Uppföljning och reflektioner

 2.3.2025

Jag tänkte att Trump inte hade tid att rapportera till Musk denna vecka, så jag gör det härmed för hans del. Fem saker som Trump har åstadkommit den senaste veckan:

För att ära treårsdagen för Rysslands senaste storanfall i Ukraina, röstade USA tillsammans med Ryssland, Belarus och Nordkorea mot den europeiska resolutionen i generalförsamlingen i FN. Veckans andra storverk på området var den offentliga mobbningen av Zelenskyj, som slutligt fick största delen av européerna att vilja sluta köpa amerikanska produkter någonsin mera.

Trump förverkligade det mest transparenta administrationen i historien genom att vidhålla att AP är Fake News som inte har rätt att delta i Vita husets presstillställningar (eftersom de vägrar kalla Mexikanska golfen Gulf of America). Däremot deltog TASS reporter i fredagens tillställning med Zelenskyj, oklart hur det egentligen gick till, men Putin fick i alla fall vad han behövde.

Vita huset fick igenom sitt budgetförslag i representanthuset. Förslaget innehåller förlängning av skattelättnader i synnerhet för höginkomsttagare och har följts av löften att stöden för sjukvården inte ska skäras. Samtidigt finns inte tillräckliga inkomster budgeterade. Trump var tvungen att personligen rätta till leden bland republikanerna inför omröstningen. Även om hela förvaltningen frånsett armén skulle sägas upp, skulle inte tillräckliga besparingar kunna uppnås på långa när.(Hela Musks show handlar alltså inte om ekonomi, utan om att köra ner staten.) Den 14 mars kommer statens pengar att vara slut igen och all verksamhet stängas ner om inte kongressen går med på att höja statsskulden.

Framgångar i kampen mot centralbanken genom finanspolitiken. Trump har troligen insett att han genom underskottet kan tvinga ned styrräntan. Inflationen börjar vara lite störande, och det kan finnas behov att höja räntorna när tullarna tar fart. Den autonoma FED har alltid varit en nagel i ögat för Trump. Det är en av orsakerna till hans fascination för kryptovalutor som Official Trump och Melania Meme som släpptes i januari och gav en vinst på hundratals miljoner, innan de mer eller mindre kraschade (Melania från 12.85 till 0.85 idag, Trump från 72 till 14). Många förlorade mycket pengar. Kryptovalutorna är en del av det nya systemet som är oberoende av nationalstaten och internationell reglering. Ett system som är fritt från begränsningar på ett sätt som gynnar globala storföretag.

Introducerade idén om ett s.k. Gold Card, varmed vem som helst för 5 miljoner dollar kunde köpa rätten att leva och arbeta i USA. Också hans trevliga ryska oligarkvänner. Förslaget orsakade oro för det nuvarande systemet, som är särskilt inarbetat bland Trumps kolleger i fastighetsbranschen. Dessutom återtog han ett dekret från 2000, som ålade myndigheter att försäkra sig om att också personer med begränsade kunskaper i engelska har tillgång till delaktighet. Myndigheter förbjöds ändå inte att producera material på andra språk, vilket i praktiken ändå sannolikt kommer att bli svårt med alla nedskärningar. Vidare rapporteras det om mycket konstigheter kring utvisningarna.

8.3.2025

Trumps fem åtaganden denna vecka. (Jag både grät och skrattade under arbetet denna gång).

Omfattande juridiska processer pågår. Åtalen rullar in, även om statsåklagaren som haft nära kontakter med Proud Boys, Ed Martin, avskaffat arbete, t ex (tillfälligt) åtalen mot New Yorks borgmästare. Martins explicita agenda är att stöda Elon Musk. En del bakslag har kommit då domstolar stoppat DOGE nedskärningar som innebar kontraktsbrott, förbjudit implementering av vissa nedskärningar i forskningsbidrag och vissa tjänstemän framgångsrikt kämpat mot uppsägningar. Det är oklart vilka tjänstemän presidenten kan avskeda, eftersom Trump testar gränser och säger upp folk från poster som tidigare varit utanför politiska mandat.

