceptet?

Den enda utmaningen är tempot som tidningarna kräver, men detta är en sak som går att lösa om man är redo att tänka om och integrera processerna (inklusive de digitala systemen, ”digital first” som jag nämnde i min inledande kommentar i detta nummer [Nya Argus 12/2014]). Det kräver dock att man tillmäter den expertis som finns vid Pressarkivet den status den är värd. För den är som sagt en unik finlandssvensk resurs och möjlighet, som dessutom är hotad på ett skandalöst sätt.

Presstanda kunde också i framtiden erbjuda en allt större krets textproducenter samma möjligheter att skapa synlighet, flöden och sökbarhet för sina material. En del tidskrifter har redan börjat indexera sina material själva och det finns ingenting som säger att inte enskilda journalister eller sammanslutningar som producerar journalistiska material kunde publicera och marknadsföra sina material via Presstanda direkt till allmänheten. Eller varför inte sina böcker? I princip finns tekniken där, den behöver endast små kompletteringar som kostar en spottstyver i jämförelse med de summor man bollar med i branschen i dag. Via Presstanda kunde man samtidigt publicera, distribuera, kuratera, hitta, prenumerera och konsumera precis exakt sådana material på artikelnivå som man är intresserad av. Tack vare de öppna lösningarna behöver inte konsumenterna nödvändigtvis ens använda Presstanda, utan information kan hitta dem andra vägar, via applikationer, flöden eller länkad data, som till exempel förslag på relaterade material på olika håll.

Frågan är om man är färdig att se på mediefältet i dag och i framtiden ur användarnas perspektiv, och erbjuda dem det de vill ha (inte det de tror att de vill ha). Eller väljer man att lägga ner en indexeringsverksamhet som ligger i framkant både nationellt och internationellt – och bara ”bevara klipparkivet”, vilket man låtit förstå från Svenska litteratursällskapets sida? Det finns en risk att surandet över statens dumma nedskärningar nu leder till att man försitter en chans att skapa en av de nya plattformar som kommer att behövas inom kort. På samma gång gör man sig av med kompetens och verksamheter som är strategiska och kritiska framgångsfaktorer för det svenska i Finland.

Var finns dagens runebergar och lönnrötter och hur ska man kunna trygga att viktiga element av vår kultur inte försvinner eller begravs i ett ogenomträngligt ostrukturerat brus? Hur ska vi försäkra oss om att den finlandssvenska moderna kulturen har digitala rum, forum och kanaler där läsare och skribenter kan hitta varandra, där idéer kan frodas och dialog föras? Hur kan man organisera allt på ett rationellt sätt så att resurser används främst på det viktiga skapandet av texter och andra digitala material som får verklig spridning och genomslag? Det är dessa frågor man borde diskutera. En del av lösningen på alla dessa frågor kunde finnas i Presstanda och Brages Pressarkiv. Men det börjar tyvärr bli bråttom att agera och det krävs vision, strategiskt tänkande och framför allt mod av dem som beslutar om hur tillgångarna fördelas i Svenskfinland.


[Artikeln är tidigare publicerad i Nya Argus 12/2014, som var ett temanummer om finlandsvenska medier]

Arkitekturstrukturer

På förmiddagen fick jag på Nationalbiblioteket höra nyheter från det finska ontologiprojektet på Fintos möte för samarbetsparter. Ontologiarbetet är på väg in i en ny fas - man ska nu småningom ingå de första avtalen med parter som upprätthåller specialontologier. Man har reviderat hela den övre strukturen i ALLFO på ett rätt lyckat sätt och gränssnitten utvecklas kontinuerligt. Koden, som redan tagits i bruk på andra håll i världen, finns förresten på Github, där man kan följa med utvecklingen.

Det är verkligen ett bra jobb som görs och jag hoppas man kunde få ihop också mer konkreta nordiska samarbeten här. Ett litet personligt önskemål skulle vara att man kunde lägga till och revidera ontologin mer systematiskt och proaktivt, t ex så att man skulle lägga in olika större återkommande evenemang utan att de behöver diskuteras från fall till fall.

En annan sak som jag tycker man borde diskutera på ett principiellt plan är frågan om hur vi ska hantera olika händelser eller andra relationer som kan behövas som maskinläsbar information, saker som "födelseort" eller händelser som "namnbyte till/från", "nedläggning", "fusion", "grundande" osv. Behöver de en egen ontologi eller borde vi använda t ex Allfos händelser för sådant. Händelserna som ämnesord är ju på sätt ock vis skapade för andra funktioner, dvs som ämnesord, vilket märks.

