Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Open Science Fair i Porto

Mina flyg gick till och från Lissabon, så jag tog tåg till Porto.
Det var enkelt och intressant.

Denna vecka besökte jag Portugal första gången i mitt liv. En angenäm upplevelse, måste jag säga. Det var många workshoppar och sessioner och många intressanta samtal. Professionellt kan jag säga att särskilt Paola Masuzzos presentation keynote var inspirerande, medan sessionen om forskningsevaulering knäckande klar kring hur sega strukturer och korkade system vi har att kämpa emot. Rekommenderar att man kollar presentationerna om man är intresserad. Men det är beklämmande hur överens man är om att all världens index är värdelösa, men ingen vågar frångå missbruket. Kanske Dora ändå kan ha en effekt över tid, men forskarna har mycket på spel och förtroende är inte lätt att bygga upp för nya metoder av utvärdering.

Också mitt nuvarande projekt hade en session och deltog i att arrangera en om beständiga identifierare (PID). Vad som behövs är mera arbete med semantisk interoperabilitet, det stod klart. Och vettig och utbredd användning av identifierare.

Omvärldsanalys

Under ett antal år skrev jag för eget bruk och en del nära kolleger allmänna omvärldsanalyser ett par gånger i året. Under senare år har jag ägnat mig åt att skriva mindre utredningar om olika aktuella teman för internt bruk om mer specifika ämnen. Det känns viktigt för mig att summera lite större utvecklingslinjer nu och då. Ekorrhjulsgaloppen skymmer lätt sikten och försvårar prioritering i små och stora frågor. Vanligen har jag läst in mig och gjort rätt extensiva kartläggningar, men nu tänkte jag göra en fattigmansversion på ren mutu.


På väg ner:

1. Sociala medier och appar. Den responsiva teknologin är så pass bra att jag hör till dem som inte bara önskar, utan tror på att appar är på väg bort i många sammanhang. Inte minst för att många appar är så usla. T ex iPhones podapp är ju så man kan gråta och också andra gör fullständigt underliga uppdateringar som försämrar tjänster och användbarhet. Svårare blir det däremot att bli av med alla eländes chat- och messangerappar. Dom har dessutom en viktig funktion, inte minst för de yngre, som inte jaksaa med stenålders grejer som facebook och e-post. Jag tror på utförsbacke för de stora sociala medierna, men fortsatt framgång för youtube och andra videotjänster samt för olika diskussions- och rekommendationsplattformar. Bloggar. Njah. Instagram tror jag folk orkar hålla på med lite till.

2. Bollockschain och o-luomuäly. Det föregående glåpet lanserades av den erfarne Martin Fenner på en konferens i vintras. Han arbetar för på riktigt hållbara lösningar inom webb och hör till oss som är lite kritiska till hypen kring blockkedjeteknologin. Det är lite samma där som i diskussionerna kring artificiell intelligens. Utom då förstås att det senare på riktigt kommer att effektivera datorer mycket på många områden. Men ingendera teknologin är allena saliggörande. Blockchain är dyrt och kanske vettigt inom vissa väldigt specifika användningsområden. Men artificiell intelligens måste alltid kombineras med mycket mera äkta intelligens för att det ska leda någon vart vettigt. Våra utgångsdata är så mycket mer erbarmliga än vad man kunde tro. Hypen börjar vara över för dessa två termer, då människor får en klarare bild av vad de verkligen duger till. Och vad de inte duger till (väldigt mycket).

3. Startups. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp här. Det flesta går det illa för. De få det går bra för blir uppköpta. Nån kanske gör om, men inte alla. Förhoppningsvis leder detta ändå till att man i Finland skulle korrigera företagens R&D som redan en tid varit rent katastrofalt dåligt finansierade, vilket blivit ännu värre av nedskärningarna i den offentliga grundforskningen. Vi har inte råd att hålla på så här. Vår forskning riskerar bli alldeles för smal (=sårbar). Innovationer måste komma också från de större företagen, där man måste låta folk forska fritt med tillräckliga resurser. Vi måste utveckla existerande strukturer mer än omorganisera eller börja om och om och om.



På väg upp:

4. MyData och GDPR. Den nya dataskyddslagstiftningen kommer att ha stor inverkan på hur användarvillkor ser ut och hur man kan hantera sin information och sina rättigheter. Utvecklingen under den sista tiden har inneburit att det finns en växande efterfrågan på hyggliga tjänster som är klara och tydliga med sina budskap (bara vi blir av med det olidliga, onödiga kexklickandet!). Att nån använder cookies är inte alls lika intressant eller relevant som det hur de används. Allmänhetens uppvaknande leder troligen till bättre regler och system. Vi behöver CreativeCommons-enkla metoder och de är på kommande. Håll ögonen på MyData.

5. Open access och öppen forskning. Vi är nu inte så långt ifrån att öppenhet blir norm då persondata tillåter. Allt annat börjar låta allt mera stenålders och konstigt. Forskning baserad på data börjar vara av den kalibern att den inte går att förbise. Tidskrifter och granskare lär sig fråga efter data inom allt flera områden. Också länkad data och semantisk interoperabilitet börjar i och med detta blir riktigt relevanta. Det som nu gäller är att vara på sin vakt: vad gör Microsoft (köper Github), vad gör Elsevier (försöker lirka in sig och få monopol också på forskningsinformationen) ... ? Det gäller att följa med och inte vara blåögd. Själv är jag ändå ganska optimistisk. Trycket på att bete sig för att klara konkurrensen är stort. Är man inte hygglig, får man sota för det. Fråga EA. Så ser framtidens marknader ut ... Konsumenternas hämnd kan vara gruvlig. Risken finns att Elsevier inte fattar, men då flyger de ut. De har dessutom satsat för mycket på att metriken är framtiden, misstänker jag. Min aning är att mätningsivern är övergående. Forskarna däremot har ett starkt behov att legitimera sig i takt med att förtroendet för dem minskar. Transparensen blir allt viktigare på många sätt. Om det sedan hjälper situationen är en annan sak.

Nää!!?? Omöjligt!?

Det är länge sedan jag stött på en så uppriktig och fullständig bestörtning som igår då vi (tre historiker som sysslar med forskningskommunikation på metanivå) besökte naturvetare och diskuterade frågor om vetenskaplig etik och merit. Eller kommunikation och hänvisningar. Kalla det integritet.

Bestörtningen härrörde sig från upplysningen om att man inom humaniora ofta uppger författarna för ett verk i alfabetisk ordning. Men vad, hur, varför i alla världen, hur vet man då ....?

Vad innebär det att vara upphovsman och varför är det så viktigt att veta vem som gjort vad? Till en viss del beror det förstås på det helt sjukliga kvanitativa mätandet som forskare idag är offer för, men det handlar också om just integritet, om att vara transparent gällande ursprunget för vetenskapliga påståenden.

Problemen med upphov och tillskrivandet av merit blir ofta akuta i mångdisciplinära arbeten, där man (för sent) inser att man har helt olika förväntningar och sätt att ge vetenskapligt erkännande. Därför har man också nu utarbetat goda råd kring saken (på kommande på svenska och engelska). Den viktigaste vägledningen är att vara explicit kring dessa frågor, redan före man ens sätter igång, när hela forskningsprojektet bara är en glimt i PI's öga. Och att vara explicit hela vägen. Det är det bästa sättet att undvika otrevliga överraskningar. Eftersom livet är fullt av oväntade händelser är det bättre att tänka efter före.

Universiteten menar allvar med öppen forskning

I veckan ordnade Unifi ett seminarium om öppen forskning och vetenskap. Det var både föreläsningar och diskussioner.  Avsikten är att universiteten ska sätta igång med en konkret plan för att implementera öppenhet. Också tanken på ett Finnish Open Science Cloud dök upp. Det var fint att se hur aktivt deltagandet var.