 

Yttrandefriheten beskärs. Forskningsdata från bland annat USAID, miljöforskningsinstitutet och statistikverket räddas av privata nätverk och aktörer även utomlands. Det nationella hälsoinstitutet, en av världens största forskningsfinansiärer, lägger ned forskningsprogram på basis av deras innehåll. Forskarnas massiva uppsägningar och oro har utmynnat i demonstrationer. Kvinnodagen till ära påminde Trump om hur bra det är att inte ta hänsyn till kön i administrationen, och att kvinnor kan känna sig trygga tack vare hans dekret att kvinnor är entydigt biologiska kvinnor. Vidare är alla landets kvinnor nu skyddade från konkurrens av transkvinnor i idrottstävlingar, (vilket säkert varit en av de stora orsakerna till kvinnors oro och svårigheter i samhället). Genom att förbjuda all forskning och bannlysa de flesta begrepp kring kön försvåras naturligtvis all saklig diskussion. Vita huset meddelade också nu officiellt, att journalisternas organisation WHCA inte längre har rätt att bestämma vem som får delta i vilka tillställningar, utan att Vita huset ensidigt beslutar om alla ackrediteringar. Sedan 1950-talet har journalistkåren haft ett eget cirkulerande system som nu avskaffades med ett ensidigt meddelande. 

 Säkerheten utvecklas. I en negativ riktning vågar man kanske säga. Internt har man nu utsett inkompetent ledning åt både FBI och CIA. Det går redan rykten om att agenter är eller kunde vara färdiga att sälja information om de pressas eller avskedas, vilket säkert noterats av fientliga aktörer. Brådskan till nedskärningar har lett till farliga missar, som att be agenter rapportera saker de gjort till utomstående, inte gå igenom säkerhetsfrågor med uppsagda eller som nu denna vecka, då man i misstag avslöjade CIA-faciliteter då man lade ut fastigheterna till försäljning. Både traditionellt patriotiska och mer cyniskt lagda säkerhetstjänstemän kan nu ställa till med kaos.

Internationellt har säkerheten försvagats av att Trump dragit tillbaka allt militärt stöd till Ukraina. Det mest akuta är underrättelseinformationen, även om det förekommer motstridiga uppgifter hur det implementerats (från inte alls, till att även allierade förbjudits dela information med Ukraina). Under veckan har Musk också föreslagit att USA borde lämna både NATO och FN.
Mässlingsepidemin i Texas skördade sitt andra offer och hälsoministern spekulerade i om det inte bara vore bättre att låta fågelinfluensan härja så att de immuna djuren överlever, i stället för att använda vaccin. 

 👨‍💼📉 

 Ekonomin svajar betänkligt, även om Trump i sitt tal till kongressen försökte tona ner det. En delorsak är de hela tiden vacklade tullbesluten. Börsen pekar neråt, priserna stiger och arbetslösheten ökar. Trump försökte troligen stöda Bitcoin genom att utlysa grundandet av en statlig kryptoreserv på 100 miljarder.
Under veckan inföll konsumentdagen, då presidenten som försökt lägga ner konsumentskyddsverket uttalade sig: ”För att skydda konsumenternas rättigheter och stärka det amerikanska ledarskapet inom globala digitala framsteg, vidtog jag omedelbara åtgärder för att stoppa aggressiva regelöverskridande övergrepp som har kvävt tillväxten av kryptovaluta. Trump har inte något intresse för vanliga konsumenter, till exempel saknas fortfarande skattefria dricks (ett viktigt vallöfte) ur budgetförslaget. Han inser inte heller att ekonomin behöver förutsägbarhet och bygger på förtroende. Om data inte är pålitliga och inga klara utsikter finns utan t ex all reglering kan ändra övernatt är det omöjligt att investera eller göra några avtal eller kontrakt överhuvudtaget.

Musks makt ifrågasatt. Musks popularitet börjar krackelera både bland folket och Vita huset. Trump sade först i offentligheten och sedan explicit under ett regeringsmöte där Musk närvarade, att ansvaret för de olika myndigheterna ligger hos deras ledning och inte hos DOGE. Härmed återställdes någon form av ordning och ministrarna, som enats mot Musk, kan nu börja strida sinsemellan. Hur Musk tar förödmjukelsen återstår att se. 

15.3.2025

Det börjar bli svårare att urskilja något nytt i kaoset. Det känns som att Trump tömt pajazzot på idiotier och nu bara fortsätter såsandet. Men gjorde ett försök.