#riksarkivet #KDKarkistoA

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) on Nov 11, 2014 at 2:28 PST

På eftermiddagen deltog jag i ett seminarium om arkivens samarbete inom det nationella digitala biblioteket. Det handlade mycket om arbetet med den finska statens och arkivsektorns enterprise architecture (kokonaisarkkitehtuuri, kommentaren på den engelska Wikipediaartikeln säger en del ...). I sig är arbetet mycket viktigt och välkommet. Det jag ändå slogs av är att det finns en överhängande risk att dylika stora it-planeringsprojekt genomförs som precis bara it-projekt. Det blir då ännu värre tror jag om man vill följa SÄHKE2-direktiven. Det gör att man i och för sig kanske får lite bättre dokumentation och koll på sina informationsresurser, men å andra sidan gör det möjligen framtida utveckling, omläggningar och rationaliseringar, ännu svårare att genomföra.

Om man utgår från att beskriva de processer man för närvarande har, utan att i grunden analysera om det är rationella och ändamålsenliga, riskerar man i slutändan ha ineffektivare system än man började med. Det är därför mycket viktigt att man ger arbetet tillräckliga resurser (och det betyder verkligen mycket tid och kompetenser) då man börjar gå in på att implementera direktiv och nya system. Varje gång man lägger till ett arbetsskede åt någon, borde man få bort tio andra för att det ska vara någon kännbar nytta för alla parter.

På det hela taget är det ändå jättemycket bra saker på gång och det mesta går definitivt åt ett bra håll, tycker jag. Så nog var dagen upplyftande och inspirerande.

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

Lilla jul för öppen länkad data

I Finland firar vi inte bara första advent utan vi kallar det också lilla jul, när december och julförberedelserna tar vid. Det var en lite liknande känsla av att det börjar hända jag hade i går på seminariet Linkity! Kohti yhteentoimivaa metatietoa (ungefär Länka dig! Mot gemensam/samspelt metadata) som ordnades för folk inom museer, arkiv och bibliotek. Vi står äntligen på tröskeln för genombrottet av öppen länkad data i Finland. Saker som jag otåligt väntat på i flera år håller äntligen på att realiseras. Det kommer att innebära fantastiska synergier och större effektivitet och rationalitet i hanteringen av landets informationsresurser, vilket leder till inte bara kännbart bättre tjänster för allmänheten, utan också bättre möjligheter för olika verksamheter att koordinera sig och få bättre kontroll över de egna resurserna. Och en effektivare, mer rationell helhet. I hjärtat av hela projektet finns användningen av gemensamma eller länkade ontologier. Ontologitjänsterna kommer att koordineras och upprätthållas av Finto.fi.


Under förmiddagen sammanställde jag en Storify (nedan), men på eftermiddagen var min ström slut och jag var själv på scenen, så jag hade inte möjlighet att fortsätta bevakningen på detta sätt. Jag rekommenderar faktiskt att intresserade och/eller berörda parter tar del av det material som kommer att publiceras på seminariets webbsida. Presentationerna var mycket intressanta. Det görs mycket spännande saker på olika håll just nu! När julafton infaller är ännu oklart men inom några år kommer vi antagligen att börja se fantastiska resultat. Det jag själv ännu vill dra en lans för är öppenheten: för att all potential ska kunna realiseras behöver vi många modiga beslut för att faktiskt bygga många öppna gränssnitt och släppa informationen fri för att användas av alla tänkbara och ännu opåtänkta instanser som kan producera tjänster och mervärde.

Arkiven till historien?

Läste med intresse och viss oro Pekka Henttonens referat av ett seminarium på Riksarkivet om den nya arkivlagen . Projektet för att förnya arkivlagen har pågått i över ett år och fortfarande finns det tydligen inte så mycket konkret. Men det handlar om en nödvändig grundlig förändring och därför är det på sin plats att man sätter ordentligt med tid på att fundera igenom det hela. Inom arkivsektorn väntar man med bävan på den nya lagen, eftersom den med högsta sannolikhet också kommer att ha stora konsekvenser för hur allt struktureras och finansieras. Utmaningarna med de nya elektroniska materialen är enorma - och delvis akuta.

Henttonen skriver att arkivlagen kommer att försvinna och ersättas av och uppgå i andra lagar. Den ersättande lagen blir en lag om "bevarandet av kulturellt betydande dokument". Den kompletteras med en lag om Riksarkivets uppgifter och mandat som expertorganisation på långsiktigt/evigt bevarande av dokument, samt en förändring i offentlighetslagen som definierar myndigheternas ansvar inom informationsförvaltning.