Själv deltog jag i workshopen som behandlade infrastrukturer och det var slående att se hur diskussionen ständigt gled in på frågan om hur man överhuvudtaget ska genomdriva god praxis kring förvaltandet och hanteringen av forskningsdata. Det är nog så fint att det planeras stora infrastrukturer men om majoriteten av forskningsdata i verkligheten består av relativt små och arbetskrävande helheter (som inte sällan seglar för sig själv någonstans i forskarnas exceltabeller på deras bärbara datorer) är det inte någon automatik i att forskningsdata blir FAIR data bara för att man har internationell eller nationell infrastruktur. Det allra mest kritiska skedet finns närmast forskaren, vid datas tillblivelse, planering och hantering alldeles i början av livscykeln. Och ingenting kommer att hamna i några moln om det inte finns folk som planerar, stöder, dokumenterar ... Så det är kanske min allra största önskan, att organisationer och finansiärer verkligen sätter resurser på att erbjuda stödtjänster och se till att det finns tillräckligt med tid och resurser för att utveckla kompetenser och erfarenheter med kolleger när och fjärran.

Det finns mycket kompetens, visioner och god vilja. Det var jätteroligt att se och jag blev riktigt på gott humör av den drive som fanns. Och alltid, när man blir frustrerad, måste man påminna sig om att vi i Finland faktiskt har kommit rätt långt.

Edit: Hittade precis en diskussion om data infrastruktur, värd att fundera på.

Risker med Open Access

Jag fick här om dagen en kommentar om hur Open Access är ett djävulens påfund för att beröva forskarna all dignitet (inte med de orden, men tanken var den). Ibland ser jag ju själv potentiella risker i Open Science-tanken med att folk utanför forskningen kanske inbillar sig att kvantitativt mätande är ett vettigt instrument för styrning. Ändå blir jag nervös när folk aktivt missförstår saker kring öppenhet. Som när en del blev rasande över förslaget att forskare skulle fråntas rätten att avstå från rätten att parallellpublicera sin forskning. Tanken att man inte skulle få "sälja" (utan ersättning förstås) sina artiklar till förläggare var tydligen kränkande för vissa. Var det svårt att hänga med i det föregående? Det visar bara hur galen hela den vetenskapliga kommunikationen blivit i och med digitaliseringen. Om en generation torde allt vara annorlunda. Bättre, tror jag, som optimist.

De flesta forskare jag har att göra med är ändå fullständigt fokuserade på att forska, göra rätt och bra  och de förstår utan vidare värdet av både sina data och av att dokumentera och publicera hela sin forskning. En annan sak är sedan att det faktiskt kräver mycket kompetens och resurser. Det finns alldeles förskräckligt rysliga historier om skurkaktiga förlag som utnyttjar forskarnas och systemets bristande kompetens. Det är viktigt att forskningsinstitutionerna kan stöda forskarna, utbilda dem och ge dem stöd då det gäller att hantera sina material och publicera dem. Ett bidrag är den nya direktiven för avtal om upphov som nyligen blev klara. Dessa borde ingå i grundkursen i samtliga ämnen på uni.

Oro och tröghet bromsar framsteg

By Shalom Jacobovitz, derivative work: Brocken Inaglory  CC BY-SA 2.0  via Wikimedia Commons

Ett av de stora problemen för forskare som vill publicera forskning före den blivit kollegialt granskad är rädsla för scooping. Det är inte nödvändigtvis alltså att någon direkt snor ens resultat, men nog påskyndar sina egna processer för att hinna publicera först. Granskningsprocessen i tidskrifterna tar nämligen tid, också på grund av att arbetet utförs som frivilligt och extra arbete. Först ute är viktigt. Men som cancerforskaren Jacob Scott sagt, är publicering av manus tvärtom ett sätt att dokumentera sin egen forskning redan före granskningen.

"I get that fear, but I look at it in the opposite [way]. Preprints are my defense … really a flag in the sand and proof that it's mine." 

-- Jacob Scott

Överhuvudtaget har jag själv lite svårt att se varför det ska vara så stor skillnad på den exakta tidpunkten av publicering av enskilda resultat, att det kunde vara direkt avgörande för en forskares fortsatta karriär. Vetenskapen fungerar ju inte så att ett nytt resultat ändrar någonting. Det behövs alltid flera undersökningar kring samma fråga, innan man på riktigt kan säga att något är bevisat. Vi ser tvärtom igen det fullständigt absurda gällande citatindex: den som först är ute behöver inte hänvisa till den som som publicerar senare, medan den som är senare ute är tvungen att förhålla sig till de tidigare och ge dem kredit genom att hänvisa. Citat är helt enkelt en rutten indikator på forskningens kvalitet, inte minst om det innebär att den som håsar mest vinner. Problemet kunde också formuleras så, att vi helt enkelt evaluerar kvaliteten av vetenskapligt arbete på fel sätt genom att "mäta" den på bara ett ställe i processen.

Den av Knowledge Exchange använda
modellen av forskningsprocessen

Det är problematiskt att knyta evaluering och utvärdering så starkt till ett visst skede av forskningsprocessen, vilket också var en av utgångspunkterna då Knowledge Exchange i veckan samlade en grupp sakkunniga i Paris för att fortsätta det arbete vi började i mars för att utveckla öppet vetenskapligt arbete (vilket jag tycker kanske är en bra översättning på Open Scholarship). Det är framför allt Cameron Neylon som har utvecklat en sorts modell eller ramverk för att vi bättre ska kunna greppa det komplexa fält forskningen utgör. Kort sagt har modellen tre axlar:

• Forskningsprocessens olika skeden (sökning, planering, projektfas, spridning)
• Olika arenor (politisk, ekonomisk, social och teknisk)
• Olika nivåer av granularitet (mikro, meso och makro)

Vi testade formulering och gestaltning av många olika utmaningar, i min arbetsgrupp främst ur ett ekonomiskt perspektiv, och modellen visade sig fungera bra. Den underlättade kommunikation och problemformulering ansenligt, tyckte åtminstone jag. De olika utmaningarna handlade om utveckling och upphandling av tjänster, ägande, finansiering och anammande av infrastrukturer, forskningsverksamhet och olika typer av artefakter. Men det handlade också om att definiera drivkrafter och om etiska frågor, varför vi vill ha öppenhet påverkar också hurdana val vi i slutändan gör.

Kort sagt handlar det enligt mig många gånger om att man i kritiska ögonblick missar att fatta beslut som främjar öppenhet på många olika nivåer och i olika kontexter. Inte bara vad gäller enskilda forskares val av publikationskanaler utan också till exempel då det gäller att implementera policy på organisationsnivå. Det gäller både stora och små beslut, men vi borde kunna hitta de mest kritiska punkterna och lösa knutarna där, minska oron och öka medvetenheten och kunskapen om hur man uppnår god effektivitet och kvalitet framför allt i ett lite längre perspektiv. Med tanke på att 83% av finska forskare explicit stöder öppen forskning är det alla parters skyldighet att föra utvecklingen i rätt riktning. 

Jag arbetade alltså mest med den ekonomiska sidan, som inte sällan tenderar handla om högre granularitetsnivåer, eftersom verktyg ofta erbjuds eller skaffas av organisationer och trögheten kan vara ett verkligt problem. Samtidigt lever forskarna i en annan verklighet som behandlades av en annan grupp. Forskaren använder sig vanligen av mellan 10 och 30 olika system eller mjukvaror och av dessa är det minsann inte alla som dikteras av finansiären, utan oftast är det pragmatiska val forskaren gör. Ändå är öppenhet och interoperabilitet något som vi kunde främja ännu mera på denna front, så att forskarna bättre kan leva upp till sina öppenhetsmål.

Man kan läsa mera om arbetet i Knowledge Exchanges senaste publikation. Vi kommer nu att arbeta vidare med att samla in och analysera olika typer av information för att underlätta öppen vetenskaplig verksamhet och försöka hitta så konkreta lösningar som möjligt.

Open Science Fair

Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]

Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.

På taket finns ett glashus, där plenum hölls.

Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...

... fast inget för den med höjdskräck.

Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.

