Ebolan och friheten

Min dotter, med.kand. i vår, planerar en resa till Ghana i sommar, där hon ska delta i ett forskningsprojekt. Ghana är ett stabilt land i Västafrika med engelska som officiellt språk, men till ytan större än Storbritannien. Det ligger en bit från Guinea där den fruktade ebolan nyligen bröt ut igen. Nu verkar nya separata fall ha dykt upp också i Liberia. Forskningsprojektet i Ghana är placerat nästan tusen kilometers bilfärd från stället där de första ebolafallen hittades. 

Men ändå blir man orolig. Är det klokt att åka? Den smittsamma sjukdomen, som har en dödlighet på över 90%, har en inkubationstid på upp till tre veckor, vilket gör att smittan kan sprida sig över långa sträckor, i dag i praktiken hur långt som helst. Samtidigt hör området till de som är hårdast drabbade av malaria. Denna parasitsjukdom anses vara en sak som bidrar till att hålla tillbaka dessa länders ekonomiska utveckling och försvårar kampen mot fattigdom. Forskningsprojektet i Ghana handlar just om att bekämpa det gisslet.

I området bor tiotals miljoner människor. Vi européer har ett val: att åka dit eller låta bli. Hur man än gör är man privilegierad. Detta är något som också krisrapporterande journalister ofta talar om. Att de (nästan) alltid kan resa hem till tryggheten i stort sett när de vill. Att man oftast ändå är mindre utsatt än de människor som lever och bor i de riskområden man besöker. Vad är rätt och vad är klokt? Hur mycket risker ska man utsätta sig själv för och hur kan man bäst hjälpa på sikt?

Som mamma känner jag mig ändå lite dubbel inför detta. Kan jag faktiskt tycka att det är okej att mitt eget barn frivilligt utsätter sig? Lyckligtvis finns här ännu tid att avvakta. Och valet är inte mitt. Jag borde egentligen inte ens tycka så mycket om saken, särskilt som jag själv aldrig ens varit på väg att göra något lika viktigt. Föräldrar har att vänta och se, anpassa sig och stöda sina barn då de behöver det.

Alla helgonmödrar

Det är flera som skrivit om sina farmödrar denna helg, bland annat har Åsa skrivit ett bra och viktigt inlägg, som jag känner så väl igen. Min egen mormorsmor försörjde sina fem barn som tvätterska (egentligen var de dessutom flera). Fast jag måste medge att jag inte riktigt känner igen skamkänslan, fast jag kanske borde. Jag har själv jobbat med att städa och jag respekterar mycket människor som arbetar med sådana grundsaker år ut och år in. Jag skäms kanske snarast för att jag lever i ett samhälle där kvinnor får sämre lön och där man ansett det självklart att löneförhöjningar är något som ska ges procentuellt och vad värst är, att inkomstklyftorna ökar trots att det går "dåligt" i ekonomin. Det sista förutom helt oförsvarligt direkt dumt.

Heidi Parland, f. Runeberg, f.d. Enckell

Min egen farmor levde nog sist och slutligen också ett ganska enkelt liv, trots att hon var sonsondotter till den stora nationalskalden och sondotter till den berömda skulptören. Eller enkelt liv är kanske inte det bästa ordvalet, då det gäller Heidi. Men om henne har det skrivits mycket, och jag har också tidigare tangerat ämnet i ett inlägg. Arvet från Heidi är nog att alla hennes barn och barnbarn har mer eller mindre starka språkliga och litterära intressen. Och ja, vi är ju rätt många bibliotekarier i släkten, insåg jag nyligen. Böckerna och litteraturen var normen, som också jag har arbetat med.

Min mormorsmor har fått ge sitt namn till vår äldsta dotter, Vilhelmina. Hennes egen yngsta dotter Irja var min mormor, som gjorde sitt livsverk på Helsingfors Telefonförening. Hon var ambitiös och arbetade hårt hela sitt liv, efter sin pensionering med handarbeten. Jag brukar ibland tänka på hur stolt hon måste ha varit över sin dotter som tog studenten och läste vid universitetet. Och hur stolt hon i dag skulle vara över sina barnbarn. Det gör mig glad. Fast över mina handarbeten skulle hon nog inte ha varit så stolt. Liksom inte Mina-mommo över mitt tvättande och städande ... Men sånt är livet. Man gör vad man kan av vad man har.

Irja Ulriksson f. Edelman

Naturligt moderskap?

