Historia, monument och censur

Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.

Omstöpning av humanistisk utbildning och forskning?

Riksarkivarie Jussi Nuortevas utredning om hur den strukturella utvecklingen och profileringen av humaniora kunde gå vidare har för några dagar sedan blivit färdig och publicerats av universitetens samarbetsorgan Unifi. Undervisnings- och kulturministeriet har redan en längre tid försökt styra universiteten mot "profilering" (och i förlängningen givetvis "bortval"). Unifi har beställt en hel serie utredningar om läget och möjliga utvecklingsstigar inom olika områden, vilket har påverkat Nuortevas fokus så att exempel samhällsvetenskaper och filologi lämnats utanför. Med tanke på frågor om infrastruktur gör det att helheten inte blir så täckande som den skulle må bra av, men infrastrukturen för digital humaniora som helhet kräver annars också en utförligare genomgång för att kunna utvecklas på ett ändamålsenligt sätt, och den hör kanske inte hit.

Nuorteva argumenterar mycket bra för vikten av humaniora. Han påpekar att ensidiga satsningar på hårda, "nyttiga" vetenskaper med mätbara, direkta ekonomiska resultat kan leda till ojämlikhet och försvagade sociala strukturer och bristande förståelse för värderingar och kultur. Därför hotar en sådan skevhet också samhällets förmåga att utnyttja deras resultat. Han lyfter också fram att humanister har sämre sysselsättningsgrad inom ett år efter examen än de flesta andra högskoleutbildningar. Själv är jag lite frestad att säga att man också borde fråga hur lyckliga eller nöjda människor är med sitt liv tio år efter att de utexaminerats ...

Nuorteva pläderar för tydliga satsningar på digitalisering, där vi ligger på efterkälken jämfört med våra nordiska grannländer. Lyckad digitalisering kräver god kompetens både vad gäller teknik och samarbete och internationellt samarbete. Även långsiktigt digitalt bevarande är viktigt enligt Nuorteva, som anser Initiativet för öppen forskning och vetenskap har en viktig funktion att fylla då det gäller koordinationen av arbetet.  Utredaren föreslår att det grundas kompetenscenter för digital humaniora vid universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg och Åbo.

Förslagen som handlar om att sätta ordning på olika institut och utveckla utbildning och tenure track system är inte överraskande utan verkar följa allmänna linjedragningar som jag ser det. Som Nuorteva påpekar har många institut uppstått kring engagerade enskilda forskare, vilket gör att jag på sätt och vis är lite tveksam till att börja tukta dem. De fungerar kanske ibland som miljöer som ger dessa forskare utrymme och frihet att arbeta på mera nydanande sätt utanför etablerade hierarkier och strukturer. Så jag hoppas det inte blir ett självändamål att integrera dem i fakulteter på alla håll. Det kan tänkas att det har också negativa effekter vad gäller mera kreativa och dynamiska grepp.

Vad som gör mig särskilt glad är att riksarkivarien lägger så mycket vikt vid finskan, svenskan, samiska språk och även ryskan. Publicerandet för inhemsk publik är mycket viktigt inom humaniora, inte minst för samhällets egen skull. Därför måste man värna om det och till exempel beakta monografiproduktionens särdrag bättre.

Vidare rekommenderar Nuorteva att Konstuniversitetet flyttar till Otnäs och tar med sig filmvetenskapen, men förblir en egen högskola. Konstutbildningen kunde enligt honom också utvecklas vid Lapplands universitet, men läggas ner vid Östra Finlands universitet. Däremot föreslår han att Östra Finlands universitet tillsammans med Helsingfors universitet och Åbo Akademi kunde sköta teologin.

En intressant idé, som går något emot vad man själv tänkt sig i Helsingfors, är att grunda en ny helhet för kognitionsvetenskap. Nuorteva har tydligt sett värdet av den otroligt fina semiotiska skolan vi har i Helsingfors och som blivit skamligt illa behandlad med tanke på dess internationella nivå. I Nuortevas vision kunde man slå ihop estetik, erfarenhetsforskning, kognitionsforskning och semiotik till en mångdisciplinär ny enhet med internationell potential. Det låter intressant och spännande i mina öron. För övrigt tycker utredaren att de små "orkidé-ämnena" skulle vinna på att samlas i Helsingfors.


