Forskning, upphovsrätt och etik

Forskningsetiska delegationen och Delegationen för informationsspridning har startat ett nytt projekt som behandlar ansvarsfull vetenskaplig kommunikation i den nya digitala miljön. Avsikten är bland annat att uppdatera programmet för vetenskapskommunikation från 2013, samla material om hantering av material och rättigheter för forskare och att överhuvudtaget definiera vad upphovsrätt innebär i dag i forskningsvärlden.

I projektets namn spökar också ordet vaikuttavuus (impact). Det handlar förstås om samhällspåverkan eller nytta, men det tragiska är ju att man i dag mycket sällan beaktar ens det som en merit i akademiska sammanhang. "Impact" har förvandlats till en nidbild, där man i stället för att bry sig om t ex hur medicinsk forskning påverkar samhällets och människors välmående och välfärd, stirrar på antal publikationer. Det är inte heller helt säkert att man inom det akademiska helt enträget säger sig fokusera endast på kvalitet, har gett ett önskat resultat. Helt klart är det ändå att forskarens ansvar för samhällsnyttan är och måste vara mycket begränsad. Om korkade beslutsfattare och dåliga affärsmän inte klarar av att utnyttja forskningens framsteg är det nog inte forskarens fel. Dessutom är det helt omöjligt att veta vad som kommer att bli viktigt, kanske livsviktigt, i morgon eller om hundra år.

Att tala om vikten av att en forskare får merit för sitt arbete är därför ett tveeggat svärd. Det viktiga är, som man inom det akademiska så fromt ofta säger, kvalitet. Och då gäller det, enligt min personliga åsikt, att forskning framför allt ska vara transparent och möjlig att granska från början till slut. (Inte replikera, för det finns alltför mycket forskning som inte kan upprepas, eftersom den till sin karaktär är unik antingen på grund av att materialet är unikt (t ex ett dataset som inte kan produceras igen, en unik händelse) eller på att det innehåller så mycket tolkning att en annan forskare omöjligt skulle kunna komma till samma resultat. Men i vardera fallet bör man kunna granska hela processen, både källmaterial, metoder och argumentation och slutsatser.)

Om man i dag i en artikel har flera tiotals "författare" är det mycket svårt att kunna ge var och en rättvisa meriter i förhållande till insats. Dessutom varierar kutymen mycket mellan olika discipliner. Men som Risto M. Nieminen sade på projektets träff, har den vetenskapliga utgivningen exploderat så till den grad att det helt enkelt inte är vettigt att anse att man kan mäta något alls om forskningens kvalitet med dylika kvantitativa metoder. Jag tror han har alltför rätt.

Forskare kan t ex slå ihop forskningsdata från olika källor. Att ange proveniens kan då bli utmanande.
By Sfingram at en.wikipedia
(Transferred from en.wikipedia by Ronhjones) [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi behöver bättre, mycket mer exakta sätt att hantera frågor om proveniens och dokumentation inom forskningen. Att dokumentera proveniens är svårt med nuvarande trubbiga on-off-logik i upphovsrättsvärlden. Men vi borde verkligen akta oss för att tro att sådan information ska säga något alls om hur forskningsmedel ska fördelas. För det är ännu svårare frågor, där tanken på en ökad politisk ("strategisk") styrning inte heller gör mig lugnare. Vad som framför allt behövs är lugn och ro, långsiktighet och empowerment av forskare i en miljö där kollegial granskning och uppskattning kan frodas, en miljö där forskare, som allra oftast innerst inne är uppriktiga idealister och världsförbättrare, har möjlighet att vara generösa och kreativa.

Några tankar kring verk och data

Först en liten disclaimer: Jag är inte jurist och inte väldigt insatt i ämnet, men ser på saken som forskare, historiker och författare till en hel del text i olika forum och format. Jag ser väldigt gärna att man kommenterar, korrigerar och kompletterar i kommentarerna, om man vet mer om saken!


Fick nämligen igen orsak att lusläsa upphovsrättslagen. Den är ett lappverk, ett ganska dåligt fungerande och oändamålsenligt sådant, tycker jag. Dess syfte är att skydda den som satt ner arbete på att skapa något (ett verk), eller snarare upphovsmannens rättigheter att bestämma över verket och ekonomiska intressen. Detta syfte borde vi hålla för ögonen. Från början handlade det om böcker, om att det innebar stora ekonomiska risker att ge ut böcker och det behövdes avtal för att det alls skulle vara ekonomiskt möjligt. Lagen har också präglats av romantikens idéer om hur konst och kultur uppstår autonomt i huvudet på enskilda människor.

I dag ser vi kanske i allmänhet på saken på ett något annorlunda sätt. Konst är en form av kommunikation. Det handlar om att uttrycka saker, känslor, tankar, stämningar, insikter eller fenomen, och förmedla upplevelser eller ge möjligheter till nya självständiga tolkningar. Det finns alltid en mottagare, eftersom konsten, liksom allt inom kulturen, är en kommunikativ process. I verket ingår implicit hela processen.

I lagen har man, som ett naturligt steg i den historiska utvecklingen, fäst stor uppmärksamhet vid att begränsa tillverkande av exemplar. Att denna logik haltar kraftigt i digitala sammanhang har bl a Rasmus Fleischer påvisat, men trots det har man strävat till att försvara upphovsrättsinnehavarnas intressen på detta sätt. Man har blivit tvungen att till exempel skriva till underliga undantag om "tekniska kopior" som får göras, men att tillgängliggörande av digitala friexemplar måste ske i vissa i lagen angivna lokaler. Vad värre är, sätter man totala likhetstecken mellan data och verk. Data är inte ett verk, förrän det öppnas med ett program som gör det tillgängligt för tolkning. En jpeg-fil är inte inte ett verk, inte förrän du har öppnat filen med ett program som visar en bild!

Lagstiftningen har i alla fall trassalt till det ordentligt för forskningen. En mycket viktig metod inom digital humaniora består av så kallad textutvinning (gruvdrift i text, text mining, ofta text and data mining, TDM). Det finns idag möjligheter att maskinellt plöja igenom data för att få fram information. Man kan söka efter mönster eller anomalier, som är av värde för att få fram ny kunskap. Man använder alltså inte program som man normalt visar texten med, utan helt andra typer av mjukvara. Det kallas också distansläsning, i motsats till närläsning.  I USA har man inom forskningen (och även annars, delvis, jfr Google) med hjälp av den k s Faire use-regeln kunnat bedriva forskning av denna typ också med material under upphovsrätt.

Inom EU-har man nu vaknat till att detta kanske inte är ett riktigt bra läge. Vi i Europa riskerar bli ännu mer efter vad gäller utnyttjande av data. Därför arbetar man nu på att få ett undantag för forskning. Arbetet har inte varit lätt. Upphovsrättslobbyn är mycket stark och den vill förstås på alla sätt svälla ut sina licenser till nya domäner. Samtidigt är det ganska uppenbart att läget nu är väldigt orättvist för forskare i många europeiska länder, inte minst Finland, där man tolkar lagen strikt och värnar om licenssystemet. I Storbritannien har man gått en egen väg redan tidigare vad gäller copyright. Man vill förstås bevaka upphovsrättsmännens intressen, men frågan är med vilken rätt det sker då vi talar om data och till vilket pris det egentligen sker i dag. Vi arkiverar till exempel för dyra pengar webben, ett absolut måste av kulturarvsliga och juridiska skäl, men samtidigt kan forskarna inte använda materialet ordentligt. Läget är absurt.

