Bubblande affärer, film och stadens Pastuerinstitut

 

J. A. Murto var den finska vaccintillverkningens far.

En liten notis om några rabiesfall fick mig att utreda det finska Pasteurinstitutets tillkomst och tidiga verksamhet. Jag visste inte ens att det funnits ett sådant, och än mindre att det var tack vare en ung och aktiv läkare, som rabies kunde botas här och så småningom utrotas. Han vore kanske värd lite mer berömmelse.

En annan för mig tidigare okänd betydande förnyare var Alfons Hellström. Han var en av dem som tog fram tallsåpan, som då den lanserades för drygt hundra år sedan var både förmånlig och helt vegetarisk i motsats till sina föregångare. En annan konsumtionsvara jag tittade lite närmare på var puder, som såldes i stadens kemikalieaffärer. Det spåret ledde mig igen till Hanna Lappalainen, landets första kvinnliga apotekare, konstigt bortglömd kulturperson och affärskvinna.

Från konsumtion till kultur. Jag ägnade var sin tråd åt två sångerskor, Aino Acktés syster Irma Tervani  och Akseli Gallen-Kallelas brorsdotter Lullan Gallen, som både höll konserter våren 1921 i Helsingfors. Lite lättare underhållning kunde man bjudas på av Oskar Nyström, vars liv var nog så spännande, men gick mot ett sorgligt slut. Det är häpnadsväckande att man i samtiden tydligen inte förstod vad som hände, trots att det såhär på håll ser ganska klart ut. En annan underhållningsartist var Hugo Wieslander som förde mig in på den för mig tidigare okända Cirkusgatan på Broholmen och en berömd cirkusartist från Berghäll.

Wäinö Aaltonen fick barn och staden fick celebert besök då Knud Rasmussen kom på föreläsningsbesök och berättade om bland annat grönländsk konst.

De berömde antropologen kom till Helsingfors över Åbo.

Jag tog mig också igenom stadens biografer den 10 april och kollade in filmutbudet. En del av filmerna kan man se på nätet idag, så jag länkade dem. Själv skulle jag möjligen ha gått till Edison eller kanske Olympia ...

Kvällens film på Titania. (Wikimedia)

Ett par större företagshändelser ägde också rum under dessa veckor för hundra år sedan. Den ena var en företagsfusion med kopplingar till familjerna Huber och Herlin, den andra var skapandet av andelslaget Varuboden, en inte helt stilren svekomanoperation, som fick mig att titta lite på språkförhållandena i staden. Språkbråk förkom också i riksdagen och lagstiftningen sökte sin form i dessa frågor.  Det fick den gamle hövdingen Axel Lille att uppträda på ett stort folkmöte och jag hittade han sista tal i tidningen. Som huvudstad hade viktiga nationella frågor inte sällan effekt på livet i staden, men dessa protestmöten hölls faktiskt på många håll av landet samtidigt.

Sommarens tågtidtabeller publicerades så jag ville berätta lite om järnvägsinfrastrukturen och grävde fram en del härliga bilder på de två järnvägsstationerna, perrongerna och tågen.  Strax intill tågbanan fanns förresten en av stadens kägelbanor och det visade sig att det handlar om en gammal gren, som precis höll på att övergå i bowling. 

Kägelbanan i Kajsaniemi 1929. (Stadsmuseet, Rönnberg)

Sist men inte minst vill jag nämna en liten studie i Munksnäs historia, från 1700-talet ända till Amatörfotografklubbens utflykt dit 1921. Lite handlar tråden också om diskussionerna och verksamheten i klubben vid denna tid.

Personliga nyheter

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

I de digitala tidningarna saknas oftast småannonserna. De har alla tillåtits utvandra till andra digitala plattformar som Tori eller Facebook. Det har skett en intressant tudelning i och med att det privata användargenererade materialet inte har flyttat med in i de digitala kanalerna tillsammans med journalistiken. Där har man har i stället börjat producera feature-material för att göra tidningsinnehållet socialt och personligt relevant.

Nyheterna som berör livet, socialt och direkt, har fått ge vika för "intressanta berättelser" om människor som vi kunde känna. Små företag annonserar också via de stora internationella kanalerna på webben. Det är både enklare och billigare. Den lokala företagaren hittar du snarare på Instagram än på Hesaris webbsidor. Det personligt, nära och reellt berörande har i den digitala tidningen ersatts med generiskt och explicit mer emotionellt material. I de redigerande nyhetskanalerna måste de tidigare gemensamt omfattade sociala konnotationerna nu elaboreras, öppnas upp, författas, analyseras och bearbetas. Man måste jobba fram och vika ut fenomenen och deras känslomässiga och sociala sidor i artiklar som fyller uppslag. Det som är "nära" läsaren är nu något annat. Det allmänmänskliga sätts under mikroskop, det unika blir universellt i det digitala. I papperstidningen ger uppslagen av familjeannonser en motsatt ingång: det individuella är gemensamt.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

Chefer och ledarskap

Läste med stor behållning ut Staffan Bruuns bok om sin karriär på Hbl. En fin nostalgitripp till 80- och 90-talen på alla sätt. Det som jag allra mest funderat på efteråt är ändå hur fantastiskt han skildrar glidningen då arbetet från att ha varit helt resultat- och substansorienterat i och med digitaliseringen plötsligt blev något som behövde styras, planeras och organiseras på de mest brutala och våldsamma sätt. Typiskt nog anses ofta det enligt denna i vissa kretsar omfattade, men totalt galna lära, också att chefer inte behöver ha substanskunnande, tvärtom är det kanske snarast bättre om de fördomsfritt kan rasera gamla invanda rutiner och tankesätt och slå sönder så mycket som möjligt av den existerande kulturen. Det ligger något av chockdoktrin över det hela.

Fenomenet med den svällande kasten chefer med en ny organisatorisk, hierarkisk och ekonomisk tyngd beskrivs fint av Bruun. Det är som skolexempel på Parkinsons lag och på hur fokus snabbt kan flyttas från substans till organisationsstrukturer och maktspel.  Det som för mig ter sig allra mest ironiskt är ju att det digitala i grunden borde öppna för effektivt arbete, responsiva organisationer och reflexivt ledarskap. Men en så stor omvälvning som digitalisering är svår, om inte omöjlig, att behärska då allt är i gungning.

Det är lätt hänt att det blir svårt att fokusera på rätt saker och att se skogen för träden när stora förändringar är på gång. Men det värsta man kan göra, tror jag, är att då inte låta saker flyta en aning och låta dem som jobbar med substansen arbeta extra fritt med att fundera på mervärde och kvalitet. Hur som helst är det just i sådana dynamiska skeden de sakkunniga borde leda sig själva i jakten på nya lösningar. Att chefer kanske just i en sådan mycket komplex situation måste vara extra ödmjuka och lyhörda känns ganska självklart. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa med att hitta nya lösningar och riktningar. Men kreativitet kan inte pressas fram. Jag minns den tunga stämningen då man försökte och jag var med en gång. Det fanns inte glädje eller hopp, bara misstro och tvivlan, fast alla försökte vara konstruktiva. Jag beundrade redan då dessa kunniga och duktiga människor på Husis, som verkligen gjorde vad de kunde under mycket jobbiga omständigheter.

Digital Humanities hackathon körde igång

Det finns allt mera forskningsdata och digitala metoder tillgängliga för humanister, men få forskningsprojekt där man faktiskt integrerat utvecklar tekniska lösningar på att svara på humanistiska forskningsfrågor. För att upphjälpa detta startade i dag en kurs vid Helsingfors Universitet i form av ett hackathon. Avsikten är att få fram metoder som stärker kunnandet på området och att föra samman humanister och kodare. Kring fyrtio personer samlades i dag för att inleda det veckolånga projektet, som är ett initiativ av professor Timo Honkela.

Det är fyra arbetsgrupper som ska jobba utgående från lika många dataset: nationalbibliotekets tidningsmaterial, en engelsk brevkorpus, digitaliserade resebroschyrer och tidskrifter.  Under dagen diskuterade bland annat humanisternas behov att analysera betydelser och kontext, värdet av metadata och dokumentation under arbetsprocessen.

Tyvärr kommer jag själv att kunna följa med arbetet endast sporadiskt, men på fredagen får vi förhoppningsvis se fyra plausibla forskningsprojekt kring dessa dataset.

