Det finns inte falska nyheter längre

1) Took @PressSec Sarah Sanders' video of briefing
2) Tinted red and made transparent over CSPAN video
3) Red motion is when they doctored video speed
4) Sped up to make Jim Acosta's motion look like a chop
5) I've edited video for 15+ years
6) The White House doctored it pic.twitter.com/q6arkYSx0V

— Rafael Shimunov 🔥 (@rafaelshimunov) November 8, 2018

Målmedveten användning av begreppet Fake News har uppnått sitt syfte. Det har gått fullständig inflation i ordet och vi står maktlösa inför det mest genomskinliga och flagranta förfalskandet av nyhetsmaterial.  Den populistiska ytterhögern har, samtidigt som den beskyller både forskning och traditionell kritisk faktabaserad journalistik för nihilism, relativism och postmodernism, själv frigjort sig från sanningskravet. Man har skapat en narrativ där fakta är underordnade en svartvit berättelse. Det hela är som en extrem version av manipulativ projektion, som blivit en reell del av politiken åtminstone i USA.

Som den värsta propagandaapparat har man tömt ord på betydelse. När uppriktiga medier i åratal blivit beskyllda för att vara "falska", har det lite effekt när dessa ropar tillbaka beskyllningar om förfalskade nyheter. Trots det, uppstår hela tiden nya projekt för att peka på falsifiering av verkliga händelser.  Begreppet falska nyheter, med förkärlek använt av samma aktörer som gör åsiktsjournalistik, är tömt på sin betydelse, sin effekt. Det betyder ingenting längre.

Man bör alltså närma sig problemet mer specifikt och ta i bruk nya begrepp. Forskare vill nyansera diskussionen och hellre tala om "information disorder". Det är vettigt med tanke på att det inte alltid handlar om fabricerade nyheter. Det kan lika väl vara frågan om förvrängning, selektiv rapportering eller bara att man tar bort relevant kontext. Jag funderar på vad det kunde kallas på svenska. Oordning låter lite vekt. Vad som gör mig mest upprörd är uppsåtligheten och den narcissistiska egoismen i det hela.

Informationskaos kanske?

God förvaltning

Svenska Yle med Linus Lång i spetsen har igen profilerat sig med seghet och goda journalistiska ambitioner. Denna gång gäller det den utdragna kampen om tillgång till offentliga handlingar. De patetiska försöken att hänvisa till personlig integritet när det gäller besökare i Finlands riksdag döljer ju inte det medvetna sabbandet av journalisternas arbete. Ingen människa tvingas besöka riksdagen i egna ärenden. Det är inte heller det enda sättet man kan få kontakt med beslutsfattarna. Ingen i vårt land behöver en rättighet att besöka riksdagshuset inkognito.

Det kommer förstås inte att lyckas att hindra journalisterna från att utföra sitt arbete. De har laglig rätt att arbeta med personregister och är bundna av etiska regler vad gäller användningen av dem. Det betyder att man måste utgå från att de inte utan orsak sprider ut uppgifter om privatpersoner. Att man på Yle överväger sådant noga framkom ju redan i Panama-utredningen. När politiker på detta sätt motarbetar det demokratiska samhällets grundläggande funktioner (media) är det mycket upprörande och lika korkat som att skicka polisgarden mot katalanska väljare. Det undergräver beslutsfattarnas egen legitimitet, men ännu värre gnager det allvarligt på förtroendet för hela samhällssystemet.

Vi kan alltid rösta bort stolliga politiker som bara är rädda om sin egen makt. Att de dessutom är extremt kortsiktiga i sina handlingar har ju bevisats av farsen kring sannfinnarnas regeringsmedverkan, som torde sakna motstycke i vår historia. Värre är att vi lever i en tid då vi borde kunna agera mer långsiktigt och på ett hållbart sätt som samhälle. Att underminera solidaritet och ansvarstagande för gemensamma frågor kan bli förödande eftersom vi nu borde förbereda oss på klimatförändringar och migration i en konstruktiv anda.

Vi behöver transparent och demokratiskt styre och en regering och riksdag som följer grundlagens anda och högsta förvaltningsdomstolens beslut.  Och så behöver vi tjänstemän som också gör det och inte skickar ungar till Afghanistan. Vissa dagar blir man bara så trött. Tur att vi har linusar, jeanettar, tommin och andra som orkar kämpa.

Ideologi

För ett par dagar sedan höll jag på att säga upp Hbl-prenumerationen på stående fot. Det gör mig rasande att Husis under åren kastat ut kolumnister som Klinge, men i denna dag betalar arvode för dynga som Lillrank skriver på ledarsidan. Hur många kloka yngre människor skulle det inte också finnas, som kunde skriva reflekterande texter som bygger på fakta istället för strunt. Dagens tidning gjorde mig igen lite mera välvillig. Kevins text känns som vanligt rätt.

Länge har jag tänkt att vänstern har haft en svårighet i det förändrande samhället, socialdemokraterna uppnådde sina viktigaste mål för flera decennier sedan och kommunismen dödförklarades lite senare. Vad Kevin berör är högerns kris som är minst lika beklämmande, och som kanske ger vänstern luft under vingarna igen. Om något, är det just nu den traditionella borgerligheten som är politiskt om inte heldöd, så åtminstone i full intellektuell koma. I Finland har man skurit ner inom bildning och forskning och i USA anser majoriteten av högern att högskolor och universitet har en negativ inverkan på landet. Vad som återstår är marknadsliberalism och finansvälde. I Finland har avregleringen bland annat lett till svårigheter för småföretagare. En bildad, frisinnad höger verkar ha allt svårare att göra sig hörd inom högerpartierna. Det ser allt mer sällan ut att handla om (med)borgerlighet eller att göra det bästa för samhället som helhet. I stället vill man införa marknadsekonomi och gynna storföretag på så många domäner som möjligt, oberoende av om det finns förutsättningar för en fungerande marknad eller inte. I själva verket har vi på sätt och vis en ökad höger-vänster polarisering på gång, samtidigt som nya mittenalternativ dyker upp och växer sig större (de Gröna hos oss eller Macron i Frankrike kunde väl ses som sådana).

Så jag kanske, kanske, fortsätter med Husis lite till. Men jag önskar man skulle faktagranska också kolumnerna. Det är ju sådant man betalar för.

Radio här och nu

Vi fick nyligen läsa i HBL att Yle lägger ner vetenskapsprogrammet Kvanthopp i radio. Det handlar återigen om att man på Vega anser att man förnya sig, vara mindre "rigid och stel". Givetvis måste kanalen också byta namn för att bättre motsvara lyssnarnas "behov".