Inom Open Access-rörelsen har man just velat möjliggöra TDM av forskningstexter. Det har just ansetts vara en viktig del av hela idén med öppet tillgängliga forskningsresultat. Man har kanske sett lite olika vägar till detta, ofta betonar man att upphovsättsinnehavarna borde dela sina texter med Creative Commons-licenser, vilket ju förstås vore bra för det skulle faktiskt möjliggöra större spridning också just som kommunikation. Men ett enklare och effektivare sätt skulle ändå vara att stifta om en inskränkning i upphovsrätten - helst överlag, vilket vore mer än rimligt, men åtminstone för TDM.  Om vi faktiskt vill främja finsk forskning vore detta ett enkelt och förmånligt sätt. Jag har svårt att se att det skulle handla om stora pengar för upphovsrättsorganisationerna (och i verkligheten följer av ett TDM-undantag inte ens en förlust av kontroll, på ovan framförda grunder) och den samhälleliga alternativkostnaden är alldeles för stor.

Definitionen av ordet verk har alltid varit svår då det gäller upphovsrätten. Definitionen av exemplar borde också granskas lika kritiskt. Men framför allt borde man lita på forskarnas etik och göra en liten riskanalys. Vad är det värsta som kan hända om forskare och arkiv tillåts göra sitt jobb?

Humanister och data

Digital humaniora är ett av de stora modeorden just nu och vid Helsingfors Universitets forskarkollegium är man på hugget. Denna vecka ordnades ett flera dagar långt seminarium, med prominenta utländska gäster. Själv deltog jag bara i går, den sista dagen, då vi fick höra några intressanta föredrag och sedan samlades vi i mindre verkstäder. Av föredragen uppskattade jag särskilt Caroline Bassetts insiktsfulla tankar. En av hennes viktiga poänger tycker jag var att digitaliseringen faktiskt är helt genomgripande för vår kultur. Att grunda skilda centra för digital forskning kanske inte alltid är ändamålsenligt, utan det kan vara smartare att bygga nätverk och samarbeten. Jag tyckte det var klokt tänkt. Det är ingen disciplin som undgår frågorna och utmaningarna som digitala material och metoder skapar. Alla berörs, varför det är bättre att sprida kompetenser genom hela det akademiska fältet.

I verkstäderna diskuterade jag arkiv och innehållsbeskrivning samt juridik. Att det inte finns ett undantag för forskning i upphovsrättslagen är fullständigt absurt. Också vissa myndigheter tolkar lagar och bestämmelser på sätt som verkligen skadar forskningen.

Jag har de senaste veckorna intervjuat många forskare om deras arbete. Jag har hittills inte träffat på en enda som skulle vara negativ till öppen forskning. Tvärtom. Alla jag talat med har varit genuint intresserade av att främst av allt främja forskningen och dela med sig så mycket som möjligt av sina material och sitt kunnande. Vad som behövs är färdigheter och verktyg.

Upphovsrätt och forskning - det är något jag inte riktigt förstår

Diskussionen går rätt het just nu om så kallat "näthat". Det är ett obehagligt fenomen, som vi försöker förstå. Vem är det egentligen som sysslar med sådant, varför? Hur kan vi komma åt själva problemets orsaker, motverka det, förebygga?

För att kunna göra det effektivt behövs forskning. Att polisen lyckas ingripa och ibland få slut på enskilda fall räcker inte. Vi behöver förstå mekanismerna, strukturerna i hela fenomenet. Hur kunde man forska i ett sådant fenomen? Hur kan vi stöda dem som råkar ut för anonyma hotelser? Information skulle antagligen också hjälpa dem att förstå och uthärda: att andra råkar ut för liknande, att det är enstaka personer (har de hotat andra också?), att dessa personer kanske är allvarligt psykiskt störda, att få verkligen förverkligar sina hotelser (vilka är de, vet polisen det?). Det finns säkert en hel del kunskap hos polisen, men det finns också väldigt mycket spekulationer och gissande om hur det förhåller sig med dessa saker.

Antagligen behövs det både kvantitativ och kvalitativ forskning. En forskare kanske lyckas spåra någon eller några personer som sysslar med trakasserier på nätet och kan djupintervjua dem och analysera material. Men vilken är massan, helhetsbilden av hatskriverierna? Och vad händer då ett drev sätter igång på Facebook? Kan då en forskare kopiera och samla in material utan lov av "upphovsmännen" och Facebook? Ja - men endast för "eget bruk". Är forskning eget bruk? Vad händer när forskaren borde deponera materialet i ett arkiv eller någon annan forskare vill granska forskningen eller återanvända materialet?

Eller hur kan vi förstå hur nyheter och rykten sprider sig i sociala medier? I den anglosaxiska världen är det inget juridiskt problem att för forskning samla in material. Också arkiv kan göra det: Library of Congress samlar in Twitter. I Finland sparas visserligen en hel del webbmaterial av Nationalbiblioteket, men tappar vi exempelvis Facebook, tappar vi ganska mycket. Kan ett arkiv i Finland gå in och samla material från Facebook för framtida forskning? Vad säger juristerna och hur tänker man egentligen inom ledningen för forskning och kulturarv, dvs inom Undervisnings- och kulturministeriet? Eller har jag missat något i lagstiftningen när jag ser ett problem här?

Universiteten och lärarnas upphovsrätt

Vid Tammerfors universitet bråkas det om upphovsrätten till lärarnas material, som universitetet vill lägga vantarna på, enligt Hesari. Oschysst, otrevligt och otaktiskt, tycker undertecknad. Eftersom öppenhet är en sådan klar win-win-win situation är det inte en bra metod att försöka uppnå  sina mål. Universiteten borde i stället uppmuntra och erbjuda personalen möjligheter att öppna all sorts material så långt som möjligt. Men man ska inte tvinga, inte utnyttja eller pressa folk så där i så här känsligt fall.

Har man inte hört talas om Creative Commons? Att lära sig dela är inte alltid lätt, men när man vågar börja lite, brukar det resultera i en positiv erfarenhet och småningom en positiv spiral av att öppna och dela med sig av det man sysslar med. Att allt fler akademiker bloggar är inte en slump. Det är både vettigt och roligt, och allt fler märker det. Alla måste inte, men det är bra att uppmuntra. För alla parter. Nu har hela diskussionen hamnat in på ett helt galet spår, som är mycket dåligt, inte minst för universiteten. Och därmed också för forskningen och i förlängningen hela samhället.


Universiteten kan genom att producera mycket öppna material få stor synlighet och ... tadaa: rankingpoäng! Genom att stöda lärarna i att producera material på ett sådant sätt att de kan publiceras öppet, gör universiteten sig själva en stor tjänst. Det kräver satsningar på att informera och utbilda personalen. Det här är också lite enklare än MOOCs, men skulle fylla liknande syften i vårt samhälle.

Lärarna får synlighet och erkännande och genom samarbete blir materialen antagligen också ännu bättre. Dessutom ska de inte behöva ge bort upphovsrätten, det är tveksamt om det ens juridiskt är möjligt. De har alltid rätt att bli omnämnda som upphovsmän och det är inte rätt om universiteten försöker sko sig på deras arbete och spara in pengar genom att hålla och utnyttja lärarnas material. Då ska materialen delas öppet, det är det enda etiska.