Nyheter, journalistik och demokrati

Lena Skogberg skriver i dag på ledarsidan i Hbl om en intressant aspekt på medierevolutionen, om "nyhetsundvikare". De är folk som mer eller mindre aktivt väljer bort "nyheter". Vad man avser med det är väl sådant material som traditionellt avhandlas i massmedia, så som händelser och skeenden av allmänt intresse, någon sorts samhällelig relevans.  Eller som forskaren Jesper Strömbäck formulerat det:

Two key assumptions in democratic theory are that in order for democracy to work, people need to be reasonably informed and there needs to be a high degree of equality in terms of the distribution of political knowledge. Without a sufficient degree of political knowledge, people will not be able to form an enlightened understanding of politics, participate effectively, or cast informed votes.*

Det är en diskussion som tydligen pågått redan ett tag i Sverige, där man alltså också visat en del akademiskt intresse för frågan. I Finland verkar det lite svårt att få tag i en liknande demokrati-mediediskussion. De klyftor som digitaliseringen sliter upp i samhället ser man här främst hota de äldre eller som en allmän näthats- eller polariseringsproblematik inom den digitala sfären. Vad gäller ungdomars samhällsengagemang kopplar man det inte nödvändigtvis till media eller journalistik. Ur detta så kallade demokratiperspektiv är det ju egentligen irrelevant vilket medium man använder. På sätt och vis tycker jag därför den finska ansatsen är rätt bra.

Mediefältet (ägarna) är själv förstås ganska ointresserade av att utåt berätta om mediekonsumtionens innehåll, eftersom man främst säljer sin egen relevans som kanal och publiken. Då är det ingen skillnad om publiken stirrar på amerikansk underhållning, läser serier och löser korsord eller tar del av nyhetsutveckling eller analytiskt, dyrt producerat journalistiskt innehåll. Generellt ser väl siffrorna ungefär lika ut i Sverige och Finland. Det är under hälften av de unga som regelbundet tar del av dagstidningar. Min känsla är att det skulle behövas ännu mera kvalitativ forskning kring ämnet. Nu uppstår möjligen en skev bild om hur alla tidigare var samhällsintresserade och upplysta (eftersom de läste papperstidningar och såg på de två tv-kanalerna där nyheter och journalistik var legio). Nyheter, massmedia, journalistik och distributionen av dessa fick likhetstecken mellan sig, vilket i dag gör det extra svårt för oss att gestalta och förstå vad som är på gång.

Vad som slår mig när jag läser Strömbäcks text att också han åtminstone i denna korta text låter bli att egentligen definiera eller problematisera vad en nyhet egentligen är, liksom skillnaden mellan media och journalistik förblir oklar. Det handlar ju ytterst om vad som är relevant information och vem som har rätt att bestämma det. I själva materialet syns också delvis en föråldrad syn på konsumtionen av nyheter och journalistik. En modern mediekonsument, som utgår från läsning av enskilda texter eller andra produkter via klick, kan ha lite svårt att svara på frågorna om vilka tidningar man läser. En sådan konsument kanske också konsumerar vad man kunde kalla samhällsrelevant innehåll till exempel direkt från politikers eller andras bloggar. Det är inte självklart att allt av vikt längre passerar massmedia eller journalister, åtminstone på ett sätt som direkt reflekteras av antal views på ett mediehus webbsida.

Det jag lite sörjer över är att journalistiken riskerar överkörning av mediehusen i en diskussion där man inte definierar begreppen ordentligt. Det är intressant att människor  s a s konsumerar media i mängd och massa i dag, men det har inte så stark koppling till hur mycket "politisk kompetens" de har när de ska gå och rösta. Om de går och rösta. För de kanske väljer att påverka på andra sätt, eller så inte. Och hur illa är det? Samtidigt tror jag på att människor vill ha stöd i att gestalta sin samtid och sin värld och jag tror definitivt att journalistiken fyller en mycket viktig funktion i detta. Förutom det viktiga granskande uppdraget.

Jag är glad över Fredrik Soncks initiativ med en serie längre texter om tidningen i Hbl och ser med spänning fram emot att få läsa essäerna. Det är viktigt att vi kan ha lite längre och mer analytiska diskussioner kring ämnet. Korta blogginlägg, diskussioner på webben och kolumner är också bra, men jag tror det här är så komplexa frågor att vi behöver mycket mer ingående analys. Ett litet bidrag kommer inom kort också i Nya Argus medienummer, där det ingår en del texter som åtminstone torde väcka tankar och reaktioner kring dessa frågor. Hoppas jag.

Förändringar och stämningar

På torsdagskvällen hade jag den stora äran att tala för de nationella vetenskapsakademiernas delegation om humaniora och digitalisering. Jag hade tid bara femton minuter och före mig hade Adriaan van der Weel hållit en intressant föreläsning om hur digitaliseringen påverkar mediemarknaderna och Sami Kaski från HIIT berättat om öppna datas betydelse i forskning. Förutom att visa att humaniora genomgår en likadan brytning där man från att publicera endast färdiga resultat också (borde) publicera data och metoder, återstod det för mig att lyfta fram språkets och humanioras viktiga roll för att skapa struktur i alltsammans.

Publiken var mycket ... framstående, och diskussionerna vid måltiden efteråt därefter. Trots att man uttryckte en del oro för olika saker i den stora förändringen, var stämningen i huvudsak mycket positiv och förväntansfull, till och med inspirerad. Omvälvningen och den nya öppenheten uppfattas inte som ett hot utan i allmänhet som en fantastisk möjlighet för forskning och vetenskaper. Man kan också ganska lugnt fokusera på de positiva sidorna och försöka minimera eventuella negativa effekter.

Det är främst två saker, som jag ser ger forskningsvärlden (be)redskap att hantera omvälvningen: för det första är man van att arbeta med ett perspektiv på minst tre till fem år, ofta mycket längre, för det andra är det en försvinnande marginell, minimal, närmast mikroskopisk andel av forskarna som för sin inkomst varit beroende av att sälja sina publikationer. Det är förlagen som är beroende av den ekonomin och det gamla publikationssystemet, i mycket högre grad än forskarna. Omstruktureringen ställer visserligen till en del förtret och förvirring, men forskarnas utkomst är inte hotad av den i sig själv.



Värre är det i den sfär jag ägnade fredagen åt, det vill säga massmedia i allmänhet och tidningar i synnerhet. Det var dags för årets Media Information-seminarium, Trovärdighet och strategier i en ny offentlighet. Vi kommer att spinna vidare på temat i ett Nya Argus-nummer senare i höst, men jag måste säga att Aftonbladets Jan Helin med sin konstruktiva och positiva inställning till utveckling och förändring stod i bjärt konstrast till den ilska och bitterhet som präglar den finlandssvenska journalistiska debatten. Inom massmedia är det inte ovanligt att man beskyller politiker, läsare, ägare, chefer, annonsörer, än den ena, än den andra, för att inte vilja betala för journalistik. Branschen krymper ekonomiskt, vilket lett till uppsägningar och mycket konflikter och dålig stämning.

Journalister i massmedia pressas att vara flexibla, innovativa och produktiva in absurdum, samtidigt som de upplever sig vara ouppskattade och deras arbete förringat och nedvärderat till marknadsvara som få vill betala för. Det jag funderar på är hur mycket det handlar om ledarskap och om det ens är möjligt att skapa den positiva och kreativa atmosfär som skulle behövas (som Helin uppenbarligen lyckats få fram?), när man samtidigt krymper. Om det inte finns något utrymme för misstag eller improvisation inne i mediehusen, kommer utvecklingen att flytta utanför dem? Man kan väl inte säga att det inte går, för att det är smått här. Små enheter borde ju ha mycket enklare att vara "agila" som det så fint heter nuförtiden.

Det måste ju handla om ledarskap och kommunikation, också. Om ägare, operativ ledning och personal inte alla upplever att de står på "samma sida", kan det nog vara svårt att få det att gå åt ett bra håll. Vad Helin egentligen gör, är att han skyfflar över hela personalen på läsarnas sida. Att skifta fokus på det sättet är smart, men det kräver ganska mycket gott ledarskap att klara det som chef för en yrkeskår där integritet ofta är det viktigaste värdet att alla. Det är en sak man inte kan kommendera fram. Det kräver empowerment, att de som gör jobbet känner att de är uppskattade, motiverade och har verkligt inflytande. Men det kräver också att man håller blicken på bollen, journalistik och informationsförmedling, och faktiskt ger tid och utrymme för journalister att testa på nya saker (gärna tillsammans med kodare eller andra), kanske det kan lyckas.