 – Vi vet att en av radions styrkor i dag gentemot andra så kallade streamingtjänster är att den är live, här och nu, synkroniserad med den verklighet som finns utanför fönstret. [...] när det finns en förankring i nuet och ögonblicket, säger  [programchef Kaj] Backman. 

Tanken är att man nu ska göra kortare block eller inserter, att radion ska bli (ännu) mera en snuttifierad blandning av lite trevligt prat om mer eller mindre aktuella saker, lösryckta fakta och redaktörernas personliga erfarenheter och åsikter om ditt och datt och mer fördjupade, genomarbetade (men ändå helst korta) avsnitt av analys eller mer sammanhängande information.

Finlandssvensk radio hör till en av de saker som väcker mest debatt i ankdammen. Folk har väldigt bestämda åsikter om musik och tablå. Radio är ett medium som behållit sin popularitet rätt bra i medievärldens omvälvning. Som det framkommer av Backmans resonemang försöker man tävla med de nya medierna på deras villkor. Jag menar att det är en miss. Man borde inte se till sin konkurrents styrkor, utan sina egna. Hur Yle sprider sina radioprogram är sekundärt. Konkurrerar radio med all världens podcaster måste man dessutom också tävla med kvalitet. Det är samma fel man gjort inom tidningsbranschen. De gamla mediehusen, som producerar journalistik, har uppfattat att de nya digitala formaten är ett hot på grund av deras snabbhet. Den uppenbara styrkan som stora mediehus har är just att ha både kompetens och åtminstone relativt sett resurser att producera genomarbetade, analytiska journalistiska och andra material som faktiskt ger kontext och mervärde i en tid av mer splittrad och virrig information än någonsin.

Att människor konsumerar mediainnehåll på flera olika sätt och från flera olika källor än förut gör inte att vi behöver mera likriktning, att alla ska göra samma saker och på samma sätt. Tvärtom. Att människor blir rasande och har åsikter är också ett tecken på att det handlar om socialt och kulturellt relevanta saker. Alltså viktiga. Då det gäller radio i på svenska i Finland kan faktiskt Yle sätta agendan helt själv. Den agendan borde stärka vår kultur med sammanhang och en långsamhet, på samma sätt som böcker och längre texter är en räddning som ett komplement till det snuttifierade webbläsandet. Radions största styrka är inte att den är här och nu, det är att den är en gemensam del av våra liv, en del där man kan göra journalistik av hög nivå.

Journalistik handlar just om att berätta för folk det de inte visste att de ville veta. Till saken hör att ju mindre man vet om en sak, desto enklare tror man den är, desto mindre relevant och intressant. Vårt samhälle, vår värld och våra liv är emellertid vansinnigt komplexa. Det tar tid att fördjupa sina egna och andras insikter. Det kräver resonemang och argumentation och stora mängder information och kunskap. Men trumpfieringen ser ut att vara vår framtid. En framtid man också verkar omfamna inom public service radio.

Under eget namn

Under förra året var det särskilt två bloggare vars länkar spred sig i min bubbla: Panu Raatikainen och Saku Timonen. Båda är modiga och skärpta skribenter och att deras texten vinner spridning har ingett hopp under en period då man baxnat av vad folk häver ur sig på webben och dessutom verkar gå helt fria från konsekvenser. Anmälningar på Facebook verkar inte ha någon effekt. I "riktiga" medier med seriös redaktion och en ansvarig utgivning har man gått mot allt hårdare modererade kommentarer, men Facebook verkar vänta på att stöta på lagens gränser. Vems uppgift är det att dra dessa gränser?

Det upplevs som särskilt skrämmande att folk numera går ut med eget namn då de hotar och uppviglar. Att det blivit så "accepterat". Som Reidar Wasenius påpekat är det ändå inte alls så enkelt alla gånger. En del är visserligen uppenbart bara korkade eller sjuka i huvudet och går ut med eget namn, och de är tydligen också mest denna kategori som sedan skridit till direkta våldshandlingar. Sedan får de, som Timonen påpekat, snabbt se sig övergivna av sina "allierade" och påhejare, när det gäller.

En annan grupp är de falska profilerna. De kan antingen vara rena påhitt eller också kapade profiler, som det verkligen lönar sig att inte understöda genom att godkänna kontaktförfrågningar på lösa boliner. Eftersom det finns folk som kritiklöst godkänner vem som helst som "vän" ska man inte heller lägga så stor vikt vid antalet gemensamma vänner. Vi vet att en del av verksamheten är organiserad och politiskt motiverad. Hoten mot dem, i synnerhet kvinnor, som ifrågasätter hatretoriken, är mycket skrämmande.

Det är helt klart att en del av skriverierna är olagliga och en stor del destruktiva och omoraliska. Hur är det då möjligt att folk inte ställs till svars? Det är faktiskt inte så svårt att leta reda på information om profilerna på Facebook. Häpnadsväckande många av skribenterna har helt offentliga profiler eller åtminstone många offentliga inlägg. En del väcker nyfikenhet: är detta faktiskt en riktig person? Vad tänker namnen på Twitter eller företagaren på Fonecta om att någon med samma namn spyr ur sig äckel på Facebook? Är folk ens medvetna om det? Vad jag verkligen gärna skulle se är att någon journalist tog sig an detta, ringde upp folk, intervjuade dem, frågade dem om varför de beter sig som de gör ... Att avslöja anonyma rasistiska skribenter är inte heller omöjligt. Varför ser vi inte detta i Finland? Om MV-tidningen kan samla data från Facebook, kan väl en seriös datajournalist också göra det? Berätta för oss hur många och vem som egentligen står bakom hatet! Varför har inte media gjort detta? Eller har jag missat något större finskt gräv? Att det också finns "finlandssvenskar" av båda profiltyperna tycker jag bjuder direkt in till att skriva reportage om dessa karaktärer. Vad får människor att sprida lögner på webben? Även "vanliga människor" borde kunna ställas till svars, de borde förklara sig! I synnerhet om de sysslar med att blockera folk och vägrar svara på sakliga kommentarer. Varför analyseras inte denna extremt viktiga samhällsfråga ordentligt?

Är det rädsla?

Om det är så, är det mycket oroväckande. Det är ganska intressant att enskilda medborgare har klarat av att ta strid i samma frågor. Eller handlar det om att man inte vill ge utrymme, att man inte vet hur man ska hantera frågan om neutralitet?

Den andra instansen som borde ta i saken är förstås polisen och rättsväsendet. Det skulle antagligen vara ekonomiskt självmord för ett par ministerier, men en anständig sak att göra, att dra inte bara de 100 värsta näthatarna och gruppadministratörerna, utan också Facebook för att inte leva upp till sitt utgivaransvar, inför rätta. Det kunde vara av stor betydelse att få det klarlagt att det finns gränser och var dessa gränser går. Eftersom Facebook inte verkar ha någon pejling på detta, måste det kanske göras i domstol? Redan att kalla in folk på polisförhör, skulle kanske få dem att tänka om ...