Samhället dvs alla andra vinner på att material som producerats med skattemedel är öppet tillgängliga. I vårt kunskaps- och informationssamhälle ska vi verkligen inte syssla med att låsa in kunskap, som någon kan ha nytta av!

Det vore viktigt att man vid Undervisnings- och kulturministeriet uppgraderade betydelsen av öppenhet i finansieringen till utbildningssektorn och snarast modigt skulle gå in för att stöda användning av CC-licenser.

Inkludera Flera möttes igen

Inkludera Flera-nätverket för digital delaktighet möttes i dag igen i Helsingfors för att workshoppa lite kring hur vi borde gå vidare. Fast vi började med  ett par föredrag. Först berättade Christine Cars-Ingels om det svenska Digidel-projektet, om deras upplägg och lite inspirerande erfarenheter. Hin hade flera mycket bra poänger och idéer. Särskilt viktig för mig var insikten om hur viktigt det är med gräsrotsarbete och en bottom up-ansats i att få ett informationssamhälle att fungera. Hos oss är man ju väldigt van att förverkliga större samhällsgrejer top-down. Men det hjälper på riktigt inte med alla världens SADe-projekt (där det talas vacker om demokrati, men det i praktiken handlar om att ta fram elektroniska tjänster eller plattformar för medborgarinitiativ mm) om folk inte kan, vill eller förstår att använda dem. Det måste finnas motsvarande rörelse bland medborgarna, på det lokala planet och inom olika sektorer av samhället.

Sedan talade jag kort om Creative Commons, och hur viktigt det är att vara medveten om upphovsrätten på nätet inte minst för att kunna sprida och nå ut med sitt budskap. Alla som vill få synlighet och spridning måste tänka på att välja en licens, där man berättar hur materialet får återanvändas. Särskilt ville jag uppmana folk att inte reflexmässigt välja icke-kommerisell-licensen, utan att fundera ordentligt över vad som är viktigt och vad som är det värsta som kan tänkas hända om man släpper sina material helt fria. Om man inte känner till Creative Commons alls, rekommenderar jag varmt den nedan inbäddade videon.

Sen hade vi riktigt intressanta workshoppar, men dem får vi säkert skäl att återkomma till senare.

Gränsdragningar

I dag samlades några tiotal proffs från ABM-sektorn (arkiv, bibliotek, museer) på Svenska litteratursällskapet för att begrunda frågor kring öppenhet och mentalt förbereda sig för Open Knowledge-festivalen i september. Tillställningen gick under rubriken Avoin GLAM (galleries, libraries, archives, museums). Sammankallare var Sanna Marttila, Tapani Sainio och Mariana Salgado, och det hela är en del av det internationella OpenGLAM-nätverket. Det finska projektet är nära knutet till akademisk forskning vid Aalto-universitetet.

Sammankallarna inledde med att presentera olika projekt och kreativa idéer kring hur kulturarvsorganisationer kan engagera sig och engagera sin omgivning. Lite steg mitt blodtryck i början, då man i de första publikkommentarerna slog fast att det till själva museets essens hör att det finns begränsningar (kulturteoretiskt förstås en korrekt iakttagelse, men lite svår att ta som utgångspunkt för en diskussion som öppenhet) eller att medborgarna inte har en självskriven rätt att komma åt alla arkivmaterial (igen att börja med fel utgångsläge, man bör ju utgå från vem som äger materialen och betalar verksamheten). 

Att öppenheten, liksom friheten, bör definieras negativt, anser jag vara självskrivet. Det ingår sedan länge i vår rättstradition, varför jag alltid blir lika flat över kommentarer från ABM-folk som antyder att de äger och maximalt bör kontrollera "sina" material och deras användning. Som om slutenheten var en norm och all användning av material var undantag, som sker på nåder given av gudomlig myndighet.  Jag tillspetsar förstås grovt nu för sådana är nog inte ABM-människorna egentligen, men man anar den underliggande logiken ibland i en del av argumentationen, som oreflekterat och snabbt maskeras som "ansvarstagande" och "förpliktelser mot kulturarvet/donator/upphovsrättsinnehavare/ …. (fyll i lämplig part)".  

Reaktionen har också sina orsaker av vilka en del kan åtgärdas. Den osäkra situationen, den snabbt föränderliga digitala världen, den efterblivna lagstiftningen och  allmänhetens ofta dåliga informationskompetens, allt är sådant som gör det väldigt lätt och enkelt att förhala öppnandet av minnesorganisationernas verksamheter och material. Jag säger förhalandet, eftersom jag är övertygad om att utvecklingen i längden kan gå åt bara ett håll, det enda rationella, mot större öppenhet.

Efter att vi diskuterat i grupper kring olika teman, samlade vi alla teman i en stor gemensam diskussion som var mycket givande. Den avslöjade det jag också visste vara sant, att ABM-folket är mycket måna om att hjälpa och engagera, och de är villiga att dela med sig av sina kompetenser. De  vill och kan så otroligt mycket. Och de har idéer, fina idéer. Men har de mandat och har de mod att gå vidare?

En alldeles strålande idé framfördes under slutdiskussionen av Anne Isomursu, som föreslog att man borde grunda ett etiskt råd som övervakar de egna verksamheterna och fungerar som stöd och auktoritet vid linjedragningar som gäller etiska frågor, lite i stil med de journalisterna och forskarna har. En dylik självkontroll och intern diskussion skulle mycket underlätta arbetet. Och, vilket är minst lika viktigt, kunde öppna för att man på allvar i lagstiftningen kunde ge ett spelrum åt forskning och kulturarvsarbete. 

I dagens läge är nämligen många samhällsnyttiga grundfunktioner inom både forskning och kulturarv seriöst hotade på grund av fullständigt orimlig lagstiftning vad gäller upphovsrätter och dylikt. Liksom journalisterna nu fått prejudikat på att de på basis av allmännytta kan ha källskydd eller förbigå personregisterlagen utgående från journalistiska principer och etik, borde forskning och kulturarv få ett liknande förtroende och ansvar att fatta beslut i allmännyttans intresse med den goda yrkesetik de faktiskt har. De borde reglera sig själva, från fall till fall, med den expertis de besitter. Detta kräver mod av beslutsfattarna att gå emot upphovsrättsorganisationerna, som ständigt strävar till att utvidga sina domäner, ibland helt in absurdum. Ett enklare, mer etiskt, samhällsekonomiskt och rationellt politiskt beslut vore att skriva in undantag för forskning och kulturarv i lagstiftning om personuppgifter och upphovrätt. Har vi någon politiker som vågar ta tjuren vid hornen och främja forskning, bildning och innovation på detta enkla sätt?

Stort, öppet, vackert

I dag var det dags för seminarium kring det Nationella digitala biblioteket. Vilken utveckling som skett under de senaste åren inom ABM-sektorns informationsförvaltning! Det kändes som en glädjens dag i dag, då teamet för användargränssnittet kunde presentera demon för Finna, som den nya tjänsten ska heta. Med några månaders arbete har man med den öppna programvaran VuFind kommit avsevärt längre med arbetet med centralindex och sökningar än med den kommersiella produkt man arbetade med i långt över ett år. Till och med bland biblioteksbranschens nördgäng där man tidigare varit kritisk är man nu nöjd eller åtminstone förhoppningsfull med att projektet ska lyckas. Att man på detta sätt kunnat tänka om är inte helt vanligt i vårt land, och ett hedervärt beslut, som snabbt visat sig vara klokt.