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

Relevansunderskott?

Dan Lolax kommenterade mitt förra blogginlägg med frågan om inte problemet för finlandssvenska medier i det digitala är ett relevansunderskott. Jag tror han har satt fingret på en sjuk punkt. En punkt som man visserligen är medveten om på ett retoriskt plan, och även praktiskt, då man satsar hårt på lokal rapportering. Lokalpressen verkar åtminstone från ett Helsingforsperspektiv sett bevaka otroligt människonära saker i regionerna: allt från dagisets nya lekstuga till varje kommunalfullmäktigemöte refereras i detalj på många håll. Annat är det i huvudstadsregionen.

Jag gjorde på skoj lite genomgångar utgående från Brages Pressarkivs databas Presstanda. Det som intresserade mig var hur de tidningar som finns i större städer bevakar sina närkommuner. Östra och Västra Nyland har till exempel sitt ganska väl på det torra (utom möjligen Hangö, som dock har en egen tidning också). Från min horisont har jag nämligen upplevt att ingen av de nyländska lokaltidningarna bevakar huvudstadsregionen, utan här finns en väldigt klar gräns från deras sida. Bevakningen av regionen faller i princip på Hbl. En annan sak man måste beakta är Hufvudstadsbladets anspråk på rikstidningsstatus.

Drygt tolv procent av Hbls indexerade nyheter anknyter till Helsingfors, medan de andra kommunerna får nöja sig med ett par procent eller mindre. Helsingfors har cirka femtusen fler svenska invånare än de andra tillsammans.
Totalt bor det ca 65 000 svenskspråkiga människor i hela området.

Jag gick alltså igenom referenserna till Vasabladet, Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser för år 2013. Det är viktigt att beakta att vi inte indexerar alla små notiser, utan i regel bara lite längre texter som har något sakinnehåll som kan vara relevant. Det finns också en viss felmarginal beroende på att våra geodata inte ännu är kopplade till någon ontologi. Det innebär att hyperlokala nyheter ibland kan ha blivit borta, om kommunnamnet saknas i databasen. Min bedömning är ändå att genomgången ger en viss helhetsbild av läget, inte minst därför att kommunalpolitiska frågor i regel förses med uppgift om vilken kommun det gäller. Jag har till exempel i Pargas inkluderat också sådant som är antecknat som gällande Nagu. Liksom Hbl har anspråk på att vara rikstidning, är Vbl något av Österbottens landskapstidning, vilket kanske kan förklara något av den stora Vasadominansen i tidningen.

Det som jag upplever som viktigt är att beakta hur många finlandssvenska (eller strängt taget sådana som är registrerade som svenskspråkiga) det gäller, dvs som berörs, på olika håll. Siffrorna kommer från Fjalar Finnäs Finlandssvenskarna 2012. En statistisk rapport. (Svenska Finlands folkting 2013). I graferna finns antal svenska invånare alltid angivet efter ortnamnet. Vad jag alltså framställt i graferna är hur många nyheter gällande hemkommunen varje invånare får i respektive tidning på ett år. Jag vet inte om det är ett bra sätt att uttrycka detta. Det verkar ändå som om andelarna är relativt konstanta under olika månader, vilket får mig att tänka att det antagligen finns en plan och genomtänkt linje bakom de regionala skillnaderna. Den verkar dock inte stå i proportion till antalet (potentiella) läsare, varför det skulle vara ganska intressanta att höra vad tidningarna själva har att berätta om saken. De har säkert också mer heltäckande uppgifter än detta urval av enligt oss relevanta artiklar.

Skillnaderna mellan de olika tidningarna är ändå slående och jag undrar nog inte om det inte finns ett relevansunderskott här för åtminstone ganska många Esbo-, Vanda- och Grankullabor. I genomsnitt ser det i vår databas ut som att ungefär 12 nyheter i månaden handlar om något som gäller Esbo, fem eller sex gäller Vanda och tre eller fyra gäller Grankulla. I månaden! En stor del av Grankullanyheterna handlade dessutom förra året om Bensowska stiftelsen och pedofilskandalen. I Esbo bor över tjugotusen svenskspråkiga personer. Det är betydligt mera än till exempel Vasa, som har en egen tidning. Jag tror att här kunde finnas en nisch som det lönar sig att fylla. Det finns många aktiva föreningar och stora skolor i dessa kommuner, verksamheter som är relevanta för dessa människor och deras vardag. De får en stor del av informationen om kommunalpolitik och planering via finska medier.Det gör att det inte heller alltid är lätta att driva svenska intressen, om folk inte känner till vad som är på gång.

HBL:  Helsingfors 0,027, Esbo 0,008, Vanda 0,012 och Grankulla 0,012.

VBL: Vasa 0,127, Korsholm 0,019, Malax 0,021 och Vörå 0,019.

ÅU: Åbo 0,095, Kimitoön 0,037 och Pargas 0,047.

Uppdatering: Lade till grafiken på SlideShare.

Vad är ett medium?

Den av Tom Moring producerade rapporten "Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland" har väckt en hel del reaktioner. Eller snarast har rapporten fått mycket synlighet i media, vilket kanske i sig inte är så överraskande. Mest har det handlat om att man med en mun bedyrat att nu ska det samarbetas på riktigt. Jag har kommenterat detta tidigare, utgående från tidningsartiklar. Nu har jag läst rapporten.

Principiella frågor

Vad som slår mig är den enorma skillnaden mellan den text som producerats av medieproffsen, och det ungdomarna de facto talar om i Katarina Graffmans studie (s. 60 framåt). Det senare är den värld jag ser. Det andra är för gammalt och borde ruckas på i grunden. Den nya är en värld där man måste skilja på åtkomst (teknisk hårdvara), plattformar/kanaler/förmedling och journalistik. Gör man inte det kommer vi knappast vidare med några innovativa långlivade lösningsmodeller. Vi kan inte dela och analysera fältet enligt traditionella metoder, om konsumenterna gestaltar det på ett helt nytt sätt. I dag anser unga att deras viktigaste medium är "internet" och "google".

Media är inte längre samma sak som "mediehus". Man måste placera in de nya inkomstmodellerna i det nya landskapet, där kuratering är ett nyckelbegrepp, där upplagor eller utgåvor är just bara en form av redaktionellt kuraterat innehåll, ett av av många olika möjliga paket och kanaler, där upplagorna är sekundära och de enskilda artiklarna det primära, där man beaktar och utnyttjar också konsumenternas kuratering (jag kallar det social kuratering) som en relevant faktor och resurs. Man måste skilja på:

1. skapandet av journalistiska produkter (inte alls samma sak som det, som människor konsumerar då de konsumerar "8 timmar media om dagen")
2. den konkreta förmedlingen eller distributionen av journalistiken man (eventuellt) producerar, andra nyheter och underhållning
3. och dessutom kuratering och paketering. 

Det som är viktigt, tror jag, är att göra denna strategiska analys och också operativt faktiskt göra denna uppdelning i olika funktioner. Historiskt har nämligen alla dessa funktioner varit sammansmultna i produktionen av en papperstidning. Men de är egentligen olika saker.

Till exempel på sidan 13 talas det om att forskning visar att medierna har betydelse för språkets utveckling, språklig identitet, språkkunskap och språket position i samhället. Avser man här journalistiken? I undersökningen av ungdomarnas användning av media framkommer, att "egenproducerat" material är lika viktigt som "mediematerial", där det senare avser innehåll som i huvudsak producerats av professionella aktörer. I detta ingår antagligen både journalistiska material och underhållning producerad av proffs som distribueras av Netflix eller Spotify, medan en populär kanal på/som YouTube kan förmedla material som ligger någonstans i gränsmarkerna mellan dessa, eller lika väl något annat. Helt klart verkar många anse att viktiga nyheter når en först via delning i sociala medier (dvs. social kuratering). Endast genom att följa länkar eller andra tips går man in på journalistiska material för att få mera och trovärdig information. Och tänker dessa ungdomar ens då på att de "läser en tidning"?

Mediekompetens

En mycket viktig punkt som lyfts fram av Graffman, är ungdomarnas bristande informationskompetens. Att "alla" hela tiden är på nätet, betyder inte att alla kan söka information eller kommunicera det de vill på nätet. Siffrorna och trenderna i hennes text (s 61) är oroväckande till och med gällande sociala medier.

