Att se vidden

Undervisnings- och kulturministeriet har en vision om att över hälften av de unga år 2030 ska ha högskoleutbildning. Idag är det medelåldersbefolkningen som har den största andelen utbildade, vilket kanske borde oroa lite. Samtidigt har andelen högskoleutbildade länge varit stadigt, men långsamt, växande.

Det är helt entydigt att det att vi har universitet på olika håll av landet bidrar positivt till både utbildningsnivån i regionerna och till ekonomin: universitet hämtar både aktiva människor och investeringar till sitt närområde. Alla universitet behöver inte vara toppuniversitet. Man kan göra utbildning och forskning av riktigt bra kvalitet utan att placera sig på rankinglistor. Hur frestande det än kunde vara att koncentrera verksamheten och satsa allt på topp istället för på bredd, borde man ha visheten att motstå detta. Bredd i utbildning och grundforskning gör oss mindre sårbara och sprider bildning, kunnande och välfärd. Om vi bara kunde se det som ett egenvärde, istället för att utgå från att man "måste" effektivera, rationalisera och strömlinjeforma allt. Optimering är inget för vetenskapen, för bildningen är det rent gift, eftersom det innebär ständig pressas till att välja bort det som inte ger omedelbar och mätbar nytta.

Ministeriets vision inger alltså hopp. Låt oss äntligen ge universiteten, den högre utbildningen och forskningen ro att blomstra och sprida välfärd och välmående.

Värdet av utbildning

“TIVI-O-AALTO unconference” by Hans Põldoja
 is licensed under CC BY 2.0

Det är ju så att vår ekonomi förväntas räddas av hög kompetens och export. Det förutsätter att vi har folk som har internationella nätverk och en vana att fungera i mångkulturella sammanhang. I Finland har vi exceptionellt lite invandrare och utlänningar. Det betyder att vi sannolikt också har färre människor ute i världen som vet ett jota om Finland och färre här i landet som har starka insikter och nätverk i andra länder och kulturer. Det här är saker som är en enorm betydelse: internationella nätverk och kulturell kompetens. Business is people är ett slitet mantra, men nog är det alltid en lägre tröskel att ha att göra med människor man känner, man förstår. Man kan till och med köpa för lite dyrare av någon man känner personligen och uppskattar.

Vi har också sett hur utlänningar i vårt land kan uppfattas som skrämmande och farliga, ofta på lösa boliner. Det handlar om fenomen som anses nya och främmande. Vi är socialt ett rätt försiktigt folk. Därför är det av ett mycket stort värde på många sätt, om vi kan skapa miljöer som inte är kulturellt homogena, hermetiskt slutna sannfinska rum. Det är en verklig tillgång att inte vara rädd för det annorlunda och främmande, utan att lära sig att kunna och våga tala främmande språk, kommunicera, försöka förstå och arbeta tillsammans.

År 2015 minskade antalet utländska studenter vid finländska universitet. Den riktningen är definitivt fel, men inom högskolevärlden har utvecklingen de senaste åren över lag gått i en god riktning. I synnerhet inom teknik och konst finns det mycket utländska studerande, vilket alldeles garanterat skapar en miljö för en god och mångsidig utbildning och personlig utveckling. Aalto universitet, Konstuniversitetet och Helsingfors Universitet är stora och har åtminstone inom vissa fält en internationell, intellektuell miljö som också motsvarar dagens arbetsliv. Huvudstadsregionen har å andra sidan annars också den mest kosmopolitiska profilen.  Det finns orter i vårt land där andelen människor med utländsk bakgrund är under en procent, varför det är ännu viktigare att universitet och yrkeshögskolor på andra håll i landet lockar till sig ens den handfull av utländska studenter det gör. Att ha en relation till en indisk eller kinesisk kollega (oberoende av var hen är verksam i framtiden) kan på sikt vara en viktig tillgång inom många professioner.

Att diskutera i termer av skattebetalare och kostnader för enskilda studenter eller examina och "vem betalar utbildningen" är otroligt snävt. Man missar ju helt att se på utbildningen och bildningen som resurser för hela samhället. Det sociala och kulturella kapitalet vid den högre utbildningen som nationellt kapital har ett värde i sig, men också ett ekonomiskt värde på sikt, om man studerar verkligheten lite utanför exceltabellerna. Det handlar om att skapa förutsättningar för välmående, diversitet och genom det framgång både individuellt och nationellt. Jag har oändligt svårt att begripa att liberala krafter i stället vill förespråka mera reglering och byråkrati. Dessutom med ytterst svag evidens. Varje utländsk studerande som tar sig till vårt kalla land är en gåva och en framtida tillgång som vi ska ta vara på, även om det inte syns på sista raden i år eller ens nästa år.

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Nedmontering

OECD har en längre tid påpekat att utbildningsnivån i Finland är på väg nedåt. Den politiska målsättningen här har redan länge varit att utbildningen ska vara snabb, effektiv och betjäna arbetslivet. Det har haft båda goda och dåliga sidor. En sämre sida har varit den enorma stress många ungdomar måste leva med och det faktum att onödiga intellektuella exkursioner faller bort i och med brådskan. Det finns rätt lite flexibilitet och förståelse i högskolesystemet i dag. Man måste mogna väldigt tidigt,  vara effektiv och veta vad man vill.

Nu föreslås också ett "experiment" med ännu större valfrihet i gymnasiet, som redan i och med de senaste studentexamensreformerna  blivit mycket mindre allmänbildande. Faktum är att det är femtio gymnasier, alltså 15% av skolorna som kan gå med. En inte oansenlig andel av gymnasisterna kan drabbas av försämrat kursutbud och färre möjligheter till studie- och yrkesval i senare i livet. För att inte tala om en sämre allmänbildning. Allmänbildning som kunde hjälpa en till exempel till kritisk mediekonsumtion. Eller kritisk läsning av politisk propaganda och dumheter. Bland andra historielärarna har kritiserat försöket, men för döva öron. Försöket kommer att inledas redan nästa höst.

Avsikten ska vara att gymnasiet är allmänbildande och ger en god grund för livslångt lärande, säger beslutsfattarna. Ja, man får hoppas att ungdomarna självmant studerar också den andra linjen. Idén om att man behöver grundligare kunskaper antingen i humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen ger ju minsann goda förutsättningar till upptäckarglädje senare i livet. En humanist kanske mår bra av att förstå lite genetik för att ta ställning till saker som gäller vårdbeslut, mat eller mediciner. Och en naturvetare kanske mår bra av att kunna några språk eller veta något om samhället och dess utveckling. Man kan ju alltid läsa på frivilligt på eget initiativ senare, om man hinner och orkar. Det kan bli många insikter som kommer senare i livet. Hoppas inte för sent.