 
 MAHA - Make America Healthy Again

Eftersom Trump framför allt gillar att utse folk han sett på tv till olika tjänster, är nu utnämningen av Mehmet Oz, känd som Dr. Oz, på gång till tjänsten som chef för sjukförsäkringssystemen. Oz är en hjärtkirurg, som i sina tv-shower under många år glatt sponsorer med att göra reklam för alternativ medicin. Bland annat har han förespråkat homeopati, och som Trumps rådgivare under coronapandemin kom han med den ökända idén att klorokin skulle vara en bra medicin. Också i detta fall hade han privata kopplingar till industrin.
President Trumps "Make America Healthy Again"-kommission förbereder granskning av ”vissa vacciner för kopplingar till kroniska sjukdomar”, ett välbekant men fullständigt ogrundat tema. Vaccinforskningen är redan väl belagd. Liksom Kennedys agenda.
Vita huset gav ett pressmeddelande där man påminde om att varken Musk eller Trump någonsin sagt att de tänker skära i sjukvårdsersättningarna. Bara åtgärda slöseri, bedrägerier och missbruk. Dessa åtgärder har ändå redan tydligt drabbat bland annat veteraner hårt och lett till demonstrationer och sjukvårdspersonal värvas till Kanada.
Upprivandet av allt miljöskydd framskrider också i rask takt. Fossila bränslen som nu kraftigt stöds har beräknats leda till över 300 000 årliga dödsfall i USA. Miljömyndigheten, ledd av tidigare militären Lee Zeldin har utannonserat ett omfattande program för avreglering.

Utbildning och forskning

Denna vecka var också Linda McMahons, företagare inom fribrottning, kommit igång som utbildningsminister. Ministeriet läggs tydligen inte ner direkt, men hälften av personalen sägs upp. Bland annat hotas nu utbildning för barn med specialbehov och ursprungsbefolkningen. Detta har lett till många rättsprocesser. Genast första veckan hölls också möte med anti-transaktivister.
Strupgreppet på universiteten fortsätter. I New York anhölls aktivisten Mahmoud Khalil, gift med en amerikan och med Green Card, för pro-Palestina verksamhet och hotas av utvisning. Demonstranter för Jewish Voice for Peace stormade Trump Tower till stöd för Khalil.
Fallet har väckt mycket stor oro för yttrandefriheten i USA, som faktiskt inte begränsar sig till medborgare. I veckan utsattes också Musks plattform X för en massiv attack, som Musk först försökte beskylla Ukraina för, men som troligen hade mer att göra med Palestina-frågan.
På Bluesky spreds i veckan bl a Helsingfors Universitets reklam med en inbjudan att söka arbete. Många akademiker finns på plattformen och inläggen fick mycket positiva kommentarer. Många talar nu om en veritabel hjärnflykt från USA bland annat till Europa, då tusentals toppforskare blivit uppsagda. Både franska och tyska universitet och forskningsinstitut ser redan av trenden.

Ekonomi

Under veckan fortsatte börsen att falla, Tesla säkert mest av alla, medan priset på guld skjutit i höjden. Kurserna vände ändå då tillräckligt många demokrater stödde höjningen av skuldtaket i kongressen och stängning av administrationen avvärjdes på fredagen. Politiskt var detta en stor seger för Trump. Nu stäcker sig hans makt över partigränsen, trots att de som röstade med honom vidhöll att de gjorde det bara för att hindra stängningen av hela förvaltningen. USA:s statsskuld är nu över 36 200 miljarder och överskrider BNP. I EU är proportionen kring 80%.
Trump gjorde under veckan en reklamstunt för Tesla, sedan Musk betalat honom 100 miljoner.
Gällande tullar fortsätter Trumps totalt oförutsägbara beslut. I veckan förklarade han på sociala medier att eftersom EU:s enda uppgift är att lura USA på pengar, tänker han lägga 200% tull på franska viner, så att man i stället kan njuta av amerikansk champagne. Detta var en reaktion på EU:s tull på amerikansk whiskey. Sanningen är att försäljningen av amerikanska produkter minskar i Europa också helt utan tullar. Kanada har för sin del också satt hårt mot hårt och man har till och med hotat med att helt skära av el-leveranser. Den nya budgetlagen ger Trump större befogenheter att lägga på mer tullar.

Internationellt samarbete

Trump har berättat att han haft jättebra diskussioner med Putin den senaste tiden. Också CIA och ryska SVR har återupprättat kontakt på högsta nivå. Förhandlingarna kring freden i Ukraina fortsätter, men Putin har inte varit färdig att godkänna ett eldupphör nu. Antagligen ser han ännu chans att stärka ställningarna i Kursk. Att Ryssland känt sig på säkrare mark i Ukraina sammanfaller också med nya oroligheter i Syrien. Jag tror att här kan finnas aspekter som inte analyserats i offentligheten, att händelser Syrien de facto kan reflektera rysk-amerikanska relationer.
Trump har också bett armén planera ett övertagande av Panamakanalen, medan amerikanska investerare köpt de hongkongägda hamnarna, till Kinas förtret. Gällande läget i Gaza har USA nu försökt hitta något ställe i Afrika dit man kunde flytta palestinierna, med mager framgång. Varpå Trump sade att ingen kommer att flytta dem någonstans.
 