Frågan om vem som egentligen styr och bär helhetsansvar för dokumenthantering/informationsförvaltning/bevarande är enligt Henttonen kritisk. Lösningen verkar vara att man ska uppnå kontroll åtminstone delvis genom centraliserade, med andra ord externa, tjänster. Man har ju redan tagit steg i den riktningen. Tanken är både bra och dålig. Jag vet inte hur statens gemensamma personaladministrationssystem Kieku ser ut och fungerar i dag, men i början var systemet närmast en svordom bland många tjänstemän på grund av de många problemen som slukade absurda mängder arbetstid. Missnöjet verkar pyra fortfarande. En utvärdering av de indirekta kostnaderna på nationell nivå för dylika projekt kunde kanske ge lite vägkost och evidens för framtida beslutsfattande kring dessa frågor.

Man talar gärna om sektoroberoende verksamheter och kompetenser. Att utnyttja dessa är en tänkt väg till effektivering av den offentliga sektorn. Genom att strömlinjeforma och förenhetliga verksamheter hoppas man kunna skära ner personal och kostnader och uppnå bättre kvalitet. Tanken om delade stödfunktioner utgår från en idé om kärn- vs stödfunktioner. Dessa  kan skiljas från varandra på så sätt, att man inom stödfunktionerna klarar sig med en begränsad eller ingen insikt i kärnverksamhetens substans eller syften. Men det leder ofrånkomligt till problem då man försöker klämma in olika typer av verksamheter i samma format och mycket riskerar att gå fel, eftersom informationsgång och kommunikation lider av att pressas in i avskalade informationssystem.

Jag har funderat detta en hel del då jag följt med hur man inom arkiven tampats med dessa frågor. Faktum är nämligen att system ofta vuxit fram för att betjäna en viss verksamhet och dess specifika syften. Om allt är väl, har man utgått från vissa gemensamma begrepp och strukturer inom den egna sektorn eller något större sammanhang, men dessa kompletteras i praktiken nästa alltid av egna tillägg och funktioner som är nödvändiga och ändamålsenliga i den specifika verksamheten. Detta gäller till och med i biblioteksvärlden, där man traditionellt är allra mest rigorös med att reglera sådana här saker.

Kort sagt: vilken är avkastningen för att övergå till gemensamma system, och framför allt vilka är de verkliga kostnaderna och riskerna? Är detta en realistisk lösning för att garantera medborgarnas rättsskydd och vårt kulturarv?

Det finns god potential i flera pågående projekt och jag tror lösningen nog är en lämplig styrning gällande informationsstruktrer, ett långsiktigt arbete, större öppenhet i dess olika betydelser och helt klart också gemensamma tjänster. Men det som framför allt behövs är länkad och öppen data. Det gör att man kan ha anpassade system lokalt, som kan kommunicera med andra system och där informationen förhåller sig till omvärlden. Vad jag är mest rädd för är förhastade, toppdrivna, teknologidrivna och påtvingade lösningar som leder till stora problem i verksamheterna. Det kräver enormt mycket sakkunskap att utveckla informationssystem, men också substanskunskap om de verksamheter det gäller. Samtidigt som alla inom hela förvaltningen måste kunna arbeta med tanke på en bättre helhet. Det handlar om ledarskap mer än något annat. Tvång är inte gott ledarskap, ens i Finland.

Kieku marknadsförs på Statskontorets sidor. Enligt artikeln har ibruktagarna
"naturligtvis upplevt behov av funktionell vidareutveckling och innehållet i ärendet har
förts framåt tillsammans med Kieku-projektet i gott samarbete" 

En annan sak jag reagerar med är en viss oro för en reducering av Riksarkivets betydelse. Det är kanske lite inkorrekt att säga det, men jag uppfattar att i sammanhanget tala om "kulturellt betydande dokument" är ganska riskabelt och kortsiktigt. Det är kanske bättre än att tala om "nationellt viktiga" dokument. Men ändå. "Kultur" uppfattas lätt som mindre viktigt än forskning, utbildning, innovation och ekonomi, det kan vara lite kul fritidsysselsättning för en del människor. När sanningen ju är att hela kulturarvet är av en enorm samhällelig och politisk betydelse. Hela vårt samhälle vilar ju på det. Det finns förstås inte en (bildad) kotte inom statsapparaten som inte nickar instämmande då man påpekar detta, men sanningen är att "kultur"-sektorer i praktiken löper en mycket stor risk att marginaliseras då det gäller inflytande och finansiering. Man anar att det finns missnöje med hur kulturarvssektorn i vårt land skött sina uppgifter, samtidigt som man varken velat ge mandat eller uttrycka några klara direktiv gällande vad man förväntar sig.

