Museivandring i 1920-talets Helsingfors

 

Hbl 20.9.1926, Nationalbiblioteket.

Muséernas öppenhållningstider har förlängts ansenligt på hundra år. På 1920-talet fick man passa på och planera in museibesök under lunchraster eller på lördag efter arbetsdagen.

Ateneum

Ateneum, TaiKs arkiv.

Ateneum var vid denna tid minst lika mycket högskola som museum. Byggnaden har sedan sitt öppnande 1888 också varit öppen för allmänheten. Texten på fasaden, CONCORDIA RES PARVAE CRESCUNT, i samförståndet växer saker, manar till samarbete mellan konst och konstindustri. Hösten 1926 presenterades Ivar Arosenius, den göteborgske konstnären som man idag kanske främst kommer ihåg för Kattresan. Till Ateneum förde man utländska besökare för att beundra verk av Gallen-Kallela.

Sinebrychoffska samlingen

Bulevarden 40, Signe Brander. Stadsmuseet.

Den Sinebrychoffska konstsamlingen av främst europeisk bildkonst tillkom staten genom testamente 1921 och den öppnades inom kort för allmänheten.

Cygnaei galleri

Cygnaei Galleri, Gunnar Lönnqvist. Stadsmuseet.

Fredrik Cygnaeus konstsamling öppnades för allmänheten 1882 i hans efterlämnade villa i Brunnsparken och har kallats landets äldsta konstmuseum. Det kom att stängas på grund av nedskärningarna 2014.

Järnvägsmuseet

Järnvägsmuseet. Lahtis stadsmuseum.

Järnvägsmuseet, grundat 1898, var ett populärt museum i centrum av Helsingfors. Fram till sin flytt till Hyvinge på 1970-talet, höll museet till i det nya Järnvägsstationshusets västra flygel i tredje våningen från 1922. Tyvärr förstördes stora delar av samlingarna under bombningarna 1944.

Universitetets skulptursamling

Arppeanum. Stadsmuseet.

Skulptursamlingen bestående av gipskopior av främst antika skulpturer påbörjades kring mitten av 1800-talet. Den visades första gången i ritsalen hösten 1845, vilket har kallats landets första konstutställning. I ritsalen fungerade konsten som undervisningsmaterial och modeller. Samlingen flyttades 1869 till Arppeanum. I dag kan man gå in i Unis huvudbyggnad, där skulpturer finns att beskåda på gamla sidan, men används också i denna dag i ritsalen.

Universitetets zoologiska museum

Zoologiska museet, Eric Sundström. Stadsmuseet.

Zoologiska museet hade rätt nyligen, 1923, flyttat in i sitt nuvarande hus, som också blivit närmare integrerad med staden sedan Arkadiabron byggts och Tölö kraftigt växte. Vid universitetet hade man samlat djur och växter sedan 1600-talet, men Åbo brand förstörde en stor del av samlingarna. Under 1800-talet konserverade Magnus von Wright dussintals fåglar för samlingarna. Också den berömda sjökon har funnits till påseende sedan 1860-talet.

Konstflitföreningen och Helsingfors stadsmuseum

Villa Hagasund, Foto Roos. Stadsmuseet.

Stadsmuseet verkade på Villa Hagasund sedan 1911 och på tjugotalet hade Konstflitföreningen också en utställning på andra våningen. De större utställningarna ordnade föreningen emellertid på Ateneum, med vilken man hade mycket nära samarbete.

Statens utställning för arbetarskydd och välfärd (Socialmuseum)

Artikel av Vera Hjelt i Suomen teollisuus 12/1924.

Det statliga museet, som fått sin början 1909 fick stora, fina utrymmen 1921 på Södra Esplanaden 4. Utställningen presenterade det senaste inom säkerhet gällande industriella maskiner och jordbruk, hygien och arbetshälsa, hälso- och sjukvård,  byggnader och hem, samt barnskydd och nykterhet. Många företag bidrog till samlingarna.

Universitetets botaniska växthus

Daniel Nyblin, Åbo Akademis bibliotek.

Botaniska trädgården i Kajsaniemi fick sitt växthus 1889. Det mindre växthuset blev klart 1892 och då började man odla jättenäckrosen Victoria Amazonica. Också detta levande museum drabbades av bombningarna 1944, då vinterkylan kom in genom de krossade glasen och i stort sett alla växter frös ihjäl. Lyckligtvis fanns det frön av näckrosen kvar på bassängens botten och av dem kunde man driva nya blommor och blad.

Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.

Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Vad är äkta i en virtuell värld?