Lite tragikomiskt ter sig citatet om läraren som förbjuder användningen av Wikipedia i skolarbetet. Elevens kommentar "... men hallå, vad ska jag annars använda?" (s. 71) är helt befogad. En annan student vet att gå vidare till de källor som anges på Wikipedia, och faktum är, att eftersom Wikipedia ändå används, finns det verkligen skäl att undervisa eleverna i källkritik och även redigering och annan användning av Wikipedia. Det borde anses vara en medborgarfärdighet i dag. Man gör här samma miss som ovan gällande sammanblandning av plattform och innehåll. Det digitala är annorlunda. Det är innehållet som avgör, inte plattformen.

Vad är då ett medium?

Ett medium kan ju definieras på många sätt: man kan avse egentligen vad som helst som finns mellan två eller flera aktörer i en kommunikativ situation. Ofta har man avsett den fysiska formen av ett meddelande, en bärare av information. Jag anser att detta är den definition vi har mest nytta av i dag. Journalistik och journalisters verk är inte medier. De digitala medierna består av hårdvara och mjukvara, av i vilka mjukvaran (i praktiken mjukvarorna) är de avgörande. Redaktörsarbete och kuratering är inte heller medier. Det är mjukvaran som definierar om det vi ser är (levande) bild, kan läsa en text, arbeta med en interaktiv grafik eller hör ljud. Eller valfri kombination av dessa samtidigt.

Facebook är ett medium, en webbsida är ett medium, Wikipedia och YouTube är medier. En app (som WhatsApp) kan också vara ett medium (som jag egentligen vill avråda journalister från att använda om man vill nå större spridning, appar överlag är inte en så bra idé för mediehusen heller). Ungdomarnas uppfattning av medier är således helt korrekt. Eller som Kicky säger "Media är ett ställe där man kan umgås med sina vänner och berättar för dem om sitt liv" (s. 63).

Det som mediehusen avser då de talar om media är det som ingått i deras businessmodell. De avser massmedia. Journalistik, paketering och distribution har varit en och samma (enkelriktade) process. Nu räcker det inte längre med ett paket för alla. Hela paketeringen måste tänkas om, så att den också handlar om kuratering och kan anpassas för individer och social kuratering. Det kräver betydligt mycket bättre informationsstrukturer och -system än indelning i inrikes- och utrikesnyheter mm. Man måste kunna distribuera och marknadsföra enskilda artiklar.

Några andra kommentarer

En sak som fascinerar mig är att Radio X3M står ut som ett klassiskt massmedium som vunnit terräng bland ungdomar. Trots att podcasterna också blir allt vanligare (inte minst de "egenproducerade"), verkar radion stå emot sönderfallet. En bidragande orsak är kanske den starka community som skapades vid lanseringen.

En annan sak jag tänkte på under läsningen var frånvaron av tidskrifterna, som jag tror i det finlandssvenska medielandskapet producerar minst lika mycket bra innehåll som tidningarna. Detta innehåll borde absolut integreras i samarbetet, om man faktiskt uppriktigt vill stärka finlandsvenskan och finlandssvenskheten. Sätter man enligt förslaget upp en finlandssvensk gemensam betaltjänst (en förmedling av innehåll) bör tidskrifterna tas med, eftersom de står för en stor del av det kvalitetsinnehåll (dvs längre juttun) som produceras i vårt land på svenska. Det andra jag verkligen vill varna för är att se på denna pool som en portal. Informationen där måste vara maskinläsbar och ska kunna betjäna också andra tjänster. Lösningen bör således inte planeras som en webbsida (även om man ska ha en sådan också), utan framför allt planeras som en dataresurs, därifrån man kan paketera och kuratera material både automatiskt och manuellt av professionella och av konsumenterna själv. Eftersom läsarna ändå kommer in via länkar och andra tjänster.


Detta i all hast. Min avsikt är att återkomma i Nya Argus i höst. Vad gäller de ekonomiska och andra strukturella delarna av utredningen är också de läsvärda och säkert nyttiga. Samtidigt hoppas jag att man vågar vara tillräckligt innovativ och modig då det gäller att söka nya lösningar.

Hur ska vi fira?

I dagens Hesari skriver Nationalbibliotekets överbibliotekarie Kai Ekholm om digitalisering av tidningar. Han skriver apropå det självständiga Finlands hägrande 100-årsjubileum, som formellt planeras med en rätt omfattande organisation. Det finns en del pengar och till och med ett kontor på Kyrkogatan för projektet. Enligt uppdraget ska projektet:

- behandla Finlands statliga självständighet och självständighetstidens händelser i ett brett och varierande perspektiv,
- granska den nationella självbilden och söka en ny riktning för framtiden,
- skapa diskussion om nationens tillstånd samt uppmuntra till att kritiskt bedöma och reflektera över framtida utmaningar,
- betona medborgarnas delaktighet och deltagande på ett mångsidigt och omfattande sätt,
- vara medryckande, förenande och skapa ett brett intresse hos medborgarna,
- främja kunskapen om och förståelsen för framtida utmaningar, och
- bjuda på upplevelser för alla.*

Ekholms insändare andas ett visst mått av frustration över att kulturarvssektorn och vad den har att erbjuda inte tagits på allvar. Om konkreta planer finns inte mycket information ännu. Ekholm initiativ är mycket konkret och enligt åtminstone min bedömning är det optimalt i linje med regeringens målsättningar. Man kan ju därför hoppas att tanken faller i god jord.

Helt konkret föreslår han alltså att 1900-talets tidningsmaterial digitaliseras och publiceras öppet på webben. För som han skriver: "I Finland har det under självständighetstiden utkommit över 2000 olika tidningar, som mer än något annat område inom kulturen har byggt den nationella identiteten. Den finländska politiken, yttrandefriheten och vardagen har definierats i tidningspressen." (min övers.)

Materialet är betydelsefullt för både forskare och för medborgarna i allmänhet. Som populariteten av de existerande tjänsterna (Det historiska tidningsbiblioteket och Brages Pressarkiv) visar, finns det ett brett intresse och stor efterfrågan på dessa material. Att Ekholm ännu en gång förklarar hur otympliga och oanvändbara mikrofilmerna är, skadar inte heller. Detta budskap har varit ohyggligt svårt för oss på Brages Pressarkiv att få fram till Kultur- och undervisningsministeriet. Det vore bra om också forskarsamfundet offentligt kunde engagera sig i dessa frågor. Trots att open access och fungerade informationsförvaltning och dylikt bara är "stödtjänster", är de av alldeles avgörande betydelse för forskningens kvalitet och de resurser och möjligheter forskare själv har att tillgå i sin forskning.

För att hantera upphovsrättsproblematiken har Ekholm en enkel och konkret lösning: ett samhällskontrakt, som bygger på samma logik som den allmänna bibliotekens författarersättningar bygger (delvis) på: budgetmedel allokeras för att betalas som understöd till journalister. Detta är en hundramiljardereuros chans, att göra en dylik grej nu. Görs det inte nu, kommer vi att sitta med upphovsrättseländet många år framåt, eftersom lagen är så oerhört svår att skriva om. För journalisterna skulle detta vara ett gyllene tillfälle att markera sin position som viktig samhällsaktör och förverkliga sitt uppdrag. För tidningarna skulle det innebära massiv gratis marknadsföring och en välvillig gest av staten mot en illa behandlas central samhällsaktör.

Rent principiellt tycker jag idén är strålande, även om EU-politiken och den undfallande new public management-linjen man långt driver som någon sorts pseudo-objektiv linje kan erbjuda motstånd. Nu gäller det nämligen för beslutsfattarna att våga fatta ett principiellt beslut, ett beslut som handlar om värderingar, bildning och kultur. Och om att våga stå bakom de vackra festtalen om öppenhet och att satsa på innovation och på att Finland ska vara ett ledande land inom bildning och information. Lätt som en plätt, skulle man tycka.

Samarbete och effektivering

Tog mig tid att lyssna på Slaget efter tolv om finlandssvenska mediehus som kom i måndags tisdags. Man efterlyser ständigt mera samarbete (se t ex Tom Moring i Konstsam, s. 31-37) mellan finlandssvenska medier. Helt rätt ansåg debattörerna i radio att rationalisering av verksamheterna ingalunda behöver betyda sammanslagningar av mediehus. Rationalisering kan göras på andra sätt: som delade tjänster, systemutveckling, marknadsföring och koordinering. Och inte minst forskning och utveckling. Man var också ganska överens om att det är på det lokala planet man har möjlighet att konkurrera med unika material.

