Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.

Ehrensvärd

Det firas förskräckligt på Sveaborg i höst. Det är nämligen 300 år sedan Augustin Ehrensvärd föddes. Han var mannen som skapade idén om de finska kustbefästningsverken, planerade och förverkligade dem. Så det är inte mer än rätt att han firas som en av de viktigare personerna i vårt lands historia. I synnerhet i Helsingfors. Som historiker har jag under de senaste veckorna upprepade gånger fått svara på frågan om vad Sveaborg/Ehrensvärd betytt för Helsingfors.

Det är förstås egentligen att omöjligt att veta, eftersom vi har bara en historia som förverkligats. Den kan visserligen skrivas om och berättas på nya sätt, men det går inte att säga hur historien skulle ha sett ut utan Ehrensvärd. Man brukar säga att Helsingfors inte skulle ha blivit huvudstad år 1812 utan Sveaborg.

Tankegången baserar sig på idén om Helsingfors som en obetydlig håla fram till dess att Sveaborg plötsligt gjorde staden förmögen och betydelsefull. Själv är jag ändå en aning reserverad inför en sådan tolkning. Helsingfors var inte någon ovanligt liten eller eländig stad i det svenska riket, inte alls. Tvärtom. Lägg därtill den i kritiska skeden mäktiga G.M. Armfelts djupa avsky och förakt för Åbo(borna) och den ryska kejsarens intresse att skapa distans till Sverige och manifestera en ny ordning i det nyförvärvade storfurstendömet. Senaten, Storkyrkan och Universitet i Helsingfors var ett nytt maktcentrum som skapades i askan efter branden 1808. Att armén fanns i faggorna var säkert bra, men hur avgörande det var, är jag inte säker på. Det är fullt möjligt att storfurstendömets huvudstad hamnat någon annanstans om Sveaborg inte funnits. Men det är inte säkert.

Men visst hade fästningsbygget och Ehrensvärd en enorm betydelse för hur staden såg ut under sjuttonhundratalet. Hans verksamhet tvingade fram ett ekonomiskt uppsving. När handelsmännen var tröga i starten med att producera råvaror och tjänster ingrep Ehrensvärd. Hans officerare skaffade sig egendomar och industrier i stadens omgivningar, förnyade både jordbruk och kultur. De som var mest på hugget blev hur rika som helst, efterfrågan på allt var så hisnande att alla priser sköt i höjden, både på råvaror och fastigheter. Helsingfors var åtminstone tidvis den dyraste orten i Sverige.

Framför allt tycker jag det är mycket bra att lyfta fram den svenska tidens historia. Det är faktiskt inte så att Finland var en isolerad urskog fram till 1809, något fritt nationalromantiskt finskt-ugriskt paradis eller ett förtryckt, separat hörn av det svenska riket. Det var en riktig, viktig del av det Sverige som uppstod under Gustav Vasa och blev en modern stat under 1600-talet.

Skolböcker

Bo Lönnqvist skriver igen insiktsfullt om finlandssvenska konstigheter i dagens Hbl. Något av det bästa som hänt svenskan i Finland på senare tid är webben, som utraderar geografiska avstånd och skapar kulturell enhet på språklig basis. Varför i all världen bemödar man sig att resa barriärer mot "rikssvenskt inflytande" i skolvärlden? Snacka om kollektivt kulturellt självmord.

Svenska bilder

Det svenska ABM-centrum (samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, motsv. finska (e)KAM) ordande konferens i Stockholm 14-15.5 2009. För att bilda mig en uppfattning om läget i Sverige deltog jag, tyvärr bara under den första dagen.

Seminariet hade temat Med objektet i centrum II, och tanken var att diskutera hur de visuella digitala objekten kan användas, tolkas och förstås på ett meningsfullt och bra sätt av brukarna. Följaktligen diskuterades dels rent tekniska frågor om hur källmaterial kan och borde återges digitalt, dels hurdan metadata som är viktig för en adekvat förståelse av materialet.

Upplägget var lyckat. Först presenterades projektet Bilddatabaser och digitalisering ─ plattform för ABM-samverkan av Olof Halldin (KB) och Mårten Johansson (RA). Häpnadsväckande nog hade man enats om endast sex obligatoriska metadataelement. Här hemma är man närmast hispig kring frågor om rättighetshantering, men det var tydligen inte alls aktuellt åtminstone i detta sammanhang. Talarna bekräftade också att skapandet av en gemensam terminologi är både arbetsdrygt och nödvändigt, då man skall ta itu med dylika uppgifter.

Sedan diskuterades utgående från sex olika dokument (karta, brev m. teckning, affisch, foto mm) olika brukarperspektiv och verkligen bra frågor och viktiga poänger utkristalliserades under eftermiddagens lopp. Här några av poängerna i min tappning, en mer utförlig presentation kommer att läggas ut på ABM-centrums webbsidor så småningom.

*varje digitalisering innebär en tolkning och att ett nytt objekt skapas

*digitalisering av material har visat sig öka användningen eftersom forskare ändå vill se originalet

*forskare vill se originalet

*forskare skall få se original

*det är viktigt att visa kanterna, färgerna och måtten på föremålet, det är viktig kontextuell info

*det är viktigt att sökbarheten är bra, det är väldigt lätt att dra felaktiga slutsatser (om att material inte är digitaliserat eller inte alls finns) om man efter flera sökningar inte får relevanta resultat, något som är lätt hänt

*de flesta föredrog kvantitet framom kvalitet (men ändå hyfsad kvalitet, förstås)

*orsaken är att digitalisering de facto allra mest är ett sätt för institutionerna själva att få kontroll över sina material och för forskarna att lokalisera källor

*amb-sektorn är själv den största användaren av digitaliserade material (välgrundat antagande)

*man måste tänka på att material som inte är digitaliserat eller hittbart sannolikt kommer att ”försvinna” ur forskning och på sätt och vis kulturarvet, i synnerhet gäller detta allt mer, ju större andel som är digitaliserad

*den brukare som inte är forskare behöver en berättelse, en rik kontext för att kunna tillgodogöra sig materialet

*material ur bildarkiv fungerar utmärkt i det fall att man vill illustrera eller analysera en viss idé

*omvänt, dvs att skapa en berättelse ur materialet (=forska) är betydligt svårare ur rent digitala bildmaterial

*NAD o.a. söksystem fick rätt hård kritik


Dialogen abm/forskarsamfundet verkar lika svag i Sverige som i Finland, det är glest mellan genuina samarbetsprojekt kring digitalisering, verkar det som. Vad i all världen kan denna inåtvändhet inom abm bero på? Varför är humanister så sjuttons dåliga på att utveckla och formulera it-behov åt sig? Pedagogisk verksamhet har börjat få in en fot, men hur är det egentligen med forskningen?

Sist och slutligen handlar det om tre saker för abm-sektorn, såsom ordförande Stefan Bohman fint sammanfattade det: för vem digitaliserar man, varför (vilket är kunskapsmålet för dessa personer) och hur (hur skall man skapa förutsättningar för dem att uppnå sitt mål)?

Det handlar nog om att man måste anpassa gränssnitt, system och processer så att de fungerar för olika grupper. Branschproffsen hanterar samlingarna, forskarna söker material och studerande, skolbarn o.a. behöver produkter med ”tjock” kontext, för att kunna ha nytta och glädje av materialet.