I går fick jag första gången vara opponent i en disputation. Det var Lauri Viinikkala som disputerade med en avhandling som på svenska kunde heta Digitala lögner eller historisk kunskap? Relationen mellan den fysiska verkligheten, narrativet och historisk kunskap i representationer av det förlutna i applikationer som utnyttjar mixed reality.

Fast egentligen går det inte att översätta exakt, för narrativet betyder här i själva verket berättandet och enligt Viinikkala finns det oftast flera närvarande parallella narrativ då vi har att göra med förbättrad eller förhöjd verklighet. Och att säga "mixed reality" (på finska yhdistetty todellisuus) kan också diskuteras, eller bör egentligen specificeras. Viinikkala har varit med om att konstruera ett flertal applikationer där man utnyttjat olika kombinationer av såväl rent fiktiva element, spelelement, tredimensionella (re)konstruktioner av människor, föremål och miljöer, textuella kommentarer och källhänvisningar och platsbunden geodata och videobild i realtid. Genom att kombinera dessa på olika sätt åstadkommer man lätt en epistemologisk röra som heter duga. Det gynnar varken den som försöker förmedla information eller den som ska ta emot den. Därför är Viinikkalas krtitiska analys av vad man håller på med och strävar till av stor betydelse. Vi historiker befinner oss i för oss nya domäner när vi ska försöka förmedla kunskap om historien visuellt och ännu svårare, interaktivt.


Om man till exempel tittar på den gamla domkyrkan i Åbo, ser man ett utrymme som förändrats mycket under seklernas gång. I dag kan man t ex komma dit med en Stigakälke (se bilden). Inredningen har gjorts om i flera omgångar. Fortfarande vet vi att kyrkan är äkta, autentisk. Det är samma byggnad, samma stenar i ett kontiuum genom tid och rum.

Om vi, som Viinikkala gjort, däremot bygger en digital rekonstruktion av en kyrka som inte längre finns, blir frågan om autenticitet genast mycket svårare. Vad är autentiskt? Om vi avbildar kyrkan såsom den sannolikt såg ut vid en viss given tidpunkt (t ex under slutet av 1500-talet) kan vi göra det autentiskt genom att välja inredning och andra element enligt vad som var sannolikt vid denna tid, på basis av vad vi vet genom arkeologiska utgrävningar eller dokumentation från andra samtida, liknande objekt. Men detta är något helt annat än den fysiska autenticiteten i Åbo domkyrka. Åbo domkyrka i dag är i stället helt "oautentiskt", olik, i förhållande hur kyrkan var på 1500-talet. Det här är frågor som blir helt akuta när vi arbetar med digitala medier. Viinikkala dissekerar autenticitetens olika dimensioner och delar upp den i två huvudtyper: dels sådan historisk, fysisk autenicitet ("äkta gammalt"), dels autenticitet som bygger på motsvarighet eller överensstämmelse med det vi vet om den historien (inte t ex anakronistiskt, utan "historiskt korrekt").

Nå väl, detta var en mycket förenklad bild av en del av vad avhandlingen berörde, och i praktiken opererar historiker alltid med olika grader av sannolikheter, tolkningar och berättelser om sammanhang och processer. Då vi gör en virtuell historisk rekonstruktion är det en verklig utmaning att förmedla dessa aspekter på ett klart sätt. Samtidigt som vi kan erbjuda upplevelser och erfarenheter och därigenom kunskap om en historisk tid, är vi tvungna att göra otaliga val, förenkla, lägga till och ta ifrån för att få fram den information vi vill förmedla. Och vi måste vara ärliga och transparenta med vad som är hittepå, vad som är en kvalificerad gissning, vad som är sannolikt korrekt och vad som är hårda fakta.

De digitala medierna ger många möjligheter att förmedla kunskap. Till exempel kan man visa alternativa möjligheter som likvärdiga (t ex hurdan modell ett tak haft, i fallet med den helt rekonstruerade kyrkan). I en fysisk rekonstruktion kan man välja bara ett alternativ att förverkliga. I en digital värld kan man bädda in källor, bakgrundsinformation, länkar och mycket annat. I diskussionerna på karonkan gick diskussionen vidare in på hur man kunde försöka skapa en virtuell värld där man dämpa den förförståelse dagens människor har, på grund av att vi besitter en massa information som individerna i historien inte hade. Om vi till exempel skulle vilja återskapa erfarenheten av hur det var att vara tysk i 1930-talets Tyskland ... är det ens möjligt? Att förstå hur folk levde sina liv, tolkade vad som hände, vad de såg och upplevde, innan resten av historien hade hänt och skrivits? Mycket diskussion handlade förstås också om erfarenheten och icke-språklig information överlag.