Nu blir det intressant att se vilka reaktioner som kommer på utredningen.

Historiska ekon

Umberto Eco är Europas svar på Dan Brown. Eller svar och svar, Eco har ju varit aktiv länge och med enligt mig både större bredd och djup. Han analyserar genom sina romaner kulturens, berättelsernas och historiens strukturer, hur betydelser uppstår och hur lögn blir sanning.

I romanen Baudolino handlar huvudpersonen med reliker under 1100-talet. Med sina vänner finansierar Baudolino med förfalskade huvuden av Johannes döparen som kan avyttras vid behov en åratal lång resa till prästen Johannes rike i det fjärran östern. Dråpliga exempel om relikhandeln under medeltiden kryddar hela romanen. Samtidigt tar Eco upp en central fråga av så väl kulturteoretisk som teologisk relevans: Hur kan man förhålla sig till alla de reliker som finns bevarade i kyrkor och kloster runt om i världen? Det faktum att det under medeltiden fanns en livlig handel med reliker gör ju att man har svårt att ta alla berättelser om t. ex. alla bitar av Jesu kors som sanning. Baudolino går ännu längre: Vid sin faders dödsbädd plockar han upp hans gamla vattenskål och är några dagar senare fullt övertygad om att det är den heliga graalen som han skall ge till sin adoptivfar och herre, Fredrik Barbarossa. Baudolino är en lögnhals, men han lyckas övertyga sig själv på ett häpnadsväckande och för läsaren intellektuellt stimulerande sätt. Det viktiga är enligt Baudolino att man tror, då uppstår en mening, som man kan agera utgående från.

Jag läste nyss ut Ecos Begravningsplatsen i Prag. Temat är det samma som i Baudolino, motivet mer likt Foucaults pendel. Denna han nästnyastse roman är en uppgörelse med antisemitismen, till synes under 1800-talet. Är romanen autentisk? I den mening ja, att formatet är rätt, de omskrivna texterna existerande historiska källor, personerna till största delen verkliga liksom en stor del av händelserna som finns historiskt dokumenterade. Romanen handlar om en konspirationsteoretiker och förfalskare av rang och den är till stora delar skriven i en personlighetskluven jag-form. Ingenstans i romanen ifrågasätts cynismen, arrogansen, hatet, så till den grad att en del faktiskt frågat sig om boken kunde läsas som en antisemitisk text. Vilket enligt mig ter sig helt dumt. Ingen som klarar av att läsa boken kan ta den som en genuin programförklaring, man kan inte ens ta material ur den, eftersom allt är lögner och förfalskningar. Tvärtom visar Eco hur cyniska opportunism och populism är. Han visar vad som händer om man inte skiljer på vad som är autentiskt och vad som inte är det (vilket han förresten i sina essäer anser att man inte gör i nordamerikansk kultur ...). Att historiska förfalskningar är autentiska (förfalskningar) gör ju dem inte mer sanna. Det sorgliga är förstås att det är krävande att argumentera mot konspirationsteorier. Att använda romanen som format är ett ännu mer krävande åtagande; att med fiktion (uppblandad med autentiskt material) visa på problemet med att sammanblanda fakta och fantasi är ju lite, öh ... intressant. Det blir komplext, men det är ett effektivt sätt, tycker jag.

Logiken och argumentationen som presenteras i romanen är bekant och skrämmande aktuell:

För att fienden ska kännas igen och fruktas måste fienden finnas i hemmet eller på tröskeln till hemmet. [...] Det behövs en fiende för att inge folket hopp. [...] Den nationella identiteten är de lottlösas sista resurs. Identitetskänslan grundar sig på hat, på hatet till den som inte är likadan. Hatet måste odlas som en civil passion. Fienden är folkets vän. Det måste alltid finnas någon att hata för att man skall känna sig rättfärdigad i sin misär. Hatet är den sanna ursprungliga passionen. [...] Hat värmer hjärtat.

Näihin kuviin, näihin tunnelmiin ...