Saku Timonen hade förresten länkat till en intressant text om Rajat kiinni-gruppen. Det lönar sig att läsa den. Jag misstänker att den ger en ganska bra bild av vad vi har att göra med. Dom här typerna yrar nog på tills man stoppar dem. Och oemotsagda borde de aldrig få stå i offentligheten, eftersom det oplanerade idiotvåldet just nu är det som snart kan kosta någons liv. Därför är det viktigt att stävja debatten.

Följdfrågor

Donald Trump har det inte lätt med journalister. Inte heller Timo Soini. Det beror på att journalisterna har uppdraget att fråga och ställa (potentiella) beslutsfattare till svars för sina uttalanden. De har en möjlighet att ställa följdfrågor, som oftast är prekära för populister som i allmänhet inte drar sig för att häva ur sig generaliseringar och förenklingar som inte håller för kritisk granskning eller som grund för en vettig politik.

I sociala medier är det inte så svårt att åstadkomma uppståndelse. Men politiker kan (i motsats till företag, av någon svårbegriplig orsak) ignorera kritik och upprördhet som uttrycks av vanliga medborgare. Då är journalisterna och traditionella medier de enda som med pondus kan försöka pressa fram svar, ställa följdfrågor och kräva förklaringar. Att kalla det klappjakt och försöka ta rollen av oskyldigt offer blir onekligen patetiskt. Det handlar ju bara om att förklara vad man själv gjort eller ta ställning till vad ens allierade sagt.

De populistiska politikernas lösning har varit att förklara krig mot medier och journalister, att försöka hota eller ännu värre kontrollera dem. Ett verkligen utsiktslöst och stolligt tilltag. Vikten av journalistik har inte blivit mindre uppenbar i och med sociala medier och en förändrad offentlighet. Det är inte orimligt att vänta sig att människor vars ställning och makt är beroende av förtroende redogör för sina uttalanden och sina beslut. Den analys och de följdfrågor journalister kan leverera är oumbärliga.

Samtidigt utvecklas mediefältet hela tiden. Inom sociala medier finns nya typer av innehåll som växer sig allt viktigare. Dessa gör inte journalistiskt innehåll mindre viktigt och de borde inte ses som ett hot, utan som en möjlighet. Något som Yle insett. Denna typ av initiativ och nytänk är ändå inte något som bara behöver höra till public service, utan är något som också andra aktörer kunde satsa på. YouTube är ju faktiskt också ett kommersiellt bolag. Men risken är att man är för sent ute om man kopierar koncept istället för att modigt hitta på helt nytt. I det läget är snabba cykler av försök och misstag det enda som kan fungera. Det kan vara krävande för större organisationer. En eloge till Yle, alltså och lycka till!

Vetenskapsmarknadsföring

Hur kan en forskare få över 100 000 följare på twitter? Det fick vi höra av Conrad Hackett när han i fredags föreläste på Vetenskapernas hus i Helsingfors på ett seminarium om vetenskapskommunikation. Det första är förstås att twittra på engelska. Men Hackett berättade också mycket om hur man arbetar på Pew Research Center, som har mycket stort genomslag i amerikansk offentlighet och även globalt. En viktig del av arbetet är att arbeta med kommunikationen. För olika utredningar och projekt har man olika målgrupper: ibland vill man nå ut till allmänheten, men ibland kan målsättningen vara att bara få till stånd diskussioner med vissa nyckelpersoner. Budskap, format och media väljs enligt det.

Att planera kommunikationen är en viktig del av arbetet. Vem vill man nå och hurdana bevis och fakta behöver man lyfta fram för att kunna berätta den berättelse (den argumentation) man vill förmedla? Man använder sig av både omfattande rapporter, korta presentationer, twitter och bloggar. Då man vill nå ut till en större publik satsar man väldigt mycket på enkel grafik. Vid institutet finns nästan lika mycket grafiker och journalister, som forskare. Man arbetar länge med texterna och funderar alltid noga på hurdan grafik som kan behövas. Man skriver tillsammans och sätter tid och resurser på att formulera sig klart och tydligt.

Hackett betonade mycket samarbetet med journalister. Till exempel brukar man ge pressmeddelanden och info i god tid till media före man går ut med en nyhet. Man ger en embargotid, så att journalisterna hinner sätta sig in i materialet och till exempel göra intervjuer i lugn och ro före publiceringsdatum. Man strävar till nära kontakter till media och en aktiv diskussion. Också inom organisationen finns journalister, som hjälper med att skriva. Hackett menade att det är bara för forskare att leva med det faktum att mediaproffsen klarar av att formulera saker bättre, utan jargong. "Vi använder löjligt mycket tid på att skriva", sade han. Med grafikernas hjälp sammanfattar man de viktigaste resultaten till enkel grafik som lätt kan distribueras via twitter och andra sociala medier.

För trovärdigheten är det viktigt att vara mycket objektiv i den information man för fram och helt skala bort alla värderande uttryck, man vill bara kommunicera kalla fakta. Eftersom PEWs material är så väl genomarbetat och presenterat tar också beslutsfattare det gärna till sig och använder det och sprider det vidare.

På Twitter sprider Hackett mycket information i form av grafik, forskningsrön och fakta, både egna och andras. Då man kuraterar forskning är det bra att berätta varför man tycker något är intressant, vad biffen är. Hackett sade att han använder kanske en halvtimme om dagen på sociala medier. Så det tar faktiskt inte så mycket tid. Det som tar tid är att bearbeta vad man vill ha sagt och det görs alltid som teamarbete.

Är det rätt och riktigt att nästan hälften av resurserna går till kommunikation? Ta ännu den del av tiden som går till administration, så blir det inte väldigt mycket tid kvar till själva forskningen? Å andra sidan: vad är det för vits att forska om ingen läser det man skriver?



Liikutu tiedosta – Miksi tiedettä pitää yleistajuistaa? from Kaskas Media on Vimeo.

Konsten att vara kritisk

Kevin har i dag en bra text igen. Inte för att jag kan uttala mig särskilt mycket om hur väl hans beskrivning överensstämmer med hur jag skulle beskriva valprogrammen i år. För jag har sedan några år helt slutat se på valdebatter och andra program inför valet. Jag blev så fruktansvärt knäckt och irriterad på den nivå debatterna hade. Och det allra mest just på grund av det fenomen Kevin skriver om, debattledarnas arroganta inställning till både politiker och väljare, som dessutom fick debattdeltagarna att bete sig som en skock idioter och skrika i munnen på varandra. Det var inför EU-valet jag tänkte: "Herregud, är det faktiskt människor vars debattförmåga är på denna nivå vi ska skicka till EU-parlamentet och sköta viktiga frågor?" Jag fick just ingen riktig ny information om någonting. Slut på teve-debatterna för min del.