I den nuvarande arkivlagen behandlas myndigheters arkiveringsskyldighet. Henttonen skriver att "arkiv" i den nya lagstiftningen inte kommer att användas i andra sammanhang än gällande Riksarkivet. Man kommer i stället att skriva om informationsförvaltning eller dokumenthantering. Detta är i och för sig en naturlig följd av digitaliseringen. Det är mycket bra att man mer explicit beaktar att allt som finns på samtliga datorer hos en myndighet är "arkiv", det vill säga saker som bör hanteras. Samtidigt innebär det just en allvarlig risk för marginalisering av arkivväsendet. Vad allt detta kommer att innebära för privata arkiv är mer än jag vågar tänka på.

Personligen är jag ganska intresserad av hur  och om man kommer att beakta universitetens, högskolornas och forskningsinstitutens verksamhetssubstans i den nya lagen. Det gäller också alla andra myndigheters "innehåll" och data, som inte självklart ingår i nuvarande arkivbildningstänk på alla håll. Därför är det påkallat att börja tala om informationsförvaltning. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet.

Att bli digitalhumanist

I dag hade nätverket Digital Humanities Finland sin tredje träff. Intresset är fortfarande glädjande stort, över tjugo personer var på plats. Tyvärr misslyckades distansdeltagandet också denna gång pga tekniskt strul. Teman denna gång var historiker och digitala resurser samt informationssökning. Först presenterade Anu Lahtinen sitt mångåriga arbete med digitaliserade medeltidskällor  och den tekniskt progressiva tidskriften Ennen ja nyt där man testat bland annat användningen av Digitalarkivets bestående länkar. En av Anus poänger var den svåra roll själva tidens gång utgör för oss historiker, men också dem som bygger tjänster: otaliga är de resurser som förslösats då man gjort saker för tidigt (och gjort saker långsamt, dyrare eller sämre än vad man kunde ha gjort några år senare) eller för sent för att gynna forskningen. Också det faktum att saker görs som projekt bidrar till att tjänster blir övergivna och bortglömda silon som i värsta fall helt förfaller bidrar till detta slösande av resurser.

Min presentation handlade dels om den bokhistoriska databasen Henrik och den forskning som anknyter till den, samt mina projekt på Brages Pressarkiv, som handlat om utvecklingen av digital långtidsbevaring och öppen länkad data.

Efter kaffet ägnade vi oss åt informationssökning. Nicholas Rowe berättade om hur absurt omfattande en modern informationssökningsuppgift kan vara. Han betonade vikten av att vara öppen och inte förbise tjänster som Google Scholar, bloggar, podcaster eller videon. Att kunna plocka ut vad som är relevant är en krävande uppgift, och informationssökningen borde tillmätas ett mycket större värde än vad som i dag vanligen är fallet.

Sist berättade professor Eero Sormunen om hur man tekniskt försöker lösa utmaningarna med sökningar i historiska texter. Det är som bekant många problem som är förknippade med detta, så som homonymer och synonymer, förskjutningar i betydelser och stavning över tid eller de otaliga fel som uppstår i samband med maskininläsning (OCR) av text från bilder. Lösningen man använt sig av i t ex Det historiska tidningsbiblioteket är så kallad oskarp sökning. Sormunen har arbetat med så kallade skip gram-teknik, där man utvidgar sökningen med "liknande ord", dvs man söker i själva verket efter olika uppsättningar av tvåbokstavskombinationer, som kan bildas utgående från bokstäverna i ordet.

Denna teknik är mycket intressant och borde absolut ingå i utbildningen också för historiker. Den som söker borde förstå hur sökningen fungerar (eftersom den är en relevant del av själva metoden) och dessutom borde man ha möjlighet att redigera sökfrågan. Till exempel ger väldigt korta ord mycket brus i form av irrelevanta sökträffar och dessa borde man kunna pusta bort genom redigera sökfrågan manuellt. Sormunen refererade forskning, som konstaterat att sökresultaten verkligen blir avsevärt mycket bättre om man använder S-gram. Men överraskande nog är resultaten inte så mycket bättre då man använder flera söktermer, som då man använder enskilda ord.

Som helhet var det igen en mycket inspirerande och lärorik träff. Nästa blir om geodata och är i början av juni.