Inom museisektorn, biblioteken och arkivsektorn pågår dessutom som bäst stora projekt för utvecklande av enhetliga system, bättre tjänster och koordinering av metadataproduktion inom respektive sektor. En stor utveckling har skett, inte minst inom arkivverket. Jag hade inte vågat hoppats för ett år sedan att man från arkivverkets sida i dag redan bollar med ontologialternativ.

Hela tänket är nu äntligen på rätt spår inom ABM: öppenhet, samarbete, koordination, långsiktig planering och till och med länkning av data. Hur de två senare kombineras i informationssystemen återstår att se, jag anar eventuellt en liten utmaning där. Men det som ännu verkligen saknas är en explicit ansvarsfördelning gällande nationella ontologitjänster och finansiering för dessa. Jag hoppas våra vänner regeringen och statens it-avdelning ser längre än näsan är lång på denna punkt och fixar fram beslut och pengar snarast. Just precis nu behövs stöd för denna positiva utveckling som på sikt kommer att gynna vårt land på många sätt. (Mitt personliga karthagotjat, ursäkta ...)

Lite inspirerad av detta öppenhetstema ställde jag direktör Jukka Liedes från Kultur- och undervisningsministeriet frågan om hur man på ministeriet förhåller sig till Creative Commons-licenser. Eftersom dessa licenser används flitigt inom Europeana och exempelvis i Sverige tycker jag det kunde vara värt att upplysa folk om möjligheten att använda sig av dem också här. Vi har nämligen inom projekt Pondus märkt, att det är väldigt viktigt för att underlätta spridning av material att man explicit säger om det är okej att låna eller återanvända material på något sätt. Detta eftersom utgångsläget alltid är att upphovsrätten gäller också på webben och det faktiskt finns väldigt många människor som vill respektera den.

Direktör Liedes inställning var lite sval, beroende på att licenserna kommer från USA och baserar sig på privata initiativ i ett främmande juridiskt paradigm. Han påpekade att man lika väl kan uppnå samma sak i Finland genom att låta bli att kräva sin upphovsrätt och bara förhålla sig passivt. Mot detta vill jag ändå vidhålla det jag ovan sade: hur ska användaren på webben kunna veta om upphovsmannen tänker kräva sin rätt eller inte, om inget sägs i samband med objektet? Mer än juridiskt bindande är det just fråga om att informera om sin linje. Om man sedan ändrar sig i efterskott och saken prövas i domstol vet jag förstås inte hur det slutar, men ett visst skydd torde det ändå ge den som använt materialet i god tro enligt licenserna.

Att CC-systemet kommer från den anglosaxiska världen, med en alldeles annan logik som bygger på copyright är delvis också en fördel, åtminstone som jag uppfattar det. Det innebär nämligen att systemet torde hålla och fungera också i de länder som man mest förknippar med skyhöga ersättningskrav och dyra juridiska processer oberoende av om saker gjorts i god tro och med allmännyttiga avsikter eller om man avsiktligt varit ute för att stjäla eller skada någon. Inget hindrar förstås att man lanserar egna motsvarigheter till att frånsäga sig ekonomiska rättigheter till sina verk inom KDK och i Finland eller EU om man anser det vara bättre. Man verkade ändå ense om att det vore bra om det gick att i Finna tydligt informera om rättigheter för varje objekt. Inom Pondus har vi ändå funderat en hel del kring detta och så här tänker vi nu - och tar gärna emot kommentarer och synpunkter!

Uppdatering: Kaisa Kyläkoski har satt ihop en Storify av seminarietwittret.

De andras liv

I fredags såg vår lilla filmklubb den tyska filmen Das Leben der Anderen. Den handlade om övervakningskulturen i Östtyskland och hur en Stasiman började undanhålla information om människor han bevakade för att skydda dem. Och hur människor i möten med maktapparaten var tvugna att kompromissa och ge eller hålla inne med information i utbyte för att skydda sig själva eller sina närmaste. Livet var sällan svartvitt och alla var tvugna att göra avvägningar om vad som var bäst för en själv, för ens närmaste, i princip (rent moraliskt sett), för alla vanliga människor, för samhället.

I Europa i dag lever vi ju inte tillnärmelsevis under liknande förhållanden, även om det finns säkerhetspolitiska och framför allt kommersiella intressen, som på olika sätt försöker kontrollera och begränsa informationens rörlighet. Men också i dag är indvider tvungna att ta ställning till informationens värde som handelsvara. Jag har ingått avtal med Google och Facebook och många fler om hur informationen om mig kan användas. Varje sak jag skriver eller gör på webben är valuta för dessa företag. Jag ger information om mig själv och jag gör avvägningar om utbytet lönar sig. Jag skriver sällan om hur jag använder pengar, helt medvetet. Eller om mina barn med namns nämnande. Jag är medveten om att informationen om mig är en handelsvara och jag vill också ha en del av kontrollen. Men full kontroll får jag aldrig. Men jag är nöjd med de för mig värdefulla tjänster jag får i utbyte av dessa företag.

Det har sagts att information vill vara fri. En del har till och med tolkat det som gratis, men också motargument har förekommit. Det som jag själv tycker vore viktigt är att rätt parter fick ersättningar och att man inte på grund av storbolagens kommersiella intressen börjar bedriva censur. Och att man för forskningsbruk skulle kunna få tillgång och rättigheter till betydligt mycket mer information är i dag. Vi behöver oberoende och offentlig forskning och kunskap om vad som händer i vår värld, vårt samhälle och vår kultur. Just nu är en stor delar av sådan information i privata händer. I synnerhet de finländska upphovsrätts- och dataskyddslagarna är förskräckliga hinder för forskarna, hinder som borde vara enkelt fixade. Varför skulle inte forskare kunna hantera digitala material lika ansvarsfullt som de hittills hanterat pappersarkiv?

Ett litet filmcitat:



Filmen från 2006 är skriven och regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck och har fått en Oscar.

Digitalisering skapar inte upphovsrätt

Material som tillhör kulturell allmänning blir inte plötsligt belagt med ny upphovsrätt bara för att det digitaliserats. Så kunde vi ju inte ha det: det handlar om en nyutgåva, må vara i ett annat format. Men inte kunde det ju vara så att den som ger ut Divina Commedia i dag, plötsligt får copyright på verket?

Det här verkar ändå vara svårt att gestalta ibland. I Storbritannien har man av något outgrundligt skäl, kanske delvis beroende på en överlag annorlunda tradition på området, valt att gå emot denna rätt självklara och logiska princip. Den smått absurda logiken har ändå inte testats i domstol ännu. Dessutom finns en tradition av fair use i de anglosaxiska länderna. I Storbritannien finns också mycket tunga röster för öppen data.

Bilden här intill finns i RAÄs fotogalleri på Flickr och är markerad som public domain.

Men lagen är sådan att upphovsrätt uppstår om man behandlar materialet så att verkshöjd uppnås. Dessutom är man då fri att utgå från vilket material som helst - oberoende av upphovsrätt.

