Dag två på The Electronic Re-evolution - News Media in the Digital Age

I dag har jag fått höra om konkreta digitaliseringsprojekt och utveckling av processer för att samla in digitala material. Biblioteken börjar vakna till faktumet att livet skulle vara mycket enklare och effektivare om man kom åt att stöda tidningarna i bevaringen av digtala material, genom att exempelvis ombesörja deras tryckfiler, i stället för att mikrofilma papperstidningar. Bibliotek och mediehus kan uppnå otroliga synergieffekter genom samarbete gällande informationsförvaltning och digital arkivering. Då tidningarna har bättre koll på sina arkiv kan de också bättre utnyttja dem. Exempel från Danmark visade att tidningar kunnat öka sin försäljning betydligt genom att aktivt och kreativt utnyttja sina digitaliserade arkiv.

Det viktigaste inlägget gjordes av Bernard F. Reilly, som presenterade en grundlig analys av de förändrade flödena i medievärlden. Den baserade sig på en större utredning som gjorts vid Center for Research Libraries. Han underströk samma sak som i förbifarten kom fram i de olika fallpresentationerna, nämligen vikten av att försöka ta till vara och samla in all enorma mängd metadata som tillkommer hos mediehusen i deras olika system. I själva verket ville Reilly ta det hela ännu längre och överlåta också bevaring åt en del stora aktörer. Det är just denna typ av nytänk jag tycker vi behöver för att kunna hantera de digitala materialen. Som minnesorganisation bör man på allvar kunna gestalta hur annorlunda det digitala är och komma in i processerna i ett så tidigt skede som möjligt. Kunde det exempelvis betyda att man i stället för att hösta webbsidor för en del sajter kunde formulera en e-pliktleverans som baserar sig på kopiering av hela databaser? Eller som Reilly föreslog, att producenten förbinder sig att bevara och låta forskare använda materialet?

Vad gäller forskningsanvändning är vi tyvärr på väg åt direkt motsatt håll. Trots att man på Undervisnings- och kultuministeriet säger sig stöda forskningens tillgång till information  (tack till @Hakapaa för vinken), är Kopiosto på god väg med att driva fram licensavtal för forskningsbruk av material. Hur man egentligen resonerar är för mig dolt i totalt mörker. Om material får kopieras för eget bruk, vilket är exakt problemet och varför i all världen kan man inte klart och explicit skriva ut ett undantag för forskning i upphovsrättslagen? Är det så här man vill stöda forskning, innovation och informationssamhälle och vad det allt heter i festtalen? Läget är beklämmande, inte minst för att jag i grunden är en varm anhängare av immateriell rätt.

Vidare fick vi höra om intressanta problem och utmaningar man har med digitalisering av den mångspråkiga pressen i Singapore. Trevligt och upplyftande var de många samarbetsprojekt som är på gång mellan tidningar och bibliotek. Det finns tydligen ett ömsesidigt intresse som i slutändan kommer att gynna alla parter, inte minst allmänheten.

Medier, medier, medier

På grund av årets stora konferensanhopning kommer jag inte att delta i den stora IFLA-konferensen i Helsingfors, men jag kände mig ändå manad att ta mig till S:t Michel för att delta i den pre-conference som handlar om precis det jag sysslar med, det vill säga tidningar i den digitala åldern.

På plats finns ett sextiotal bibliotekarier och folk som sysslar med digitalisering och Nationalbibliotekets digitaliseringsenhet får verkligen tillfälle att glänsa i all sin prakt. Något förvånande är ändå att så många deltagare är européer. Kanske det är en följd av extra stor aktivitet på området i Europa just nu i och med Europeanas stora tidningsprojekt? Själv hade jag hoppats på att få höra mer om de många stora anglosaxiska projekten, med de är antagligen redan gamla nyheter i dessa kretsar.

Början av dagen fokuserade på tidningarnas situation. Först ute var Kristina Markkula från Mediernas Centralförbund. Hon talade med övertygelse om tidningarnas nog ljusnande framtid och om Next Media-projektet. Bland annat lärde jag mig att man räknar med att det finns 300 000 pekdatorer i Finland i dag och att folk använder dem om kvällarna. Flitigt. Men vad som är viktigt är användbarheten. Om nånting ska gå att sälja måste det vara hypersuper enkelt. Annars kan man glömma det. Typ två klick. Sedan berättade Lotta Holm om Hufvudstadsbladets erfarenheter av att utveckla digitalversioner av e-tidningar. Det var otroligt intressant. För mig blir det allt klarare att nyheterna måste vara antingen superlokala eller så ska man skriva ordentlig feature för att kunna ta betalt. Metadata är sedan det som ger materialet ytterligare mervärde och livstid.