Jag tror det var reklamteve som började med denna "tuffa" linje, där huvudmålsättningen verkade vara att sätta politikerna på plats och tvinga fram förenklade och onyanserade jo/nej-svar för att få fram "skillnader". Ett koncept som verkligen bäddar för populism och dumheter, och helt befriar journalisterna från att till exempel ha full koll på fakta eller att ställa mer krävande följdfrågor för att klarlägga eventuella brister i argumentationen. Eller helt enkelt låta väljarna dra sina egna slutsatser om politikernas kompetens, värderingar och tankeförmåga.

Det är just det som Kevin så väl lyfter fram: att vi behöver få höra berättelserna, vi behöver höra logiken, argumentationen, vad som är viktigt, vad som utelämnas i resonemangen. Det vi behöver hjälp med är faktakoll och med kritisk granskning, saker som kan skötas med sakliga följdfrågor. Korrigerade debattledarna sakfel i år eller ställde de följdfrågor för att klarlägga brister i argumentationen?

Som sagt kan jag inte uttala mig alls om hur det har varit de senaste åren. I år tog jag i stället första gången på riktig hjälp av ett kandidattest på nätet, men då var det förstås de öppna svaren som hjälpte mig att välja mellan några alternativ. Hbl hade också inför valet sammanställt ganska intressanta tabeller om partiernas ståndpunkter i olika frågor.

Men generellt är detta med kritik tydligen svårt. Många ungar verkar tro att kritik betyder det samma som att säga emot allting av princip. Det är lite tragiskt om för samhället avgörande debatter i teve är på samma intellektuella nivå. Det enda det signalerar till väljarna är att alla är dumma i huvudet (både politiker och journalister) eftersom de inte kan uttala sig nyanserat om en enda komplex fråga, alternativt att de vägrar ge klara svar och bara verkar svamliga. Man serverar en mycket svartvit tolkning av alla frågor för dem som är mottagliga för sådant. Jag har svårt att se vem det tjänar. Annat än populister.

Riktigt bra kritisk journalistik sysslar man med på Faktabaari. Det är sådana kommentarer debattledare och intervjuare gärna kunde komma med direkt under debatten. Sådant kunde faktiskt föra diskussionen framåt. Nu kommer politikerna alltför ofta undan med halvsanningar och osanningar i sina korta svar, misstänker jag. Följande viktiga steg skulle ju vara att man tar diskussionen vidare med den som farit fram med osanna påståenden och ber folk analysera hur det korrekta faktaunderlaget påverkar deras resonemang. Men förhoppningsvis får redan hotet om att någon faktiskt bryr sig om att kolla fakta beslutsfattarna att lite tänka efter.

Nyheter, journalistik och demokrati

Lena Skogberg skriver i dag på ledarsidan i Hbl om en intressant aspekt på medierevolutionen, om "nyhetsundvikare". De är folk som mer eller mindre aktivt väljer bort "nyheter". Vad man avser med det är väl sådant material som traditionellt avhandlas i massmedia, så som händelser och skeenden av allmänt intresse, någon sorts samhällelig relevans.  Eller som forskaren Jesper Strömbäck formulerat det:

Two key assumptions in democratic theory are that in order for democracy to work, people need to be reasonably informed and there needs to be a high degree of equality in terms of the distribution of political knowledge. Without a sufficient degree of political knowledge, people will not be able to form an enlightened understanding of politics, participate effectively, or cast informed votes.*

Det är en diskussion som tydligen pågått redan ett tag i Sverige, där man alltså också visat en del akademiskt intresse för frågan. I Finland verkar det lite svårt att få tag i en liknande demokrati-mediediskussion. De klyftor som digitaliseringen sliter upp i samhället ser man här främst hota de äldre eller som en allmän näthats- eller polariseringsproblematik inom den digitala sfären. Vad gäller ungdomars samhällsengagemang kopplar man det inte nödvändigtvis till media eller journalistik. Ur detta så kallade demokratiperspektiv är det ju egentligen irrelevant vilket medium man använder. På sätt och vis tycker jag därför den finska ansatsen är rätt bra.

Mediefältet (ägarna) är själv förstås ganska ointresserade av att utåt berätta om mediekonsumtionens innehåll, eftersom man främst säljer sin egen relevans som kanal och publiken. Då är det ingen skillnad om publiken stirrar på amerikansk underhållning, läser serier och löser korsord eller tar del av nyhetsutveckling eller analytiskt, dyrt producerat journalistiskt innehåll. Generellt ser väl siffrorna ungefär lika ut i Sverige och Finland. Det är under hälften av de unga som regelbundet tar del av dagstidningar. Min känsla är att det skulle behövas ännu mera kvalitativ forskning kring ämnet. Nu uppstår möjligen en skev bild om hur alla tidigare var samhällsintresserade och upplysta (eftersom de läste papperstidningar och såg på de två tv-kanalerna där nyheter och journalistik var legio). Nyheter, massmedia, journalistik och distributionen av dessa fick likhetstecken mellan sig, vilket i dag gör det extra svårt för oss att gestalta och förstå vad som är på gång.

Vad som slår mig när jag läser Strömbäcks text att också han åtminstone i denna korta text låter bli att egentligen definiera eller problematisera vad en nyhet egentligen är, liksom skillnaden mellan media och journalistik förblir oklar. Det handlar ju ytterst om vad som är relevant information och vem som har rätt att bestämma det. I själva materialet syns också delvis en föråldrad syn på konsumtionen av nyheter och journalistik. En modern mediekonsument, som utgår från läsning av enskilda texter eller andra produkter via klick, kan ha lite svårt att svara på frågorna om vilka tidningar man läser. En sådan konsument kanske också konsumerar vad man kunde kalla samhällsrelevant innehåll till exempel direkt från politikers eller andras bloggar. Det är inte självklart att allt av vikt längre passerar massmedia eller journalister, åtminstone på ett sätt som direkt reflekteras av antal views på ett mediehus webbsida.

Det jag lite sörjer över är att journalistiken riskerar överkörning av mediehusen i en diskussion där man inte definierar begreppen ordentligt. Det är intressant att människor  s a s konsumerar media i mängd och massa i dag, men det har inte så stark koppling till hur mycket "politisk kompetens" de har när de ska gå och rösta. Om de går och rösta. För de kanske väljer att påverka på andra sätt, eller så inte. Och hur illa är det? Samtidigt tror jag på att människor vill ha stöd i att gestalta sin samtid och sin värld och jag tror definitivt att journalistiken fyller en mycket viktig funktion i detta. Förutom det viktiga granskande uppdraget.