Ett exempel på detta är signaturen (?) Jed Fish bild som baserar sig på fotot ur Svenska Riksantikvarieämbetets samlingar. Jed har gjort bra, då han uppger ursprunget på fotot och länkat till det. Förutom att det ju är en del av hela poängen med verket, ger han credits åt den som tillgängliggjort materialet. Men här avslöjar igen Flickr ett problem: Det är svårt att identifiera upphovsrättsinnehavarna och ta kontakt med dem! Jag publicerar ändå här en liten kopia av bilden, som citat, för att illustrera vad Jed gjort. Visst är det ett nytt verk? Jag hoppas att ni i gengäld tar er tid att titta på originalet och bekanta er med hans andra bilder om ni gillar dem. Och så hoppas jag att Jed har förståelse för denna ofrivilliga marknadsföring.

Jag vill tacka Kaisa Kyläkoski och Anna Boman för tipsen! Idén till detta inlägg kom än en gång från twitter.

-- Uppdatering: Nu har Jed Fish gett sitt gillande och medgivande till citeringen - via Flickr. Trevligt.

Varför licens? Hurdan licens?

I upphovsrättslagen talas det om att tillverka exemplar. Det är nyckeln till upphovsrätten, det är där ersättningsskyldighet till upphovsmannen traditionellt har uppstått. I digitala sammanhang har det hela blivit lite besvärligt, eftersom det jämt och ständigt uppstår digitala kopior av verk, redan då man flyttar eller öppnar en fil. Google har kopior på allt som finns på webben (utan snack om ersättningar till någon) och de öppna webbarkivens status är "oklar", som det heter. I den finska lagen står det att "Som framställning av exemplar anses även att verket överförs till en anordning genom vilken det kan återges" - å andra sidan undantas kopior som utgör en integrerad och väsentlig del av en teknisk process eller som inte har någon självständig ekonomisk betydelse. Som synes är det hela lite problematiskt och snårigt i digitala sammanhang.

Generellt kan man väl anta att upphovsmän som publicerar sig är minst lika intresserade av spridning som av ersättning. Det första är ju dessutom en förutsättning för det senare.

Upphovsrätten är givetvis något som absolut bör respekteras. Jag ogillar tanken att man nog är färdig att betala för hårdvara och uppkoppling till storbolagen, men inte ersätta den som producerat innehållet - ett minst lika viktigt arbete. Men i många fall är spridning det viktigaste målet, inte minst om upphovsmannen fått ersättning för sitt arbete av allmännyttiga instanser, så som genom stipendier eller ur skattemedel. Då tycker jag personligen inte att det skapande arbetet skiljer sig mycket från annat arbete. Dessutom ger den allmännyttiga dimensionen ett ytterligare värde åt den insats man gjort. Att denna nytta förvandlats till något som kommersiella förläggare gjort storkovan på har lett till en i dag global rörelse för öppet vetenskapligt publicerande, Open Access.

I dag är det påkallat att man vid digitalt publicerande ägnar en tanke åt hur man vill att ens alster behandlas. Som ett ypperligt hjälpmedel kan man använda Creative Commons-licenserna, som också precis håller på att köra igång på allvar i Finland. Man kan läsa igenom de olika licensalternativen, vilket hjälper en att ta ställning till olika rättigheter man vill behålla eller dela med sig till vem som helst. Ett ännu enklare sätt att att fylla i frågeformuläret.

Utgångsläget för licenserna är att upphovsmannen alltid bör nämnas. I CC-licenserna anges detta med bokstäverna BY, men också denna rätt kan man avsäga sig. De andra nyckelrättigheterna är SA, dvs share alike (du tillåter bearbetning, men den som använder materialet ska dela det vidare på samma villkor) och NC, dvs non commercial.

Förbudet på kommersiell användning är något komplexare än man först kunde tro. Är man demokrati- och öppenhetsivrare är det lätt hänt att man utan närmare eftertanke förbjuder kommersiell användning: Jag vill väl inte att någon säljer vidare min artikel som jag nyss generöst delat med mig gratis? Eller fixar till mitt foto och gör pengar på det?

Gällande det första fallet: Ingen kan väl ta betalt för något som man också får gratis? Detta gäller i synnerhet data, myndigheter borde utan vidare tillåta kommersiell återanvändning. Det är det bästa sättet att få materialet förädlat och samtidigt stöda ekonomin som helhet. Detta är en sak man jobbat mycket hårt med inom det stora Europeana-projektet: att få data tillgängligt utan denna begränsning, så att man faktiskt kan maximera spridningen och sporra kreativ användning av kulturarv. Misstänksamheten hos kulturarvsintitutionerna är ofta skrämmande och man undrar ibland hur de egentligen ser på sitt uppdrag. Oftast finansierat med skattemedel, dessutom. Vad gäller forskningsresultat är valet av licens inte lika enkelt, och man bör kanske tänka lite längre. Heather Morrison har tagit upp en del aspekter i sin blogg.


Vad gäller fallet med fotografiet gäller delvis samma saker. Det är oberoende tillåtet att återanvända andras material - förutsatt att slutprodukten uppnår verkshöjd, dvs utgör ett självständigt konstnärligt verk. Jag vet inte om detta någonsin prövats i finsk domstol.

Upphovsrättslicens på webben

Den finska upphovsrättsorganisationen Kopiosto har i år lanserat en licensavgift som skolor ska betala bland annat för att kunna använda bilder och text från webben i undervisningen. Avgiften är 3,49 euro för grundskolelever och 7,09 för gymnasister . Med moms då, förstås. Man har till och med antytt att denna licensavgift skulle ha något att göra med forskning. Att fritt tillgängligt material inte kunde användas för seriös forskning? Det är fullständigt oerhört. Att man inte kunde forska i webben utan att betala för det? Hur mycket ska vi riktigt hugga oss själva i foten i vårt "informationssamhälle"? Om vi inte vet och lär om det, faller vi garanterat av utvecklingen.

Kopiosto verkar inte ha besvärat sig att översätta sidorna till svenska.

Hela resonemanget är absurt och jag har oerhört svårt att förstå hur man vid ministeriet kan ha tyckt att Kopiosto i detta skede kan representera alla som bloggar eller laddar upp bilder på Flickr, så väl inhemska som utländska människor och organisationer.

Så länge det inte finns någon takorganisation för alla bloggare exempelvis. Lagen säger nämligen:

Bestämmelserna om avtalslicens i denna lag tillämpas när avtal om användning av ett verk har ingåtts mellan användaren och en av undervisningsministeriet godkänd organisation som företräder ett flertal upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område. En licenstagare får med stöd av en avtalslicens i enlighet med licensvillkoren använda även sådana verk inom samma område vars upphovsmän inte företräds av organisationen.

Så det är rimligtvis inte en avtalslicens det handlar om. I praktiken överförs alltså i denna modell pengar (dessutom ofta av kommunernas surt förvärvade och knappa skatteintäkter) till en upphovsrättsorganisation som inte är redovisningsskyldig till dem som producerat materialet eftersom motpart saknas för stora delar av materialen.

Det har sagts att avgiften är en avgift som motsvarar de avgifter som uppbärs för tomma kassetter. Skillnaden är ändå rätt stor, principiellt, eftersom det är en så erhört mycket större del av foto- och textmaterialen som görs av "vanliga människor" som inte ens går att spåra. Det handlar om en underlig extra skatt, som betalas med skattemedel till en organisation som representerar en handfull aktiva människor.