Omstöpning av humanistisk utbildning och forskning?

Riksarkivarie Jussi Nuortevas utredning om hur den strukturella utvecklingen och profileringen av humaniora kunde gå vidare har för några dagar sedan blivit färdig och publicerats av universitetens samarbetsorgan Unifi. Undervisnings- och kulturministeriet har redan en längre tid försökt styra universiteten mot "profilering" (och i förlängningen givetvis "bortval"). Unifi har beställt en hel serie utredningar om läget och möjliga utvecklingsstigar inom olika områden, vilket har påverkat Nuortevas fokus så att exempel samhällsvetenskaper och filologi lämnats utanför. Med tanke på frågor om infrastruktur gör det att helheten inte blir så täckande som den skulle må bra av, men infrastrukturen för digital humaniora som helhet kräver annars också en utförligare genomgång för att kunna utvecklas på ett ändamålsenligt sätt, och den hör kanske inte hit.

Nuorteva argumenterar mycket bra för vikten av humaniora. Han påpekar att ensidiga satsningar på hårda, "nyttiga" vetenskaper med mätbara, direkta ekonomiska resultat kan leda till ojämlikhet och försvagade sociala strukturer och bristande förståelse för värderingar och kultur. Därför hotar en sådan skevhet också samhällets förmåga att utnyttja deras resultat. Han lyfter också fram att humanister har sämre sysselsättningsgrad inom ett år efter examen än de flesta andra högskoleutbildningar. Själv är jag lite frestad att säga att man också borde fråga hur lyckliga eller nöjda människor är med sitt liv tio år efter att de utexaminerats ...

Nuorteva pläderar för tydliga satsningar på digitalisering, där vi ligger på efterkälken jämfört med våra nordiska grannländer. Lyckad digitalisering kräver god kompetens både vad gäller teknik och samarbete och internationellt samarbete. Även långsiktigt digitalt bevarande är viktigt enligt Nuorteva, som anser Initiativet för öppen forskning och vetenskap har en viktig funktion att fylla då det gäller koordinationen av arbetet.  Utredaren föreslår att det grundas kompetenscenter för digital humaniora vid universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg och Åbo.

Förslagen som handlar om att sätta ordning på olika institut och utveckla utbildning och tenure track system är inte överraskande utan verkar följa allmänna linjedragningar som jag ser det. Som Nuorteva påpekar har många institut uppstått kring engagerade enskilda forskare, vilket gör att jag på sätt och vis är lite tveksam till att börja tukta dem. De fungerar kanske ibland som miljöer som ger dessa forskare utrymme och frihet att arbeta på mera nydanande sätt utanför etablerade hierarkier och strukturer. Så jag hoppas det inte blir ett självändamål att integrera dem i fakulteter på alla håll. Det kan tänkas att det har också negativa effekter vad gäller mera kreativa och dynamiska grepp.

Vad som gör mig särskilt glad är att riksarkivarien lägger så mycket vikt vid finskan, svenskan, samiska språk och även ryskan. Publicerandet för inhemsk publik är mycket viktigt inom humaniora, inte minst för samhällets egen skull. Därför måste man värna om det och till exempel beakta monografiproduktionens särdrag bättre.

Vidare rekommenderar Nuorteva att Konstuniversitetet flyttar till Otnäs och tar med sig filmvetenskapen, men förblir en egen högskola. Konstutbildningen kunde enligt honom också utvecklas vid Lapplands universitet, men läggas ner vid Östra Finlands universitet. Däremot föreslår han att Östra Finlands universitet tillsammans med Helsingfors universitet och Åbo Akademi kunde sköta teologin.

En intressant idé, som går något emot vad man själv tänkt sig i Helsingfors, är att grunda en ny helhet för kognitionsvetenskap. Nuorteva har tydligt sett värdet av den otroligt fina semiotiska skolan vi har i Helsingfors och som blivit skamligt illa behandlad med tanke på dess internationella nivå. I Nuortevas vision kunde man slå ihop estetik, erfarenhetsforskning, kognitionsforskning och semiotik till en mångdisciplinär ny enhet med internationell potential. Det låter intressant och spännande i mina öron. För övrigt tycker utredaren att de små "orkidé-ämnena" skulle vinna på att samlas i Helsingfors.


Nu blir det intressant att se vilka reaktioner som kommer på utredningen.

Hej, vi testar!

I Silicon Valley har man väl hållit på med fail fast-konceptet redan till lust och leda. Att åstadkomma utveckling snabbt och effektivt kräver att man upptäcker fel i ett tidigt skede. Helst innan man planerat ett jätteprojekt med gigabudget med spikade lösningar från början till slut. Det kräver att man testar halvfärdiga idéer. Också i vårt land har man nappat på detta så väl, att det nu finns inskrivet i regeringsprogrammet. Till saken hör att man bör veta när det lönar sig att testa och vilken risken är. Den sistnämnda ska vara överkomlig, helst mycket liten.

I dag fick jag vara med på yrkeshögskolornas Liike-seminarium, där man diskuterade samarbets- och utvecklingsprojekt som man bedrivit både internationellt och över sektorgränser. Diskussionen gick mycket kring den "försökskultur", som lanserats i regeringsprogrammet och verkar vara ett finländskt påfund (ordet alltså). I ett samhälle där vi storknar i alldeles för många och stora projekt är det visserligen välkommet med en lite smidigare ansats. Särskilt bra passar den förstås just i ett sammanhang av tillämpad forskning och utbildning, det vill säga i yrkeshögskolor. Eftersom poängen i första hand är att lära sig. Man lär sig ofta väldigt mycket av misslyckanden.

Särskilt fina var utvecklingsdirektören från Sydöstra Finlands YH Kalevi Niemis inledningsord. Han utgick från Sara Heinämaas text i Helsingin Sanomat om hur betydelserna håller på att urholkas i vårt samhälle och vår offentliga debatt. Niemi ställde den viktiga frågan om varför yrkeshögskolorna egentligen finns. Heinämaa varnar för hur fokus allt mer ligger vid oväsentligheter. Strukturer och floskler förvandlas till självändamål och vi riskerar mista en samsyn om vad som är bra och eftersträvansvärt. Niemi konstaterade att utbildningen finns till för samhället. Det goda livet var också ett begrepp som återkom under dagen. I tider av ekonomisk osäkerhet tycker jag det är allt viktigare att man förstår att det faktiskt är det viktigaste (och inte det samma som vinst eller tillväxt).