Jag är glad över Fredrik Soncks initiativ med en serie längre texter om tidningen i Hbl och ser med spänning fram emot att få läsa essäerna. Det är viktigt att vi kan ha lite längre och mer analytiska diskussioner kring ämnet. Korta blogginlägg, diskussioner på webben och kolumner är också bra, men jag tror det här är så komplexa frågor att vi behöver mycket mer ingående analys. Ett litet bidrag kommer inom kort också i Nya Argus medienummer, där det ingår en del texter som åtminstone torde väcka tankar och reaktioner kring dessa frågor. Hoppas jag.

Att vända på stenar och att betala för det

De senaste dagarna har det diskuterats en hel del om pengar och strategier inom media, kultur och forskning. Själv har jag reagerat på retoriken inom den nokifierade forskningspolitiken, där man nu öppet helt skippat begrepp som mångfald och bildning. Liksom inom media, tycker jag det är uppenbart strukturell utveckling är oundviklig. Men jag är ganska förskräckt över hur diskussionerna förs, hur svårt det är att mötas kring gemensamma målsättningar. Nu finns det bara de "dumma" som bara talar om pengar, effektivitet, nytta, mätbarhet och resultat och så finns de "goda", offren, som sällan egentligen kommer med några andra argument än att andra nog måste förstå och uppskatta deras arbete (fast det varken är mätbart nyttigt eller effektivt, utan det har ett egenvärde) och att någon måste betala för det. Alla som inte gör det är "dumma". Jag tyckte Michel Ekmans analys i Nya Argus av poesidebatten på många punkter liknade en analys man kunde göra av "debatten" kring journalistik och media.

Basse Nyberg kom med en så fin liknelse om forskning: det är att låta smarta människor vända på stenar på stranden: man vet aldrig vem som hittar något, när och var. Lika är det med journalistik och med kulturarbete, tänker jag. Det handlar om kreativa verksamheter, som det är mycket svårt att ställa krav på  - i synnerhet i förväg. Man kan inte planera upptäckter och nya idéer. De kommer när de kommer. Man kan förstås försöka skapa gynnsamma förutsättningar. Sådana är varierande och rika miljöer och god motivation, något som uppnås genom förtroende och empowerment.

Det frågas förstås vem som ska betala. Jag vet inte vad svaret är. Det har ju historiskt funnits två slag av allmännyttig finansiering: statlig och privat. Det finns en hel del privata fonder som enligt min gissning till största delen är grundade under början av 1900-talet. Laura Kolbe har också tagit upp frågan på sätt och vis i sin nya bok, tror jag. Det har tidigare funnits ett krav på bildning och allmännyttig verksamhet som varit förknippad med social status. Gamla tiders mecenater och regenter satsade på kultur och vetenskap för att stärka sin makt och gloria. Under nationalstaternas och demokratins tid var det statsmakten som övertog denna uppgift, för att stärka sin status. Nationalekonomiskt har det ju varit en klar framgång att satsa på "bildning", så där lite löst, under 1900-talet.

Men vem är det i dag som har råd att satsa på dessa stenvändare, på konst, obegriplig forskning, kultur eller grävande journalistik? Vem bryr sig? Är det bara Bill Gates som sysslar med nyttiga saker som utbildning? Är det så att vi antingen har att förlita oss på skattemedel som "tar slut" eller på donatorer som levde för hundra år sedan?

Förändringar och stämningar

På torsdagskvällen hade jag den stora äran att tala för de nationella vetenskapsakademiernas delegation om humaniora och digitalisering. Jag hade tid bara femton minuter och före mig hade Adriaan van der Weel hållit en intressant föreläsning om hur digitaliseringen påverkar mediemarknaderna och Sami Kaski från HIIT berättat om öppna datas betydelse i forskning. Förutom att visa att humaniora genomgår en likadan brytning där man från att publicera endast färdiga resultat också (borde) publicera data och metoder, återstod det för mig att lyfta fram språkets och humanioras viktiga roll för att skapa struktur i alltsammans.

Publiken var mycket ... framstående, och diskussionerna vid måltiden efteråt därefter. Trots att man uttryckte en del oro för olika saker i den stora förändringen, var stämningen i huvudsak mycket positiv och förväntansfull, till och med inspirerad. Omvälvningen och den nya öppenheten uppfattas inte som ett hot utan i allmänhet som en fantastisk möjlighet för forskning och vetenskaper. Man kan också ganska lugnt fokusera på de positiva sidorna och försöka minimera eventuella negativa effekter.

Det är främst två saker, som jag ser ger forskningsvärlden (be)redskap att hantera omvälvningen: för det första är man van att arbeta med ett perspektiv på minst tre till fem år, ofta mycket längre, för det andra är det en försvinnande marginell, minimal, närmast mikroskopisk andel av forskarna som för sin inkomst varit beroende av att sälja sina publikationer. Det är förlagen som är beroende av den ekonomin och det gamla publikationssystemet, i mycket högre grad än forskarna. Omstruktureringen ställer visserligen till en del förtret och förvirring, men forskarnas utkomst är inte hotad av den i sig själv.



Värre är det i den sfär jag ägnade fredagen åt, det vill säga massmedia i allmänhet och tidningar i synnerhet. Det var dags för årets Media Information-seminarium, Trovärdighet och strategier i en ny offentlighet. Vi kommer att spinna vidare på temat i ett Nya Argus-nummer senare i höst, men jag måste säga att Aftonbladets Jan Helin med sin konstruktiva och positiva inställning till utveckling och förändring stod i bjärt konstrast till den ilska och bitterhet som präglar den finlandssvenska journalistiska debatten. Inom massmedia är det inte ovanligt att man beskyller politiker, läsare, ägare, chefer, annonsörer, än den ena, än den andra, för att inte vilja betala för journalistik. Branschen krymper ekonomiskt, vilket lett till uppsägningar och mycket konflikter och dålig stämning.

Journalister i massmedia pressas att vara flexibla, innovativa och produktiva in absurdum, samtidigt som de upplever sig vara ouppskattade och deras arbete förringat och nedvärderat till marknadsvara som få vill betala för. Det jag funderar på är hur mycket det handlar om ledarskap och om det ens är möjligt att skapa den positiva och kreativa atmosfär som skulle behövas (som Helin uppenbarligen lyckats få fram?), när man samtidigt krymper. Om det inte finns något utrymme för misstag eller improvisation inne i mediehusen, kommer utvecklingen att flytta utanför dem? Man kan väl inte säga att det inte går, för att det är smått här. Små enheter borde ju ha mycket enklare att vara "agila" som det så fint heter nuförtiden.