Det skulle vara mycket viktig att historiker är aktiva och drivande då virtualteknologierna utvecklas. Vi borde inte begränsa oss till vad som nu är möjligt, utan vad som borde vara möjligt. Då behöver man också just dylik analys av vad vi ens har att göra med, först sedan kan vi förmedla det vi vill på ett effektivt sätt. Det skulle också vara oerhört viktigt, att det kunde göras långsiktigt. Det kräver att vi kommer överens om både teknologiska lösningar och handlingsmodeller.


Det var en mycket fin dag jag hade och jag är glad att jag vågade mig på att fungera som opponent. Det var förstås enkelt, när disputanden var klartänkt och inte lät sig blandas bort av mig, trots försök.



Tillägg:  apropå virtuella världar och historia: kolla in den nya minnesmärket i Sandhamn. Eftersom de finns på militärområde, var det virtuella minnesmärket ett viktigt komplement, tyckte också vi i historiekommittén.

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Hälsobrunnen i Esbo

Uslinge! Krymplinge! kasta din krycka,

  Skölj dina leder! blif munter och glad!

  Hemta din luft i blommor och bad!

Och börja om ditt öde mer at tycka!

  Böj dina knän vid källans brädd.

  Du som flämtar i din bädd!

Så skriver Bellman om hälsobrunnen på Norrmalm under senare delen av 1770-talet.* Det fanns ju en hel del sjuklighet på den tiden och ganska lite vård. Också i Finland fanns det hälsobrunnar och sedan 1750-talet fanns det en verksamhet i Esbo som fortsatte in på 1800-talet. Brunnen i Esbo är också en av de första saker om socknen som Topelius nämner i Boken om vårt land. Georg Haggrén har i sin lilla bok Espoon terveyslähde - Esbo hälsobrunn citerat en förteckning på brunnsgästerna sommaren 1782, och man kan konstatera att brunnen verkligen lockade Helsingforsgräddan,  kanske som ett slags sommarnöje, som också gick under beteckningen "Spa" enligt den belgiska förebilden.

Listan över brunnsgäster ingick i Inrikes Tidningar den 9 december 1782.

Haggréns bok har tillkommit som en del av ett projekt som också resulterat i en sevärd utställning på Esbo stadsmuseum. Övertygelsen om vattnets hälsoeffekter och den strikta regimen på brunnarna var delar av den kroppsliga kulturen under mer än ett sekel och kan förvisso spåras tillbaka till antikens bad. Man behövde ingalunda vara mycket sjuklig för att ta sig en brunnskur, utan det fungerade också som en social grej och som allmän hälsostärkande aktivitet. Den "strålande" radioaktiva brunnen i Lovisa var ungefär lika gammal som den i Esbo.  Den unga Jacobina Charlotta Munsterhielm antecknade  i Lovisa i sin dagbok den 11 juli 1800:

i dag började vi at dricka brun, och om morgonen innan vi gick tog vi alla in engelst salt, och första dagen drack vi två glas 

i dag gorde vi den första bekanlskapen med mamsellerna Brun, efter middagen var ut och hanlade och jag kjöfte mig et sol fiäder som kosta otta skilling sen gick vi til Fru Ekmark och där ifrån gick vi til asessor Tallbergs när vi kom tilbaka gick vi til linström, och sen spasserade vi med Mamsellerna Lindström, ner till stass trädgården, när vi kom til baka mötte vi Mamsellerna Brun

Man ser lätt vad som åtminstone för denna flicka var det viktiga med brunnsvistelsen. Skildringen fortsätter på samma sätt ett bra tag framåt. Man kan bara tänka sig vilka nätverk och affärer, konflikter och romanser måste ha funnits vid Esbo brunn under årens lopp. Och fantisera vilken betydelse de haft för Helsingfors historia och utveckling. Även om eliten i Helsingfors var så liten att ståndsskrankorna inte var socialt oöverstigliga, måste dessa längre vistelser i den intima brunnsmiljön ha bäddat för exempelvis närmare samarbeten mellan adel och borgare. Senare övergick man från hälsobrunnar till havsbad och buteljerat mineralvatten.

I dag står det en modern simhall invid resterna av den gamla brunnen, vilket är en ganska trevlig tanke. Jag rekommenderar utställningen i WeeGee-huset som behandlar bad- och brunnskulturen i ett långt historiskt perspektiv. Den pågår till slutet av maj.