Lite oroande känns det att "samarbete" i praktiken ofta utåt sett verkat betyda att man delar och byter innehåll, så att samma material ingår i flera tidningar. Detta är förstås konsekvent och rationellt i vissa fall. Eftersom journalisternas löner och arbete utgör en stor kostnad (vid sidan av tryckning och distribution) är det förstås ett sätt att rationalisera och skära i kostnader. Och bra att bra material och välgjort arbete får stor spridning.

Men att "dubbelarbete ska bort" undrar jag om räcker till för den ekonomiska knipa man befinner sig i, vilket jag också tror alla inser. I synnerhet om man ser till innehållet. Opinion och kultur kan detta gälla endast marginellt (större rationalisering vore effektivt självmord). Inom idrott och utrikesnyheter är utgivningen redan ganska långt rationaliserad skulle jag säga. Återstår feature, grävande större grejer och dylikt. Också här har man redan kommit bra igång. Att sälja och köpa eller byta innehåll är knappast någon lösning i sig om man ska skära ytterligare tvåsiffriga procenttal. Tidningarna har säkert själva en noggrannare uppfattning om detta, jag säger det bara från min utsiktspost på Brages Pressarkiv och den fingertoppskänsla jag har.

Vad man borde satsa på är att utveckla det digitala och nya tjänster, vilket också sades i radiodebatten. Nya inkomstmodeller. Men vad betyder det i praktiken? Det betyder att kunna konkurrera med kvalitet på alla sätt. Enligt mig borde det också betyda att utveckla mediehusen till plattformar som kan erbjuda sådana typer av interaktivitet och anpassade tjänster som digitalkonsumenter faktiskt använder. Jag följde med ett halvt öga flödet från Media Summit, och konstaterade att mycket radikala idéer är i rörelse. Idéer om öppenhet och dynamiska plattformar. Det handlar om att få ordning på sina system och att vara snabb, inte snabbhet i att skapa eller sprida material, utan i att anpassa sina tjänster. Digitalkonsumenterna ser inte några "upplagor" eller "nummer", de ser enskilda artiklar. Och de vill hitta just dem som är relevanta för just dem.

Jag läste ett blogginlägg om hur svårt många chefer och företag har att anpassa sig till digitaliseringen, och genast frågade jag mig hur många av de finlandssvenska tidningarnas chefer och journalister använder Yles nyhetsbevakningstjänst? Den är ett bra exempel hur man också kan motverka filterbubbeleffekten. Den tjänsten visar på ett bra sätt varför metadata är viktigt.

Det är bara så att man måste ha bra informationsförvaltning för att kunna hantera de stora mängder information vi har i dag. Det gäller för mediehusen att erbjuda olika typer av filter som dels hjälper oss att hitta det som är relevant för oss, dels hjälper dem själva att hantera sina material. Uppdraget blir inte bara att skapa, utan också att förmedla, bra innehåll.

Tidningstalko!

I går lanserades officiellt det finska Nationalbibliotekets nya webbplats för digitaliserade material. Snabb som ögat, som vanligt, hann Kaisa Kyläkoski kommentera tjänsten redan innan den officiellt publicerades. Själv har jag inte hunnit testa sökningen ordentligt, men jag måste säga att intuitiviteten och användarvänligheten i Talko-tjänsten är berömvärda. Särskilt plus för de många och enkla inloggningssätten. Idén är alltså att man kan klippa i de gamla tidningarna och förse klippen med metadata. Det är mycket lätt att göra och man kan enkelt dela materialet på Facebook. Gärna skulle jag också dela dem över andra tjänster, Pinterest och Twitter nu allra först. Jag saknar också möjligheten att enkelt ladda ner klipp. (Detta som respons till projektet, som gärna ville ha sådan.) 

Överlag är detta både som koncept och som förverkligad tjänst ett jättekliv i rätt riktning, tycker jag. Som övriga utvecklingssätt ser jag möjligheten att anpassa tjänsten för forskningsbehov, så att man kan länka och dela hela samlingar med bestående länkar, samt att utnyttja insamlade metadata mer integrerat i sökningen. Samarbete med utvecklingsarbetet på Riksarkivet skulle säkert gynna alla parter, eftersom det finns många relevanta verktyg på gång på båda håll, dessutom på ett väl kompletterande sätt.

Ämnesorden blir väl kategoriserade om man bemödar sig en aning.

Vidare presenterades Comellus-projektet där man utvecklat ett system för direkt överföring av digitala material från tidningshusen. Kristiina Markkula gav en snabb översikt av de viktigaste trenderna inom media, vilket var mycket intressant. Bland annat sade hon att det går en rätt tydlig gräns i användarbeteende mellan papper och digitala medier vid 45-årsåldern. Upprepade gånger talades det om betydelsen av den långa svansen för att tidningarna ska kunna få sin ekonomi att gå ihop, samt vikten av hittbarhet. Med tanke på det är det lite ledsamt att de finlandssvenska tidningarna envist framhärdar i att bygga slutna silon med dålig sökbarhet. Yles ständigt växande försprång i arbetet med länkad data och flöden baserade på metadata gör inte konkurrenssituationen precis lättare för dem. Att erbjuda anpassade tjänster och flöden och släppa upplagetänket på den digitala sidan skulle vara av största vikt.

Tidskrifter och journalistik

Trygve Söderling inleder senaste nummer av Nya Argus med några reflektioner kring tre olika yttranderymder: skriften, etermedia och nätet, och deras olika karaktär. En viktig aspekt är hur dessa förhåller sig till en politisk samhällelig offentlighet och hur journalistiken egentligen passar in i den helhetsbilden. Trygve tangerar nämligen en kritisk punkt: journalistiken eller kommersiella medier är inte de som (åtminstone ensamma) genererar den "borgerliga offentligheten". En sådan diskuteras egentligen i Patrik Aaltonens artikel om kretsen kring tidskriften Euterpe i samma nummer.

Föregående sekelskifte innebar bland borgerliga finlandssvenskar en tid då tidskrifter och det skrivna ordet engagerade på en relativt sett bred front. Det litterära och samhälleliga sammanvävdes på ett sätt som i dag fortfarande existerar just bland tidskrifter (och här räknar jag med Ny Tid) med en stor del material som inte produceras av journalister. Är denna offentlighetskrets egentligen större eller mindre i dag? Hur mycket har denna offentlighet, och inte minst dess mer borgerliga delar flyttat till exempel till Facebook, där mycket intressanta och relevanta diskussionen förs allt emellanåt? Själv skulle jag tycka det var en bra sak om en del av dessa diskussioner skulle flytta ut i bloggosfären, som är mer offentlig och möjligare att bevara för eftervärlden. Bloggarna har samtidigt nog i praktiken den krets av prenumeranter som Trygve efterlyser, men är betydligt mindre inkrökta (åtminstone potentiellt) är många andra sociala medier.

Den borgerliga offentligheten, i den meningen som Habermas skrev om en sådan, hänger under hela 1900-talet just ihop med tidskrifter, inte sådan notis- och nyhetsrapportering som mediehus och professionell journalistik vuxit fram ur. De maktstrukturer som sprungit fram som en del av massmedieutvecklingen, eller snarast som dessa är en del av, med politiska partier, massorganisation och en stark representativ demokrati, har de facto inneburit en allt större kontroll och koncentration av det offentliga rummet i det två första av de yttranderymder Trygve nämner: skriften och etermedia.

Det är först i och med nätet som vi får en utveckling som delvis går i motsatt riktning, mot större mångfald och färre grindvakter (journalisterna är alltså grindvakter, detta är viktigt att komma ihåg). Är det också så att tidningarna och de "professionella" textmedierna allt mer sällan fungerar som det forum där relevant och mer djupgående samhällsdiskussion förs? Vad är i så fall orsak och vad är verkan? Beror detta på att sådan debatt idag förs i tv-studio och inte i skrift? Att åsiktsjournalistik, dvs journalistiska agendor, är en het potatis är en följdriktig utveckling, ett försök för journalistiken att legitimera sig som en relevant del av offentligheten, i ett läge då simpel objektiv nyhetsförmedling inte längre bär sig vare sig intellektuellt eller ekonomiskt. Samtidigt ser jag utvecklingen som bekymmersam, om man faktiskt tycker att politiska (maskerade som "moraliska") agendor är en bra sak i journalistiken. I synnerhet som det samtidigt handlar om vissa agendor mer än andra, eller det som anses vara politiskt korrekt just då av vissa kretsar. Detta i kombination med en allt större koncentration av media är inte en bra utveckling.