Det måste ju handla om ledarskap och kommunikation, också. Om ägare, operativ ledning och personal inte alla upplever att de står på "samma sida", kan det nog vara svårt att få det att gå åt ett bra håll. Vad Helin egentligen gör, är att han skyfflar över hela personalen på läsarnas sida. Att skifta fokus på det sättet är smart, men det kräver ganska mycket gott ledarskap att klara det som chef för en yrkeskår där integritet ofta är det viktigaste värdet att alla. Det är en sak man inte kan kommendera fram. Det kräver empowerment, att de som gör jobbet känner att de är uppskattade, motiverade och har verkligt inflytande. Men det kräver också att man håller blicken på bollen, journalistik och informationsförmedling, och faktiskt ger tid och utrymme för journalister att testa på nya saker (gärna tillsammans med kodare eller andra), kanske det kan lyckas.

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

Mediespråk

Det är väldigt skönt att ibland delta i seminarier bara som åhörare. Det fick jag göra i fredags på Mediespråk 2014 i Vasa. Programmet var högintressant (läs bloggen) och att få höra två av mina favoritförfattare, Jonas Jonasson och Göran Hägg live var jätteroligt. I synnerhet Hägg är en av mina absoluta idoler, hans retorikböcker hör på riktigt till det bästa jag läst i mitt liv. Han är oerhört bildad och klok, tycker jag. Så ni förstår att det inte var så tokigt för mig att få höra honom tala. Att jag dessutom efteråt av en slump hade nöjet att diskutera med honom gjorde inte saken sämre. Det var mycket klargörande att höra hans analyser av t ex italiensk och syrisk politik.

Jens Finnäs var också på plats och talade om ... tadaaa ... datajournalistik. Han lyfte också fram hur viktiga resurser tidningarnas arkiv är. I say no more. Annat än att allt är arkiv. Också den där datan och webbsidan man gjorde på den. Man kan välja att förvalta dem och (kunna) använda dem också i framtiden, eller att strunta i det.

Dagens sanning, morgondagens lögn?

I dag hade vi det tredje Media Information-seminariet. Temat var sanning och lögn, eller med andra ord källkritik och tolkningar av verkligheten. Seminariet var i år en del av Social- och kommunalhögskolans 70-årsjubel och tyngdpunkten låg därför på media och journalistik. Fast som vi konstaterade flera gånger under dagen har historiker och journalister väldigt liknande uppdrag, ethos och utmaningar.

De två första talarna, Lars Hertzberg och Henrik Meinander, började med att dissekera sanningsbegreppet. Meinander talade om hur både journalisternas och historikernas uppgift handlar om att förklara vår verklighet, oftast i en narrativ form. Både Anu Koivunen och Farida Vis tog upp detta; hur berättelser med klassiska strukturer, skurkar, hot och faror ofta formar dessa berättelser på ett sätt som får oss att frånse eller glömma att fråga efter fakta. De enkla förklaringarna i vad som skett, eller morfologin om man skulle tala med Vladimir Propp, och  stereotyperna slår otroligt snabbt igenom i synnerhet i krissituationer, då det är bråttom att sålla i informationen. Anu Koivunen påpekade dessutom att journalister ibland kan tendera att vara med om att skapa en "storm" i sociala medier, som sedan kan användas som ett "tryck" som nu senast i fallet Hautala (min länk). Trots att den minimala twitteroffentligheten i Finland verkligen inte kan anses representera någon "allmän folkopinion" (min kommentar). Men likväl kan den sedan citeras i massmedia och få en oproportionerligt stor tyngd. Farida Vis visade förresten också hur svårt det är att ens få ett grepp om hela twitterdiskussioner. På seminariets hemsida kommer vi att lägga ut material från seminariet, det kan löna sig att kolla det!

Anu Koivunen for ganska hårt ut mot journalisterna. Hon manade dem verkligen att satsa på kvalitet och transparens fram om snabbhet. Det är förstås viktiga frågor som aldrig kan diskuteras tillräckligt. Men det räcker inte heller att bara diskutera. Man måste handla. En intressant observation som jag fick med mig av Koivunen och Vis var att massmedia är relativt svaga på att korrigera felaktig eller vinklad information de själva spridit, medan Twitter har en fenomenal förmåga att relativt snabbt korrigera desinfomation.

Nedan en del twitter, mera material kommer allstå att läggas upp av Brages Pressarkiv.

Ett viktigt uppdrag för journalisterna

Det tidigare omtalade PSI-direktivet gällde alltså ursprungligen myndigheters data i ett resonemang som handlar om dels demokrati, dels ekonomisk tillväxt. En målsättning har varit att slå hål på politikers och tjänstemäns idé om att de på något sätt skulle äga sådan data, som de av skattebetalarna satts att förvalta och därför också kan kontollera tillgången till. Den idén har stärkts av NPM-trenden, som pressat myndigheter till att söka inkomster och hantera så mycket som möjligt som "egna tillgångar" som ska kapitalieras på så många sätt som möjligt. En sådan logik är förstås mycket skadlig för hela samhället, men då det gäller effektiv informationsförvaltning är det en direkt katastrof. Följderna har jag ordat om rätt ofta i detta forum, tror jag.

Nu har regeringen påbörjat ett nytt program för att främja öppen information. Då man tänker på förbättrandet av myndigheters informationssysten, skulle det absolut viktigaste och sannolikt det effektivaste sättet vara att myndigheter i rask takt skapar elementära tekniska gränssnitt på så många system som möjligt och dessa gränssnitt publiceras centraliserat - Finland saknas pinsamt nog åtminstone på Wikipedias lista. Genom att närma sig hela problematiken med de besvärliga IKT-systemen ur ett dataperspektiv ("datalähtöisesti" är ett så bra ord på finska) kan man mest rationellt komma åt också process- och andra aspekter gällande den offentliga förvaltningens verksamhet. Att myndigheter får tillgång till varandras information enkelt - och ens inser vilken data som finns var - har visat sig vara ett bra sätt att få ner kostnader och göra arbetet smidigare (har jag hört påstås upprepade gånger, senast i Malmö). Därför har man också inom statens IKT-projekt inlett ett arbete för en plattform för att dela myndighetsdata.