 Vännen Musk

Vita huset gav ut ett meddelande där man redogjorde för nedskärningarna av förvaltningen. Bland annat påstods att Musks kontor DOGE (vars existens också ifrågasätts i rätten) skurit bort 300 miljarder dollar av slöseri, bedrägerier och missbruk. Enligt DOGE’s egen webbplats handlar det om lite på hundra miljarder, men otaliga fel i statistiken har påtalats. Huvudproblemet är ändå att det handlar om ideologisk prioritering av verksamheter. Åtminstone framförs inga som helst bevis eller argument om vilken typ av slöseri eller missbruk det eventuellt handlat om i olika fall.
Då nedskärningarna nu nått NASA har man börjat säga upp ledande experter, och det verkar möjligt att man lyckas undgå större uppsägningar. Det är känt att Musk är kritisk till Artemis-programmet som fokuserar på månfärder. Att först utveckla teknologier och använda månen som en mellanstation som ett steg på vägen mot Mars anses av många vara det klokaste sättet att utveckla rymdfärderna. Som bekant anser Musk att det är bråttom till Mars och vill sannolikt skippa detta i praktiken nödvändiga steg. Musk har hittills sålt tjänster för 15 miljarder till NASA.
Musk fortsätter att vara rikast i världen och hans andra bolag går bättre än Tesla men han har förlorat över 100 miljarder den senaste tiden. Relationen med Trump verkar vara hoplappad för tillfället.

Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.

 

Skepticismen behöver ingen falsk balans

 

UFO numera UAP.

Sedan Pentagon tvingades släppa sina material om okända flygande föremål 2021 har diskussionen utvecklats och enligt min mening lite spårat ur.  Det amerikanska försvaret kan kanske ha nytta av  avstigmatisering av dylika observationer  och rätt snabbt har det också uppstått ett kommersiellt intresse i att samla in information. Myndigheterna har också kontrat konspirationsteoretiker med öppenhet och kommunikation. Vid NASA höll man opportunt tungan väldigt rätt i mun i UAP-rapporten som kom för snart ett år sedan. Mycket handlar narrativen om att man vill förhålla sig sakligt  och ta observationer på allvar. Budskapet fyller en funktion både mot misstro (berätta vad ni ser) och mot rena konspirationsteorier (vi kommunicerar öppet). Man har lärt sig att ett överlägset tonfall snabbt slår tillbaka.

Det är ändå ett problem med det hela. Det har snabbt uppstått en konstellation där skeptikerna utgör en enögd ytterlighet som inte kan acceptera att det finns fenomen som vi inte kan förklara (t ex i The Economist och Last Week Tonight med John Oliver). Jag måste medge att jag är extremt besviken på att dylik falsk balans har genomslag inom journalistiken ännu 2024. Det är inget nytt med att kritiskt granska UFO-material och att utmåla granskningar av UFO-observationer som vinklade är helt befängt. Som om det nu idag plötsligt skulle ha uppstått någon ny seriös och objektiv forskning, och ännu värre, att skeptiker skulle vara oförmögna till objektivitet eller kritiskt tänkande är ju helt galet. Eller att myndigheter inte tidigare skulle ha använt vetenskapliga metoder i sina efterforskningar.

Forskning och skepticism bygger på samma metodiska, systematiska kunskapsbygge där man inte tar något för givet utan söker bevis. Det betyder inte att det inte kunde finnas saker vi inte kan förklara för närvarande. Däremot betyder det just precis att man med öppet sinne undersöker saker och inte gör antaganden i flera led som är långt utanför vad vi faktiskt kan belägga.

Tyvärr har vi dessutom just mist en av vår tids stora skeptiker, Daniel Dennett. Vad vi behöver är inte polarisering där forskare och vetenskapliga metoder utmålas som något extremt. En sådan diskurs bara  möjliggör det att kalla det alarmism att kommunicera forskningsresultat, i en tid då vi behöver lyssna på forskare noggrannare än någonsin. Det är inte någon god "medelväg" att tro på forskningen sådär passligt lite grann, och med andra örat lyssna på charlataner som kommer med "fakta" om vacciner eller s.k. klimatskeptiker, som ger en fribiljett att förstöra vår planet för kommande generationer.