Open Science Forum och 1700-talet revisited

Denna vecka samlades närmare 200 personer från de nordiska länderna i Helsingfors för att diskutera öppen forskning och vetenskap. Under tre intensiva dagar behandlades allt från hänvisningar till och länkning av data, strategier för främjande av öppen vetenskap, medborgarvetenskap till och med planering av tjänster och kommunikation med forskarperspektiv. Sanningen är ju nämligen, att om man misslyckas med det sista, misslyckas man med alltsammans, eftersom pointen med allt liksom är att man ska göra det lättare för forskare att göra forskning av god kvalitet som dessutom bidrar till att göra världen bättre att leva i.

Samtidigt har digitaliseringen av samhälle och kommunikation ohjälpligt inneburit att vissa saker inom forskningen förändras och det är förstås alltid också mer eller mindre jobbigt. Man måste korva om i både arbetssätt och strukturer, utan att tappa det viktiga: forskarens och forskningens frihet.

I samband med Forumet presenterades vissa utredningar och evalueringar om hur fältet ser ut idag i Norden och Finland samt hur själva Initiativet för öppen forskning och vetenskap har framskridit. Kort sagt ser det ganska bra ut i Finland, dvs utvecklingen går åt rätt håll. Vi har goda förutsättningar att fortsättningsvis hålla oss i täten tack vare det breda samarbete som byggts upp inom forskningssektorn och bra infrastruktur. Själv tycker jag det är anmärkningsvärt och hoppingivande att så många ser styrkan i öppenhet och samarbete, trots stora utmaningar som lika väl kunde bädda för en negativ och splittrande konkurrens. I stället har vi ett gemensamt mål och en positiv tävlan, som faktiskt bär oss framåt.

Till exempel har vi i Finland på mindre än en vecka samlat nästan 2000 forskarnamn på en skrivelse, där man kan ta ställning för bibliotekens kamp mot de internationella mastodontförläggare, som med hjälp av sitt monopol ytterligare vill pressa forskningsresurserna. Forskarna är rätt långt färdiga att vända dessa kommersiella aktörer ryggen om de fortsätter med sina ojuste metoder, som bygger på forskarnas gratisarbete och inlåsandet av allmänfinansierade forskningsresultat bakom betalväggar. Jag har inte stött på en enda forskare ännu, som skulle försvara Elsevier, trots att vi nu löper en reell risk att bli utan prenumerationer vid universiteten. Måttet börjar helt enkelt vara rågat. De som idag forskar gör det nog oftast som ett kall. Motstånd mot kvantitativt mätande och förvridna och föråldrade strukturer gror på många håll. Forskarna vill forska och skapa ny kunskap. Få gör det och vill göra det för att producera kvantitativa resultat i citatindex, oberoende vad beslutsfattarna säger. Också de snikna kommersiella förlagens stil leder, tror jag, i längden bara till att allt färre orkar bry sig. Jag tror på att de djärva kommer att segra i det lite längre perspektivet. De som är öppna och generösa och som kanske också vågar ta risker i dag. De som är kreativa och hittar på nya sätt att forska och kommunicera sin kunskap.

Pdf-filer bakom betalväggar är faktiskt inte något effektivt kommunikationsmedel. Jouni Tuomisto har som ett alternativ presenterat en idé om kunskapskristaller (tietokide), som en sorts dynamiska sampublikationer där man sammanställer den aktuella kunskapen om ett ämne. Jag rekommenderar varmt att de som förstår finska kollar in Jounis presentation (33 min). Inom miljöhälsofrågor har man redan börjat på konceptet. Jag tror på hans idé. Det måste gå att bygga kunskap tillsammans. Det betyder inte att alla gamla lösningar skulle försvinna, men det behövs absolut nya, effektiva medier och metoder när mängden information exploderar.

Handelsmän och tjänstemän lät bygga sig fina hus
under senare delen av 1700-talet.
Följande sekel fick de fasader i empire.

På lördagen kunde jag åhöra Juha-Matti Granqvists efterlängtade disputation om borgerskapet i Helsingfors under tiden för Sveaborgsbygget 1748 - 1809, en del av det fina Sveaborgsprojektet.

Han har gjort ett verkligen grundligt arbete och utrett även det mindre borgerskapet och borgaränkorna under perioden. Hans poäng är att man inte bara kan skriva om handelsmän och elit utan att se helheten och dess dynamik. Detta är särskilt tydligt i Helsingfors, som växte mycket snabbt (Granqvist talade om kaos på 1750-talet) och som tack vare militärens starka närvaro hade en speciell näringsstruktur med stark polarisering mellan de förmögna handelsmännen (inklusive många av kronans tjänstemän) som hade möjlighet att förtjäna storkovan på det stora bygget å ena sidan och småborgarna som å sin sida kunde sälja t ex öl, sprit och enklare hantverk åt tusentals soldater.

En viktig diskussion fördes under disputationen också om änkornas ställning. Opponenten Kirsi Vainio-Korhonen betonade, att borgarens rättigheter ingalunda i utgångsläget upphörde då husfadern dog, utan änkan kunde gott och väl ta över dem. Juha-Matti Granqvist höll med om att änkorna berövades sina politiska rättigheter först 1758, men att näringsrätten hängde kvar längre. Också den politiska rätten fanns det ju vissa tillräckligt handlingskraftiga och förmögna änkor som vidhöll. Lagar tolkades ju ofta ganska pragmatiskt överlag. Som helhet var disputationen intressant och välbalanserad. Anu Lahtinen samlade tweets.

Både under och efter disputationen diskuterades också hantering av forskningsdata, som är utmanande på många sätt för historiker. Lite samma ämne tangerades i veckans revidering av Historia i en digital värld.

Ge oss en broms!

Knowledge Exchange är ett europeiskt nätverk för nationella instanser som arbetar med forskningsdatatjänster. Med finns många ledande experter och det var därför faktiskt intressant att få delta i nätverkets tioårsjubileum som firades i dagarna tvenne i Helsingfors. Naturligt nog är öppenhet en viktig målsättning och rubriken för seminariet var Pathways to Open Scholarship.

Vi hade fyra teman: Fördelar, risker och gränser, Forskarens framgång, Teknologi och Publicering och tjänster för publicering. Målsättningen var att försöka komma på konstruktiva sätt att komma framåt med att förbättra forskarnas verksamhetsmöjligheter och främja vetenskapen. Upprepade gånger hördes utrop som att "Forskningen är sönder" eller "Det vetenskapliga publicerandet är sönder".  Det är uppenbart att sättet man försöker mäta forskningens resultat och kvalitet inte fungerar och dessutom har tråkiga effekter, att vi har systemproblem med hur alltsammans är uppbyggt, som inte går att fixa i första taget. Mängderna av varierande digitala forskningsdata ställer oss också inför verkliga utmaningar. Vem ska fixa detta? Vem ska fixa tjänster och användbara it-system? Vem ska se till att open access-publicerandet kommer igång? Man borde locka inte tvinga, det måste ju vara vettigt för alla ... Det var inte så konstigt, att de olika diskussioner ofta sammanflätades. De extremt svåra förhandlingarna med förläggare som pågår och utvecklingen inom open access-tidskrifternas nya finansieringsmodeller inger ett visst hopp. Ett motstånd mot de alltför dyra och ineffektiva systemen har vaknat på många håll.

Jag gillade särskilt en kommentar av Clifford Lynch, där han menade att vi begår ett fatalt misstag, då vi förknippar den vetenskapliga kommunikationen med utvärdering av forskare och deras insatser. Det är just denna typ av begreppsförvirringar och logiska missar som digitaliseringen som samhällelig och kulturell process driver fram. Det digitala är annorlunda och att medierna blir digitala gör att vi måste revidera samtliga våra värdesystem (man kan med fördel se också forskarnas meriter som en sorts eget ekonomiskt system). Mäter vi publikationer mäter vi fel saker. Det har blivit så sjuttons uppenbart, men att hitta alternativ är inte lätt. För vi behöver också utvärderingssystem som är i viss mån reduktiva, det verkade alla vara ganska överens om. Allt annat vore naivt.