Pengarna borde ju i så fall rimligtvis gå tillbaka till offentliga, gemensamma pengar! Eller kanske man kunde tänka sig en så radikal tanke, att man kunde understöda utbildning och forskning genom att låta dem använda material gratis? Och kanske spara in lite administrationskostnader på kuppen?

Det kan ju dessutom till och med hända att någon, som lagt upp något öppet på webben, har tänkt att han gör det för allmännytta, av glädjen att dela med sig och ge något till sina medmänniskor?

Tänk på det, tre och femtio betalar vi till Kopiosto per barn för att de i skolan ska kunna titta på något finns öppet tillgängligt på deras hemdator. Är det faktiskt såhär vi ska ha det?

Funderar själv på om jag nu borde a) kontakta Kopiosto för att få ut min del av uppburna avgifter bara för att se vad som händer eller b) lägga upp den CC-licens jag redan länge tänkt sätt hit.

Om webbsökindex

Webbsökningar har blivit ett oumbärligt verktyg för att kunna hitta information på webben. Så oumbärligt att man egentligen aldrig ifrågasätter det faktum att de som levererar söktjänster kopierar allt material på webben, sparar det och indexerar det. Oberoende av vem som äger hurdana rättigheter till innehållet. Logiken är att till exempel Google sparar innehållet endast en begränsad tid och i princip ger ut endast sökresultat som kan anses vara citat. Därför bryter man inte mot upphovsrätten. Fast i praktiken kommer man ju också åt det material som finns cachat inklusive hela bilder, och väl är ju det, för både trovärdighet och informationssäkerhet.

Utan indexeringen skulle webbsökning vara ett fåfängt företag. Att kommersiella företag tillåts göra kopior och vidareförädla dem ger en stor allmännytta. Eftersom företagen inte heller gör direkt business på själva materialen, har man egentligen inte brytt sig om att gnälla om saken. Den enorma vinst som Google gör kommer så indirekt från material som andra äger upphovsrätten till att man ignorerat det. Det är alltså tillåtet enligt erkänd praxis att kopiera material från webben för "eget bruk", också för företag. Däremot kan man inte sälja materialet vidare.

Ur arkiv- och kulturarvsperspektiv är det problematiskt är att arkiv inte utan vidare anses ha samma rätt. I Finland har Nationalbiblioteket ensamt fått uppdraget att samla in webbsidor i det Nationella webbarkivet. Andra arkiv som samlar material bör ha avtal med rättighetsinnehavarna oberoende vad man avser göra med webbmaterialet. Alltså fastän man bara skulle spara kopiorna och lagra dem i väntan på att upphovsrätten går ut.

I de offentliga webbarkiven sparas en liten ytskrapning av alla webbsidor. Man kan besöka Internet archive, som i princip använder samma teknik som det finska webbarkivet, för att se hur material i webbarkiv ser ut och vad där egentligen finns. Det ironiska är att europeiska webbarkiv inte finns öppet på nätet, eftersom man valt att följa absurda tolkningar av upphovsrätten i EU. Det långsiktiga bevarandets krav gör också att funktionaliteten är begränsad. Arkiven är inte heller uppbyggda med tanke på den typen av gruvdrift i data som gjort exempelvis Googles häpnadsväckande språkteknologiska utveckling möjlig, trots att det säkert skulle gå att bearbeta materialet för dylika forskningssyften.

En fråga som inställer sig är också om man kunde tänka sig att komplettera de nationella webbarkiven med söktjänsternas index och cachade material med jämna mellanrum. Kunde dessa material omfattas av friexemplarslagen och producenterna av söktjänsterna åläggas att lämna kopior av materialen för bevarings- och forskningssyften?

I nuvarande situation har samhället låtit de kommersiella bolagen diktera villkoren för hur digitala material används. Vore det läge att se till allmännyttan och ge offentligt finansierande kulturarvsorganisationer minst likadana rättigheter som företagen tagit sig? Man kan väl göra det utan att marknaden drabbas eller förvrängs.

Väl är att den superba organisationen IFLA har åtagit sig att försöka korrigera vissa snedvridningar i upphovsrättsavtalen. Det kan väl göras utan att skaparna av innehåll blir lidande. Det är viktigt att förstå att biblioteken, Europeana och andra aktörer som arbetar för fri tillgång till information inte vill motarbeta eller ifrågasätta kreativa personers immateriella rättigheter till sina skapelser. Dessa rättigheter är helt förenliga med allmännyttan. Det gäller bara att få lagstiftningen att beakta också de allmännyttiga organisationernas möjligheter att verka för allmännyttiga ändamål också i det digitaliserade samhället.

Är minibilder metadata?

Europeana för en verklig kamp för öppenhet och tryggandet av kulturell allmänning. Samarbetet med Creative Commons resulterade i en "licens" för allmänning. Tanken är skydda fritt material som digitaliseras från att hamna under olika licenser och upphovsrätter. Copyright uppstår ju som bekant inte heller då man digitaliserar material.

Agendan är politisk. Man vill stärka den europeiska kulturen och ekonomin genom att främja tillgången till information av hög kvalitet. Allt material som finns i Europeana (alltså fysiskt dvs metadata, länkar och även minibilder, dvs thumbnails) är i princip allmänning. Europeana driver en mycket framsynt, pragmatisk och modern syn på digitala material.

Problemet är, som vanligt, att lagstiftningen och dess begrepp och premisser är från gångna sekler. Till exempel är det helt löjligt att museer och andra instanser drar sig för att distribuera förhandsvisningsbilder eller till och med minibilder av konstverk på grund av eventuellt oklara upphovsrätter. Europeana erbjuder till och med möjligheten att ha förhandsvisningen på den egna servern. I bästa fall hänvisar man till saker som upphovsrätter. Ännu osakligare svepskäl har hörts. Lyckligtvis finns det kulturarvsorganisationer som rakryggat tar sin uppgift på allvar: kulturen tillhör oss alla. I synnerhet om den omhänderhas med allmännyttiga medel.

Man måste också våga ge användare ansvaret för att respektera copyright där den finns. Kunde man eventuellt i denna världen, i denna tid, anse att upphovsrätten av ett verk inte sträcker sig till en minibild? Det skulle göra livet bra mycket enklare och också ge bättre synlighet för upphovsrättsinnehavaren. Det vore väl en bra sak? Företag agerar gärna på ett sätt som prövar gränser på detta sätt. Men inom arkiv, bibliotek och museer är man ofta mer räddhågsen. Och missar en massa chanser. I värsta fall försvinner delar av den kulturella allmänningen, om man inte ger den fri på webben.

Tillgång är inte det samma som återanvändning. Återanvändning är inte det samma som missbruk. Inte ens fast man gör business på den. Business är tjänster, innovation och arbete för folk.

Medietanken och upphovsrätt

I det första på ett längre tag medvetet skapade "svenska rummet" i Helsingfors, det så kallade G18, ordnas på torsdag och fredag denna vecka en festival under rubriken Medietanken. En av drivkrafterna är Ingrid Svanfeldt, som arbetar med projektet Video i klassen, som går ut på digital storytelling i skolor. Projektet är viktigt. Dagens och morgondagens människor behöver inte bara kunna skriva och läsa text, utan borde kunna hantera en mycket större kommunikationspalett.