Ett kunskapsstyrt Finland

I veckan kom ett välkommet beslut, då regeringsprogrammets skrivningar om kunskapsbaserad politik ledde till att Datarummet fick finansiering. Det finns potentiellt nästan oändliga mängder data och kunskap i samhället och man önskar ju att beslutsfattare inte fattar beslut baserade på endast känslor eller opportunism. Att kunna hitta, ta fram och använda data är centrala samhälleliga kompetenser om man överhuvudtaget vill förstå vad som har hänt, är på gång eller vilka effekter olika åtgärder har. Man kan förstås, om man vill, fatta beslut på rent ideologiska eller populistiska grunder, men det innebär nog stora risker, både för den egna framgången och för samhället i ett litet längre perspektiv. Kunskapsbaserad politik kräver emellertid att man har förmågan ett se litet större och mer komplexa helheter än att stirra på en enda faktor, som till exempel skuldsättning.

Traditionellt har vi i Finland ett högt förtroende på experter, då man systematiskt och ofta omfattande hör dem t. ex. vid lagberedning. Som en del av hela systemet är den akademiska forskningen och dess neutralitet av yttersta vikt. Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är också synnerligen viktiga, för att kunna förstå hurdan politik man ska göra för att uppnå olika mål. Att sådan forskning faktiskt kan vara neutral och ge kunskap och verktyg som hela samhället har nytta av, verkar ibland svårt för en del människor att förstå. Att det faktiskt finns saker som alla kan vinna på om man gör dem smart. Professorn i miljöpolitik  Janne Hukkinen är enligt mig en av dem som gjort ett särskilt värdefullt arbete här, inte minst för att han bemödat sig om att kommunicera flitigt på finska (se t. ex. denna video). 

Vetenskapskommunikation är ett gebit som kräver mycket kompetens, och som också Hukkinen var inne på i videon kan vara utmanande på många sätt. Jag själv noterar hur annorlunda forskardebatten ibland kan te sig forskarna emellan, jämfört med den bild som syns i media. Och därmed menar jag dystrare. Jag hoppas innerligt att beslutsfattare lyssnar noga, trots att de dominerade offentliga narrativen kan missa viktiga signaler på grund av att snävhet och påtryckningar. Det kräver extra visdom av beslutsfattarna att klara av analytiskt tänkande i den här situationen. Det torde finnas förutsättningar för det i vår nuvarande regering, där alla utom två ministrar har högre högskoleexamen, många dessutom just inom statsvetenskap. Därmed förstås inte sagt att man inte skulle ha förutsättningar till kritiskt eller analytiskt tänkande utan sådan examen, men en examen kan ses som ett mätbart bevis på en viss kompetens, hoppas jag.

Jag själv kan inte låta bli att undra om inte många nedskärningar som föreslås på litet längre sikt kommer att vara riktigt stolliga också rent ekonomiskt. Framför allt leder brådska lätt till dåliga beslut och ännu värre: svagt genomförande. Vårt samhälle och dess ekonomi är väldigt komplexa system. Det är till exempel inte alls omöjligt att man kan effektivera verksamheter på olika håll och kanter, men om man inte har ett gott ledarskap och får hela eller åtminstone största delen av en organisation med på förändringarna och på att hitta goda lösningar, kan nog slutresultatet lätt bli lose-lose. Det kräver nämligen tid och psykologisk trygghet att åstadkomma bra förändringar. Aggressiv toppstyrning kommer att slå tillbaka, om man väljer en sådan väg. Dialog framom ideologi är vad jag skulle önska, så att man kan hitta lösningar som objektivt sett är bra.

Liv bland miljarder planeter?

Stjärngruppen Pandora fotad av James Webb-teleskopet 2023.

För ett drygt år sedan bekräftades upptäckten av den femtusende exoplaneten. När Nils Mustelin gav ut sin bok Liv bland miljarder stjärnor 1978 var det fortfarande bara en stark hypotes att det ens skulle finnas andra solsystem i universum, men Mustelin hann uppleva de första upptäckterna av dem.  De första svaga bevisen kom 1984, då man upptäckte en planetskiva kring stjärnan Beta Pictoris  I början var ändå metoderna att hitta planeter i huvudsak indirekta, eftersom bilderna inte var tillräckligt skarpa för att kunna urskilja enskilda planeter. Under 1990-talet kunde man ändå räkna ut att de måste finnas planeter runt vissa stjärnor, men det var först kring sekelskiftet som man kunde observera en planet passera framför en stjärna. Hubbleteleskopet spelade en viktig roll i forskningen och i början av seklet kunde man göra de första analyserna av en exoplanets atmosfär. Idag är fotografier den vanligaste metoden att hitta nya planeter, vilket också ger just möjligheter till närmare analys av deras sammansättning.