Men Lynch hade också ett ganska intressant lösningsförslag. Han hänvisade till matematikernas sätt att gemensamt utpeka viktiga utmaningar, bevis eller frågor som man söker lösningar på (t ex Millenium-problemen, men det finns ju andra). Då kan man mäta hur en enskild forskare lyckat mot dessa utmaningar. Å ena sidan kan man tänka att det är orättvist enkelt att peka på avgränsade problem inom matematiken, men å andra sidan tycker jag man också kan se det som ett bevis på att direkt "nytta" inte heller behöver vara allenarådande kriterium. I alla fall var det ett intressant och enligt mig ett mycket plausibelt sätt att närma sig frågan. Att peka på problemen och forskningsfrågorna innan man löst dem kunde vara fiffigt på många sätt och fungera som legitimation och intresseväckare också inom andra discipliner. Till saken hör förresten att matematiken vad jag förstått är en mycket öppen disciplin.

Många, många konkreta förslag och önskemål dök upp då vi till slut försökte skriva ett brev till julgubben (trots vissa diskussioner om huruvida det är någon vits, var han bor och vem han överhuvudtaget är). Mycket hoppades man nog på att vetenskapssamfundet står på sig mot monopol och inte heller förlitar sig på en finansiär, men man ansåg att en fungerande marknad och kommersiella aktörer (förläggare) ingalunda per definition är av ondo. Man önskade att vetenskapliga societeter och samfund skulle agera, att man kunde bygga på existerande tjänster, satsa på bibliotek och dataarkiv och framför allt utveckla systemen så att de på riktigt är användarvänliga och underlättar forskarnas arbete och framför allt önskade man en time-out vad gäller mätandet. I synnerhet unga forskare, men varför inte alla, kunde verkligen må bra av en sabbatsperiod på några år då inga publikationer räknades. Give us a break! tyckte man, tills vi hunnit fundera igenom detta och fixa systemet så att det funkar igen.

Om öppenhet, granskning och mätande

I dag ordnades i Kajsa-biblioteket ett seminarium om hur nya öppna verksamhetsformer växer fram inom humaniora. Arrangör var det fina Termbanken-projektet . På plats var också Martin Paul Eve som varit med om att ruska om det humanistiska förlagsfältet på senare tid i och med projektet Open Library of Humanities. Målsättningen är att hjälpa den långsamma humanistiska vetenskapliga forskningen på traven på väg mot öppenhet genom att införa en finansieringsmodell som baserar sig på avgifter som bibliotek förbinder sig att betala. Fokus ligger på monografier, men under veckan har också en språkvetenskaplig tidskrift flyttat över från Elsevier och övergått till en öppen policy, som resulterar i ett mycket effektivare distributionssystem.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 5, 2015 kl. 2:59 PST

Eve hade många intressanta poänger och mycket diskuterades också hur man överhuvudtaget ska kunna evaluera forskningen och forskarnas insatser i den nya miljön. Jag försökte försynt säga, att man kanske borde strunta i hela idén om mätande. Eve formulerade det mycket bättre: så länge vi försöker mäta och evaluera enligt etablerad praxis, kommer detta alltid att styra forskarna mot traditionella medel och metoder. Om man i stället skulle evaluera människors kompetens och kapacitet och sedan ge dem förtroende att syssla med det de bedömer som viktigt och intressant, skulle man i stället skapa en kontext där risktagning inte är så farligt och där nya verksamhetsformer och idéer faktiskt kunde födas.

Mycket diskuterades också frågan om allt det "extra" arbete som forskare i dag gör för utgivningen, såsom redaktörs- och granskningsarbete. Detta arbete är osynligt och svårt att värdera och därför inte heller meriterande. Det behövs både ökad transparens och ett större erkännande för sådant arbete. Annars finns en risk att systemet säckar ihop. Det finns en gräns för hur mycket professorer och forskare kan sitta uppe på nätterna och göra sådant arbete, medan de producerar artiklar åt sina arbetsgivare och finansiärer på dagarna.

Överhuvudtaget är det ohållbart att som i dag förvänta sig att forskare ska kunna prestera toppresultat, samtidigt som man skär ner i resurserna, ställer till med osäkerhet och kaos i organisationerna med omorganiseringar och uppsägningar och ifrågasätter värdet av stödtjänster. Som Elina Pirjatanniemi så fint skrev i dagens tidning är "byråkraterna" helt ovärderliga. Världen och forskningen blir allt mer komplexa och det behövs mycket stöd och tjänster för att forskare ska kunna ägna sig åt sitt jobb, istället för att bråka med datorer och rapporter. Vi behöver tvärtom mera stöd och service. Att påföra mera mätande och rapporter hjälper inte heller upp situationen.

En impact-ärta i näsan

Jag fortsätter att använda finska uttryck för att beskriva känslor av frustration. (Av någon orsak finns det mycket bra uttryck just om det ämnet på finska ...) På finska brukar folk dra upp en ärta i näsan då något får dem att bli upprörda. I dag hade vi, tyckte jag, en fin utbildning kring hur man kan och borde beakta öppenheten då man planerar forskning. Mycket handlade det förstås om datahantering, men vi berörde också andra frågor, bland annat publicerande. Och än en gång dök den oundvikliga frågan om att välja publikationskanal upp. Ska man välja en gammal och etablerad Tidskrift med hög prestige eller kanske en lite nyare och mer okänd eller mindre ansedd Open Access-tidskrift. Många forskare tittar i detta skede på sk impact factors: man vill välja en tidning med stort genomslag i forskningsvärlden, med tanken att meriten för artikeln står i direkt proportion till tidskriftens ranking, hur många citat tidskriften fått. Ett slags omvänd "guilt by association", tanken är att om man klarar sig i konkurrensen, ger det mera merit och man kan förvänta sig en uppsjö av citat, ett fint H-index osv.

På sätt och vis kan jag förstå det. Men samtidigt är det argument som får mig att dra den berömda ärtan djupt i näsan. För vad det handlar om är ju egentligen värre än konvertibler eller optioner, det handlar om att handla med något som liknar futurer i en extremt osäkert, för att inte säga ofördelaktigt, marknadsläge.

Impact factorer baserar sig ju på en förgången tid, på hur det gått förut. Förr har artiklar i en tidskrift med hög impact factor fått mycket citat. Samtidigt är det allt fler forskare som t ex söker litteratur på Google Scholar. Den vägen finns mycket material tillgängligt också i fulltext, helt gratis, tack vare olika Open Access-modeller. Open Access-tidskrifter får mera citat, mera synlighet, mera nedladdningar. De tidskrifter som håller sig bakom betalväggar har en ansenlig nackdel i konkurrensen. Världen förändras. Till och med den akademiska branschen.

Hur det varit förut säger nödvändigtvis inte något om hur det är om ett år, eller om fem. Det beror också på forskarna själva. Att utgå från att en tidskrift som möjligen jobbar utgående från en föråldrad affärsmodell, ska ha någon sorts gyllne skimmer som sprider sig till de författare som litar på deras löften är kanske att satsa på fel häst? Dessutom hänger det på forskarna själva: hur vill vi ha det i framtiden? Tycker vi det är okej att miljarder av våra forskningsmedel blir vinst i stora affärsbolag?

Det är kanske motiverat att välja den dyra, slutna tidskriften, kanske inte. Men jag önskar och tror på att allt fler forskare vågar välja andra vägar, där de själva kan ha bättre kontroll över sitt arbete. Jag önskar man kunde lita på att god forskning och viktiga resultat bär och i längden ger resultat och belöning. Att vetenskapen är viktigast.

Utbildning i öppen forskning körde igång

I dag samlades nästan hundra personer på Vetenskapernas hus för att diskutera öppen forskning och vetenskap och hurdana kompetenser som behövs. På plats fanns mest bibliotekarier, men också andra personer som producerar tjänster för forskningen och även en handfull forskare. Efter en allmän introduktion till det finska Initiativet för forskning och vetenskap, Open Access och den utmärkta verksamheten vid Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv var det dags för lunch. Under eftermiddagen delade deltagarna upp sig i arbetsgrupper, där man närmare diskuterade vilka behov det finns på utbildning.

Jag själv hade nöjet att leda forskarnas workshop. Som vanligt var dock de aktiva forskarna i minoritet, men alla arbetar i branschen och många hade både forskarutbildning och erfarenhet, så diskussionerna blev mycket bra och intressanta som sig brukar. Jag satte en del tid på att diskutera hantering av forskningsdata, eftersom det är ett för många nytt och ovant område. Tanken var att man sedan bättre an diskutera vilka frågor som ger praktiska och konkreta problem för forskare, som vill publicera så mycket som möjlighet så öppet som möjligt.

Efter workshopen sammanfattade min kollega Minna Ahokas och jag teman som dök upp:

• Planeringen av forskningen och datahanteringen: alternativa tjänster, arkiv, infrastruktur, formatfrågor etc
• Planering av öppenheten under olika skeden av forskningsprocessen
• Planering av processen och användningen av tjänster i olika skeden
• Val av dataarkiv och publikationskanaler
• Hur man öppnar forskningsdata i praktiken 
• Hur man publicerar data
• Immateriell rätt, licenser etc
• Upphovsrätter vid publicering
• Förläggares principer och avtal
• Open Access-publikationer
• Finansieringsmöjligheter för Open Access-publicerande
• DOI, URN, ORCID och andra identifikatorer
• Att citera och hänvisa till data
• Att publiera forskningsmetoder
• Att öppna själva processen
• Användning av sociala medier och webb
• Best Practice och forskningsetik
• Strategiskt öppnande av data (kommersiella intressen)
• Datas kvalitetssäkring, dokumentation, metadata och beskrivning av dataset
• Relevant avtalsjuridik
• Tvärvetenskapliga diskussioner och nätverk
• Disciplinspecifik utbildning i data management

Det finns alltså mycket att göra, men det fanns också mycket kompetenser och kunskaper från många olika områden i workshopen. Så jag ser verkligen med spänning fram emot fortsättningen!

Historiska nyheter

Regelbundet stöter man på nyheter om "nya människoarter". Bara under det gångna året är det åtminstone tre olika forskargrupper som nått över någon sorts nyhetströskel: en från Etiopien, en från Kina/Spanien och nu senast nyheten om Homo Naledi från Sydafrika. Forskningsfältet är enligt min uppfattning ovanligt splittrat och konkurrensen hård. Grälen verkar vara på den nivå att människor vägrar vara i samma rum.

Hur folk låter sig provoceras i dessa frågor är mycket intressant. Man behöver bara tänka på debatterna kring Varggrottan eller ortnamn här hemma för att konstatera samma sak. I ett läge där man rör sig med stora tolkningsmarginaler och ämnet dessutom engagerar en del människor också på ett mycket personligt plan, blir frågan om vad som är vetenskapligt accepterad metod, teori och "sanning" en känslig fråga. Att fullständig vetenskaplig konsensus sällan eller aldrig existerar - det bör den ju egentligen aldrig göra, för vi får aldrig sluta att ifrågasätta våra premisser - är en förutsättning för utveckling och framsteg, men också en sak som är svår att förmedla utåt till allmänhet och beslutsfattare på ett fruktbart sätt. Och att man ändå i princip alltid måste ha en tillräcklig vetenskaplig gemensam konsensus för att kunna ha ett ramverk av premisser eller ett paradigm att kunna bygga på.

Att kunskapen om människans förhistoria är så laddad beror förstås också på att vi har väldigt lite material och källor att utgå från i förhållande till de otroligt komplexa frågor man försöker besvara. Samtidigt handlar det om naturvetenskap, där man kanske kunde förvänta sig vattentäta, empiriska bevis? Den sidan har visserligen utvecklats med C14-metoden och inte minst DNA-analyser, men även dessa kan förstås förnekas, om man väljer att vara tillräckligt ovetenskaplig. Vi vet sist och slutligen väldigt, väldigt lite om människans mycket långa utveckling under förhistorisk tid. Den biologiska evolutionen har varit mycket komplex, vi talar om miljontals år och otaliga människoliknande grupper som flyttat på sig och ibland korsat sig. Vilka är våra förfäder och vad spelar det för roll? I dag vet vi i alla fall att det i södra Afrika finns en större genetisk variation än någon annanstans mellan alla världens människor - trots att nästan alla vi andra också bär på neanderthalargener. Den senaste nyheten om Homo Naledi har ändå fått avsevärt större genomslag i pressen än de andra i år. Varför?

Lee R Berger et al,  eLife 2015;4:e09560 eLifeScience CC-BY.  http://dx.doi.org/10.7554/eLife.09560.003

För det första handlar det faktiskt om ett ovanligt fynd både till art och omfattning. För det andra handlar det om en kändisforskare, Lee Berger, som vad det verkar arbetar ganska medvetet med offentligheten (vilket även Wikipediaartikeln bakom länken tyder på ...) . Den senaste utgrävningen har dessutom utförts i samarbete med och delvis finansierats av National Geographic, vilket gett publicitet och tillgång till professionella vetenskapsjournalister. Berger har troligen också lärt sig av tidigare händelser, ändrat tonfall och varit försiktigare med spekulation. Och sist men inte minst: nyheten har baserats på en vetenskaplig Open Access-artikel, som publicerades samma dag som det välskrivna och spännande reportaget i National Geographic.  Mediegenombrottet var ett faktum. (Notera förresten eLifes delvis transparenta review process och attributionerna på sista fliken, som åtminstone för mig ökar både intresse och trovärdighet).

Seminarium om Open Access-böcker

Deltog i dag i ett intressant seminarium på Finska Litteratursällskapet (SKS), som redan ett tag utrett möjligheterna till att börja publicera också böcker öppet på webben. Faktum är ju att vetenskapligt förläggande i praktiken aldrig är lönsamt (med några misskreationer till undantag), åtminstone på mindre språk. Det billigaste vore att sluta ge ut böcker helt. I synnerhet exporten är rena förlusten för SKS. Men det som känns så bra när man lyssnar till sällskapets generalsekreterare Tuomas M.S. Lehtonen är hur starkt sällskapets linje präglas av dess syfte: att verka för den finska kulturen. Det finns en uppriktig vilja att nå ut, att syssla med humanistiskt och kulturellt bildningsarbete. Därför är också frågan om öppet publicerande så viktig. För man måste publicera; man vill faktiskt framför allt nå ut. Men någon måste stå för fiolerna, om man ska fortsätta i den omfattning man nu har. Den är faktiskt ansenlig i förhållande till resurserna.

Dagens system för vetenskaplig kommunikation är faktiskt ganska ineffektivt. I Storbritannien går ca 10% av alla forskningsmedel till att köpa (tillbaka) tillgång till forskningsresultat åt forskarna. Sannolikt är siffran liknande i Finland. Priserna på tidskrifterna stiger årligen, samtidigt som både skribenter och granskare inte får någon del överhuvudtaget i de inkomster som de några få jätteförlagen drar in. Elsevier gjorde förra året över en miljard vinst före skatt. En miljard. De tidskrifter och vetenskapliga förläggare som är fristående, arbetar för det mesta till stora delar på förlust eller utan ersättningar. Fortfarande är läget det, att när jag i veckan jagade forskning om open access, fanns en stor del bakom betalväggar. The irony. Man "måste" publicera i vissa viktiga tidskrifter för att meritera sig inom många områden.

En av de verkligen viktiga sakerna som sades under dagen gällde just detta, och det kom från ett anmärkningsvärt tungt håll. Pro rektor Keijo Hämäläinen från Helsingfors Universitet uppmanade forskarna att hellre välja tidskrift enligt impact än enligt den finländska rankningen, som ligger till grund för universitetens finansiering. "Tyck inte synd om universitetet, utan tänk på att få så stort genomslag som möjligt!" sade han. I praktiken betyder det: välj en lågrankad, modern och öppen tidskrift som PLoS ONE som ger stor synlighet och mycket citat, framom en högt rankad tidskrift som kanske lusläses av nördar. Jag hoppas i o f att ministeriets tjänstemän lämnat platsen i detta skede, för det vore ännu värre om man skippade det nuvarande systemet till förmån för citatindex som man lätt inbillar sig att avspeglar forskningens betydelse eller relevans. Man får inte missbruka metrik, när resurserna inte räcker till kvalitativ granskning. Minns inte vem som nyligen sade det, men det säkraste sättet att få bra indexvärde åt sig är ju att skriva in ett fel i sin text. Man kan slå sig i backen på att många vill korrigera det snarast och hänvisar vänligast.

