Seminarierapport från 4.6.2009

Det finska HumanistIT-nätverket har redan under några år ordnat seminarier kring informationsteknologi och dess möjligheter för humanistisk och i synnerhet historisk forskning. Målsättningen har varit att erbjuda humanister insikter i vad man kan göra med hjälp av datorer och databaser, så att nya tekniska innovationer också kunde komma att gynna forskning inom humaniora i högre grad.

Ett problem för humanister är förutom bristande it-kunskaper även svårigheter att få finansiering för tekniskt utvecklingsarbete och infrastruktur, eftersom sådant traditionellt inte ansetts ingå i till exempel historieforskning. Offentliga medel har i stället kanaliserats till minnesorganisationer. Därför är det särskilt glädjande att abm-sektorn redan tidigt visat ett starkt intresse för humanistIT-nätverket och dess seminarier. Nätverket ger möjlighet till en fördjupad dialog mellan forskare och abm-sektor. Tidigare seminarier har behandlat bland annat strukturering av text, digitalisering och virtuella presentationer av historiska miljöer. Denna gång stod geografisk information i fokus och för planeringen av programmet stod i huvudsak Mikko Huhtamies.

Seminariet inleddes av Paula Ahonen-Rainio, lektor vid Tekniska högskolan, som underströk att kartor utgör ett mycket effektivt sätt att visualisera information. Människan gestaltar kartor och bilder effektivt, men då man föresätter sig att presentera information med hjälp av datateknik ställs man inför vissa metodiska problem. Att välja bra symboler eller hur man bestämmer sig för att ange eller presentera arealer med diffusa gränser är utmaningar som kan få avgörande betydelse för hur slutresultatet ter sig. Samtidigt ger tekniken fantastiska möjligheter att utnyttja olika lager för tidsdimensioner eller kvalitativa skillnader.

Av humanister är det arkeologerna som naturligt kommit i kontakt med den så kallade GIS-tekniken, eftersom man genom geografisk data förbinder dåtid och nutid. Arkeolog Teemu Mökkönen diskuterade gamla kartor och påvisade att geografisk information kan hjälpa vid fastställandet av gamla kartors proveniens. Jari Väätäinen från Tekniska högskolan presenterade det finska SAPO-projektet, som är en del av den ambitiösa FinnOnto-projektet för skapandet av ontologier och semantisk webb. SAPO-projektets ontologi innehåller uppgifter om förändringar i kommuners gränser, vilket ger betydande sökhjälp, då man har hjälp av ett system som kan hålla reda på de föränderliga begreppen och stöda sökningar.

Ontologierna erbjuder viktiga möjligheter att hantera de bristfälliga metadata som finns i olika system, samt kontextualisera material för ovana användare. Ta som ett exempel ett föremål i en museisamling, som är noterat som härstammande från en viss kommun som senare delats och uppgått i två andra kommuner. SAPO-systemet kan då erbjuda uppgifter om den ursprungliga kommunen, samt vilka två nya kommuner kan komma i fråga, och vilken den rent statistiska sannolikheten för respektive kommun är (nyttan av det sista kan visserligen ifrågasättas då det gäller humanistisk forskning). Flera deltagare i seminariet önskade att man fort skulle försöka inlemma uppgifter om församlingar och byar i ontologin. En ytterligare fördel med ontologierna är att de enkelt möjliggör flerspråkiga sökningar och resultat.

Juhani Kostet, som är chef för museiverksamheterna i Åbo, berättade om hur man via gamla stadskartor över Åbo visualiserat socialhistoriska strukturer. Materialet finns dock ännu inte i databasform, utan är gjort för hand för ett antal år sedan. Kostet betonade att Sverige och Finland har ett enastående fint kartmaterial över sina städer, men konstaterade också att socialhistorisk forskning kräver komplettering med andra källor, såsom mantalslängder. Det är också viktigt att skilja på fastighetsägare och -invånare. I Nederländerna och Italien har man sysslar man med stora forskningsprojekt, som visat att det går förvånansvärt enkelt att omvandla dylikt material till databasform. Också vid Stockholms stadsarkiv har man arbetat med platsinformation.