Torsdagseftermiddagen användes på bland annat upphovsrättsfrågor, medan kvällen och fredagen ägnas åt film. Viveca Still, upphovsrättsråd från Undervisnings- och kulturministeriet, talade ingående om frågeställningar som lärare stöter på i sitt arbete. Bland annat begränsas finska lärares arbete av tolkningen av klassrummet som ett offentligt rum. Å ena sidan visar sig lagen vara mycket vag och svårtolkad på många ställen. Vid tvister måste man i slutändan ofta antingen ty sig till specifika avtal som gärna ingåtts skriftligt i god tid eller beslut (fi) som bedöms från fall till fall.

I princip ligger ju ansvaret på den som använder material, samtidigt som det finns vissa gränser för vad som kan anses rimligt gällande hur noga man till exempel kan förväntas ta reda på om enskilda material som finns fritt på webben. Sunt förnuft måste ändå användas i varje vända. Lärare har ju ofta tillgång till trygga material och kan också långt använda sig av citaträtt. Det är trots allt förstås bra om lärare tar det säkra för det osäkra och föregår med gott exempel. I Finland är domar och ersättningskrav skäliga för enskilda personer som slutkonsumenter, till skillnad från hur man i USA använder ersättningar i avskräckande syfte.

Det var också roligt att se att upphovsrätten fick ett starkt stöd i den paneldebatt som ordnades. En av de starkaste förespråkarna för copyrightersättningar var i själva verket den yngsta debattören, en gymnasist. Piratpartistens största problem verkade vara diskrepansen mellan "folks allmänna rättskänsla" och lagen. Han har visserligen en poäng, men det gynnar nog inte saken att blanda in amerikanska rättsfall. Dessutom verkade panelisterna eniga om att det sakta håller på att etablera sig strukturer för både fria material och sådant man tar betalt för. Den största orimligheten i det nuvarande systemet är utan tvivel de absurt långa skyddstiderna.

Min personliga åsikt är att stora problem finns i att man inte beaktat kopieringens och användningens syften tillräckligt i lagen. Det finns inte heller ännu, enligt vad jag känner till, ett etablerat förfarande vid copyrightbrott som gjorts oavsiktligt eller i allmänhetens intresse. Detta drabbar forskning och kulturarvsorganisationer ganska illa, och därigenom hela samhället.

Själv är jag tveksam till automatiska heltäckande licenser för exempelvis övergivna verk. I stället kunde man lagstifta om en rimlig ersättningsnivå i fall en upphovsrättsinnehavare infinner sig och vill ha ersättning för material som publicerats på webben utan kommersiella intressen. Om regler fanns, kunde minnesorganisationerna faktiskt ta på riktigt ekonomiskt kalkylerade risker. Nu förhindrar osäkerheten mycket material från att publiceras, också sådant som tillhör kulturell allmänning eller vars upphovsrättsinnehavare skulle vara villiga att avstå från rättigheterna om de tillfrågades. Förhoppningsvis är kutymen i Europa på väg ditåt.

En motivering för allmän licensiering vore om inkomsterna gick till en stiftelse som faktiskt skulle understöda konstnärer och andra upphovsmän genom stipendier och understöd. Då kunde man kanske frikoppla den rena politiken från konsten, på ett liknande sätt som man frikopplat public media från riksdagen i Finland. I slutändan betalas ju ändå en stor del av upphovsrättskostnaderna av statliga organisationer, alltså med skattemedel. Men hur som helst är det någon som sitter och bestämmer vilken konst är värd att stöda. Det problemet är svårare att komma ifrån.

Hårdskivor för musik- och filmkopior?

I Finland uppbärs, liksom i många andra länder, en ersättning för de audiovisuella material som folk har rätt att kopiera för eget bruk i form av en avgift som finns inbakad i priset för t ex tomma cd-skivor. Man tänker sig att det handlar om förlorad ersättning för upphovsmännen. Huruvida detta egentligen är fallet kan man ifrågasätta. Faktum är att avgiften i praktiken, för dem som ens varit medvetna om den, mentalt på många sätt förvandlats till någon sorts kollektivt straff för piratism. Och så känns det ju onekligen. I min iPod tror jag att snart sagt all musik är sådan jag själv köpt. Dessutom ingår det ett visst antal kopior i affären jag gjort också då jag köpt musik från iTunes. Det känns därför nog orättvist att jag från och med 1.1.2011 skulle vara tvungen att betala en 10 euros avgift för kopior jag aldrig gör om jag köper en mp3-spelare eller iPod.

Ännu mer absurt ter sig det hela då det gäller externa hårdskivor. Åtminstone har jag aldrig i mitt liv sparat film på en extra hårdskiva. Lyckligtvis utsträcks inte avgifterna, som internationellt sett verkar höga, att gälla vanliga datorer eller telefoner. Hur många lyssnar på musik direkt från en extern hårdskiva, eller ens datorn (ok, Spotify undantagen)?

I bakgrunden finns förstås upphovsmännens behov av ersättning och tryggad inkomst. På kulturfältet är man extremt besviken på ministeriets nya förordning. Å andra sidan har den nya logiken för uppbärandet retat upp en stor opinion på webben. Ministeriet har inte haft en lätt sits.

I grunden finns samma problem som återkommer ständigt i digitala sammanhang: det är i praktiken ohållbart att försöka överföra upphovsmannaskapet och upphovsrätten in i webbåldern utan förändringar. Konceptet funkar inte. Vi behöver nytänkande. Kopior kan inte räknas längre. Återanvändning är norm. Beslutsfattarna talar gärna om att främja kreativitet och innovationer, men när det kommer till kritan försöker man ändå, i äkta disneyanda, kontrollera och debitera (åter)användning av kultur. Alltså stävjar man kreativitet. Och glappet mellan lagstiftarnas och medborgarnas uppfattningar vidgas. Inte bra.

Missförstå mig rätt: folk ska inte behöva jobba gratis. Absolut inte. Men varför helt enkelt inte införa en skatt och ge mer stöd från staten till konstnärer? Varför denna show som bara gör alla parter arga? Upplägget måste vara fel.

Nytt märke för kulturell allmänning

I fredags lanserade Creative Commons ett nytt copyright-märke i samarbete med Europeana. Det är särskilt avsett för kulturarvsinstitutioner och andra som sysslar med digitalisering av kulturell allmänning. Problemet har nämligen varit att det inte funnits någon lämplig CC-licens att använda, eftersom upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering i normala fall. Därför har man inte kunnat använda märket med vilket man avsäger sig upphovsrätt.

Genom att använda det nya märket gör man det alltså möjligt att trygga att det digitaliserade materialet fortsätter att finnas till som inspiration och råvara för nya kreativa projekt. Som Liam Wyatt sade på Open Culture-konferensen: "All användning av kultur är återanvändning. Varför vara så rädd för det?" Jag hoppas innerligt att det nya märket modigt tas i flitig användning av alla som sysslar med digitalisering av gamla material.

Hej, varför skall vi betala om ingen ens ber om det?

I går samlades mer än femtio engagerade personer i Undervisnings- och kulturministeriets Jukolasal för det Nationella digitala bibliotekets synergidag. Projektets aktualiteter presenterades inom det olika delområdena. Utvecklingen av kundgränssnittet är nu i avgörande skeden och inom PAS-projektet för digital långtidsbevaring börjar slutrapporten för det första, utredande skedet ta form. Några revolutionerande nyheter presenterades inte, åtminstone för dem som varit närmare involverade. Själv twittrade jag via SLSArkiva.