Faktum är att det behövs tidskrifter som ett forum för offentlighet och de kommer enligt min bedömning därför att fylla en allt viktigare funktion i framtiden. Det är nämligen rätt problematiskt om kommersiella medier eller public service reduceras till plattformar för personliga åsikter, i synnerhet om dessa är redaktörernas egna. Journalister är sällan de mest sakkunniga på ett givet specifikt ämne, men i de fall de är det, borde förstås detta utnyttjas till max, men då i en neutral ton. Det behövs längre, analytiska texter och det behövs tolkningar och förklaringar. Sådana erbjuds i dag av tidskrifter.

Tim Johansson skriver i dagens Hbl om tidningarnas och journalistikens utmaningar: för att ekonomiskt få det att gå ihop att betala lön för produktion av innehåll måste man växa till webbens mått. Annars är det omöjligt att få lönsamhet i det hela. Det betyder i korthet och i praktiken förstås att man måste satsa på kvalitet, synlighet och den långa svansen. De finlandssvenska medierna har ju den oerhörda fördelen att använda sig av ett skandinaviskt språk.

Tim tangerar vidare en annan fråga, en som gäller ledarskap: förmågan att förnya sig och flexibelt ta till vara infall och idéer som finns hos personalen. Egentligen handlar det om hur folk ser på sitt arbete, för Tim talar om "att jobba gratis", versus att få måndaslön, en problematik Clay Shirky strålande belyst i början av boken Here Comes Everybody. I verkligheten handlar det om motivation, inspiration och att ha möjlighet att omsätta dessa i det arbete man får lön för. Här är det ändå viktigt att komma ihåg att jobb är jobb, det kan omöjligt alltid vara underbart roligt och omväxlande. Och man måste få betalt för allt arbete som gynnar arbetsgivaren.

Men samtidigt finns det möjligheter att ta till vara kreativa idéer på ett sätt som i verkligheten är mindre riskabelt än de traditionella sätten att göra utvecklingsarbete i större organisationer. Detta är något som utnyttjas just av Google, som nämns flera gånger i texten. Det handlar om att ge utrymme och förtroende för medarbetarna att testa och förverkliga infall på eget initiativ och enligt eget omdöme, utan krav på redovisning och kontroll. Att detta kan fungera också inom media anser jag bevisat av den produktion av nya och virala grejer som görs vid X3M (och som påbörjades redan långt före den s k Yleskatten ...). I praktiken är det som behövs rätt människor på olika poster och mindre organiserad och påtvingad utveckling. Men sådant kräver stort mod, förtroende och tillförsikt.

Förutom att åtminstone en stor del av personerna bakom tidskrifter
som Nya Argus och Euterpe var ekonomiskt oberoende, fanns
det också en annonsmarknad som utnyttjades vid denna tid.

Behöver vi tidningar?

I dag överlämnade Delegationen för tidningsärenden en utredning och förslag på åtgärder till trafikbostads- och kommunikationsministern för att värna om pressen och mediefältets mångfald. Den finska staten har under de senaste åren behandlat tidningspressen mycket hårt, inte minst genom sin skattepolitik. Utredningen (eller snarast presentationsversionen av densamma?) tar avstamp i betydelsen av tidningspressen. Man anger fem skäl till att förhindra tidningsdöd, här angivna med mina kommentarer:

1. Demokrati - allra först nämns det journalistiska uppdraget: granskningen av makten, med vars hjälp medborgarna också kan engageras i politiken. Argumentet är helt grundläggande och mycket centralt. Detta räcker som ensamt skäl till varför staten måste trygga den institutionaliserade journalistiken fortlevnad. Vårt nuvarande samhällssystem vilar entydigt på en demokratisk modell, där journalistiken fungerar som granskare av maktbruket och samtidigt ger legitimitet åt systemet och dem som brukar makt. Hur mycket man än försöker frikoppla public service från den politiska makten, behövs det en mångfald i ägande och intressen för den institutionaliserade, professionella journalistiken. I annat fall mister hela systemet sin legitimitet.

2. Bildning och kultur - den nationella identiteten. Ett argument som delvis hänger ihop med föregående. Vårt samhällskick baserar sig på nationalstater och en idé om en upplyst offentlighet. Argumentet har ändå en viss air av konservatism ...

3. Yttrandefrihet - medborgarnas rättighet att uttrycka sig själv och emotta information (viestintää). Hm. Ett lite konstigt argument, inte minst den första delen.

4. Språket - läsning är en av finländarnas vanligaste fritidsysselsättningar. Nå, kanske. Som upprätthållare av ett brett, modernt och heltäckande normalspråk fyller tidningarna säkert en viktig funktion.

5. Ekonomisk och social välfärd - sysselsättning, skatteintäkter. Om argumentet gäller dem som arbetar i mediebranschen är det lite svårt att se varför det skulle berättiga till mera subventioner än inom andra branscher. En trevlig bieffekt, givetvis.


Den följande delen av presentationen handlar om hur pengarna har flytt branschen till utländska nätbolag, upplagorna sjunker och läget är allmänt mycket pressat. Kalla siffror. Därefter nämns att man föreslår 18 åtgärder, som både är politiska åtgärder och åtgärder som ska vidtas av branschen själv. Man ska utveckla reglering, statsstöd, beskattning, teknik, distribution och utbildning. Mediehusen diskuterar aktivt för att hitta nya verksamhetsmodeller och man understryker att Yle är med i diskussionerna. Det är bra. Yles uppgift är att på alla sätt stöda allt journalistiskt arbete. Det betyder förstås ändå inte att man ska försämra sina egna tjänster.

En viktig och förhållandevis enkel sak borde vara att se över beskattningen. Inkomsten som staten får tack vare den senaste skatteförhöjningen kan knappast kompensera den skada som åstadkommits. Dessutom vill medierna ha statsbidrag för att "underlätta digitaliseringen och anpassningen till brytningen inom mediebranschen". Det vore högst intressant att veta vad man i praktiken tänker sig för strukturella förändringar som kan åstadkomma bestående förändringar som skulle göra att tidningarna senare kan leva vidare för egen maskin. Jag undrar hur klara strategiska målsättningar man har, idéer om nya verksamhetsmodeller och -former? Eller vill man köpa tid för att se vart utvecklingen bär och bara hoppas att folk ska lära sig "betala för innehåll", utan att man faktiskt funderar på vilket mervärde man har att erbjuda i konkurrensen? Som en av åtgärderna nämns teknikutveckling och -forskning. Jag hoppas någon kommer att tänka på länkning av data och utnyttjandet av de fina offentliga ontologitjänster och den kompetens som vi har i vårt land. Sist men icke minst vill man värna om kommande generationers mediekompetens.

Efter att också precis ha lagt ner Natalie Fentons artikel om hur ungdomens politiska verksamheter och aktiviteter förändrats i dagens värld där vi talar om Non-governmental organizations och New Social Movements, blir jag lite osäker på hur våra nuvarande samhällsstrukturer i längden kommer att anpassa sig till förändringarna i vår kultur (Olsson&Dahlgren 2010). Det talas ofta lite slentrianmässigt om att ungdomar inte bryr sig om politik eller engagerar sig, att valdeltagandet sjunker osv, men kanske det faktisk är så att ensaksrörelser och nätverk som egentligen är helt odemokratiska i traditionell mening är en seriös konkurrent och parallellstruktur till nationalstaterna med deras med eller mindre demokratiska system (som då alltså inbegriper institutionaliserad journalistik dvs som produceras av företag eller public service). De facto deltar ju många organisationer redan i möten där globala frågor behandlas, med mandat som inte alls alltid kan redovisas på annat sätt än genom att hänvisa till en legitimitet de uppnått genom förtroende och brett engagemang. Att det skulle vara sämre än nationalstaterna är inte något man borde ta för givet, snarare utgör de väl ett komplement. Jag undrar om inte ensaksrörelserna ibland kan åstadkomma ett mer genuint engagemang som dessutom ofta handlar om allmännytta snarare än intressebevakning (även om motsatta exempel förstås också finns ...). Som Fenton skriver är nämligen de nya rörelserna oftast oppositionella rörelser som agerar mot någonting. Och jag vill påstå att det är lättare att få till stånd globalt engangemang för att åtgärda en orättvisa, än för att driva någon enskild grupps intressen på andras bekostnad. Problemet är att även dessa rörelser och organisationer behöver granskas.