James Webb -teleskopets fantastiskt skarpa bilder har öppnat
 för noggranna analyser av planeter.

Nils Mustelin var samtida med Carl Sagan och Frank Drake, men han var också en självständig tänkare då det gällde att begrunda möjligheter till liv på andra håll i universum. När jag läser om nya rön kring andra solsystem och deras planeter går mina tankar ofta till Mustelin och den iver och glädje han antagligen skulle känna inför all denna nya information.

En sak som kanske skulle ha överraskat honom är däremot att vi igen på allvar utreder möjligheter till liv i vårt eget solsystem. Igår startade en ny europeisk mission Jupiter Icy Moons Explorer (Juice) mot jätteplaneten i detta syfte, och den är inte den enda. På 1980-talet baserade man sina analyser om vårt eget solsystem långt på Voyager-missionerna under senare hälften av 1970-talet. Chansen för liv på Mars var också avskriven sedan länge. Man bedömde då att Jupiters månar sannolikt var för kalla för att härbärgera något liv.  Men rymdsonden Galileo bekräftade på 1990-talet att månen Europa faktiskt har en subglaciär ocean, som i kombination med en kärna av andra ämnen kan skapa förutsättningar för liv. Vi har också under de senaste decennierna lärt oss mera om s.k. extremofiler, alltså liv under mycket annorlunda omständigheter än man tidigare väntat sig här på jorden. Nu är tanken på liv i vårt solsystem inte omöjlig. 

Galileo avslöjade att Jupiters månar inte var så kalla man trott.
Vulkanutbrott på Io (1997). 

Varför skriver jag om detta? Därför att rymdforskningen för mig utgör det kanske klaraste exemplet på att det finns beredskap och intresse för grundforskning. Man satsar enorma resurser på att skapa nu kunskap och att försöka förstå vår värld utan omedelbara nyttokrav. Rymdforskningen är liksom fysiken ett område där man, kanske just därför att det till stora delar är altruistisk grundforskning (trots militära och politiska kopplingar till vissa delar) är ett område där man av tradition jobbar både öppet och dataintensivt. Det är knappast en slump att det är NASA som utvecklat koncepten för långsiktigt bevarande av data och öppet delar data och information med sig. 

Rymdforskningens framsteg är också tydliga och man satsar mycket på att kommunicera dem till en större allmänhet. Vad jag hoppas är att man också i framtiden kunde ha tilltro till betydelsen och vikten av grundforskning inom alla områden. Det har gjorts enorma, viktiga framsteg på så många områden som sedan influerar våra liv, inom medicin, inom humaniora och samhällsforskning, inom miljöforskning.  Forskare arbetar alltför ofta under osäkra och besvärliga förhållanden och få saker gör mig så ledsen som misstro och hat mot forskare och deras motiv. Ett vetenskapsfientligt samhällsklimat är otroligt farligt och tanken om att man inte kan lita på det man inte själv förstår är ett otyg. Låt oss istället fascineras av det komplexa och för oss obegripliga och fira forskningen och satsa minst lika mycket på att rädda vår planet.

Europas färger skvallrar om att oceanen innehåller andra ämnen än rent vatten.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Från kunskap till förmåga i klimatkris och pandemi

Forskningssektorn fick igen i veckan skrämselhicka, när finansministeriet gick ut med info om ytterligare föreslagna nedskärningar för forskning. Bestörtningen är rätt total på hela fältet, eftersom man troligen hade hoppats på att vi nu äntligen skulle ha en regering som förstår vikten av inte bara evidensbaserat beslutsfattande, utan också både grundforskning och innovation. Om man vill vara hoppfull och optimistisk kanske man kan förvänta sig att man kommer att kunna lappa på med EU:s extra pengar, men det är ett enormt problem om man fortsätter att driva ner bestående system och strukturer för forskningsfinansiering. Det måste finnas ro och förutsägbarhet för forskningen. Vetenskaplig forskning och inte ens innovationer är något som föds ur intet med några års projektfinansiering. 

Men det var egentligen inte det jag ville kommentera här, utan de otroligt stolliga kommentarer av anti-intellektuella man ser på sociala medier. Börjande från att man nu kan sluta med all queer, gender och annan flummig samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Alltså seriöst, tror dessa människor att vi inte har kunskap och tekniska lösningar på hur man kunde stoppa både pandemier och klimatförändringar?