Det bästa vi kan göra är att ge unga människor erfarenheter och kunskap att bygga på och mod och vilja att testa på olika saker. För vi vet faktiskt inte hur världen ser ut om tio år eller femtio, då dessa studenter ännu förhoppningsvis är i arbetslivet. Därför var det fint att se den drive som fanns och den tro på styrkan av samarbete och mod. Fast vi måste igen akta oss för att fästa oss för mycket vid formen och metoden. Målet är det viktiga.

Sitras film från 2012

Humanister, humanister

Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet firar i år 375-årsjubileum. Diskussionen om vad flummiga humanister gör för nytta har ju varit pågående ett bra tag. Vi har ju dessvärre fått se riktigt dumma beslut i världen. Nu är det ju nämligen så, att världen faktiskt är ganska flummig och samhället och allt är helt enkelt omöjligt att förklara och hantera med naturvetenskaplig precision. Därför behöver vi både konst, humaniora och samhällsvetenskaper.

Om man är ute efter "nytta" är ju ett sätt att närma sig frågan var humanister är verksamma i samhället i dag. Det är typiskt att humanistisk utbildning inte alltid är en yrkesutbildning, utan en allmän utbildning i kritiskt tänkande och analysförmåga i komplexa och svårgreppade frågor. Det är en utbildning i att kunna förstå vad som händer och att kunna kommunicera. Därför hittar vi också humanister på alla sektorer, ofta som chefer eller sakkunniga.

Mycket klarsynt skriver Sharon Rider om varför humaniora är en smart investering. Den ger nämligen framför allt redskap som är användbara oberoende av bransch eller konjunkturer. Utbildar man humanister, utbildar man folk som klarar sig i många sammanhang, som kan tänka självständigt och vara kreativa. Det är en mycket mindre riskabel investering än (den japanska vägen) att endast massproducera yrkesfolk till vissa uppgifter, som man tror behövs om x-antal år.

Mångfald och djup är kloka vägar att gå. I dag är dessutom kritiken viktigare än någonsin. Man ropar efter kreativitet, men kreativitet finns inte utan kritik. De är två sidor av samma mynt.

Utbildning i öppen forskning körde igång

I dag samlades nästan hundra personer på Vetenskapernas hus för att diskutera öppen forskning och vetenskap och hurdana kompetenser som behövs. På plats fanns mest bibliotekarier, men också andra personer som producerar tjänster för forskningen och även en handfull forskare. Efter en allmän introduktion till det finska Initiativet för forskning och vetenskap, Open Access och den utmärkta verksamheten vid Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv var det dags för lunch. Under eftermiddagen delade deltagarna upp sig i arbetsgrupper, där man närmare diskuterade vilka behov det finns på utbildning.

Jag själv hade nöjet att leda forskarnas workshop. Som vanligt var dock de aktiva forskarna i minoritet, men alla arbetar i branschen och många hade både forskarutbildning och erfarenhet, så diskussionerna blev mycket bra och intressanta som sig brukar. Jag satte en del tid på att diskutera hantering av forskningsdata, eftersom det är ett för många nytt och ovant område. Tanken var att man sedan bättre an diskutera vilka frågor som ger praktiska och konkreta problem för forskare, som vill publicera så mycket som möjlighet så öppet som möjligt.

Efter workshopen sammanfattade min kollega Minna Ahokas och jag teman som dök upp:

• Planeringen av forskningen och datahanteringen: alternativa tjänster, arkiv, infrastruktur, formatfrågor etc
• Planering av öppenheten under olika skeden av forskningsprocessen
• Planering av processen och användningen av tjänster i olika skeden
• Val av dataarkiv och publikationskanaler
• Hur man öppnar forskningsdata i praktiken 
• Hur man publicerar data
• Immateriell rätt, licenser etc
• Upphovsrätter vid publicering
• Förläggares principer och avtal
• Open Access-publikationer
• Finansieringsmöjligheter för Open Access-publicerande
• DOI, URN, ORCID och andra identifikatorer
• Att citera och hänvisa till data
• Att publiera forskningsmetoder
• Att öppna själva processen
• Användning av sociala medier och webb
• Best Practice och forskningsetik
• Strategiskt öppnande av data (kommersiella intressen)
• Datas kvalitetssäkring, dokumentation, metadata och beskrivning av dataset
• Relevant avtalsjuridik
• Tvärvetenskapliga diskussioner och nätverk
• Disciplinspecifik utbildning i data management

Det finns alltså mycket att göra, men det fanns också mycket kompetenser och kunskaper från många olika områden i workshopen. Så jag ser verkligen med spänning fram emot fortsättningen!

En missriktad hämndaktion

- Skapa förutsättningar för företagsverksamhet, och inte lägga sig i, var Miki Kuusis svar på en publikfråga om vad staten borde göra för att hjälpa nya småföretag att födas och verka. Som en av nyckelpersonerna bakom framgångshistorien Slush talade han för personalen IT centralen för forskning och vetenskap CSC i veckan. Han argumenterade starkt för att det är just och endast små tillväxtföretag som kan skapa arbetstillfällen och balans i vår ekonomi på ett hållbart sätt. Han påpekade också, att det till skillnad från den industriella revolutionen inte behövs särskilt mycket kapital i den digitala dito. Det som behövs är kompetens, visioner, mod och handlingskraft.

De tre senare är svårare att åstadkomma för en regering än den första. Att det funnits en bred och stark utbildningssektor har gjort att det funnits kompetent folk att ta till, folk som är läskunniga på riktigt och som tack vare lång utbildning är förmögna att anpassa sig och lära sig nya saker. Men utom konkurrenskraft, ger (ut)bildning också livskvalitet och lycka.