Dagens utländska talare, Rupert Gatti från Open Book Publishers, argumenterade mycket övertygande för att det lönar sig att lägga ut också monografier gratis på webben. Man kan sälja pappersböckerna, och de går bättre åt i bästa fall. I alla fall går det inte sämre ekonomiskt (det kan det knappast göra, för de flesta böckerna säljer bara högst några hundra exemplar ändå). Dessutom är det viktigaste ändå att nå ut. Vi gör inte forskning för att göra pengar, vi gör den för att främja kunskap och vetenskap. Nästan alla i branschen är av samma åsikt, också de som arbetar med att ge ut böckerna. Åtminstone äldre böcker kunde bra ges ut öppet på nätet av förlagen redan nu som försök, men jag misstänker att många har otillräckliga avtal för det, i synnerhet vad gäller illustrationerna. Även vad gäller nya böcker är erfarenheterna rätt uppmuntrande. Det kan ändå uppstå ett glapp i budgeten i ett litet språkområde som det finska om man går in för en dylik freemium-modell. Men det finns också andra finansieringsmodeller som fungerat mycket bra. I Finland hoppas man på ett konsortium av forskningsfinansiärer och  -organisationer, som kunde stöda öppen utgivning. Slutsumman skulle förhoppningsvis inte bli så mycket större, om man samtidigt kan främja open access på bred front.

Gatti sade att "ingen läser vetenskapliga böcker". Det har också konstaterats att ingen läser artiklar heller. När jag ser på det politiska läget i vårt land är jag benägen att hålla med: vi forskare måste nå ut mycket bättre. Och då handlar det verkligen inte ens bara om att dela ut texter gratis på webben. Men så länge vår "nyttighet" utvärderas enligt nuvarande kriterier, kommer utgivningen av vetenskapliga artiklar att fortsätta att växa i rasande takt.  Om forskningen eller samhället blir alls bättre av det är oklart. Finlands Akademis generaldirektör Heikki Mannila talade om vikten av bloggar i det stora flödet. Överlag fanns många tunga namn bland talarna och alla talade med insikt om den pågående omvälvningen. Det finns nog ingen väg tillbaka utan vi måste skapa oss goda strategier i den nya digitala miljön.

Ultra Open Science

Det finns alltså folk som faktiskt bedriver öppen forskning, seriöst öppen forskning. Det kräver ganska mycket mod och tilltro, att lita på att det vi-tänk (rekommenderar varmt videon nedan) som driver både Wikipedia och utveckling av öppen källkod, ska funka också inom det akademiska. Egentligen är det helt absurt att det blivit så, eftersom transparens och tro på utveckling genom dialog är helt grundläggande grejer inom forskning och vetenskap, och borde vara helt självklara saker för varje forskare. Men vi har sega strukturer som drar åt andra hållet, mycket sega. Därför är det så väldigt roligt att lyssna på människor som struntar i strukturer och istället bara gör det som är rationellt och vettigt.

I tisdags ordnade finska Open Knowledge Foundations forskningssektion tillsammans med forskarkollegiet vid Helsingfors Universitet och digitaliseringsprofessorn Mikko Tolonen en givande Show & Tell-frukost gällande radikalt öppna forskningsmetoder.

Vad som är påfallande är att ingen av dessa forskare hittills verkar ha haft några större bakslag eller problem. Snarare tvärtom. Det verkar ganska klart att delad kunskap är mångfaldig kunskap också inom forskningen och det hela vägen. Samuli Ollilas projektpresentation är intressant. Jag rekommenderar att man bekantar sig med det om man vill komma lite djupare in i problematiken.

Dessutom var det för mig personligen mycket intressant att lyssna till och tala med Eetu Mäkelä kring strukturering av texter och arbete med metadata och ontologier. Vi berörde också digitala tidningsmaterial och metadata i våra diskussioner. Det är ett mycket aktuellt och intressant område och det skulle nog vara mycket intressant att höra vad de centrala finlandssvenska aktörerna tänker om dessa frågor.

Jag skrev en kort bloggtext på finska utgående från evenemanget.

Akademisk kultur och kritik

Jag har faktiskt ett underbart roligt jobb. Jag har förmånen att få träffa så spännande och intressanta människor, människor som är nydanande och nytänkande, initiativrika och som gör saker på sitt eget kreativa sätt. Människor som brinner för vetenskapen, sanningen, en bättre värld. Att lyssna till dem och förstå hur de fungerar och resonerar är en del av mitt jobb. I mitt nuvarande uppdrag ligger fokus just på forskning och vetenskap, och det gör att jag igen kan studera en ny dimension av de enorma effekter digitaliseringen medför i vårt samhälle och vår kultur. Som historiker fäster jag mig vid hur hela verksamhetskulturer smulas sönder och nya mönster och beteenden håller på att framträda. De kommer sannolikt att bli mycket utspridda med nya generationer av forskare eftersom de är så mycket mer effektiva.

Rafael [Public domain], via Wikimedia Commons

Gamla världen
Vetenskapen och forskningen har flyttat in i universiteten. En tid hade universiteten en funktion i samhället som gav akademikerna både självskriven auktoritet och existensberättigande. Den vetenskapliga kommunikationen skedde inom universiteten, delvis med öppna föreläsningar och resultaten publicerades i tryck. Forskarna lärde sig arbeta mot "resultat" i form av böcker och artiklar. Det tryckta mediet krävde hård förhandsgranskning och att bli publicerad blev en merit.

När man mot slutet på 1900-talet allt mer började driva forskningen mot projektfinansiering, drevs denna typ av resultatmätning och periodisering av vetenskapen och forskningen till absurditet. Samtidigt lyckades vetenskapliga förläggare motverka den förmånliga spridningen av vetenskaplig kunskap som webb och internet gav möjlighet till, eftersom forskningens finansieringsmodeller allt mer vilade på utvärdering av merit enligt publicerade "resultat".  Kort sagt har forskningsfinansiärerna delegerat en stor del av utvärderingsproceduren på förlagen. Konkurrens och utvärdering sker enligt projekt, artiklar mfl mekanismer som spjälker upp den vetenskapliga processen i olika block och förlopp. Utvärderingssystemet och finansieringslogiken präglas till stora delar av de s.k. hårda vetenskapernas logik, dock med den bristen att det i verkligheten kan vara svårt att granska den verkliga meriten för enskilda forskares del, eftersom "resultaten" ofta föds ur stora projekt med många forskare och publiceras i flera forskares namn just inom dessa vetenskaper.

Den vetenskapliga kritiken och debatten förs i den gamla världen i praktiken inom kollegiet, på seminarier, vid disputationer och i tryck i vetenskapliga tidskrifter. Framsteg kräver att gamla teorier och resultat ifrågasätts, prövas och ibland kullkastas.

Till den akademiska kulturen och utbildningen hör färdigheten att kunna ge och ta kritik, att kunna argumentera och revidera, alltid med målsättningen att främja sanningen och vetenskapen. Att kunna ha fel och revidera sin syn om man står överbevisad är en grundläggande färdighet hos en akademiker. Men denna kritiska diskussion förs i den gamla världen relativt sett internt i vetenskapliga artiklar, slutna seminarier eller under formella disputationer. En professor kan medge ett fel eller göra en revision inför sina kolleger utan förlora i prestige gentemot det övriga samhället. Idéer, teorier och argument testas och finslipas i relativt slutna rum, i diskussioner och debatter kring olika typer av utkast. Akademikern är trygg i att alla inom systemet vet hur vetenskapen fungerar.


Nya världen
Det som jag ser uppstå i den post-gutenbergska tiden är något helt annorlunda och det finns redan här. Det finns forskare som utnyttjar internet och webb till fullo, kretsar där man arbetar mer som inom de kodarsamfund som byggt upp Linux och andra episka mjukvaror. Ett av de som jag ser det allra viktigaste och mest revolutionerande dragen är just att den spjälkning av forskningsprocessen som de gamla strukturerna åstadkommit försvinner. Konkurrensen blir inte för dessa forskare endast en fråga om att konkurrera om forskningsfinansiering genom största möjliga antal publicerade "resultat", även om få har råd att helt frånse denna black om foten. I stället fungerar socialt kapital och kollegialt tryck som motivation och incentiv, lite på samma sätt som för wikipedia-författare.

I dag använder allt fler forskare Github, som från början
varit en plattform för att arbeta med öppen kod.

En forskare vill ogärna ge ifrån sig något som inte är bra. Det är tack vare detta till exempel den helt öppna publikationskanalen ArXiv fungerar. Det fungerar så bra att man inom en del områden i praktiken slutat med förhandsgranskning. I det digitala kan den kollegiala granskningen alldeles lika väl i princip ske efter publiceringen eftersom själva publiceringen och distributionen inte kräver några investeringar.

Varför och hur?
Varför det nya sättet att göra vetenskap är effektivare? Enligt den gamla modellen ville forskningsfinansiärerna åstadkomma kvalitet genom att få forskningsprojekt att konkurrera, vilket gjorde dem till silon. I det nya sättet att arbeta kan man söka lösningar på enskilda delproblem och detaljer mycket mer flexibelt och alla kan bidra med ny kunskap kontinuerligt. Man kan i teorin varje gång få hjälp av den mest lämpliga forskaren och eftersom detta kan ske helt öppet, t ex i en blogg eller på github, kan alla också granska och ge erkännande kollegialt. Forskningsprocessen blir en öppen och enhetlig process, där man kan sätta delmål osv. enligt vad som är mest adekvat, inte enligt vad som blir en publicerbar helhet enligt någon tidskrift.

Bara finansierings- och meriteringsmekanismerna kommer i kapp med dessa nya effektiva arbetssätt, kommer genombrottet att vara ett faktum. Vetenskapen kommer att ändra karaktär och framstå som en gemensam process för att skapa ny kunskap. Säkert kommer det alltid att finnas också andra typer av vetenskap och forskning, men liksom mjukvarubolagen i dag allt oftare fått ge efter för den öppna kodens överlägsenhet, kommer sannolikt samma utveckling att ske inom det akademiska.

Förutom de rent strukturella hindren finns förstås också kulturella och mentala hinder vid övergången till det nya "paradigmet". Forskare som är ovana vid sociala medier och webb och den öppna kultur som finns där kan känna obehag för att kritik och fel blir så transparenta. Att backa från något eller revidera sin ståndpunkt på webben, i skrift och tydligt dokumenterat, kan kännas mycket svårare än de tidigare trygga slutna eller formella akademiska rummen. Någon kanske tror att det är lika med akademiskt självmord att på en blogg skriva: "Oj, du hade visst rätt och jag helt fel. Bra jobbat, nu vet vi detta och kan gå vidare. Hur gör vi det bäst?" Likväl är det helt i enlighet med vad som kan förväntas av en akademiker med integritet. Att hålla inne med idéer, argument och tankar gynnar inte heller sökandet efter de bästa av lösningar. Ett viktigt, viktigt argument för mig för att främja öppen forskning är också att vi måste sprida insikten om hur forskningen på riktigt fungerar och hur vetenskapliga framsteg sker till hela samhället. Man kan inte mera sitta med en doktorshatt eller professorstitel och dosera ut sanningar utan att ha "bevis", och hur sådana bevis kommer till måste också allmänheten kunna förstå. (Jan-Erik Andelins ledare i dag tangerar lite samma viktiga frågor)

En annan sak som det kan vara skäl att notera, är att dylika processer inte föds och fortsätter spontant. De kräver mycket målmedvetet arbete, klara spelregler och ledarskap att driva öppna projekt. Jag har skrivit om det tidigare. Vad som nu är viktigt om vårt land vill gå i bräschen är att hitta sätt att stöda långsiktigt och dedikerat arbete av denna typ, så att forskare kan ägna sig åt dessa nya metoder utan att behöva vara rädda för att riskera sin framtida karriär. Se där en nöt att bita i. Det kommer antagligen att ta tid innan nya strukturer infinner sig, men hur man kan lindra effekterna av detta eftersläp bäst tål att tänka på. Utvecklingen kommer i och för sig att ske ändå, det handlar bara om hur snabbt och självständigt vårt land klarar av att reagera. Att tala om proaktivitet är redan för sent ...

"Min" avhandling pro gradu

Här om dagen utspann sig en liten diskussion om tillgänglighet på Kaisa Kyläkoskis utmärkta blogg. Ämnet, huruvida akademiska lärdomsprov borde finnas på webben, kan verka marginellt. Men det är det inte.

Förra året fick nästan 25 000 människor en examen från en yrkeshögskola och över 30 000 från ett universitet.* I universitetens examina 2013 ingick kring 13 000 kandidatuppsatser och över 14 000 magistersavhandlingar.* I synnerhet för de högre examina gäller kravet att man i sitt arbete ska komma fram med någon ny kunskap.

Det handlar om verksamhet som det används tiotals miljoner skattemedel på årligen. Universitetsutbildningen innebär förutom att utbilda människor som får färdigheter och en examen som förhoppningsvis hjälper dem framåt i livet, också och minst lika viktigt ny kunskapsbildning.

Vid universitet och yrkeshögskolor bedrivs forskning och i synnerhet vid universiteten är kopplingen mellan forskning och väldigt direkt. Trots att många yngre missledda studenter i början kallar sin alma mater för skola, handlar det om något annat: en akademisk gemenskap där man tillsammans lär sig och skapar ny kunskap. De äldre mer erfarna forskarna handleder och undervisar de yngre, men de utvecklar och testar också sina tankar under det arbetet. Både seminarier och föreläsningar är viktiga delar av forskningsprocessen. Det vore absolut önskvärt att alla forskare också skulle delta i undervisning åtminstone periodvis, en tyvärr något avtagande tradition.

Också offentligheten har varit en självskriven del av det akademiska arbetet. Forskningens resultat och den nya kunskapen ska finnas tillgängliga för allmänhet och andra forskare. Nånstans på digitaliseringens väg har emellertid lägre examensarbeten och andra mindre arbeten glömts bort. Och i dag är det inte alls längre en självklarhet att en avhandling pro gradu ska publiceras och dissemineras på samma sätt som högre examensarbeten, utan inom en del institutioner (ganska många är jag rädd för) anser studenterna avhandlingen vara något de gör för sin egen skull, för att få en examen. Det räcker att man gör som man gjorde för trettio år sedan. Eller hundratrettio. Att man arkiverar en papperskopia i universitetets bibliotek, svår att hitta och ännu omöjligare att få tag i.


Att man, trots att man fått en gratis flerårig utbildning, inte anser sig förpliktad att ge något tillbaka till det akademiska samfundet eller samhället, visar kanske på en förödande sida av effektiverings- och resultatpolitiken för kunskapsgenereringen i vårt samhälle. För ser det inte ut som att fokus på examina som resultat och enhet överskuggar bildningsidealet? Varför lär man sig inte från början hur man skriver vetenskaplig text så att den kan distribueras och varför är det inte en självklar del av processen att dela med sig av sitt arbete det vill säga att man faktiskt gör det?

Jag undrar om jag själv ens har kvar min magistersavhandling i digital form. Klart att det knappast är något man är megastolt över tjugo år senare. Misstänker få är det. Men ändå: om jag hade blivit anmodad att lägga den i publikationsarkivet, skulle det ändå finnas kvar digitalt och vara tillgänglig. Både för mig och andra. Lyckligtvis fortsatte jag ändå mitt arbete lite längre. Men de flesta gör det inte och då blir nog inverkan av deras bidrag beroende av att någon annan forskare tar sig tid att gräva fram deras arbete. Lite onödigt faktiskt att det ska vara så i dag. När det inte kostar nästan någonting att distribuera ordentligt. Varför inte universiteten själva är mer aktiva i frågan är för mig ett totalt mysterium, eftersom som mer digitalt publicerande ger mer synlighet och i förlängningen mer genomslag och sannolikt också finansiering.