Trots dessa funderingar anser jag, som jag skrev redan under den första punkten: staten måste rädda mediehusen (och helst också textjournalistiken). Man har inget val. Frågan är bara hur länge man tänker vela. Hoppas inte alltför länge.

Det digitala formatet och tidningarna

Man hör ofta i dag bekymrade uttalanden om papperstidningens framtid. Papperskramare utropar än papperstidningens nära förestående död och förklarar densamma vara slutet för all journalistisk av värde, än svär man vid att papperstidningen aldrig kommer att dö, att man aldrig tänker överge den och att den är oersättlig som medium. För en del människor verkar själva papperet ha ett allt överskuggande egenvärde.

Det är klart att papperstidningen inte kommer att dö. Den kommer bara att vara jäkligt dyr, en lyxvara. Den som har råd att betala för att få hemburet en massa papper (av vilket man kanske inte ens vill läsa en bråkdel) kommer alldeles säkert att få det också i framtiden. Men sanningen är den, att det har väldigt lite med tidningarnas överlevnad att göra. Man blandar form och funktion. Om man inte ser till det faktum att medierna i dag i första hand är digitala och drar konsekvenserna av de nya informationsbeteenden det skapat, har man inte en chans att få det att gå ihop ekonomiskt. Eller en chans att påverka samhället som kritisk röst och fylla det journalistiska uppdraget. Det gäller att ta det digitala först och att lägga upp hela processen enligt de krav som finns på webben. Papperstidningen blir ohjälpligt en biprodukt.

Man måste kunna anpassa sin journalistiska produkt till en marknad där folk inte är beredda på att betala för information de inte vill ha. En marknad där konsumenterna plockar russinen ur kakan. En marknad där man är villig att betala för innehåll endast då det är mycket enkelt att göra och där innehållet är antingen av väldigt hög kvalitet eller extremt nischat. En värld där information och nyheter är en vara som finns i överflöd, och där man använder sig av nätverk, kontakter och filter för att sila i flödet.

Tidningarnas journalister har en fin kompetens i att producera text. Texter, antingen väldigt nischade exempelvis lokalt, eller längre analytiska texter som är resultat av granskande och grävande arbete, har en viktig funktion och de kommer säkert att ha en betalande publik även i framtiden. Den som vill har det på papper kommer som sagt säkert att kunna få det också framöver. Men för att det ska lyckas måste själva synen på vad tidningar egentligen producerar och hur det görs förändras. Det lönar sig inte heller att snegla för mycket på hur andra gör, tror jag. I stället bör man fundera över de egna resurserna och kompetenserna och fundera hur man kan få ut maximal nytta av det man har. 

Om vi bara fokuserar på att rädda papperstidningen och det av en redaktion fast sammansvetsade helhetspaketet (som dessutom inte är paketerat så, att det enkelt går att hitta följande dag om det är relevant för läsaren), då kommer vi att se en större tidningsdöd än nödvändigt. Det paradoxala är att för att kunna rädda papperstidningen, måste tidningshusen överge den mentalt. På riktigt, i grunden. Hela dess logik och struktur.

Föränderligt medielandskap

Strax före midsommar presenterade Yle sin nya undersökning om finländarna på webben. Av den framgår att mobiltelefonen växer sig till ett allt viktigare medium. Användningen av sociala medier över telefonen har vuxit radikalt och kommer sannolikt att fortsätta växa (från 25% till 41% på tre år). Det som är viktigt att minnas med dessa Yles enkäter är att de endast handlar om människor som redan använder e-post och internet. Denna andel av befolkningen ökar ändå också hela tiden i snabb takt. Men det är mycket viktigt att komma ihåg att det finns människor som är helt utanför, en minskande andel, men dock en ansenlig mängd människor.

Nyligen lanserades också en ny version av The Conversation Prism. Som jag ser det är detta de facto den mediala verkligheten för allt flera människor, ett effektivt sätt att dela och sålla fram för var och en relevant information. Man kunde tänka sig individen i mitten och de olika segmenten som filter och kanaler genom vilket man samlar en allt större del av nyheter och annan information.

Om jag tänker på det format många av dagens tidningshus försöker använda för att nå fram till individen, står det klart att att de verkligen borde göra en radikal omvärdering av sina verksamhetsmodeller,  produkter och kanaler. Riktningen de flesta vandrar i är nämligen fortfarande baserad på ett gammalt formattänk. På sätt och vis försöker man göra papperstidningar digitalt. På samma sätt som man i början försökte trycka böcker som såg handskrivna ut. Tidningshusen riskerar bli som en fyrkant, utanför denna cirkel filter och andra kanaler, som med våld, opermeabel, försöker tränga sig fram till individen i mitten som en monolit. Eller egentligen sitter utanför och väntar att individen aktivt ska söka sig fram. Det kan bli svårt att lyckas i längden.

De gamla kanalerna har blivit mindre viktiga. Mikrobetalningar och mjuka betalväggar är säkert en viktig del av de framtida lösningarna. Men minst lika mycket handlar det om att tidningarna måste börja se sig mera som tjänster och förmedlare av enskilda flöden och material. Den digitala världen stöder inte statiska paket särskilt bra, för dess väsen är helt annorlunda.

Ett viktigt uppdrag för journalisterna

Det tidigare omtalade PSI-direktivet gällde alltså ursprungligen myndigheters data i ett resonemang som handlar om dels demokrati, dels ekonomisk tillväxt. En målsättning har varit att slå hål på politikers och tjänstemäns idé om att de på något sätt skulle äga sådan data, som de av skattebetalarna satts att förvalta och därför också kan kontollera tillgången till. Den idén har stärkts av NPM-trenden, som pressat myndigheter till att söka inkomster och hantera så mycket som möjligt som "egna tillgångar" som ska kapitalieras på så många sätt som möjligt. En sådan logik är förstås mycket skadlig för hela samhället, men då det gäller effektiv informationsförvaltning är det en direkt katastrof. Följderna har jag ordat om rätt ofta i detta forum, tror jag.

Nu har regeringen påbörjat ett nytt program för att främja öppen information. Då man tänker på förbättrandet av myndigheters informationssysten, skulle det absolut viktigaste och sannolikt det effektivaste sättet vara att myndigheter i rask takt skapar elementära tekniska gränssnitt på så många system som möjligt och dessa gränssnitt publiceras centraliserat - Finland saknas pinsamt nog åtminstone på Wikipedias lista. Genom att närma sig hela problematiken med de besvärliga IKT-systemen ur ett dataperspektiv ("datalähtöisesti" är ett så bra ord på finska) kan man mest rationellt komma åt också process- och andra aspekter gällande den offentliga förvaltningens verksamhet. Att myndigheter får tillgång till varandras information enkelt - och ens inser vilken data som finns var - har visat sig vara ett bra sätt att få ner kostnader och göra arbetet smidigare (har jag hört påstås upprepade gånger, senast i Malmö). Därför har man också inom statens IKT-projekt inlett ett arbete för en plattform för att dela myndighetsdata.

En sajt det lönar sig att följa med är verksamhetens wiki, berömvärt till stora delar öppen. Även material under arbete kunde dock gärna vara mer öppet. Detta är något som gäller all förvaltning och sannolikt kommer också trenden att bli den i allt högre grad. Öppenhet i alla skeden vinner alla på. Kan tjänstemännens oro för sin egen arbetsro och tydlighet i ansvar för beslut vara orsak här, eller i vilken utsträckning handlar det egentligen om kontrollbehov och maktbegär? För om allt som inte uttryckligen är hemligt ska vara öppet - varför kommer vi då inte åt alla tjänstemäns papper och databaser?

Med större öppenhet kommer förstås mängden information att totalt explodera. Det har också varit en taktik man från öppendatahåll oroat sig för: att man dränker för tjänstemän och beslutsfattare känslig information i mängder av svårthanterliga data. Vem ska vakta, vem ska sålla och vems sak är det att förädla data och information så att medborgarna på riktigt kan hitta det som är relevant?