Konstruktionernas konstruktion

I går åhörde jag ett intressant föredrag av Tore Tallqvist som tillsammans med ett stort antal arkitekturstuderande byggt en intressant och imponerande utställning i Helsingfors.

För mig är arkitektur egentligen ett helt främmande område och det var spännande att höra de delvis mycket abstrakta och teoretiska resonemangen som ligger bakom arbetet.  I grunden finns, om jag förstod saken rätt, en idé om att det dels finns en tidsbunden aspekt på allt, men även en "evig" aspekt, den frånvarande tiden, som Tallqvist talade om, det vill säga det allmänt mänskliga, kanske transcendenta.

Av åtta grundvärderingar ville Tallqvist lyfta fram tradition, stämning, rötter och äkthet vid sidan av landskap, funktion, stil och struktur. De fyra senare är kanske de man först är van att utgå från inom arkitekturen. Genom att kombinera dessa värderingar och strategier kring dem på olika sätt, har Tallqvist funnit ett komplicerat mönster i vårt byggnadsarv, ett mönster som verkligen skulle få självaste Dan Brown att ställa sig i ett hörn och skämmas. De olika aspekterna vävs samman i en stor väv, vars olika delar presenteras på flera olika sätt.

Tallqvists tolkning av vår historia och vårt
byggnadsarv tar sig många olika uttryck i
arbete som gjorts av arkitektstuderandena.
Men allt hänger ihop på ett nästan spöklikt sätt.

Eftersom tänkandet och begreppen är så grafiska och visuella är det klart att de tar invecklade, men samtidigt mycket klara och tydliga former, där varenda detalj har sin betydelse. Dessa är förstås kristallklara för dem som arbetat med detta jätteprojekt, men för mig att ens försöka förklara dem i ord är helt övermäktigt. Att det är en enorm materialiserad tankekonstruktion där saker som av en slump passar in i mönster på samma sätt som universum och människan fötts av osannolika sammanträffanden är en skenbar analogi, eftersom kulturen är en av människan skapad konstruktion. Eller är det så? (Hälsningar till Kant)

 Kan ej beskrivas, bör upplevas.

Tankefigurer

Jag använde i mitt förra inlägg ordet tankefigur apropå hur arkiven och den offentliga makten uppfattas. Jag velade en aning innan jag valde det ordet, för det är lite utmanande på grund av sin flummighet. Jag använde det också i min avhandling och försökte då hitta en vetenskaplig definition, men hade rätt mager framgång. Jag hade stött på det i någon kulturhistorisk eller antropologisk text, men utan någon specifik definition. Begreppet har tydligen använts inom litteraturhistorien, men också där verkar betydelsen vara lite oklar. Klart är att det på något sätt står i paritet till "figure of speech".

Jag skulle gärna närma mig begreppet ur en semiotiskt perspektiv. Det handlar enligt mig om den kulturella kontext som ger ett ord, eller ännu noggrannare ett begrepp, dess betydelse. Om vi talar med Saussure, skulle jag säga att det är en bit av de kulturella mönstren och strukturerna som "vidhänger" signifé, eller det betecknade. Kort sagt betydelsen eller kanske intentionen mer specifikt. Det är det ställe där kulturens mönster möter språket, där tecknets betydelse uppstår. Talar vi med Peirce måste det på något sätt röra sig mellan objektet och interpretanten. (Hur måste jag tänka på mera ...) Ordens betydelser eller innebörder kommer nämligen alltid med en viss inneboende kontext, värderingar och historia, som är kulturberoende.

Ett mycket beskrivande exempel på detta är de åtminstone på Husis insändarsidor pågående diskussionerna om dels mindfulness, dels Den blomstertid. Båda diskussionerna handlar precis om vilka kontexter saker har, vilka betydelser, konnotationer och kontexter som finns "dolda" i olika saker vi talar om. Och vilken betydelse detta har. Det handlar kort sagt om hur betydelser kan förändras över tid och hur  ursprungskontexter "kontaminerar" begreppens nuvarande sammanhang och användning. Som att en meditationsfilosofi som använder sig av "buddhistiska" tankefigurer är oacceptabel, i synnerhet om man samtidigt ska rensa bort alla "kristna" tankefigurer. Mest löjligt blir det ju då den egentliga betydelsen eller innebörden, intentionen, i praktiken ofta är rätt identisk: det handlar om att värdera andliga dimensioner, etik mm i de flesta religioner. Man hakar helt upp sig på just kontexten. Och framför allt en tidigare kontext. Man ser inte kulturen, språket och betydelser som något man aktivt kan påverka och definiera, utan man ser dem som statiska och det främmande ofta som hotfullt.