I det nya regeringsprogrammet sammanflätas populistiskt hat av eliter med ännu mer skumma ambitioner. Det bildningsförakt som verkar förena regeringspartierna kommer ju klart att slå hårdast mot t ex en stor del av sannfinländarnas och centerns väljare och skapa större ojämlikhet och minska på chanser till individuell framgång. Det är lite samma som med den obligatoriska språkundervisningen i grundskolan: en barnslig protest mot att någon anser sig veta bättre än man själv hurdan (ut)bildning är bra för både samhället och en själv. En protest som i längden allra mest drabbar en själv. Rättigheten att vara okunnig och lära sig bara det man själv vill! Tyvärr ofta med slutresultatet att man inte lär sig särskilt mycket. Eller finns det evidens på motsatsen någonstans, moderna samhällen där det varit helt frivilligt att lära sig saker och där folk i allmänhet blivit mycket kompetenta, lyckliga och framgångsrika? Hela idén om att den som vet mindre skulle ha bättre förutsättningar att bedöma vilka insikter som är nyttiga, är ju absurd. Att makthavarna sedan allt mer tonar ned frågor om (folk)bildning och skär i utbildningen kommer ju bara att leda till att högutbildade har ännu mer försprång och fördelar. Att det åtminstone delvis faller högern på läppen är ju ganska begripligt. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför populistpartier motarbetar sina väljares intressen på detta sätt. Handlar det om cyniskt maktspel från några av ledarna inom partiet eller är man faktiskt så kortsiktig och korkad? Varför talar man inte om den lilla människans rätt till kunskap?

Forskningssektorn har redan ett tag varit utsatt för en hel del turbulens och det finns säkert saker man kan göra för att underlätta vetenskapliga framsteg och utnyttjandet av dem utanför den akademiska sektorn. Trots det skulle det vara enormt viktigt att se att det är en bred grundforskning som är den förutsättning vi behöver för att sedan kunna skapa de efterfrågade innovationerna. Genom bredd är vi mindre sårbara och skapar möjligheter för att kombinera olika typer av kunnande, en icke oviktig del av den vetenskapliga utvecklingen. Under ett annat seminarium i veckan fick jag ta del av några av de konsekvenser nedskärningarna haft vid ett par forskningsinsitut. En positiv sak är att man blivit tvungen att se över sina informationsresurser och deras tillgänglighet. Hur resurserna allmänt sedan ska kunna räcka till att bedriva långsiktig, vettig forskningsverksamhet och grundforskning är en annan fråga.

I onsdags hölls vid Åbo universitet ett välbesökt heldagsseminarium om öppenhet. Också vid landets universitet kan man nu börja se frukterna av att man i ledningen blivit medveten om de stora fördelar bättre informationsförvaltning inom vetenskapen och större öppenhet har att erbjuda. Men tillgång till information hjälper inte ensamt. För fortsatt framgång behövs absolut att man också värnar om ett brett bildningsideal i hela samhället. Och det är inte elitism. Som Miki Kuusi sade, den viktigaste resursen i dag och i framtiden är inte pengar, det är intellekt och mod. För att hjälpa folk att kunna och våga pröva på nya saker behöver vi kompetens och en grundtrygghet som gör att man inte behöver vara rädd för att ta risker.

Lär mig nytt

Ett nytt jobb skapar en situation då man måste lära sig nytt och det är alltid lika spännande och roligt. Också lite förvirrande före man kommit på exakt vad det nya man behöver lära sig är. Jag har i alla fall lärt mig en del om min nya arbetsplats. Det är ett ställe som känns rätt för mig. Arbetsgemenskapen är akademisk (över 30% har forskarutbildning), ungdomlig och dynamisk (medelåldern är under 40 och man lägger stor vikt vid kompetensutveckling och fortbildning) och det råder faktiskt en atmosfär av sakkunnigorganisation med genuint fokus på substans.  Jag måste säga att det sista är det klart viktigaste för mig och något som känns ovanligt fräscht i dag. Tyvärr.

Men jag har också haft möjlighet att faktiskt lära mig nya saker. För det första har jag satt mig in i datahantering inom klinisk forskning genom en MOOC-kurs från Vanderbilt University. Det har gett mig en hel del ny insikt hur det funkar inom medicinsk forskning i praktiken och hurdana kutymer man har kring datainsamling och hantering. Delar av detta kunde väl ingå i grundutbildningen inom den högre utbildningen i dag, helt oberoende av disciplin. För på sätt och vis baserar ju sig all forskning på data. Själva erfarenheten av kursen och lärandet är också helt ok. I själva verket tycker jag att man bra kunde inkludera dylika kurser i de flesta utbildningar. Samtidigt som det ju verkligen inte ersätter seminarier eller annan närundervisning.

Just utbildningen är i en nyckelroll, förstås, för vi har här en ganska stor lucka. Traditionellt undervisar man studeranden i informationssökning ofta med hjälp från de vetenskapliga bibliotekens sida. I bästa fall diskuterar man mer ingående också frågor om publicering av resultat och talar om open access-principer och upphovsrätter och sådant. Men få är de kurser som behandlar forskningsdata, skapandet, kvalitetskontrollen, behandling, bevaring och publicering av källmaterialen. De är allt oftare digitala åtminstone delvis och borde ju rimligtvis också delas, granskas osv som man brukar göra när man idkar trovärdig vetenskap. Jag intresserar mig mycket för detta och pedagogiken som ett redskap i kulturell förändring. Därför var det både tur och roligt att jag hade möjlighet att delta i en kort och praktisk kurs i pedagogik som ordnades på jobbet. Det gav mig en hel del idéer och tankar kring hur man borde föra vidare hela projektet. Och förstås lite praktisk hjälp för mitt arbete i att själv undervisa kring dessa frågor.

Sist men inte minst har jag gett mig i kast med service design. Det är rätt mycket learning by doing och självstudier, men poängen är att jag vill sätta mig in ännu bättre i hur forskare under hela forskningsprocessens gång kommer i kontakt med olika informationssystem (de är många). Från forskarens perspektiv, oberoende av vem som producerar olika tjänster. Jag tänker mig att det i kombination med en ansats som utgår från data (oberoende av var de finns och vem som producerar dem) kan hjälpa oss att åstadkomma lösningar som faktiskt är effektiva och stöder och hjälper forskare. Nu i första skedet ägnar jag mig åt att försöka intervjua ett så brett urval forskare som möjligt. Tidtabellen jag fått är ganska snäv, men jag hoppas att jag i alla fall kan åstadkomma en första utredning som hjälper oss vidare. Kan bara konstatera att intervjuerna hittills har varit alldeles vansinnigt intressanta och givande. Vetenskapsfältet är så brett, det finns otroligt många olika typer av processer, behov och situationer redan inom ett enda universitet. Samtidigt är det ingen av dem jag hittills talat med som tycker detta med forskningsdata är lätt. Eller något det är lätt att få råd och hjälp med. Behovet av stöd och kunskap verkar närmast skriande. Vilket gör att mitt jobb känns verkligen meningsfullt. Det är ju också det att det finns så många bra grejer på gång redan som gör det roligt. Men vi har också en hel del riktigt stora utmaningar att tackla.