På utställningen "Helande vatten" finns en miniatyr  av Esbo brunn.

*Enligt Elisabeth Mansén i Ett paradis på jorden, 2001.

Delaktighet, närmiljö och kulturarv

Det var en tanke som slog mig under paneldiskussionen om gemenskaper och engagerandet av dem jag bloggade om senast, men som jag inte tog med i det inlägget. Det var apropå hur invånarna i Hertonäs varit aktiva och börjat styra och ställa i bibliotekets utrymmen. Till allas nöje och glädje denna gång. Men frågan inställer sig förstås också var gränserna går och vem som kan anses ha rätt att påverka och utnyttja resurser och för hurdana ändamål? Här kommer förstås tjänstemännens och de sakkunnigas roll, ansvar och värderingar in. Man måste se till att man främjar konstruktiva och positiva saker och skyddar mångfald och viktiga gemensamma värderingar och allas rättigheter.

Det handlar ju om modern hembygdskänsla, som också finns i stadsdelsföreningar, som gör viktigt arbete. Ett faktum är att moderna städer helt enkelt är för stora, för att de flesta människor ska bry sig om att engagera sig och påverka genom den offentliga demokratiska apparaten. Frågan är förstås också om dessa föreningars representativitet, men det ändå en resurs som man åtminstone i Helsingfors ser värdet i och vill värna om. På landsbygden finns det hembygdsföreningar och museer som aktiverar och gör viktigt arbete. Esbo är en rolig hybrid med både en svensk hembygdsförening och moderna invånarföreningar.

Min fundering var att de små närbiblioteken sätt och vis är en viktig del av den lokala urbana "hembygden" i städer där hembygdsfester och föreningshus kanske inte är lika utspridda och närvarande som gemensamma rum. Det är i biblioteket det finns en liten hembygdssamling med lokalhistoria, som inte annars går har hitta och som definierar den egna närmiljön som någon sorts levande kulturarv. Jag undrar vad som händer om man tar bort dem? På vilket sätt kan man då från sakkunnigt och neutralt håll stöda olika invånargrupper, hjälpa dem att förverkliga sina projekt och låta dem komma till tals? I Esbo har biblioteken varit i framkant här.

Ju flera storkommuner vi får, desto viktigare blir det att fundera över de allmänna bibliotekens och bibliotekariernas funktioner som agenter i människornas boendemiljö. Eller hembygd som det hette förr.

Vems kulturarv?

I dag deltog jag i museisektorns årliga temadagar, som i år handlade om gemenskaper och "inbäddat" museiarbete. Det var ett inspirerande seminarium så här långt åtminstone och fortsätter sannolikt i morgon i samma stil. Det var mycket tal om öppenhet och samverkan, om museernas förändrade verksamheter, om att söka samarbete och kontakter utanför den egna väggarna och den egna sektorn.

Inom museisektorn har man varit tidigt ute med att engagera sina besökare och också idka uppsökande verksamhet. Men fältet är mycket brett och brokigt. Staten stöder sammanlagt 123 museer i vårt land. På snart sagt varje ort finns ett museum och nästan hälften av dem är kulturhistoriska museer, 18 % är konstmuseer och drygt 10% är olika nationella specialmuseer. Även konstmuseerna hör hos oss till samma sektor. Så verksamheterna är mycket olika, en del är mer progressiva än andra. På många håll samarbetar man mycket med externa parter. Som till exempel på Werstas där man gjort en insamling och utställning som gjorts tillsammans med allmänheten och aktivister om feminism eller konstmuseet i Uleåborg, där man ordnat utställningar dit vem som helst fått komma för att hänga sitt konstverk i museet. Det handlar om att samarbeta och engagera och vara relevant för ens publik. Inget museum kan vara relevant för alla, men varje museum borde vara relevant för någon eller några grupper. För att kunna bidra måste man var öppen och föra dialog med sina intressegrupper, göra saker tillsammans.

Ett återkommande tema, också i paneldiskussionen där jag hade nöjet att delta som representant för Brages Pressarkiv och arkivvärlden, var frågan om hur mycket man kan och skall styra och vilken de sakkunnigas roll egentligen är. Är det bara att facilitera sådant som folk tycker är viktigt och vill göra eller bör man också påverka och i så fall åt vilket håll?

Jag tror det rådde ganska stor enighet i frågan egentligen. Man kan inte längre vara relevant eller påverka om man bara sitter "hemma" och väntar och folk kommer och tittar på saker man behagat ställa fram för dem att beskåda. Men man har också ett ansvar att se till att alla blir hörda, att verka för tolerans och delaktighet, för mångfald och berikande erfarenheter. Och att använda sin sakkunskap då det gäller att dokumentera, producera nytt och bevara. De nya kulturarvsfolket är aktiva agenter. Det kräver aktivitet, öppenhet och nätverkande.

Lilla jul för öppen länkad data

I Finland firar vi inte bara första advent utan vi kallar det också lilla jul, när december och julförberedelserna tar vid. Det var en lite liknande känsla av att det börjar hända jag hade i går på seminariet Linkity! Kohti yhteentoimivaa metatietoa (ungefär Länka dig! Mot gemensam/samspelt metadata) som ordnades för folk inom museer, arkiv och bibliotek. Vi står äntligen på tröskeln för genombrottet av öppen länkad data i Finland. Saker som jag otåligt väntat på i flera år håller äntligen på att realiseras. Det kommer att innebära fantastiska synergier och större effektivitet och rationalitet i hanteringen av landets informationsresurser, vilket leder till inte bara kännbart bättre tjänster för allmänheten, utan också bättre möjligheter för olika verksamheter att koordinera sig och få bättre kontroll över de egna resurserna. Och en effektivare, mer rationell helhet. I hjärtat av hela projektet finns användningen av gemensamma eller länkade ontologier. Ontologitjänsterna kommer att koordineras och upprätthållas av Finto.fi.


Under förmiddagen sammanställde jag en Storify (nedan), men på eftermiddagen var min ström slut och jag var själv på scenen, så jag hade inte möjlighet att fortsätta bevakningen på detta sätt. Jag rekommenderar faktiskt att intresserade och/eller berörda parter tar del av det material som kommer att publiceras på seminariets webbsida. Presentationerna var mycket intressanta. Det görs mycket spännande saker på olika håll just nu! När julafton infaller är ännu oklart men inom några år kommer vi antagligen att börja se fantastiska resultat. Det jag själv ännu vill dra en lans för är öppenheten: för att all potential ska kunna realiseras behöver vi många modiga beslut för att faktiskt bygga många öppna gränssnitt och släppa informationen fri för att användas av alla tänkbara och ännu opåtänkta instanser som kan producera tjänster och mervärde.

Tid

I Hagalund kan man nu ta del av ett fascinerande konstverk om tiden. Tiden som mätbar, absolut och objektiv (om än tänjbar och till och med i teorin manipulerbar) och samtidigt ändå alltid subjektiv och unik av flera orsaker, som Kentridge tar upp.

Frågor om kontrollen över tiden och inte minst den förflutna tiden ligger förstås också historikern nära hjärtat. Man kan lätt gå från teori till praktik genom att fortsätta in i Stadsmuseets nya utställning, som är liten men naggande god. Den är verkligen välgjord  och engagerande för alla åldrar. Det skulle vara fint om man kunde hämta in samma moderna grepp också i det digitala på nätet. En annan sak jag funderade på var om inte Grankulla och Esbo kunde samarbeta lite mer på denna sektor. Nu ter sig den vita fläcken mitt i Esbo på alla kartor lite patetisk ...

Historien omkring oss

I dag vill jag kommentera en annan text ur gårdagens Hbl, nämligen Anna Rotkirchs kolumn om gamla gravar, ofta bortglömda, mystiska och okända, till och med för dem som bor i grannskapet. Lite information om dessa finns faktiskt att få, tack vare att Museiverket öppnat sin data och den kan nås via Lantmäteriverkets Kartfönster. Det gäller att välja att lägga på ett lager av Museiverkets data på kartan. Informationen är ganska knapphändig, men jag hoppas vi kunde utveckla en utvidgning eller version av den svenska tjänsten Platsr.se, som kunde göra det möjlig att lätt komplettera och berika materialet. Att det funkar ser man ju lätt.

Inget hindrar ju i och för sig att man redan i dag kunde bygga en app som använder data från Museiverket (i Danmark finns minst en sådan Historisk Atlas och i Sverige Kringlas app - hälsningar till deltagarna i Apps4Finland - eller finns det någon app jag missat?) Ett annat ställe där man kan samla och dela både bilder och information är givetvis Wikipedia. Det finns t ex en app för att ladda upp bilder på Wikimedia. Att använda sig av dessa kanaler för att sprida kunskap och dela information är ju tillåtet för alla, för privatpersoner, föreningar och myndigheter. Bäst vore om informationen kunde flöda så fritt som möjligt, så man kunde kombinera och sortera den enligt behov. Öppna gränssnitt är därför viktiga.

Hur man trollar bort värde

Mikael Kosk sätter i dag fingret på en viktig sak på ledarsidan i Hbl, det vill säga på hur man genom new public management vill effektivera verksamheter genom att hitta på priser för ovärderliga och ovärderbara objekt. Priserna kan inte bestämmas eftersom det handlar om unika, oersättliga saker och det inte heller finns någon marknad eller någon konkurrens, där ett pris kunde fastställas. Likväl har man inom många organisationer förälskat sig i tanken på intern debitering som styrmedel, oberoende av den extra byråkrati det kräver att hålla på och fakturera påhittade priser hit och dit inom en och samma organisation.

Allra knasigast blir det just då det gäller fastigheter. De hårda nedskärningarna tvingar också kulturarvssektorn till alla tänkbara sätt att fixa i ekonomin. Till exempel genom att sälja fastigheter för 100 miljoner - och sedan för all framtid vara tvungen att betala hyra för att få bedriva museiverksamhet? För läser man Senatsfastigheternas webbsidor verkar det nästa som om man där kunde tänka sig att skaffa någon annan hyresgäst att bedriva verksamheten på Åbo slott. Senatsfastigheter är ju nämligen ett affärsverk som ska gå runt. Medan substansverksamheterna (bildning, forskning, vård) bara kostar. Och eftersom substansverksamheterna inte alltid har möjlighet att i verkligheten välja sina verksamhetslokaler får de snällt betala den hyra som krävs - ur sina egna verksamhetsmedel. Det vore ju lite svårt att ha Åbo slottsmuseum i en industrihall i Pemar. Så man betalar snällt, förstås.

Kosk hänvisar till Museiförbundets generalsekreterares läsvärda blogginlägg (fi) om ämnet. Kimmo Levä understryker att det handlar om ett kulturarv som ett civiliserat land bör bevara som ett viktigt kapital för sin egen identitet och sitt varumärke - inte endast för att objekten är lämpliga för museiverksamhet och sevärdheter, som det står i rapporten. Det handlar om ett typisk exempel på hur man bommar hela poängen med bildning och kultur som bas för utbildning, kunskap och kreativitet. Förgäves sökte jag i ministeriets strategi något stöd i att kulturarv kan ha sådana konkreta och praktiska värden. Eller bildning för den delen. Som man bäddat får man tydligen ligga ...  Man blir ju mest bara ledsen av texten där, eller vad tycker ni?

I ett högutvecklat samhälle värdesätts kultur, fostran, utbildning och vetenskap. Utvecklingen bygger på kunskap, kompetens, kreativitet och mänsklighet samt principen om livslångt lärande. En högutvecklad nation skapar medvetet sin egen nationella identitet och har förmåga att handla målinriktat vid internationell växelverkan. Kreativitet är en källa till utveckling; innovativitet och framåtanda tecken på utveckling. Ett villkor för en fruktbar kreativitet är förutom att mångfald värdesätts, vetenskapens, konstens, kulturens och medborgarverksamhetens frihet i fråga om innehåll och form. I ett dynamiskt samhälle värdesätts såväl initiativrikedom, aktivitet och företagsamhet som kollektivt ansvar och engagemang.

Jag är i alla fall glad över att Helsingfors Universitet i huvudsak undgått att inkorporeras i det statliga monopolet. Nån nytta av autonomin.

Nu är öppenhet EU-lag - också för arkiv, museer och bibliotek

Redan år 2003 antogs inom EU ett direktiv för att myndigheters data i mån av möjlighet ska göras till öppna data. De senaste åren har man arbetat med en uppdatering för att explicit inkludera kulturarvssektorn. I det nya nu godkända direktivet stipuleras att också återanvändning är tillåtet, myndigheter har alltså ingen upphovsrätt på sina material. Om priser uppbärs får de vara högst "marginella". Och det enligt mig personligen minst lika viktiga: data ska erbjudas i maskinläsbar form. Detta kommer att gälla senast 2015.

Eftersom det tekniskt är en simpel sak att erbjuda data öppet också i maskinläsbar form kan man hoppas att ABM-sektorn inte väntar till 2015. Dessutom, vad gäller Finland, kommer det i de flesta fall enligt min tolkning inte att kvalificera att erbjuda data via Finna eller Europeana. Detta beror på att för mycket information blir utanför. Det gäller för åtminstone de större institutionerna att erbjuda egna öppna gränssnitt. Centralindexen kräver nämligen konvertering från ett metadataschema till ett annat, varvid informationsförlust är oundviklig.

Största delen av kulturarvssektorn har nog orsak att skämmas för att de inte öppnat mer data redan. Även om man inte kan öppna allt, har alla något de kunde ha släppt för länge sedan. Det är varken dyrt eller svårt. Genom att inte bygga öppna gränssnitt har de förhindrat användningen av material som är viktiga för kulturliv, bildning och turism- och andra näringar under flera år redan. Svepskälen är oändliga. Nu har vi i alla fall EU explicit på öppenhetens sida. För arkiv, museer och bibliotek gäller ändå samma sak som tidigare: att välja mellan synlighet och relevans på den nya offenlighetens villkor, eller att marginalisera sig. Går man där ribban är lägst hamnar man sannolikt i det senare även om man följer det nya direktivet.

Gästande stjärnor

Svenska Riksantikvarieämbetets informationsutvecklingsavdelning från Visby hälsade på i Helsingfors denna vecka. Vi besökte Svenska litteratursällskapet, Museiverket och Forum Virium. Det talades mycket öppenhet kan jag säga. Det talades lite teknik också, men samtalen tenderade ofta glida in på andra frågor, som är mycket mer utmanande. Därför diskuterade vi mycket hur man kan få folk att förstå att det kostar förhållandevis litet att öppna data och att nyttan är stor. Men det handlar inte bara om att öppna data.

Man måste också öppna för dialog. För mig blir tanken om engagerande tjänster allt viktigare. Det är inte roligt att bara söka i andras material och bilder och i bästa fall trycka på en gilla knapp och dela eller kanske till och med tagga materialet. Man vill göra mera. Tänk på alla de bilder som i dag digitaliseras och laddas upp på Facebook. Alla de bilderna kunde i stället finnas på en inhemsk öppen sajt, där de faktiskt kunde bidra till både kulturarv och forskning. Det är dit Finna och alla kulturarvsorganisationer borde sträva. Snabbt.

En liten dagbok från besöket hittas på Storify.

Att vända sig ut och in - öppenheten som credo

Det var en sak som efteråt slog mig med den nordiska kulturarvskonferensen jag bloggade om nyligen. Det var att ingen talade om museer, arkiv eller bibliotek som fysiska rum, som platser eller som konstruktioner. Det betyder förstås inte att inte de traditionella verksamheterna som tillvaratagande, dokumentation och bevaring av samlingar eller de fysiska lokalerna skulle vara relevanta som bas för verksamhet och kunskapsbildning. Men: de är avsevärt mindre relevanta än man ofta tänkt sig då det gäller att på allvar omsätta information till kunskap, då det gäller att nå ut, att fylla det viktigaste uppdraget dessa instiutioner har, nämligen att tillföra något till samhället. Samlingarna är något vi kan, men nu måste vi lära oss att tänka på ett helt nytt sätt.

Man talar om minnesorganisationer. Men vems minne och hur bevaras det? Och framför allt för vem? I och med att de digitala teknikerna helt revolutionerar både kommunikationen och minnet, så väl ur individperspektiv som på en kollektiv nivå förändras hela uppdraget. Det gäller alla delar av verksamheten: insamling, dokumentation, bevaring och kommunikation. Det tillkommer enorma nya utmaningar.

Kulturarvssektorn måste tänka om hela sitt uppdrag. En av de stora strategerna på området är utan tvivel Michael Edson. Han hör till dem som förstår vad det handlar om och kan kommunicera det. Hans budskap gäller i synnerhet tillgängliggörandet, nyttan och hur kunskap överhuvudtaget föds i dag.  Det finns inte mycket plats för pampiga byggnader och låsta arkiv i hans värld. Jag rekommenderar att man bekantar sig med hans presentationer, den senaste handlar om den förändring webben åstadkommit vad gäller skala. Ta till exempel den potentiella publiken för en utställning: förändringen i antal "besökare" har i ett slag förändrats från några tiotals tusen till tiotals miljoner. I ett slag. Men utnyttjar man detta, möjligheten att nå ut på riktigt?

Dessutom, det räcker inte att bygga fina webbutställningar. Frågan är om det ens lönar mödan. Ska museer, arkiv och bibliotek fokusera på sig själva eller på samhället då de omdefinierar sina funktioner?

Jag anser att den nya situationen kräver extrem öppenhet. Det är det enda sättet att ta den plats samlingarna och den kunskap som finns inne i organisationerna är värda och har möjlighet att ta. Men det kräver extrem öppenhet. Det är svårt att lyfta blicken från den egna organisationen och dess verksamheter om den är i kris. Det kan vara ännu svårare om det inte är kris.

Kunskapen måste ut ur minnesorganisationerna, ut i verkligheten, det omgivande samhället, där minnet kan lägga sig som en digital väv över vår värld med hjälp av geodata och beblanda sig med vår vardag och våra erfarenheter. Det är inte längre den historiska samlingen som är i fokus, utan samhället och människornas erfarenheter i dag. Då kan också det insitutionella minnet aktivt bidra till både näringsliv och bildning. Och skapa ny kunskap. Men då måste organisationerna vända ut och in på sig själva. Allt ska ut.

Öppenhet innebär att man förlorar kontroll. "Släpp barnen ut och låt dem leka" hette det på konferensen i olika varianter. Det är den känslan. Samtidigt blottar man sig själv, sina brister och sina material för omtolkning och kritik. Men det är nog banne mig den enda vägen att komma fram, att uppnå relevans med det man gör. Och vad som är viktigt: att inte bara öppna upp, utan också lyssna vad andra (himmel, "lekmän och amatörer"!) har att säga, att bidra med och berätta. Och det svåraste: att anstränga sig att integrera detta i "kulturarvet".

Det är ny kunskap.

Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.

Vem ska syssla med pedagogik?

Jag satt här i veckan på Undervisnings- och kulturministeriet och diskuterade finansieringen för Brages Pressarkiv. En grundlig genomgång av fördelningen av tipsmedlen är på gång, vilket inte alls är illa. En viss svårighet finns i det enorma arbete som görs inom tredje sektorn, i den bristande överskådligheten och splittringen. Det är otroligt många viktiga funktioner i vårt samhälle i dag som fungerar tack vare de verksamheter tippningsvinstmedlen bidrar till att finansiera. Frågan är om och hur man kan rationalisera systemet utan att det får följder som är ännu mer oöverskådliga.

Det som slog mig under förhandlingarna var svårigheten att argumentera för att man gör ett arbete som både är ett bildningsarbete och som samtidigt på viktiga sätt stöder forskningsverksamhet. Det finns en administrativ gräns, en mental mur, mellan utbildnings- eller bildningsverksamhet (som inte är på högskolenivå) å ena sidan, och forskning å andra sidan. De facto håller gränsen på att tränga in sig också i högskolorna, eftersom undervisningspersonalens absurt stora undervisningsplikt numera oftast omöjliggör forskning, varmed man försvagar grundidén om på forskning baserad undervisning (det borde vara samma människor som gör både forskning och undervisning). Forskningen riskerar kopplas loss från utbildningen.

På samma sätt motverkar administrativa gränser samverkan mellan det som kallas den allmänbildande undervisningen och verksamheterna inom kultur (museer) och bibliotek. Både forskning, kultur och bibliotek borde verka också för att stöda skolor och alla andra läroinrättningar och även självstudier på plats och på webben. Samma beklagliga strukturella miss har i åratal gjort att man har kommunala bibliotekarier och samlingar på en adress och skolor med ofta underresurserade skolbibliotek på en annan, istället för att försöka integrera dessa verksamheter.

Pedagogisk verksamhet har inte ofta varit något som förväntats av personal på arkiv och museer, vilket har gjort att det ibland har varit svårt att få igång verksamheter, och det finns fortfarande, tror jag, på en del håll en tanke om att samlingar och bevaring finns till endast för forskare eller solenn och seriös folkbildning för individer som aktivt söker sig till lokalerna och vördnadsfullt läser små lappar och studerar föremål i vitriner eller studerar mikrofilmade arkivdokument. I alla fall blir pedagogisk verksamhet och marknadsföring (usch?) något man lätt gör sist, om man har resurser "över". Jag tillspetsar här, medveten om att det finns mycket fina verksamheter och projekt också.


Det finns en politisk vilja för öppenhet. Men jag tycker egentligen att man kunde kräva mera aktiv öppenhet och pedagogisk verksamhet av arkiv, museer och bibliotek, liksom av forskningen. Det finns otroligt mycket resurser, både personer med fantastiska kompetenser och fina samlingar, som är finansierade med skattemedel och tippningsvinstmedel, som står till förfogande för att främja bildningsverksamheter av olika slag. Det är inte riktigt hållbart att säga att målgruppen är forskare och syftet forskning och sedan inte bry sig. Det är klart att en del verksamheter lämpar sig bättre än andra för folkbildning.  Men alla borde vara öppna. Och alla borde syssla med pedagogik, åtminstone lite.