Miljöforskare har i decennier vetat vad som är på gång och vad som borde göras. Ingenjörer har tagit fram mängder av olika förnyelsebara energikällor, sätt att binda koldioxid och effektivera energianvändningen. Inom medicinen har vi de senaste åren, tack vare stora investeringar och inte minst effektiv utveckling, tagit fram vaccin och vårdmetoder som kommer att hjälpa oss att bekämpa mängder av sjukdomar. Men vi vet också, att ett av de effektivaste sätten att undvika nya pandemier är ett mycket mer omfattande globalt naturskydd.

De största problemen handlar i dag i själva verket om ekonomi och politik. Om kultur och psykologi, makt och samhällsstrukturer. Vi lyckas inte vaccinera människor i tillräcklig omfattning. I stora delar av världen finns det inte tillgång till vaccin, trots att det på andra håll finns mer än vad som behövs. Och där det finns vaccin, finns det okunskap och populism som sätter käppar i hjulen. Det talas om de stora strukturella förändringar som behövs för att skydda biodiversitet och vända klimatutvecklingen, men framstegen lyser med sin frånvaro, trots att man vet vad som borde göras och det också borde finnas kapacitet att göra och genomdriva beslut.

Det är inte så, att vi behöver mindre humanistisk, beteendevetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning. Tvärtom. Idag kräver våra kriser mer än någonsin förståelse för hur människan och samhället fungerar. Vi behöver mera kunskap och vi behöver kunna implementera den bättre. Det räcker inte med att någon hittar på en fantastisk lösning. Vi måste också kunna ta den i bruk. Tillsammans.

Ingen vinner på att man hackar på någon del av forskningen, eller pressar helheten. All kunskap är hemåt. Vi måste satsa brett, nu, med detsamma och långsiktigt.

Hieronymus Bosch - Web Gallery of Art.
Wikimedia Commons. 

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.

FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.

Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Forskarna i digitala arkiv

 I går höll vi ett litet seminarium inom vårt nätverk för folk som arbetar med beständiga identifierare (persistent identifier, PID). Som tema hade vi valt digitala arkiv och det egentliga seminariet inleddes av Finska Litteratursällskapets arkivchef Outi Hupaniittu, som berättade om hur de digitala arkivens metadata och och struktur ter sig för en forskare som försöker hänvisa. Strukturen av materialen är komplicerad, eftersom metadata delvis följer de fysiska originalen och delvis hoppar rakt till enskilda digitaliserade filer utan beskrivande metadata. Vidare presenterade Juha Hakala från Nationalbiblioteket hur DOI och URN kan och bör användas inom olika kontexter. Sist hade vi en diskussion där vi kom in på frågor om långsiktigt bevarande, skillnader och likheter mellan digitala samlingar inom bibliotek och arkiv och när man borde använda beständiga identifierare på objektnivå (enskilda filer) och när det räcker med datasetnivå. Vi tangerade förstås också olika dynamiska modeller.

Jag tycker själv att det finns saker att lära av varandra då vi ser på forskningsdata vs kulturarvsdata. Saker att notera då det gäller forskningsdata är datas ofta dynamiska karaktär, versionering och behov av exakta hänvisningar. Då det gäller kulturarv finns det viktiga saker såsom processer för arkivbildning och gallring och den enormt fina förståelsen av produktion och hantering av metadata. Dessutom finns det system för hur man hanterar olika manifestationer och nivåer av data och metadata (särskilt tänker jag förstås på FRBR). Särskilt skillnaden mellan manifestation (BAM) och version (forskning) är intressant. De ter sig ontologiskt sätt väldigt olika, men varför ...?

Fördelen med seminarier på zoom är att man lätt kan föra parallella diskussioner i chatten. Nu gled diskussionen ofta in på definitioner: 

• Vad avses med att man med hjälp av en PID ska nå ända fram till själva data?
• Betyder det att en PID är funktionell i olika kontexter?
• Behöver man PID på filnivå (enskilda objekt inom dataset) för Deep FAIR?
• Ett dataobjekt (en fil) utan metadata blir väl inte FAIR fast den har en PID?
• Vad är en manifestation i en digital kontext där t ex webbläsaren kan påverka hur data framstår?
• Vad är en tillräcklig hänvisning?
• Hur ska vi nu egentligen använda DOI? (Vad är DOI?)