Svaret är: ensaksrörelserna och journalisterna. Framtiden ser annorlunda ut, något man märkt bland politiker och journalister, men man har lite svårt att greppa det hela. Världen med webben blir i grunden annorlunda. Individualism är inte automatiskt av ondo (som många verkar tro: "egoism", "allt åt mig genast nu", "brist på långsiktigt engagemang" - look who's talking), tvärtom kan det leda till empowerment, ökad demokrati och större ansvarstagande och engagemang bland gemene medborgare. Att folk blir specialiserade ("fragmentering") är snarast en nödvändighet, att man byter fokus nu och då gör att kunskap och perspektiv kan röra på sig. Att politiker och journalister ibland gapar av ångest har delvis att göra med att deras egen plattform för maktbruk (och levebröd) är i gungning. Detta gäller alltså även journalisterna och i synnerhet tidningarna.

Vi kommer alltså till en av journalistikens framtida grundutmaningar: databasjournalistiken. Journalisterna måste bli proffs på att också använda öppen data som källor om de ska behålla sin position som granskare av makten. Det innebär lite fortbildning för nästan alla och en hel del utbildning för många. Det gäller statistik, gruvdrift i data, visualisering och inte minst samarbete med programmerare - en konst i sig. Egentligen borde vi så fort som möjligt sätta upp en högskoleutbildning som innehåller samtliga dessa element. Jobb finns garanterat i framtiden.

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?

Dag två på The Electronic Re-evolution - News Media in the Digital Age

I dag har jag fått höra om konkreta digitaliseringsprojekt och utveckling av processer för att samla in digitala material. Biblioteken börjar vakna till faktumet att livet skulle vara mycket enklare och effektivare om man kom åt att stöda tidningarna i bevaringen av digtala material, genom att exempelvis ombesörja deras tryckfiler, i stället för att mikrofilma papperstidningar. Bibliotek och mediehus kan uppnå otroliga synergieffekter genom samarbete gällande informationsförvaltning och digital arkivering. Då tidningarna har bättre koll på sina arkiv kan de också bättre utnyttja dem. Exempel från Danmark visade att tidningar kunnat öka sin försäljning betydligt genom att aktivt och kreativt utnyttja sina digitaliserade arkiv.

Det viktigaste inlägget gjordes av Bernard F. Reilly, som presenterade en grundlig analys av de förändrade flödena i medievärlden. Den baserade sig på en större utredning som gjorts vid Center for Research Libraries. Han underströk samma sak som i förbifarten kom fram i de olika fallpresentationerna, nämligen vikten av att försöka ta till vara och samla in all enorma mängd metadata som tillkommer hos mediehusen i deras olika system. I själva verket ville Reilly ta det hela ännu längre och överlåta också bevaring åt en del stora aktörer. Det är just denna typ av nytänk jag tycker vi behöver för att kunna hantera de digitala materialen. Som minnesorganisation bör man på allvar kunna gestalta hur annorlunda det digitala är och komma in i processerna i ett så tidigt skede som möjligt. Kunde det exempelvis betyda att man i stället för att hösta webbsidor för en del sajter kunde formulera en e-pliktleverans som baserar sig på kopiering av hela databaser? Eller som Reilly föreslog, att producenten förbinder sig att bevara och låta forskare använda materialet?

Vad gäller forskningsanvändning är vi tyvärr på väg åt direkt motsatt håll. Trots att man på Undervisnings- och kultuministeriet säger sig stöda forskningens tillgång till information  (tack till @Hakapaa för vinken), är Kopiosto på god väg med att driva fram licensavtal för forskningsbruk av material. Hur man egentligen resonerar är för mig dolt i totalt mörker. Om material får kopieras för eget bruk, vilket är exakt problemet och varför i all världen kan man inte klart och explicit skriva ut ett undantag för forskning i upphovsrättslagen? Är det så här man vill stöda forskning, innovation och informationssamhälle och vad det allt heter i festtalen? Läget är beklämmande, inte minst för att jag i grunden är en varm anhängare av immateriell rätt.

Vidare fick vi höra om intressanta problem och utmaningar man har med digitalisering av den mångspråkiga pressen i Singapore. Trevligt och upplyftande var de många samarbetsprojekt som är på gång mellan tidningar och bibliotek. Det finns tydligen ett ömsesidigt intresse som i slutändan kommer att gynna alla parter, inte minst allmänheten.

Framtidens journalistik

I går spenderade jag en lång och givande dag på Soc&Kom där Framtidens journalist diskuterades. Seminariet var startskottet för det nya Redaktionslaboratoriet som grundas vid skolan av nydisputerade Carl-Gustav Lindén. Aktiva samarbetsparter är också Robert Runeberg vid fortbildningen och Henrika Zilliacus-Tikkanen från journalistutbildningen. Tanken är att hjälpa blivande och nuvarande journalister att anpassa sig till det förändrade arbetsfältet där oändliga mängder användargenererade gratismaterial och mediekonvergens erbjuder utmaningar som heter duga för den professionella journalisten. Trots att jag själv inte arbetat en dag som journalist är ämnet aktuellt också för Brages Pressarkiv. Att förstå journalistiken, medievärlden och den offentliga diskussionens strukturer är relevant för en institution vars uppdrag det är att samla in och bevara material för eftervärlden.

Inbjudna talare var dels tidningsgurun Ken Doctor, dels databasjournalisten Helena Bengtsson. Doctor höll ett långt och uttömmande anförande om mediernas, främst tidningarnas, situation i USA och lite i Europa. Omställningarna är stora och redaktionerna krymper. Budskapet var att det är möjligt att få det att gå ihop, bara man fokuserar på att producera bra innehåll och sprida det effektivt på många plattformar. Kort nyhetsrapportering kommer det inte att gå att göra pengar på, däremot längre juttun och analys. Och även arkiv. Bra material har potentiellt bra mycket längre livstid än dagens slit och släng-koncept i media. Det gäller bara att få rätt material till rätt människa vid rätt tidpunkt. (Här myser informatiker-pressarkivarien och tänker att Pondus (metadata och länkad data) är nödvändigt.)

Största delen av inkomsterna kommer i framtiden att komma från läsarna, inte från annonser. Så har läget  länge varit hos oss. Doctor påpekade också att journalistiken anses vara en allmännyttig verksamhet, som i USA också finansieras av stiftelser. Så har det varit hos oss också, tidvis åtminstone. Det var förresten inte första gången under dagen jag slogs av tanken hur journalistiken och forskningen ändå närmar sig varandra, både till målsättningar och arbetsmetoder.

Detta blev ju ännu tydligare under Helena Bengtssons intressanta presentation av  arbetet vid SVT pejl. Nära samarbete mellan journalister och kodare, samt människor med lite blandade kompetenser och intressen, är nyckeln till framgång. I dag skall offentliga sektorns data i allmänhet vara öppet tillgänglig, vilket den inte alltid, trots allt, så lätt är. Men mer data släpps hela tiden. Det ses som ett sätt att trygga demokratin. Problemet är att rå data inte säger så mycket åt vanliga medborgare. Här behövs journalister och forskare, som kan hugga i, analysera, tolka, visualisera och förklara informationen. Bengtssons budskap var i grunden samma som Doctors: Journalistiken först! Analys, kontextualisering, skapandet av relevant ny information är journalistikens räddning i dagens pressade läge. I stället för att skynda och skära ner, bör man satsa på att göra grundligt arbete. Mindre, men bättre, inte mer citerande av random källor om random ämnen.

Jag vet inte så mycket om dagens journalistutbildning att jag skulle kunna säga hur den kommer att behöva förändras. Men det står klart att bra journalistik kräver mycket analytisk förmåga och att detta krav kommer att bli allt mer avgörande. Man måste också kunna samarbeta med kodare och it-folk, för att kunna producera och presentera material på ett mångsidigt och bra sätt på olika plattformar. Tidningshusen bör, liksom andra innehållsproducenter, satsa på egen it-personal, som arbetar i team med andra experter. 

Soc&Kom är en skola som har spunk, det är min bestämda känsla. Här finns en dynamisk och kreativ miljö, som byråkratin inte lyckats knäcka. Den lilla enheten är en oas, som jag innerligt hoppas man inte sätter käppar i hjulen för, utan faktisk kan låta vara den resurs den i dag är. De svenska rummen av detta slag är inte allt för många längre, heller, efter G18:s öde.

Uppdatering: Här Micke Hindsbergs Storify från seminariet: