Lillbritannien

Jag är verkligen ingen expert på internationell politik, men följer förstås med intresse med utvecklingen, som i historiskt perspektiv känns ganska oroväckande. Vissa tendenser och fenomen är mer oföränderliga och sega, så som geografin, som trots allt ännu har betydelse. Krim är åter igen ett stridsäpple. Andra saker har förändrats. Europa är ekonomiskt sett ännu en viktig aktör globalt, men Storbritannien är inte riktigt samma aktör som före andra världskriget. Inom EU har ändå liten varit stor, men i och med brexit förändras ju läget en del. UK söker nu sin nya plats inom världspolitiken. Den gamla rollen, som global kolonialmakt, är förlorad sedan 1960-talet. Samtidigt är det bra att komma ihåg att Storbritannien blev medlem i EEC först 1975 efter en hel del bråk också från franskt håll.

Hur som helst är det naturliga för Storbritannien i detta läge givetvis att knyta an till USA. Sedan andra världskriget har man gärna dragit på retoriken om "special relationship", där man anspelar på någon sorts kulturell och historisk gemenskap som tar sig i uttryck i synnerhet militärt och ekonomiskt. Så naturligt är ju att brittiske premiärministern Theresa May störtar iväg och hälsar på den nyinstallerade populistpresidenten i USA  såhär inför brexit. Att besöket i sig mest är pinsamt är kanske ingen överraskning. Själv tror jag att det nuvarande styret i USA kommer att bli ett relativt kort intermezzo. Den nuvarande presidenten kommer att göra sig omöjlig ganska snabbt. Frågan är hur mycket av de ärkekonservativa republikanerna han dragit med sig kommer att kunna hålla sig kvar vid makten. I värsta fall ganska hårt.

Vad som för mig ter sig ännu mera intressant är att May sedan direkt rusar vidare till Turkiet. Här blir de historiska parallellerna lite spännande. May är alltså färdig att klappa Erdogan på axeln för att stärka NATO, vilket väl också var ett av hennes viktigaste ärenden i USA, där hon uppenbarligen också förklarade varför man inte för lättvindigt ska lätta på sanktionerna mot Ryssland. Samtidigt har vi den oerhört spännande frågan om relationen mellan USA och Ryssland. Den kommer troligen inom ett par år att vara en konflikt, oberoende vem som är president i USA. Just nu är det dock läge för en "deal". Putin vill bli av med sanktionerna. Men som det påpekades på radio i veckan: vad har han att erbjuda i utbyte? Möjligen något gällande de arktiska områdena. Å andra sidan, om Putin generöst vill erbjuda "fri lejd" på Ishavet borde han först krångla till det på den fronten, vilket han inte gjort hittills. Frågan är, om det blir någon deal, eller om det hinner strula till sig före det. En annan möjlighet är att det kommer att handla om Asien.  Sittande amerikanska presidenten struntar troligen i de långsiktiga effekterna av sin politik. För honom kan det vara helt okej om statsskulden exploderar, bara ekonomin växer och pengarna rullar. Helst i vissa riktningar, förstås.

Den eviga tillväxtens ekonomi är nu väl knappast allena saliggörande och en evig lösning för all framtid. De politiska och sociala effekterna av en krackelerande global struktur med gemensamma avtal för internationell rätt på olika områden är mycket värre än lite ekonomisk depression. Till exempel att fri rörlighet begränsas, begränsar också samarbeten på alla områden.

Företag får det ännu svårare att skaffa sig och värna om kompetent personal. Att försvåra immigration slår tillbaka. Forskningen kommer också att drabbas. Också här är oförutsägbarhet och otrygghet riktigt illa. Vågar man ta med duktiga britter i fleråriga EU-forskningsprojekt? Tanken gör mig sorgsen. Vi kommer alla att bli lidande av slutna sinnen på längre sikt.

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Olycksfall i docentarbetet

Foto: Väinö Vallinkoski. Nurmijärven museo. CC-BY-NC-ND 4.0

I den allt mer förvirrade debatten har ett verkligen underligt ord dykt upp: kantasuomalainen. Det kunde översättas ungefär med urfinne. Ett problem är att det också, eller egentligen framförallt, antyder ett geografiskt ursprung. Vilket ju till och med den mest töntiga sannfinne ändå måste inse inte riktigt fungerar. Urbefolkning är ju finnarna inte.


Det hindrar tydligen inte en sociolog från att okritiskt ta ordet i bruk då hon skriver till allmänheten. Ännu värre var ju att det översatts till stambefolkning. Någon borde kanske ha upplyst den stackars docenten om att det på svenska har samma klang som heimosuomalainen (klanfinnar) och bär på riktigt unkna ekon av romantisk nationalism.

Hjälp.

Om idéer och kvantitativa metoder

Denna tid är väl i en brytningsperiod, liksom de flesta andra perioder, vilket kröp fram i gårdagens disputation. Det var Jani Marjanen som disputerade på en avhandling om Finska hushållningssällskapet och förändringar i det begreppshistoriska landskapet under perioden 1720-1840. Fokus lades på begreppet patriotism, men opponenten Lars Magnusson diskuterade också många andra intressanta termer och begrepp. En av de saker som stannade i mitt minne var respondentens definition på ordet tradition: att säga att något är en tradition är alltid en "politisk" handling, det vill säga ett sätt att uttrycka värderingar, prioriteringar och även makt (min tolkning/formulering, Jani får gärna korrigera mig!). En tradition skapas i själva verket att varje gång man säger något är en tradition. Även den akademiska traditionen var under diskussion på många sätt under dagen.

Oskar Sylvins promotion 1894
Foto: Karl Emil Ståhlberg
Helsingfors, Finland

Svenska litteratursällskapet i Finland

Brytningen jag närmast tänker på handlar om de skakningar i den humanistiska traditionen som den digitala teknikens frammarsch åstadkommit, som inte lämnade oss helt i fred ens denna dag. Opponenten frågade nämligen med vilka grunder disputanden i avhandlingen använder ord som "ofta", "vanligen" osv då han skriver om förekomsten av ord. Här kolliderar två världar: den traditionella tolkningen, att en forskare som läst och analyserat en kultur och dess texter och begrundat dem på djupet i åratal, kan göra ett sådant omdöme utgående från en förståelse och insikt som baserar sig på kunskap och analytiskt tänkande. Den nya frågan är: borde man inte ha kvantitativa belägg, när man kommer med dylika påståenden i vetenskapliga sammanhang?

Marjanens svar var högst intressant: Han hade de facto jobbat en hel del med olika korpusar, men sedan beslutat sig för att skippa de kvantitativa bitarna ur sina hänvisningar: "eftersom vem som helst kan göra samma sak själv". Man kan tolka det på olika sätt, men en möjlighet är att konstatera att det inte är "forskning" eller "akademisk vetenskap" utan jämförbart med att använda ett uppslagsverk. Andra problem har jag bloggat om tidigare, t ex det faktum att man aldrig kan upprepa exakt samma sökning i Googles databaser och att man inte har någon uppfattning om sökningens tillförlitlighet eller den exakta korpus man söker i.

Vi har alltså frågor om huruvida man inte alltid borde använda de kvantitativa medel som finns enkelt till hands, om hur man ska redovisa för denna användning (hänvisningar, länkning, bevaring etc), hur mycket värde man ska tillmäta de kvantitativa metoderna i respektive fall och nu för mig som en helt ny dimension på detta: kan vi anse att det i vissa fall inte alls är forskning som behöver redovisas? Och i så fall: vad händer i sådana fall där "vem som helst" går in och testar ett påstående en forskare gjort utifrån sin kunskap och får ett kvantitativt resultat som ser ut att strida mot forskarens påstående? I ett sådant fall borde forskaren i sin forskning förklara och/eller vederlägga den "uppenbara" information som finns?

Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.

Heja Kärkkäinen!

Mark Levengood är fantastisk. Råkade äntligen uppsnappa en snutt av hans finska intervjuprogram igår. Inom tre minuter fick han Gustav Hägglund att säga fosterländskhet kräver att man är beredd att dö för sitt land, men att den inte kräver att man köper inhemska äpplen. Suveränt!