Framtidsplaner

Utbildnings- och kulturministeriet publicerade i fredags sina nya framtidsutsikter. Man har fem olika slutsatser att komma med:

• Kunskapskedjan i skick – en nystart genom fostran och utbildning handlar om att sy ihop övergångar mellan olika stadier i utbildningen ända från småbarnsfostran ut till arbetslivet. Början prioriteras. Digitaliseringen givetvis nämnd.
• Högskoleutbildning och forskning konkurrensfördel handlar enligt min tolkning i klartext om att fokusera och skaffa mera extern finansiering för forskningen. Öppenheten nämnd.
• Kultur ger mervärde till livet, samhället och ekonomin handlar om att på riktigt säkra och förbättra kultursektorns ekonomiska verksamhetsförutsättningar. Digitaliseringen nämnd.
• Större delaktighet och engagemang bland medborgare säger att i synnerhet ungdomarnas (motions)hobbyer är viktiga. Lite konkret.
• Strukturer, finansiering och styrning bör förnyas handlar om att det kommer att finnas lite pengar, men man vill ha mera styrning och kontroll. Man måste se över hela sin egen verksamhet.

Gällande utbildningen tycker jag det låter ganska bra, samtidigt som jag lite oroas för att man pushar utbildningsnivån generellt onödigt högt och glömmer bort folkhögskolor, medborgar- och arbetarinstitut och andra lite lägre utbildningar. Det borde faktiskt finnas mera av de mycket omtalade möjligheterna för livslångt lärande och sådant som kanske hjälper också yngre eller sådana som blivit arbetslösa vidare, under lite mer fria former eller med mindre ambitiösa mål än teoretiska högskoleexamina. Jag tror inte någon förlängd läroplikt löser problemet. Verkligen. Nu verkar ansatsen vara närmare samarbete med arbetslivet. Passar säkert en del och är kanske billigt. Åtminstone för företagen ... Men det finns många bra poänger också, om vikten av lärarnas kompetens och så.

Gällande forskning och högskolor är linjedragningen klar: här ska rationaliseras. Små enheter ska bort, i synnerhet yrkeshögskolor(s enheter?) som inte klarat av att bedriva några internationella samarbeten av betydelse. Det duger inte att man jobbar för sig själv, den vetenskapliga nivån blir inte tillräcklig. Yrkeshögskolemodellen ifrågasätts ganska explicit faktiskt. Terminsavgifter förespråkas (har någon hört om någon evidens som skulle stöda detta ideologiskt färgade troll som ständigt sticker upp sitt fula huvud!? Jag har bara hört om misslyckade försök både här och i andra nordiska länder?).

Öppenheten och digitaliseringen är viktiga strategier för forskningen, vilket jag förstås understöder som mycket klokt. Vi behöver satsningar på detta och det är faktiskt ett bra sätt att stöda både forskningens kvalitet och dess samhällsverkan, båda frågor som ministeriet bedömer som centrala.

För kulturens del är digitaliseringen också en viktig fråga och man bedömer att upphovsrättsfrågorna behöver ses över. Understödes, men genomförandet kan nog blir svårt. Minnesorganisationernas material nämns som en viktig resurs vilket är glädjande och visar att man förstår deras betydelse i den pågående samhällsförändringen. Särskilt fint är att man nämner att närbiblioteken är viktiga. Kulturfrågorna känns prioriterade vilket är bra. Lite skeptisk är jag ändå till tanken om att överföra Yle till UKM. I den nuvarande strukturen ses Yle administrativt som en infrastruktur som möjliggör public service (en oberoende fjärde statsmakt), men om man skulle överföra den till UKM, skulle man då inte signalera att det handlar om innehållet och innehållsliga strategier? Min känsla är att vi har en ganska komplicerad situation i dag gällande styrningen av en "oberoende" forskning. Politiskt vill ett "innehållsministerium" kräva resultat och kvalitet utan att blanda sig i substansen. En högst delikat uppgift som nog inte varit helt bra i alla avseenden. Vill vi faktiskt ha samma dilemma gällande public service? Man borde kunna åstadkomma samarbete och synergier utan att koncentrera allt till ett ministerium. Men frågan är intressant och jag hoppas det blir en ordentlig diskussion om saken, som är värd att uppmärksamma innan ett eventuellt genomförande.

Delaktigheten är ett bra och viktigt tema. Jag hoppas det konkretiseras i både verksamhet och pengar. Man skriver en hel del om mångkultur, men man får nog inte  heller glömma "inhemska" element som hotas av marginalisering av olika slag. I alla åldrar.

På det hela taget ser man fram emot knappa tider och vill satsa på barn och kultur. Högskolor och forskning får lov att börja fixa resultat och egen finansiering. Också inom förvaltningen vill man ha större öppenhet. Beslut som tas ska baseras på evidens och fakta (t ex gällande terminsavgifter, min kommentar ...). 

Lite orolig blir jag nog med tanke på forskningen. Det måste finnas "lugn", tryggad grundforskning som är finansierad av staten. Är forskningen för snäv och fokuserad på några toppar är den sårbar och som verksamhetsmiljöer kan de också bli tunneltänkande monoliter, utan kreativa kaffebordsdiskussioner med kolleger från andra områden eller discpliner. Undervisningen vid universiteten måste baseras också på pågående forskning. De måste vara integrerade, långsiktiga verksamheter och kan inte fixas med projektfinansiering i evighet. En hafsig, externt finansierad forskningsmiljö kommer garanterat att sänka både forskningens och utbildningens kvalitet och konkurrenskraft. Och vem vill sen ens betala terminsavgifter?

Bildning

Lidl har under våren och försommaren fört en tv-reklamkampanj, där budskapet varit att det vettigaste man kan syssla med under sommaren är att grilla. Reklamerna är gjorda med glimten i ögat. I ett avsnitt besöker en semestrande familj ett obskyrt år- och öskarsmuseum. I museernas förlovade land är idén inte konstig alls. Jag har för mig att Finland hör till världens museitätaste länder. Det finns museer överallt och folk värnar om sina samlingar. Därför var kanske reklamen inte helt lyckad. Det kan faktiskt hända att det finns vanligt "korvätande" folk, som blev lite kränkta. Det kom också nyligen svar på tal (se filmen nedan).

Hela frågeställningen anknyter till frågan om hur vi ser på bildning och kultur i vårt samhälle. Man har, tycker jag, den senaste åren, gjort en del saker som styr vårt samhälle bort från allmänbildning. Det viktigaste har blivit att producera yrkeskompetensmässigt relativt högutbildade människor i maximal takt ut på arbetsmarknaden.