Humanister och data

Digital humaniora är ett av de stora modeorden just nu och vid Helsingfors Universitets forskarkollegium är man på hugget. Denna vecka ordnades ett flera dagar långt seminarium, med prominenta utländska gäster. Själv deltog jag bara i går, den sista dagen, då vi fick höra några intressanta föredrag och sedan samlades vi i mindre verkstäder. Av föredragen uppskattade jag särskilt Caroline Bassetts insiktsfulla tankar. En av hennes viktiga poänger tycker jag var att digitaliseringen faktiskt är helt genomgripande för vår kultur. Att grunda skilda centra för digital forskning kanske inte alltid är ändamålsenligt, utan det kan vara smartare att bygga nätverk och samarbeten. Jag tyckte det var klokt tänkt. Det är ingen disciplin som undgår frågorna och utmaningarna som digitala material och metoder skapar. Alla berörs, varför det är bättre att sprida kompetenser genom hela det akademiska fältet.

I verkstäderna diskuterade jag arkiv och innehållsbeskrivning samt juridik. Att det inte finns ett undantag för forskning i upphovsrättslagen är fullständigt absurt. Också vissa myndigheter tolkar lagar och bestämmelser på sätt som verkligen skadar forskningen.

Jag har de senaste veckorna intervjuat många forskare om deras arbete. Jag har hittills inte träffat på en enda som skulle vara negativ till öppen forskning. Tvärtom. Alla jag talat med har varit genuint intresserade av att främst av allt främja forskningen och dela med sig så mycket som möjligt av sina material och sitt kunnande. Vad som behövs är färdigheter och verktyg.

Forskningen blir aldrig färdig

I går fick jag vara med på ett av de mest spännande seminarierna på länge. Det var samarbetsgruppen för stadsforskning som ordnade tillställningen, vars tema var hur man effektivare kunde tillgodogöra sig forskningsresultat. Det handlade främst om den offentliga sektorn och beslutsfattandet där.

Jag har en känsla av att det råder en ganska stor frustration bland många akademiker över att fakta och evidens inte beaktas då man fattar politiska beslut. Ibland ryter forskare och professorer till i tidningsspalter, men det är mer sällan politiker eller tjänstemän avkrävs på fakta, och de sakkunnigas offentliga bråkande - vanligen ett sista hjälplöst nödrop - bemöts alltför ofta med tystnad. Det som är slående är att både väljare och till och med journalister accepterar detta. I ett land som Finland, där rationalitet och fakta värderas nästan absurt högt, där universiteten är bland de högst ansedda instanserna, där forskning och utbildning nästan är en andra religion, kommer beslutsfattare undan med beslut som kan gå tvärt emot både sunt förnuft och forskning. Beslut som motsägs av all evidens och vetenskapligt kunnande som finns. Ingen frågar efter fotnoterna till våra lagar och förordningar. Och frågar man, får man sällan svar.

Problemet har förstås två sidor. Eller egentligen tre, enligt mig. Det första är beslutsfattarna och beredningen. Rektor och kansler emeritus Kari Raivio har de senaste månaderna varit sysselsatt med att utreda hela problematiken och föreslå lösningar för regeringen. Hans bedömning, som han delvis presenterade på seminariet, är att det finns en för svag forskningskompetens inom statsförvaltningen. Han vill avhjälpa det dels med att placera in nya tjänstemän som har denna kompetens och detta uppdrag vid ministerierna, dels sparka liv i de vetenskapliga akademierna. Vad som behövs är en mycket större benägenhet och färdighet att sammanställa forskningsresultat för beslutsfattare som beslutsunderlag, både internt och externt inom ministerierna.

Jag gillade ansatsen i Raivios presentation, som helt förbigick "beställd forskning" (något han i och för sig inte heller är främmande för) utan fokuserade på forskningsöversikter. Grejen är den, att det finns vansinniga mängder forskning och kunskap, det gäller bara att kunna sammanställa det relevanta. Det är inte en enkel sak.  Det är det som det handlar om allra först, att ens tillgodogöra oss det vi vet! Man kan knappast lösa det med några superhjältar ens på strategiska poster, för det kräver en ganska radikal förändring i organisations- och verksamhetskulturer på många håll, men det är ett steg på vägen.

Det andra problemet finns förstås inom det akademiska. Det kan förstås delvis handla om arrogant attityd bland forskare, men också här handlar det mycket om hur hela systemet fungerar. Att man dessutom från politiskt håll fått pippi på "mätare", har ju inte gjort saken bättre.  Man belönar produktionen av vetenskapliga artiklar, som sannerligen inte är särskilt användarvänliga produkter, som Ruralias chef Sami Kurki så bra uttryckte det. Ett tecken på kvalitet kanske, men i många fall kan nog potentiell samhällspåverkan utebli om man publicerat sina revolutionerade resultat i någon utländsk tidskrift för andra specialister. Professor Pirjo Hiidenmaa påpekade också hur svårt det är att pendla mellan en akademisk karriär och "den riktiga världen". Vilket utgör ett seriöst problem (som jag också bloggat om). Lämnar du det akademiska finns det ingen väg tillbaka och det akademiska hålls därför ganska vattentätt skilt från samhället i övrigt inom många sektorer.

Det talas vackert om samhällspåverkan med mera, men inom forskningsvärlden råder i dag i allmänhet djungels lag: vänder du en sekund fokus bort från att producera högt rankade artiklar eller meritera dig inom det akademiska, är din karriär snabbt söndertrampad till snus av tio kolleger som kämpar om samma ... "tjänster", höll jag på att säga, men sådana finns det ju inte heller just längre, utan "projektpengar", bör man väl tala om i de flesta fall. Möjligheten att du emellanåt kunde sätta ordentligt med tid på att hjälpa tjänstemän eller politiker eller ens skriva insändare är ju klart ett akademiskt självmord, dels för att det per definition kan anses suspekt och inte som riktig forskning (jfr fallet Himanen), dels för att du förlorar dyrbara timmar som inte ger dig någon akademisk merit, nästa gång din inkomst är på fallrepet. Detta system är gediget cementerat, så vitt jag kan förstå, t ex genom vår universitetslagstiftning. Samtidigt börjar de nuvarande mätsystemet på sina håll få så pass absurda och negativa konsekvenser, att det kanske snart börjar finnas läge för en liten revidering. Åtminstone på gårdagens seminarium, med en publik från många sektorer, verkade det finnas en ganska klar åsikt om att något borde ske.

Så det behövs genomgripande förändringar både inom det politiska och inom det akademiska. Men jag ser ännu en tredje central sektor eller domän som behöver engageras. Det är offentligheten, det vill säga journalisterna och inte minst allmänheten, som liksom jag i början av mitt inlägg antydde, också borde lära sig att kräva faktaunderlag för politiska beslut. Självklart är politiska beslut också frågor om värderingar och ideologi, men de borde inte får vara direkt korkade eller kontraproduktiva. Genom att skapa ett samhälle där man frågar efter data, fakta och kunskaper kan man också mota populism.

Det är här öppenheten inom forskning kommer in, vilket också behandlades under seminariet. Det gäller öppen data, det gäller transparens i beslutsfattandet, men också i forskningen. Det gäller att sprida kritiskt tänkande och att på riktigt lära ut det redan i skolan. Det är en djupt rotad men felaktig föreställning att forskning blir "färdig". Ett klart arv från den gutenbergska parentesen, som det inte finns skäl att hålla vid liv. Redan skolbarn måste lära sig hur forskningen och vetenskapen fungerar. Det samma gäller förstås beslutsfattare. Man kan inte lita på lösryckta forskningsresultat, någonsin. Gör man det kan politiker syssla med samma sak som all världens konspirationsteoretiker och plocka russin ur kakan och presentera "policy based evidence". Vi måste öppna upp vetenskapen som den process den är och involvera både allmänhet och beslutsfattare hela processen i stället för att bara servera färdiga resultat. Vi behöver medborgarforskning, bloggar, open access-publicering, mycket, mycket mera vetenskapjournalistik, som också presenterar forskningen som den spännande, mångfasetterade och intressanta process den faktiskt är.