Användarens behov (forskaren) är väldigt tydliga inom kulturarv och de är konkreta och möjliga att generalisera. Samtidigt är det så tydligt, att man kan visst ge PID åt både informationsinnehåll, metadata, enskilda manifestationer, delar (statiska eller ad hoc skapade) och versioner - med det löser inte ett enda problem om allt blir så råddigt att det är omöjligt för gemene nyttjare att använda och skapa vettiga och koherenta hänvisningar på ett enkelt sätt. Då är det hela lika långt som brett och vi har bara försatt oss ien situation med enorma mängder beständiga identifierare att sköta - för evigt.

Men det viktiga nu är, tycker jag, att vi diskuterar dessa frågor och försöker vidta åtgärder som går i rätt riktning. Vi behöver hitta lösningar tillsammans, vilket kräver att vi kommunicerar flitigt om dessa saker. Både informellt, som igår, och mera formellt, genom att dokumentera vad vi gör väldigt tydligt och transparent.

Motivation och incentiv

Noterade att incentiv nämns i negativa sammanhang i Knowledge Exchanges senaste rapport , inte alltså av författarna utan av intervjuobjekten. Jag har, som sittande i styrelser och som chef, själv på senare tid igen kommit att fundera över vad som driver folk och vad som får dem att arbeta på ett framgångsrikt sätt, både för dem själv och för hela gemenskapen. Missriktade resonemang kring incentiv, mätare och belöningar kan åstadkomma mer skada än nytta.

Frågan är vad som ger en människa tillfredställelse i arbetet, en känsla av mening och att kunna främja och påverka saker i en bra riktning. Då det gäller forskare tror jag det står ganska klart att det sällan är pengar i sig som motiverar. Forskare arbetar generellt mycket hårt och är extremt ambitiösa, de har ofta tagit risker och stått ut med stor osäkerhet för att nå framgång och en karriär som forskare. Formella meriter är ett verktyg för att få finansiering, som i sin tur är nödvändigt för att nå framgång i själva forskningen. Forskningspengar är mycket svåra att få, men de är bara ett medel för att kunna genomföra det meningsfulla arbetet. Och det arbetet är ju meningsfullt för hela vårt samhälle, vare sig det rör sig om grundforskning eller forskning som lätt kan implementeras för att förbättra vår värld. Att skaffa finansiering är resurskrävande och tullar givetvis på den insats som kan sättas på själva forskningen.

Vad jag försöker säga är, att forskarnas egentliga incentiv enligt mina iakttagelser är djupt personliga och framför allt av hög integritet, de är rätt immuna för yttre påverkan. Incentiv som påtvingas upplevs som störande. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att kunna bredda och nyansera den nuvarande snedvridna modellen. Vi borde kunna erbjuda perspektiv på framgång som mera motsvarar forskarnas egentliga ambitioner, och inte reducerar allt till antal artiklar, referenser och lyckade ansökningar.

För mig som chef är det viktigast att mina medarbetare, vi alla, är motiverade av gemensamma mål. Då kan man ta itu med också mycket stora utmaningar tillsammans och utan att tappa modet. Incentiven och motivationen kommer då inifrån och arbetet känns meningsfullt också utan att man mäter allt.

Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.

Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?

Länkade data i Finland och Europa

På grund av flygstrejken hann jag delta i en liten terminologiverkstad som ordnades i samband med Höstdagarna för öppen forskning. Ett efterlängtat initiativ om att ta itu med att översätta ordlistan för öppen forskning till svenska kom från VSD som koordinerar verksamheten. Avot, gissa om vi fastnade omedelbart i ordet data och frågan om det heter öppen data eller öppna data, länkad data eller länkade data. Formerna används ju glatt kors och tvärs och huller om buller. I alla fall hoppas jag att om det finns intresserade personer, inte minst från Sverige, att ni skulle ta kontakt antingen med undertecknad eller Nina Järviö på VSD direkt. Ju flera vi är som jobbar med detta, desto bättre. Också kontakten till Sverige skulle vara viktig. Själv tycker jag att både terminologiarbete och översättning hör till det roligaste som finns.


När jag väl kom iväg flög jag till Budapest där European Open Science Cloud (EOSC) hade symposium. EOSC är en projektfamilj för att främja effektiv användning av forskningsdata och - infrastrukturer. Interoperabilitet är förstås i nyckelroll, och så väl teknisk som semantisk interoperability är under arbete. Semantik sysslar jag ju med i högsta grad och hade också en presentation om en rapport vi gjort om saken. Det handlare helt enkelt om att studerande betyder samma sak i olika system, eller åtminstone att man är medveten om när det finns olika definitioner, så att informationen inte blir fel när man kombinerar eller flyttar den.

Persistence and Interoperability from Jessica Parland-von Essen

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.

På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.

Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.