Just små museer har drabbats extremt hårt under Katainen/Arhinmäki, högskolor och universitet pressas med resultatförhandlingar, folkbildningens finansiering är under nedskärningshot och studentexamens bredd har bantats ner. Statsledningens signaler har alltså inte varit så bra under en tid då just kultur och bildning borde värderas högt, eftersom det är mycket förmånliga långsiktiga investeringar. Delaktiga människor är bra för samhället och för sig själva. Också när det går ekonomisk lite sämre.

Det skulle vara viktigt att värna om allmänbildningen och överhuvudtaget bildning som ett ideal för hela folket. Samhället behöver både humaniora och kultur. Illa är det om kultur och vetenskap ses som elitens strunt och maktbruk. Man måste därför vara verkligen försiktig med på vilket sätt man framställer bildning å ena sidan och stollighet eller "juntighet" å andra sidan.

För det är bildning vi behöver, om vi ska bekämpa populismen, som är så ytterligt farlig. Kritiskt tänkande ska vara allmängods och inte en elitens hobby. Men okunskap och brist på kritiskt tänkande måste fördömas som oönskvärt, på bred front. Offentliga personer som våra författarkändisar är till exempel väldigt, väldigt viktiga.

Your search - textförakt - did not match any documents.

Märker textförakt även i min bransch. "Håll texten kort!" "Folk orkar inte lyssna mer än en kvart!" D fölk vill ha är ej mindre utan bättre!
— Kettil Mannerheim (@Kettilikorthet) May 1, 2014

En tänkvärd tweet och en påföljande diskussion. Ett nytt ord, ett nytt begrepp? Diskussionen handlade också om pedagogik, om att film och foto är lätt och roligt att jobba med, om att läsning, textförståelse och skrivande kräver mycket träning och verkligen mycket arbete av en del barn. Det är helt enkelt jobbigare. Curlar vi barnen om de jobbar mycket med film och bild i skolan? Om vi gör det på bekostnad av djupläsning, är mitt svar utan vidare "ja". Man får inte gå där ribban är lägst.

Nicholas Carr skrev om hur man tenderar skapa dikotomier för att synliggöra skillnader och utveckling. Det blir lätt "text" mot "resten". Och det kan vara en bra poäng att göra och frånse det fysiska mediet, och istället se till själva kommunikationens format. Det Mannerheim avser är ju inte bara skriven text, utan språket som kommunikationsmedel. Och vi måste vara tydliga med att just det naturliga språket är unikt som kodsystem, kommunikationskanal. För det är det som vi använder då vi talar till oss själva. Alltså tänker.

Text kräver mycket tid. Och det som kräver mycket tid är verkligen hårt i skottlinjen i vårt samhälle i dag. På ett sätt som gör mig mycket illa till mods. Texten hänger ju ihop med språket och med tanken. Vi behöver språket för att tänka.  Och det behöver faktiskt mycket tid och ansträngningar för att utvecklas. Utan detta finns ingen klokhet, riktig kunskap eller visdom. Är den textmängd beslutsfattare till exempel förväntas kunna processa max en A4 eller 5 slides med 5 punkter är vi ganska illa ute. Hur långa resonemang kan man då föra? Hur analytisk kan då man vara? Hur grundligt kan man underbygga argument? Hur kloka beslut kan man fatta?

Den typ av utkristallisering, sammanfattning, reduktion, generalisering vi fått lära oss att syssla med är inget mindre än curling av beslutsfattare. Vi måste kräva mera av dem. Av oss själva.  Det är jobbigt att vara jobbig. Men man måste arbeta med bildning. Och det har ganska litet att göra med att man gör något väldigt snabbt. Ska man göra något väl och grundligt tar det faktiskt tid. En sak som gäller både skolbarn, studerande och beslutsfattare.

Barn och bedömning

I Sverige rasar igen debatten om skolvitsord på ett sätt som från finskt perspektiv ter sig ganska överdrivet. Man kan å ena sida förstå motviljan att "rangordna" barn, men å andra sidan ser man en sammanblandning mellan att bedöma prestationer och personer. Man anar en parallell till kränkthetsdiskussionerna, som Dick Harrison beskrivit på ett utmärkt sätt. Anser man det vara kränkande att påpeka att någon inte uppnår bildningsmål som satts gemensamt i läroplaner och andra målsättningar man har för inlärning?

Sammanblandningen mellan åsikter och fakta är farlig. Det är inte en rättighet att vara okunnig i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. En åsikt eller en subjektiv upplevelse är inte värd lika mycket som sanning eller fakta. Ett samhälle som signalerar att det är okej för barn att tävla i all världens talangjakter eller idrott, men inte i kunskaper, ger inte en rättvis bild av vad som är viktigt för samhället eller för barnets egen framtid. Alla barn ska väl bli fullvärdiga aktörer i samhället och borde få så likadana förutsättningar som möjligt? Som förälder vet jag också att barn tolkar muntlig eller verbal respons väldigt olika och förmår ta konstruktiv kritik till sig på mycket olika sätt. Jag tycker därför att det inte är mer än rättvist att barn i ett ganska tidigt skede också får entydig och klar respons på sina skolprestationer. Skolan är inte en lekplats, utan en förberedelse för vuxenlivet. Ibland behöver man också bli besviken och ledsen. Framförallt behöver barn att vuxna speglar dem ärligt.

Världen är så full av "jätteduktigt" och "bra jobbat", att ett klart betyg på en given och klar skala som är samma för alla, hjälper barnet att se riktiga resultat av sitt arbete och sina egna svagheter och styrkor. Att blåsa upp denna sak gör den bara mer dramatisk än den behöver vara. Och det är inte kränkande att få ett dåligt betyg, utan det ger en grund för att arbeta målmedvetet och långsiktigt. Att låtsas som om det inte finns någon konkurrens i vårt samhälle stöder inte barnens utveckling, tycker jag. Betygen ska inte vara för viktiga, men det är nog bra att det finns. Det är ärligt och tydligt.

Utpressning

En kort notis från högskolevärlden: svetssystemet som satts upp för att pressa studenterna att bli färdiga så fort som möjligt, ser inte ut att fungera (mutu&huuhaa som borde verifieras genom forskning). Studenterna försöker både arbeta och studera med tråkiga konsekvenser. Stress, avbrutna kurser, hälsoproblem både somatiskt och psykiskt  .... Åtminstone inom humaniora fungerar det verkligen inte, enligt min subjektiva bedömning. Studier inom humaniora kräver tid. Att bränna ut unga människor redan under studierna är dumt och kortsiktigt. Ge oss tillbaka den akademiska friheten.