Är Den blomstertid fortfarande religiöst eller "bara en tradition"? Gör begreppsval mindfulness till anti-kristet och främmande?

En annan diskussion jag hamnade i med Kaj Ahlsved på Twitter som utgick från att jag protesterade mot Jukka Petäjäs utsaga i en konstteoretisk essä i Hesari att 1700-talets uppfattning om skönhet skulle ha varit en helt annan än i dag. Jag protesterade mot detta. Jag anser att vad man ansåg vackert på 1700-talet anses i huvudsak fortfarande vara vackert i dag, ren estetiskt sett. I själva verket är det mycket intimt sammanknippat med vad man allmänt i dag avser med "vackert", det har blivit en del av betydelsen av hela ordet. Det är liknande estetiska värderingar som dominerade konsten ända till för ett sekel sedan och som i dag enligt "vanligt folk", och följaktligen även populister som sannfinnar, är riktig konst.

Men konstfältet självt har vandrat vidare på det radikala nyskapandets väg, med kreativitet och kritik som viktiga ledstjärnor, där det estetiska blivit bara ett av många element i skapandet. Det är inte så att modern konst, modern arkitektur eller modern konstmusik i allmänhet skulle ge starka estetiska upplevelser åt mannen på gatan, vågar jag påstå. Men "konst" har alltid varit ett högkulturellt elitfenomen, även om det i dag lyckligtvis också finns många trender som går i motsatt riktning. Till exempel inom musik eller miljö- och ljuskonst i städer, kan man nå ut med "konst" till en bredare publik. För konstnären är det då, kan jag tänka mig, viktigt att erbjuda en erfarenhet och upplevelse, kanske inbjuda till eftertanke. För den konstoinsatta publiken är kanske kriteriet ändå fortfarande mest estetiskt: "Wow, tufft!". Det handlar alltså, enligt mig, om de tankefigurer som finns förknippade med begreppet konst, och hur dessa kan variera över tid och mellan kulturer och subkulturer, och hur man anser "konst" och "estetik" vara sammanhängande.

I en populär och historisk kontext är konsten närmare förknippad med estetiken, än i dagens konstkretsar och högkultur. Men jag är förstås lekman inom både estetik och konstteori och opererar säkert med ett inom konstfilosofin föråldrat konstbegrepp. Men ur kulturhistorikerns och semiotikerns perspektiv ser det ut så här. Och en viktig aspekt vore att kunna skilja på begreppens betydelser och se hur de förhåller sig till kulturella mönster och traditioner. Om man kan se tankefigurer för vad de är och också inse att de går att påverka. Man kan fokusera mera på betydelser och till exempel en hurdan skola vi vill ha.

Dagen efter Oscarstormen

Det fjortonde Oscardagsseminariet ägde i år rum i Topelia, dit musikvetenskapen nu flyttat. Seminariet var igen mycket intressant, en happening som man gärna hoppas skulle upptäckas av fler forskare. Det var nämligen (igen) slående hur smärtfritt forskare från olika discipliner kan mötas kring gemensamma frågor om betydelse, mening och tolkning, något vi alla medvetet eller omedvetet arbetar med.

Under dagen fick vi efter professor Altti Kuusamo lyssna till en kavalkad av unga doktorander och äldre forskare som alla använder sig av semiotisk teori. Eero Tarastis existentialsemiotik var ett nästan genomgående tema under hela dagen. I sin Z-modell visar Tarasti hur individen pendlar mellan moi (jaget) och soi (samhället) och dess mer abstrakta och konkreta nivåer i sin existens.