En sajt det lönar sig att följa med är verksamhetens wiki, berömvärt till stora delar öppen. Även material under arbete kunde dock gärna vara mer öppet. Detta är något som gäller all förvaltning och sannolikt kommer också trenden att bli den i allt högre grad. Öppenhet i alla skeden vinner alla på. Kan tjänstemännens oro för sin egen arbetsro och tydlighet i ansvar för beslut vara orsak här, eller i vilken utsträckning handlar det egentligen om kontrollbehov och maktbegär? För om allt som inte uttryckligen är hemligt ska vara öppet - varför kommer vi då inte åt alla tjänstemäns papper och databaser?

Med större öppenhet kommer förstås mängden information att totalt explodera. Det har också varit en taktik man från öppendatahåll oroat sig för: att man dränker för tjänstemän och beslutsfattare känslig information i mängder av svårthanterliga data. Vem ska vakta, vem ska sålla och vems sak är det att förädla data och information så att medborgarna på riktigt kan hitta det som är relevant?

Svaret är: ensaksrörelserna och journalisterna. Framtiden ser annorlunda ut, något man märkt bland politiker och journalister, men man har lite svårt att greppa det hela. Världen med webben blir i grunden annorlunda. Individualism är inte automatiskt av ondo (som många verkar tro: "egoism", "allt åt mig genast nu", "brist på långsiktigt engagemang" - look who's talking), tvärtom kan det leda till empowerment, ökad demokrati och större ansvarstagande och engagemang bland gemene medborgare. Att folk blir specialiserade ("fragmentering") är snarast en nödvändighet, att man byter fokus nu och då gör att kunskap och perspektiv kan röra på sig. Att politiker och journalister ibland gapar av ångest har delvis att göra med att deras egen plattform för maktbruk (och levebröd) är i gungning. Detta gäller alltså även journalisterna och i synnerhet tidningarna.

Vi kommer alltså till en av journalistikens framtida grundutmaningar: databasjournalistiken. Journalisterna måste bli proffs på att också använda öppen data som källor om de ska behålla sin position som granskare av makten. Det innebär lite fortbildning för nästan alla och en hel del utbildning för många. Det gäller statistik, gruvdrift i data, visualisering och inte minst samarbete med programmerare - en konst i sig. Egentligen borde vi så fort som möjligt sätta upp en högskoleutbildning som innehåller samtliga dessa element. Jobb finns garanterat i framtiden.

Filosofi, politik och business

Förutom rubrikens teman ovan måste jag allra först säga några ord om journalistik. Jag tog mig nämligen för att köpa Anu Silfverbergs och Johanna Vehkoos artikel från Long Play. Jag hade antagligen gjort det oberoende, men att artikeln väckt mycket reaktioner och lyfts fram i andra medier minskade ju inte precis mitt intresse. Hela konceptet med tjänsten är lysande: trots namnet säljer journalisterna "singlar", dvs enskilda längre artiklar som bygger på omsorgsfullt journalistiskt arbete. De kallar det för fair trade-journalistik. Jag tror att detta kommer att vara en viktig del av framtida professionell journalistik. Hoppas andra journalister vågar sig på liknande experiment. Också traditionella medier kunde fundera på att utveckla liknande koncept.

Nå väl, till ämnet. Artikeln gräver i statsminister Katainens hovfilosof Pekka Himanens affärer och forskning, inte minst turerna kring den Blå boken, som kostat hundratalstusen av Finlands forskningsmedel de senaste åren. Boken, som publicerades senaste höst, har underrubrikerna Den finska modellen för hållbar tillväxt. Ett utkast till nationellt framtidsprojekt  och Slutsatser för Finlands framtidsredogörelse [!] utgående från forskningsprojektet Hållbar tillväxt. Den kanske viktigaste slutsatsen är att det i forskningsprojektet inte hittills gjorts någon forskning. Själva texten och argumentationen i publikationen har blivit förtjänstfullt granskade av Katleena Kortesuo.

Jag måste säga att jag känner mig lite tudelad i denna fråga.  Å ena sida är det i sig en mycket bra sak att vi har en statsminister som har en ambition att föra intellektuell och akademisk diskussion kring samhällsfrågor. Jag betvivlar inte heller Himanens uppriktighet och integritet, även om han möjligen tagit sig vatten över huvudet, vilket är lätt hänt med hans bakgrund. Hoppas han inte blir en filosofins Matti Nykänen. Jag tycker inte heller att det måste vara akademisk forskning i strikt bemärkelse, som produceras i dylika fall. Att kräva det visar just på den trångsynta mätbarhetskulturen som man älskar att odla i dessa tider. Inte skulle man i Frankrike, Italien eller många andra länder skrika att filosofer och akademiker inte får komma med synpunkter och åsikter i viktiga samhällsfrågor (och ta rejält betalt för det). Det är ju därför man har dem, i synnerhet humanister!

Men. Å andra sidan. Det är ett hästköttsproblem att kalla det forskning, om det inte är det. Om man säger att man betalat för forskning och egentligen får synpunkter, analyser och åsikter som baserar sig på speciell sakkunskap. Det är just ett typexempel på hur det går till i vår resultatorienterade värld: beslutsfattarna beslutar ändå vad de vill. Man påstår å ena sidan att det endast är mätbara resultat som räknas och belönas, medan man i verkligheten fattar beslut precis hur man vill genom att ändra kriterier eller bolla med retoriska tricks, och de som kämpat på och spelat enligt vad de trott uppgjorda spelregler får stå där med sin tvättade hals.

Därför är det viktigt med granskande journalistik. Man måste avslöja dylikt falskt spel. Vill man köpa konsulttjänster av en filosof kan man väl göra det. Det är bra, tycker jag. I princip. Har man smällt i honom att han måste ha ett internationellt forskarnätverk och idka namedropping så mycket han orkar, är det klart han gör det. Sitä saa mitä tilaa, som det heter på det andra inhemska.

Brage Pressarkivs databas

Man kan gör allt möjligt kul med data. I dag satte jag en liten stund på att ta fram lite siffror ur Pressarkivets databas. Det är ganska snabbt och enkelt att göra sökningar och knappa in resultaten på ett kalkylblad. Att beakta är att det är olika människor som indexerar olika tidningar, vilket kan göra små skillnader, men just vad gäller artikeltyp, klassificering och nivå torde normaliseringen vara god och skillnader i tolkning inte finnas. Vad gäller enskilda ämnesord skulle jag inte rekommendera dylika metoder, eftersom det finns för mycket alternativ och datan är inte lika entydig och klar. Ämnesorden fungerar närmast som hjälp vid sökning.

Men det är just på denna nivå som jag tycker skillnaderna är intressanta och kan vara relevanta. Det roliga är att åtminstone jag själv tycker de ganska väl motsvarar (eller bevisar) den fingertoppskänsla jag haft. Just ledare är förstås också en särskilt signifikant artikeltyp.