Något kallsvettig blev jag vid tanken på att planera den långsiktiga bevaringen efter den kommande mediekonvergensen (alltså integrationen av alla medier, som inte berördes i dag) och det plattformoberoende publicerandet, kombinerat med oändligt antal appar och andra mojänger. Hur kan man någonsin bevara användarupplevelser, eller rekonstruera dem, då de blir så oerhört individuella och anpassade ....?

Dorothy Carner från Missouri School of Journalism höll en intressant presentation om utvecklingen inom journalistiken och utbildningen. Vad som för mig var nytt och viktigt var utvecklingen från objektivitet till "engagement",  en uppenbarligen medveten förändring. Det blev också en av lunchdiskussionerna, om gränserna mellan kommersiellt material och redaktionellt material flyter ihop - är det egentligen problematiskt och hur problematiskt är det, att exempelvis länka till ett företag man skriver om? Eller att journalisten stiger ner från sitt "objektivitetspodium" och deltar i diskussionerna i kommentarsfälten (ett otacksamt jobb, men nog så nödvändingt om man vill hålla diskussionens nivå ibland). Också Garner berörde mediekulturens förskjutning från push till pull (och jag tänkte igen på metadata ...).

Frederick Zarndt talade om crowdsourcing. Han räknade ut att man i det australisensiska Trove-projektet fått arbete gjort för långt över en miljon dollar genom att erbjuda allmänheten möjlighet att hjälpa med korrekturläsning. Felen är verkligen få och effekten arbetet har på sökresultatens kvalitet är enorm, vilket han visade med ett konkret exempel. Varför erbjuder inte alla samma möjligheter, kan man ju verkligen undra?

Senare på eftermiddagen besökte vi digitaliseringsenheten vid Nationalbiblioteket här i S:t Michel och beundrade igen deras minutiösa arbete och fina maskiner och program. Fast lite, lite absurd känns kärleken till mikrofilmen, men det kanske man kan ha överseende med. Processerna är mycket omfattande och en omläggning som gör det hela lite mer rationellt är under planering. Redan det kommer att ta år. Men det återkommer jag till.

Rätten till information aktuell i Milano

Närmare 4000 bibliotekarier från nästan 140 länder samlades under veckan i Milano på konferens. IFLA, grundad 1927, är en av världens äldsta NGO med en imponerande bredd av verksamheter och kompetenser.

I dag är utmaningarna för biblioteken många. Samtidigt som böckernas betydelse i proportion minskar, ökar behovet av informationsspecialister som kan hantera de många komplexa frågor som uppstår i praktiken; frågor om sökbarhet, hittbarhet, upphovsrätter, digitalisering, källkritik, beständighet för digitala material, upphovsrätter för att nämna några. Det behövs nya kompetenser, resurser och verksamheter. Och biblioteken är på hugget, engagemanget är stort.

En av de viktigaste frågorna som engagerar bibliotekarier runt om i världen är rätten till tillgång till information. Så som Mauro Guerrini, värd för konferensen, sade i sitt öppningstal, är det en lika viktig rättighet som yttandefrihet eller tryckfrihet. I själva verket är de två senare meningslösa, om den första saknas (mitt tillägg). Därför ligger också frågor om Open Access och digitalisering nära hjärtat.

Bibliotekarier kämpar både i u- och i-länder mot den digitala klyftan. I de rika länderna handlar det om att t ex ta i beaktande människor med synskador, då man planerar webbresurser. I Finland finns detta redan med som en obligatorisk harang i offentliga sammanhang, men folk vet sedan inte vad det egentligen innebär i praktiken: vad förväntas man göra? Hur gör man en webbsida sådan att den funkar även om man inte kan se?

Det är inte bara mojänger som behövs för att få tillgång till information på webben, det behövs också färdigheter, mod och insikter. Kort sagt behövs det mycket undervisning i informationskompetens både för dem som producerar material och för dem som informationen riktar sig till. Landskapet förändras hela tiden och man blir aldrig fullärd. Jag undrar hur lärare, elever och studenter hänger med?

En undersökning, citerad i den finska tidningen Signum (årets tidingar finns ännu inte på nätet), visade att förstaårsstuderande ansåg sig vara mycket bra på att hitta information. Efter det första studieåret hade självförtroendet rasat, studenterna hade insett att informationssökning är svårt, vanlig google och wikipedia räcker inte långt om man vill fördjupa sig.

Mycket roliga och inspirerande var diskussionerna i Milano om lyckade projekt med sociala medier och användarproducerat innehåll. Stora nationella instanser har vågat ta steget ut med goda resultat, Clay Shirkys teser tycks hålla (jag skrev lite om dem här). Bibliotek använder sociala medier för att kommunicera med kunder, organisera sitt innehåll och distribuera det. Särskilt inspirerad blev jag av kreativa sätt att använda dessa nya medier, såsom utmärkta Delicious, i intern kunskapsförvaltning.

Om ett år ordnas IFLA-konferensen i Göteborg, men också i Helsingfors kommer bokfantaster och kultur- och informationsforskare satt samlas på SHARP-konferens.