Senare på eftermiddagen behandlades det gemensamma nationella kundgränssnittet, uttryckligen ur användarperspektiv, vilket varit högt på den principiella agendan från början. Efter en presentation av intervjumaterial kring möjlig användning och förväntningar av stud. Ville Lavikainen delades gänget under ledning av användbarhetsgruppens ordförande Eija Liukkonen upp i fyra grupper som åtog sig var sitt tema: gränssnittets utseende och innehåll, presentationen av sökresultaten, hanteringen av social metadata, samt en grupp, där jag själv deltog, där vi gick igenom och utvärderade utseendet på några motsvarande europeiska portaler. Det kunde konstateras att man sist och slutligen hade en rätt enhällig åsikt om hur det hela borde se ut. Visionen landar ganska nära nuvarande Europeana. Vad gäller presentationen av sökresultat hoppas jag personligen att man också kunde erbjuda mer grafiska presentationsformer i både Europeana och NDB.

En sak som också tangerades under dagen var upphovsrätter. På EU nivå sysslar man tydligen med att försöka få fram någon lösning för övergivna verk, som möjligen kommer att basera sig på licensiering av en stiftelse eller motsvarande. Inom Europeana har man å sin sida publicerat en deklaration om kulturell allmänning. Det är i praktiken ett upprop till minnesorganisationerna att värna om den kulturella allmänningen. Man påpekar att upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering och man reagerar mot det allt populärare konceptet att låta en kommersiell aktör digitalisera material mot begränsad tillgänglighet.

Man kan konstatera att det finns väldigt mycket material med mer eller mindre oklara upphovsrätter, inte minst i arkiv. Samtidigt lever vi i en värld där, som Lavikainen konstaterade, folk i allmänhet har väldigt lite förståelse för att allmännyttiga organisationer pantar på digital information. Vi lever i en värld med Wikipedia och YouTube. Jag undrar ibland om de personer som tramsar mest om upphovsrätter alls förstår detta: verkligheten på nätet är nästan helt oberoende av gamla uppfattningar om copyright. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är bra i alla lägen, men lite användning av sunt förnuft ibland skulle inte skada. Producenter av digitaliserade material är ofta väldigt, väldigt rädda för påföljder uppskrämda av jurister, i vars intresse det ju inte heller nödvändigtvis ligger att tona ner oklarheter. Själv upplever jag detta som närmast absurt, då det gäller allmännyttiga minnesorganisationer.

Det ser i dag ut som att arkivens behov av att skapa digitala exemplar för sin verksamhet kan beaktas, men allt begränsas till arkivens fysiska lokaler. Europeanas deklaration poängterar att ingen ny upphovsrätt uppstår vid digitalisering av material. Material som tillhört allmänningen innan digitaliseringen kan alltså läggas ut på webben om inte andra förbehåll finns. Min åsikt är att det de facto bör läggas ut. Fritt. Att grunda ett licensieringssystem för övergivna verk kommer sannolikt att höja kostnaderna för publicering på nätet för både arkiv och bibliotek, frågan är till vilken nytta? Resultatet kommer nämligen bli antingen att man låter bli att lägga ut material eller att man måste skära ner annan verksamhet, samt att vi ytterligare snärjer in oss i en oändlig avtalsdjungel.

Grundfrågan är egentligen på vilket sätt upphovsrätten eller konsumenternas ansvar förändras bara för att ett verk är i digital form? Och vilket ansvar kan man lägga på en organisation som förmedlar information i god tro och för allmännyttiga syften utan kommersiella intressen? Borde inte myndigheter och politiker stöda maximal tillgång till information och stifta lagar som ger möjligheter att publicera t ex övergivna verk med skäliga villkor, alltså skydd mot orimliga krav?

Tankar om kultur och konst

Undervisningsministeriet har begärt utlåtanden om ett förslag till betänkande om kulturens framtid. Leif Jakobssons har fungerat som ordförande för arbetsgruppen. Det är glädjande att man genast i början deklarerar att kulturen och konsten har ett egenvärde.

I förslaget läggs stor tyngd vid kreativitet. Det sägs att kreativitet innebär att förena saker och betydelser på nya sätt, att en förutsättning är mångfald och flexibilitet (s. 19). Samtidigt betonas på flera ställen upphovsrätternas betydelse, utan att beakta att man genom lagstiftning avsevärt har försvårat och ytterligare kan försvåra verksamheten för tredje sektorn och minnesorganisationernas möjligheter att erbjuda kanaler och innehållsliga resurser som behövs för kreativt arbete. Att verkligheten i dagens webb 2.0 värld satt copyrightkonceptet i gungning bemöts inte på något innovativt eller ens konstruktivt sätt. Betänkandet borde ta ställning till hur man på bästa sätt kan stöda kreativ verksamhet i den nya webbekonomins era, dvs hur trygga 1) utkomst och 2) kreativitet för dem som inte skall låta sig styras av kommersiella kortsiktiga intressen.

Det finns en spänning mellan den resurs som benämns "slowness" och den trygghet man vill erbjuda för människor inom branschen i förhållande till de i betänkandet uttalade kraven på ökad flexibilitet och nya finaniseringsformer. Problematiken tangerar föregående fråga: det behövs konkreta förslag även på hur man kan främja den arbetsro som t ex konstnärer behöver. Att betänka är också att man inom forskningssektorn sammankopplat offentlig finansiering med tillgängliggörande av resultaten utan kostnader för användaren. Vad gäller andra typer av skapande verksamhet har detta effektivt blockerats av underhållningsindustri och konservativa, eller snarast reaktionära, fördomar mot webbekonomins annorlunda logik. Det paradoxala är att konstnärer som borde vara kritiska faktiskt låter sig duperas i frågor som gäller upphovsrätt.

Klart är i alla fall att också staten måste ta sitt ansvar och att det innebär kostnader som inte ger direkt mätbara resultat. Ännu mindre än satsningarna på idrott.

Övergivna verk

På engelska heter det orphaned works. Nej, det handlar inte om Dickensromaner, fast det var min första association. Det är verk som har oklar upphovsrätt, något som tyvärr verkar bli allt mer allmänt. Ett av problemen är att sådana verk blir omöjliga att publicera, trots att de skulle glädja många. Bibliotek och arkiv är fyllda med intressanta material som man inte kan lägga ut på webben eller ge till någon för publicering. Ofta är dessutom det kommersiella värdet av dessa material litet, att lösa in upphovsrätterna eller betala ersättning skulle vara en liten bråkdel av kostnaderna. Om man visste vem man skall förhandla med. Men nu blockeras alltså användningen fullständigt. En brittisk rapport målar framtidens kulturarvssituation i dystra färger, om inga åtgärder vidtas. Det finns en bra podcast också.

Det skulle behövas en lagstiftning som gjorde det möjligt att publicera sådana material och en kutym för hur man går till väga om någon sedan dyker upp och gör anspråk på upphovsrätten. Lagen borde skarpt skilja på kommersiell och icke-kommersiell utgivning.

På svenska har man tydligen lanserat den klumpiga direktöversättningen "föräldralösa verk" t ex bland fotografer. Själv skulle jag förespråka varianten "övergivna verk". För ett visst ansvar måste överföras på upphovsmannen då det gäller digitala material i synnerhet.

Det är alltså två saker som måste göras: dels måste lagarna uppdateras, dels måste användning av metadata bli en självklarhet för dem som vill göra anspråk på upphovsrätt.