Lite mera exempel finns här (pdf).  Man kunde göra mycket mera. Öppen data är kul. Vi hoppas också få fram intressanta grejer på Pondus Open Data HackFest i början av mars, då det finns flera datakällor från olika finlandssvenska håll att använda.

Öppen kunskap utmanar universiteten

Rubriken ovan är stulen av Katja Bargum i hennes text inför kvällens diskussionstillfälle. Jag hade verkligen intressanta gäster på plats på Tankehörnan. Tema för diskussionen var öppen information, som vi diskuterade både ur journalistikens och vetenskapens perspektiv. Lämpligt inför diskussionen snubblade jag dessutom just över ett bra sammanfattande inlägg om den brytning vi lever i. (Ja, jag vet, alla tider är brytningstider ...)

Micke Hindsberg från Yle kunde berätta mycket konkreta erfarenheter och bra iakttagelser från den värld dagens journalister lever i och Carl-Gustav Lindén bidrog med värdefulla synpunkter på hur mediefältet och journalistikens roll förändrats. Vi kunde konstatera att forskarna står inför liknande utmaningar och Henrik Meinander talade fint om historikernas roll och utmaningar i dagens värld. Både forskare och journalister strävar till en viss typ av rationell och faktabaserad argumentation, som också blir allt mer transparent. Meinander relativiserade dock denna objektivitetssträvan och talade om den framväxande memory studies-disciplinen, där man nästan kunde säga att historien och journalistiken möts. Att beskriva världen och skapa sammanhang, berättelser och tolkningar av det förflutna och samtiden är gemensamma utmaningar.

Universitetets rektor berättade om de europeiska och nordiska projekt som är på gång för att skapa ett europeiskt svar på MOOCs. Det finns egentligen inget alternativ till att öppna upp både data och kunskap i dag och Helsingfors universitet är med om att försöka fundera ut hur det bästa kunde göras. Synlighet är viktigt, liksom att göra samhällsnytta. Inte heller är det helt dumt att försöka hitta de mest begåvade och duktiga potentiella forskarna, vilket den nya typen av kommunikation kan göra på nya sätt.

Diskussionen borde dyka upp att ses i sin helhet här.

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?

Medborgarjournalistisk rätt

De glada amatörernas tid är nu. Under gårdagens seminarium konstaterades det att många professionella privilegier är på fallrepet i den öppna digitala världen. Sakkunskap kommer inte längre automatiskt eller endast av formell position eller utbildning. En del amatörer (personer som gör saker av kärlek och ofta utan formell utbildning och ekonomisk ersättning, för att de gillar att göra dem) gör saker ibland lika bra som ett proffs. Ibland bättre. En del alltid bättre. Detta har väckt en hel del oro och raseri bland folk. Ett exempel är fotografer (tack Micke för vinken). En skicklig amatör kan en gång på tusen ta ett riktigt bra foto. Att ta tusen foton kostar ju inte ens mycket idag, så de utbildade fotograferna har onekligen en hård konkurrens många gånger, även om de kanske tar exempelvis fem eller tio riktigt bra bilder på hundra. Det betyder ändå inte att det inte skulle finnas situationer då man vill anställa ett proffs. Själv tror jag dessutom att medvetenheten om kvalitet egentligen kan öka i det bildöverflöd vi har idag, liksom intresset for fotografering. Det torde också gynna skickliga proffsfotografer och fotokonstnärer i längden.

Det ständiga fnysandet och suckandet över Wikipedia hör till exakt samma kategori av arrogans, där de som inte inser att vårt samhälle genomgår en stor förändring mest tappar själva på att gnälla och skälla, i stället för att inse att vad man måste göra är konkurrera med sin kompetens på samma arena. Att man fått en viss utbildning eller anställning gör liksom inte automatiskt att man har ensamrätt att göra något eller att man alltid gör det bättre än alla andra. Men det borde ju rimligen ge en viss konkurrensfördel.

Vad gäller journalistik och media finns det vissa specifika intressanta problem som har juridiska dimensioner. Det förändrade medielandskapet har fått lagtext att föråldras. Tror jag. I juni kom ett viktigt domslut utlåtande gällande crowdsourcing då Helsingin Sanomats granskade potentiella insideraffärer med läsarnas hjälp. Dataombudsmannen ansåg att projektet motsvarade den typ av undantag som stipuleras i femte momentet av 2 § i personuppgiftslagen. I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation, som är några år nyare, har man klart gjort formuleringarna sådana, att de till lämpliga delar också gäller exempelvis bloggare. Det avgörande för källskyddet är således inte den publicerande personens utbildning, antällningsförhållande eller juridiska status, utan syftet med verksamheten.

Men i den nämnda lagen som dataombudsmannen hänsvisade till talas det om redaktionella syften (hurdana de konstnärliga personregistren som också nämns kunde vara, är förresten en intressant fråga ...), som gör att lagen inte tillämpas på det arbete som HS gjorde. Dataombudsmannen säger att avsikten med undantaget är just att trygga pressens verksamhetsmöjligheter. Det handlar alltså om en traditionell tolkning av journalistik (= tidningspressen), som nästan får en ekonomisk resonans i dagens värld just för att man betonar det redaktionella. Arbetet är alltså klart knutet till en redaktion och en förläggare kan man tänka. Eller är inte avsikten ändå att främja journalistisk bevakning av samhället? Vad skulle hända med en crowdsourceande bloggare, som skapar personregister?

Själv tycker jag också det var intressant hur Tuomo Pietilänen använde materialet: Det handlade om offentliga material som publicerades som pdf-filer och användarna kunde ge input om olika personer. Men databasen låg inte sökbar för vem som helst (eller har jag bara inte hittat den?), trots att den enligt mig mycket väl kunde göra det. Det handlar trots allt inte om vem som helst, utan om personer som har specifika offentliga positioner och därav följande ansvar. Jag tycker egentligen att det är högst förvånande att nån kommit på idén att anmäla hela grejen. Det verkar ju befängt. Jämför med Svenska Yles utmärkta Maktbasen.

Men skulle jag ha fått göra Maktbasen om jag plötsligt känt för det? Eller borde jag först ha skaffat en uppdragsgivare (som då tillsvidare tydligen helst inte är "allmänheten" genom crowdfunding) som betalar för arbetet och tar juridiskt ansvar? Eller skulle det räcka med journalistutbildning? Vore jag då automatiskt legitimerad persondatabaspublicerare?

Själv tror jag alla skulle vinna på att närmare se dels på syftet med dylika verksamheter, dels den potentiella skada som kan uppstå och uppväga den mot potentiell nytta. Det skulle vara tydligare och mer rätt.