Slut på rapporten.

Studeranden vill ha laptop

Förra veckan publicerades en rapport som gjorts av Suomen lukiolaisten liitto, dvs de finska gymnasiestuderandenas förbund. Rapporten baserar sig på en enkät som gjordes i våras. Svaren var drygt tretusen, svarsprocenten på webbenkäten under 10%, hyfsad för en enkät av denna typ. Undersökningen ger oss viktig information om vardagen i gymnasierna, som inom några år förväntas övergå till en "digitaliserad examen".

Studenterna är i regel positivt inställda till användningen av webb och datorer i undervisningen. De flesta använder dator flitigt och bedömer sin kompetens som bra.

Fyra av fem av de svarande har en laptop hemma och 85 % använder IKT då de studerar hemma, mot bara 57 % i skolan (varje vecka). De flesta använder skolans maskiner då de är i skolan. Under lektionstid är det tydligen på en del håll till och med förbjudet att använda egen dator. Att man inte under en  normal språklektion skulle få slå upp ord på webben verkar till exempel konstigt i mina öron.

Över hälften av lärarna anses vara positiva till användning av moderna tekniska hjälpmedel. Mest genomslag har användningen haft i språk- och modersmålsstudier. Det är textbehandlingsprogram som är det vanligaste man använt sig av. Endast 60 % har använt kalkylprogram och 38 % presentationer i skolarbete. I matematik har 40 % använt dator, men endast 4% i gymnastiken. De studerande efterlyste också undervisning i användning av andra källor än "Wikipedia", som jag tolkade det dels som undervisning i källkritik, men också i olika typer av faktadatabaser och sökteknik. Alltså lite mer om hur man kan hitta bra information förutom genom vanligt googlande.

Gällande utrustningen var studenterna mycket kritiska till att man skaffar dyra smartboards, medan de studerande saknar ordentlig tillgång till datorer och nät i skolan. Gymnasisterna var också rätt oroade över att det är så stora skillnader mellan olika skolor, lärare och läroämnen vad gäller nivån på undervisningen med hjälp av digitala hjälpmedel. Ungdomarna använder själva datorerna mycket för underhållningsbruk och de som är de flitigaste på denna front, är också de som använder tekniken mest för studier. Men är det så här vi vill ha det?

En av de allra viktigaste poängerna som jag själv uppfattar rapporten kommer med är att studenterna själva är en underutnyttjad resurs: Endast 11 % ansåg att de kan påverka hurdana investeringar man gör i skolan IKT, samtidigt som det ofta är duktiga elever som får hjälpa ovana lärare när tekniken strular. De flesta visste inte ens om det fanns några möjligheter att påverka. På denna punkt tycker jag det är alldeles klart att studenterna har den bästa kompetensen åtminstone för närvarande. Det var helt entydigt trådlöst nät och laptops man borde satsa på. Smartbordtänket härstammar från en gammal kateder- och kontrollmentalitet, som inte platsar i de kreativa och problemorienterade metoder som behövs i dag - då när man tar till datorn, vilket man inte heller enligt ungdomarna behöver göra hela tiden. Av lärarna ansågs cirka en tredjedel använda digitalteknik integrerat och endast en fjärdedel faktiskt handleda de studerande i användningen av tekniska hjälpmedel i studierna. Förutom mera utrustning önskade man också fortbildning för lärarna. Det är endast 9 % som anser att deras lärare är riktigt kompetenta på området.

Exportprodukter

Det stod i dagens tidning om finsk utbildning som exportprodukt. Goda resultat i Pisa-undersökningarna har gjort att man tydligen börjar anse detta vara något man borde göra pengar på på annat sätt än indirekt. Enligt ledaren i dagens Hesari är det bästa man kommit på att man kan uppbära terminsavgifter för högre utbildning av utomeuropéer och östeuropéer. Problemet är väl att våra universitet och yrkeshögskolor inte alls befinner sig i samma kvalitetskategori som grundskolan. Fast det kanske inte dom förstår som kommer från andra sidan jordklotet, tror man möjligen. Eller förstår man inte det själv? Att internationella kontakter inom högre utbildning är något man på alla tänkbara sätt borde underlätta, så att globala kompetensnätverk som når ända till Finland kan skapas och underhållas?

Däremot tänker man sig enligt samma tidning tydligen att man kan försvaga gymnasiets allmänbildande karaktär. Vi kan ju alltid försöka efterlikna den svenska modellen, som visat sig så bra. Eller inte. I och för sig kan jag omfatta tanken om om att 18 ämnen är lite i överkant. Men att ämnen som under olika tider av de mest varierande orsaker råkat skrivas in i gymnasielagen skulle kvarstå som obligatoriska, bara för att man vill undvika att göra reformen till ett ärende för parlamentarisk behandling är ansvarslös politik. Att religion också i gymnasiet(!) skulle vara obligatoriskt, men inte samhällskunskap eller filosofi är minst sagt konstigt.

En av gymnasisterna kommenterar i artikeln att cellbiologin känns överflödig, den är inget man minns efteråt. Grejen är nu bara den, att vi dagligen bombarderas med ytterst skruvad information om till exempel vacciner, miljöfrågor eller skönhetsprodukter. Det är därför verkligen viktigt att tillräckligt många människor i vårt land kan genomskåda och kritiskt granska olika "fakta" som seglar omkring. Det kräver nog att man har viss kunskap och också har lärt sig vad vetenskaplig forskning går ut på. Det är kanske inte viktigt att man om fem år kan räkna upp alla cellens delar, men man måste kunna förstå att ingen undermedicin kan ersätta medicinsk vård för ens barn.

Om våra politiker och tjänstemän på riktigt anser det viktigare att medborgarna har fått sig (ännu en) dos av livsåskådningskunskap eller religion i gymnasiet, än att de förstår varför det talas olika språk i vårt land blir jag nog rätt betänksam. Är det faktiskt så vi värderar kunskaper i vårt land? Är det så att vi vill ha en tillräckligt jämnt sluttande nedförsbacke från de lägsta klasserna till de högsta utbildningarna? Och kvaliteten på det senare ska (av)säkras med att göra yrkeshögskolorna till aktiebolag med resultatansvar?