Dagens Husis bjöd i dag på intressant diskussion om moderskap. Gunn Gestrin hade skrivit en recension av Élisabeth Badinters senaste bok, som väckt mycket debatt i Frankrike och också i en del i den anglosaxiska världen. Badinters tankar kommenterades kritiskt direkt av Pia Ingström. Själv befinner jag mig i samma sits, tror jag, som Ingström, dvs jag har inte läst Badinters nya bok, men jag är bekant med hennes tidigare arbete. Och just därför förstår jag Badinters tankegångar väl.

Det som verkar få kvinnor, så väl Ingström, som de franska kvinnorna, på bakfötter är kritiken av ammandet, av spädbarnsvården, som kan vara, det medger jag gärna, en oerhört positiv erfarenhet. Att det dessutom är biologiskt rationellt och ur evolutionssynvinkel vettigt att det är så, stöder idén om att denna typ av moderskap är "naturlig". Det torde väl vara vetenskapligt bevisat att det både för barnets emotionella och kroppsliga utveckling är bra med närhet, en trygg relation till en närvarande mor, kroppskontakt och modersmjölk.

Det som torde vara Badinters poäng är att moderskapet ändå ofrånkomligt är en del av en kultur. Det är omöjligt att skilja på genetiska faktorer och sociala sammanhang, miljöpåverkan i dylika frågor. Dessutom är det egentligen helt onödigt att sätta resurser på att bena ut vad som är vilket. Det handlar om extremt komplexa helheter, då kulturella/sociala faktorer har stor relevans. Det är saker vi också kan påverka genom medvetna val.

Badinter har i sin forskning visat hur det moderna moderskapet växte fram under 1700-talet. Hennes forskning av Rousseaus uppfostringsfilosofi lyfter tydligt fram hur den nya borgerliga ideologin innehåller en starkt komplementär idé om könens roller: om kvinnan som den mjuka modern och mannen som den rationella, aktiva och samhälleligt engagerade personen. Detta är en ideologi som inte alls varit självklar före det, även om liknande idéer ingått i många av de kristna kyrkornas läror.

I och med den borgerliga kulturens segertåg till samhällelig norm (detta har onekligen att göra med min tidigare omskrivna aversion med 1800-talet), har också det tidigare accepterade och också praktiserade mer delade moderskapet blivit förbjudet. Under stora delar av både 1800- och 1900-talen var det moderns, och endast hennes, uppgift och ansvar att ta hand om de små barnen. Det yttersta moraliska ansvaret låg hos henne. Extremt blev det hela i och med de psykoanalytiska teorierna, som egentligen gjorde modern ansvarig för alla problem hennes barn fick ända in i vuxen ålder, så väl psykiska som många fysiska sjukdomar och problem hade inte sällan sin grund i en känslokall mor eller en annars störd relation mellan modern och det lilla barnet.

Överklassens kvinnor, inte minst det högre borgerskapet och kvinnor ur det lärda ståndet, drog sig inte för att lägga sig i arbetarklassens barnuppfostran och hemvård och i sin filantropiska verksamhet hjälpa och samtidigt tillrättavisa arbetande mödrar. Eftersom man insåg att dessa kvinnor faktiskt var tvungna att arbeta började man också grunda småskolor, där man kunde sprida en god uppfostran.

Jag har själv svårt att beteckna mig som någon sorts praktiserande feminist och det har delvis att göra med min bakgrund som forskare. Jämställdhet är förstås en bra sak, som var och en borde kämpa för. Men det är just frågor som den om moderskap som för mig gjort den feministiska rörelsen problematisk att ens sätta mig in i ordentligt. Man hamnar nämligen enligt mig väldigt lätt in helt onödigt krångliga paradoxer om man gör världen för svartvit, vilket jag uppfattat att många hc-feminister gjort. Jag har å andra sidan inte heller läst på väldigt mycket, eftersom jag just upplevt att "frågan är fel ställd". Joan Wallach Scott tycker jag också med åren verkar har kommit till samma sak, vilket lite tröstat mig.

I dagens Helsingin Sanomat fanns också en artikel om att föräldrar ständigt känner sig otillräckliga och känner skuld eftersom de omöjligt kan leva upp till alla "expertåsikter", åtminstone på en gång, eftersom det är klart omöjligt då de är motstridiga. Det handlar här om samma problematik: i dag är både fäder och mödrar ålagda ett övermänskligt uppdrag, eftersom detta ansvar tillskrivs dem som individer. Barn kan man inte uppfostra ensam. Det finns alltid andra människor än föräldrarna kring barnet, och så måste det vara.