Till slut visade Tapio Nurminen från Tietokannat.fi hur man kan presentera geografisk information på Google maps. Faktum är att det finns en del databaser med historisk information och i de flesta också finns geografiska uppgifter. Det passar rätt bra med den "spatial turn" som historieforskningen tagit under de senaste åren att lyfta fram och presentera dylik information genom visualisering. Metodiskt är ändå också det en utmaning för historikerna: hur kan man utnyttja tekniken för analys? Man kan få syn på oväntade trender i ett material genom visualisering eller illustrera skeenden på ett oslagbart sätt. Men hur detta egentligen kan fungera som analysredskap eller metod är en intressant fråga, som säkert ännu kräver diskussioner bland historiker.

HumanistIT-nätverket

HumanistIT-nätverket fick sin början för snart tre år sedan, då Alex Snellman kom in på mitt arbetsrum på Historiska institutionen vid Helsingfors Univeristet och vi började tala om databaser och historisk forskning. Båda höll på var sitt håll på med databasutveckling, Alex för sin forskning i den finska adeln och jag själv med den bokhistoriska HENRIK-databasen. Vi beslöt att försöka samla folk som hade liknande intressen till ett seminarium. Genast från början var intresset stort inom olika sektorer.

Målsättningen har sedermera allt tydligare blivit att försöka skapa dialog mellan humanister och kulturarvsinstitutioner och it-utvecklare. It-kunnandet är ofta svagt bland humanister och det är svårt att se vilka goda möjligheter datatekniken faktiskt har att erbjuda, om man inte känner till ämnet alls. Och som läget är i dag, har man svårt att få finansiering även om man har en idé. Humanisters kostnader för it-utveckling existerar inte inom sektorns forskningsfinansiering. I undervisningministeriets utredning om vetenskaplig infrastruktur omnämns rent humanistiska ämnen endast i samband med samhällsvetenskaplig forskning. Kontentan i rekommendationerna är att forskarnas tillgång till material skall ökas och att digitalisering inom kulturarvsorganisationerna (abm-sektorn och Focis) skall ökas och det interna samarbetet utvecklas.

Detta visar än en gång hur stor okunskap och hur lite insikt det finns i den humanistiska forskningens behov. Bättre tillgänglighet i form av större mängder digitaliserat material och bättre sökbarhet räcker inte. Man missar poängen. I synnerhet som forskarna i praktiken haft mikroskopiska chanser att påverka vad som digitaliseras inom abm-sektorn.

Hur ser det ut från abm-sektorns sida idag? Även här är it-kunnandet och -resurserna förhållandevis små i vårt land. Man har denna vår blivit dränkt i pengar för digitalisering (dock endast högst 20% för utveckling!). Pengarna måste användas med snabb tidtabell. Det nationella digitala projektet, KDK, piskar på: digitalisera snabbt, mycket! Det behövs material och kompetensen måste höjas på fältet!

Vad väljer man då att digitalisera nu med racerfart? Material som hotas av förstörelse (och som ofta är dåligt förtecknat och känt av institutionerna själva), dvs video- och ljudinspelningar, samt material som man vet att används mycket. Jag misstänker tyvärr att få haft tid att föra några ingående diskussioner med forskarsamfundet och sy ihop välgenomtänkta forskningsprojekt på den tid på mindre än en månad som beskärdes för att göra upp digitaliseringsplaner. Det fortsätter alltså som förut: abm-sektorn digitaliserar material för sig själv, för att bevara och kunna ta kontroll över de egna materialen. Samtidigt svarar man på ett demokratiskt, politiskt mantra om ”tillgång till information för alla”. I bakgrunden finns en idé om att ”alla centrala delar av kulturarvet skall digitaliseras”. Jösses, här om någonstans skulle det behövas reflekterande vetenskaplig och intellektuell diskussion: Vad exakt är det för material??

För den stora publiken leder dylik massdigitalisering knappast till större ”upplysning”, ”högre bildning” eller mer påverkningsmöjligheter. Snarare tvärtom. Tror man att ”allt finns på webben” och att några sökningar faktiskt tar fram allt relevant material är man nog illa ute! Abm-sektorn borde verkligen se upp här och ta sitt ansvar. Man får inte skapa en dylik vilseledande illusion! Man borde se till att t ex integrera kataloger över odigitaliserad material i sökningarna. Digitaliserat material behöver dessutom mycket kontext för att kunna förstås.

Dylika mer pedagogiska material, som faktiskt kanske kan vara till gläjde och nytta för allmänheten och t ex skolor är viktiga och sådana har redan producerats. Men de tröstar inte forskarna. I stället kunde man tänka att sådana material med fördel kunde bli biprodukter av ”riktiga” forskningsprojekt.