New Public Management handlar om att man vill styra med ekonomiska medel, det vill säga att man skapar konkurrens och en skenbar frihet för verksamheterna. Samtidigt avsäger sig den högsta ledningen en hel del av ansvaret och framför allt verklig substansmässig styrning och ledarskap. I stället för att samordna skapar man lätt kaos och ineffektivitet. För att ta yrkeshögskolorna som exempel: i stället för att göra upp en långsiktig och riksomfattande plan på hur och var folk ska utbildas till vad, måste skolorna själva försöka anpassa sig enligt bästa förmåga och hoppas på att följande finansieringsrunda ger tillräckligt med pengar, så att man inte blir tvungen att lägga ner och omorganisera verksamheten för mycket. Man anser väl till exempel att man gett universiteten "långa" finansieringsavtal på tre år, men då en forskarutbildning från början till slut tar typ åtta år, för att inte tala om hur länge det tar att bygga upp kompetens av internationell nivå, är tre år en skrattretande period. Vi borde tala om tio, tjugo år. Minst. Det är inte så här man skapar akademisk frihet eller högre utbildning av toppkvalitet, genom att tvinga högskolor att driva in kontanta pengar eller arbeta kortsiktigt under hög prestationspress med hopplösa projektarrangemang.

Patientskap

Camilla Strang har skrivit en viktig och bra insändare i dagens Hbl. Den handlar om patienters bristande integritetsskydd under läkarronder. Strang hänvisar också till en färsk avhandling av Riikka Lämsä, som behandlar patientrollen och kulturen på sjukhus. Jag råkade själv i våras höra en längre intervju med Lämsä, som gjordes av Kalle Haatanen, som gör bra vetenskapsjournalistik inom samhällsvetenskaper.

Under intervjun talade Lämsä om de djupt inrotade sjukhuskulturer som finns och som passiverar patienten till ett objekt för sjukvården. Detta är min formulering är inte säker på att Lämsä skulle godta mina exakta ordval, men idén var i alla fall att man på sjukhus har enhetliga rutiner och system, som utgår från tanken att patienten är sängbunden och oförmögen att vara aktiv på något som helst sätt, trots att detta i verkligheten inte alls är fallet alla gånger.

Till exempel på tal om ronderna tyckte Lämsä, att man bra kunde utgå från att patienterna tar sig till läkaren också på ett sjukhus, lika väl som de själva kunde hämta sin mat och äta någon annanstans än i sin säng om de kan det. Det handlar i grunden om patientsynen och förstås om prioriteringar. Jag kan i och för sig förstå att läkarna tycker det är både effektivt och trevligt att springa runt lite på avdelningarna och för en gångs skull slippa den eländiga datorn en stund. Lämsä talade också mycket om de starka hierarkierna som präglar sjukhuskulturen och om hur läkarnas auktoritet manifesteras på många olika sätt i rutinerna också i förhållande till sjukhusets övriga personal inte minst just under ronderna.

Jag har tidigare skrivit om hur informationssamhället undergräver experternas givna auktoritet och använt just medicinen som exempel. Men detta med auktoritet och jämställdhet är svårt och det kan bli så fel (inte minst i Sverige där brist på jämlikhet ofta sammanblandas med saker som respekt och auktoritet).

Men vi har en ny trend, som en del människor uppfattar som skrämmande och oroväckande: är man sjuk vill man ju att läkare ska komma och fixa en, inte att man själv ska behöva sätta sig in i komplicerade saker, ta ansvar och beslut. Den nya trenden handlar nämligen om patientens eget ansvar och självbestämmande som positiva och eftersträvansvärda saker i vården. Att öka dessa kan också ses som sätt att förbättra hälso- och sjukvården. Det handlar om empowerment, om att också den sjuka har kontroll och ansvar över sin egen vård. Det innebär att läkarens roll förändras och att de sakkunnigas främsta uppgift blir att handleda och undervisa patienterna. Samtidigt som detta inte får bli ett sätt att spara eller förminska samhällets och de sakkunnigas ansvar, ser jag det själv som en potentiellt mycket bra utveckling. Men det kräver ovillkorligt att vi har ett samhälle med ett bra skolsystem som lär människor vad vetenskapligt och kritiskt tänkande innebär. En människa som inte förmår resonera rationellt kan och ska inte ta ansvar för sin egen vård i lika hög grad. Men sådant borde vara undantag.

I slutändan är de förändrade omständigheterna ändå givna i och med att tillgången till information i dag är så fri som den är. I dag är stort sett all expertkontroll och censur vad gäller "vetenskap" och vetenskap redan är borta. Lika bra att ge oss både ansvar och kunskap vid sidan av all den information vi redan får.

Ett exempel på hur och varför detta kunde vara en bra väg att gå gäller (surprise, surprise) informationsförvaltningen. Om alla patienter har rätt att få tillgång till alla sina medicinska uppgifter (vilket man redan har, men om det skulle implementeras ordentligt och digitalt) är det inget som hindrar att var och en samlar sina material på en minnepinne i plånboken eller någonstans i molnet och enkelt kan ge läkare tillgång till alla material vid behov. Inbesparing och effektivering skulle vara omedelbar i väntan på bättre it-system.

Det är också allmänt känt att delaktighet och inflytande motiverar, vilket inte är helt irrelevant då det gäller att till exempel vara noggrann med diet eller mediciner. Man borde alltså kunna tänka att man då man är sjuk, går man till läkaren för att få råd och konsultation, inte för att systemet ska fixa en frisk. Det är både en befriande och en ganska betungande tanke, egentligen.

Guantanamo captive's hospital beds. Wikimedia.

En hälsning till nya rektorn och andra

Blev ganska upprörd av studentkommentaren att litteraturbrist på unibibban faktiskt försenar studierna i dagens Hbl. Så får det inte vara! Har egen erfarenhet av studenter som inte fått tag i böcker till mina tenter. Det är oförsvarligt och påverkar nivån på utbildningen. Studenten i artikeln närde hopp om att e-böcker skulle lösa problemet, vilket visar hur dåligt informerade universitetsfolk är om hela problematiken. E-böcker i sig kommer aldrig att lösa problemet, de är minst lika dyra och besvärliga för biblioteken att skaffa och hantera. Den enda lösningen är open access och öppna undervisningsmaterial, dvs utbildning av forskare, lärare, administratörer, planerare, studenter osv om upphovsrätter och open access.

Vi måste lära oss öppenhet och licensiering inom den vetenskapliga kommunikationen och utbildningen. Och det illa kvickt. Också universitetet vinner på en sådan sak: mera synlighet och effektivare kommunikation, mera hänvisningar. Satsa på open access!

Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.