Man kan alltså digitalisera för abm-sektorn och för ”allmänheten”. Men hur gör man för att gynna forskningen? Forskare är oftast skickligare på att söka material än vanliga användare. Problemet är att de sällan är nöjda med den digitaliserade versionen då det gäller textdokument. Digitaliseringen kanske underlättar en del eftersom man kan bilda sig en uppfattning om mmaterialet utan att gå till arkviet och beställa fram det. Men det har visat sig att digitalisering ökar användningen av material. Så den skyddar det inte, utom då det gäller ljud och bild.

Rakt upp och ner digitalisering ger alltså sökhjälp, men är då metadata tillräcklig för forskarna? Funkar sökningarna? Här måste forskarna själva aktivt ge respons!

En tänkbar lösning på sök- och kontextualiseringsproblemen ger semantiska sökningar. Därför är utvecklingen av ontologier och den semantiska webben så viktig, även om den som utmaning känns svår och väldigt teknisk. Men här borde både forskarna och abm-sektorn modigt gå med.

Till exempel genom att använda geografisk information kan man tekniskt bemöta forskningsfrågor som uppstått genom den s k spatial turn inom historieforskningen. Det att varje händelse eller fenomen i historien faktisk har hänt någonstans har faktiskt betydelse. Att kunna länka forskning till en ontologi ger ju dessutom synlighet och öppnar för spännande möjligheter för forskningen.

Vi behöver flera gemensamma projekt för humanister och it-utvecklare. Och då gäller det genuint samarbete, teamarbete. Det är då innovationer föds. Att bara lämna in en it beställning på vad man tror man vill ha till en extern instans och sedan sitta och vänta på leverans ger inga goda resultat. Abm-sektorn och humanistiska forskare måste modigt närma sig it-kunniga personer och presentera sin forskning för dem. De it-kunniga och abm-sektorn måste ge sig tid att lyssna på vad humanisterna egentligen behöver. Genom att samarbeta kan vi alla lära oss och skapa mervärde för de pengar och resurser som finns för digitalisering och forskning.

Det skrivna ordets come back

Å, vad det är roligt att läsa Tredinnick:

The telephone, television and radio all resulted in a decline in the importance of writing in the transmission of knowledge and information. Participation in culture became less a matter of mastery over a new oral discourse. If this is the case, then the digital age can perhaps be understood as inaugurating a secondary literacy. As digital technologies become more central to culture, writing has reasserted itself as the dominant mode of knowledge and information transmission. Through e-mail, wikis, blogs, social networking and instant messaging, text is becoming integral to culture, work and social relationships. We put text to more and different uses than ever before, distorting it towards communicative ends in more inventive ways. But this re-emergence of writing has brought with it a challange to the stability of textual artefacts. Text has become a more mutable and mallable medium, torn from the control of the printing houses and publishers, As we move to a secondary literacy, so our assumptions about what text represents become less secure.

Luke Tredinnick: Digital Information Culture: The individual and society in the digital age. Chadnos, 2008. s. 59.

Det spännande är hur snabbt detta skett. Det var sannolikt få som under utvecklingen och lanseringen av SMS-tekniken under början av 1980-talet som insåg vilken enorm popularitet systemet med textmeddelanden skulle få. Och den enorma kreativitet och flexibilitet som frodas i språket skulle nog vara förtjänt av mycket större forskning än vad som i dag görs. Det är först under de allra senaste åren det har börjar dyka upp pro gradu-arbeten om språket i textmeddelanden. Maria Ruotsala har t ex konstaterat att ungdomars sms-språk är närmast kaotiskt. Själv skattar jag mig lycklig att ha tonåriga barn att konsultera om all världens pwnanden ...

***

Vi förbereder som bäst det femte humanistIT-seminariet som skall handla om geografiska data inom historisk forskning. Ämnet är oerhört intressant och det finns potential till mycket ny och innovativ forskning här. Arkeologerna har ju redan tidigare upptäckt möjligheterna med dylika databaser och system. De finländska historikerna är rätt senkomna, liksom de övriga humanisterna (rätta mig om jag har fel). Det är närmast stadshistorikerna som lite flirtat med metoden, eftersom stadens rum så nära hänger ihop med stadsbilden. På andra håll av världen har redan the spatial turn fått verkligt roliga och intressanta tillämpningar.

Seminariet kommer att äga rum på Riksarkivet i Helsingfors den 4.6.2009. Den som vill ha mer info kan anmäla sig till humanistIT-e-postlistan.