Oscar Parland var mest närvarande dels i Pirjo Kukkonens föredrag om barnens värld av tecken och bilder, som utgick från hans roman Den förtrollade vägen, dels då det årliga Oscar-priset överräcktes till Paul Forsell, som under många, många år arbetat med Synteesi det semiotiska sällskapets skriftserie och som varit en verklig tillgång för den finländska semiotiken.

Föredragen var mycket intressanta och höll hög nivå, tyckte jag. Oscardagen är ett utmärkt sätt att ta sig en semiotikdusch eller få en introduktion. Den enda förkunskap som krävs är lite insikter i humanistiska forskningmetoder.

Information och betydelser

I vårt bokprojekt har jag nu kommit lite in på kärnfrågor kring hur betydelser uppstår (resonemanget fortsätter nästa vecka).  För att information skall vara information, bör den ju hänvisa till något utanför sig själv. En etta och en nolla betyder olika saker och i den digitala världen är dessa betydelser dessutom ovanligt snåriga och lagda i många lager av kod och språk och framför allt till största delen helt dolda.

För att närma sig dessa saker måste man ta till språkfilosofi och en vetenskap som kallas semiotik. Betydelser uppstår nämligen på olika sätt och de förändras också hela tiden beroende på kontexter. Detta är en särskilt stor utmaning då vi har att göra med den semantiska webben, men också för internet över huvudtaget. Detta är ett område där humaniora är alldeles oersättligt då vi talar om informationssamhället. En del av problemen uppfattar jag själv som olösliga, men det är oerhört viktigt att man är medveten om dessa aspekter då man planerar system och inte minst arbetar med ontologier och olika typer av arkivlösningar eller centralindex.

I Finland har vi sedan snart trettio år internationell, semiotisk forskning på hög nivå. Undervisningen har bedrivits med en nätverksmodell. Mycket har vi att tacka professor Eero Tarasti för, grundaren av ISI. För mig personligen har konferenserna i Imatra liksom tidskriften Synteesi med sina tvärvetenskapliga ansatser varit oumbärliga resurser då jag sökt tankevertyg för så väl historiska som kulturteoretiska problem. Just nu ser jag att vi är i ett kritiskt skede vad gäller till exempel uppbyggnaden av den nationella digitala infrastrukturen. Det görs mycket stora investeringar och bommar man i de logiska strukturerna kan det stå dyrt.

Det är hårda tider ekonomiskt just nu (det finns "inga pengar"). Då är det verkligen viktigt att man kan tänka strategiskt och se vad som är viktigt. Så där som internationella nätverk, relevanta forskningsområden, mångdisciplinarietet och tvärvetenskaplighet, som skapar mycket kreativa möten och idéer.

Följaktligen är det helt väntat i vårt land just nu att man drar in finansieringen för ISI och låter verksamheten flytta utomlands. Väl tänkt, kära politiker och tjänstemän!

5 utmaningar inom digital humaniora

Läsningen av Berrys Understanding Digital Humanities går vidare. Nivån är fortsättningsvis hög och texten tankeväckande. För mig förädlades tanken om språkexplosionen till en lite skojig, men förstås haltande, parallell mellan latinets forna ställning och funktion vid universiteten och den ställning programmering borde ha i dag: ett universellt språk, som också fyller en instrumentell funktion av logiskt och retoriskt klarläggande.  Skillnaden är förstås den, att latinet var ett språk, programkoderna är … ja, hur många?  Men alla har samma krav på logisk koherens. En del mer än andra, vad jag förstått. Dessutom står ju kodlogiken ibland i direkt konflikt med hur vi uppfattar världen. Alla koder medger inte all sorts modellering av världen. Men då vi tvingas reflektera över sådant, tvingas vi också analysera hur vi själva egentligen uppfattar olika samband och strukturer i världen. Inte illa i sig.

Bernhard Rieder och Theo Röhle skriver i en av artiklarna om de fem utmaningar de digitala forskningsmetoderna medför. Detta är en ypperlig checklista, tycker jag.

1. Chimären om objektivitet

På nått märkligt sätt tycker vi att siffror är objektiva, neutrala och mer sanna än andra typer av information. Humaniora försöker kanske bli mer tungt och hårt (i Snowsk tappning) genom att anamma kalkyler som metod? Detta är en tendens som historiskt återkommit med jämna mellanrum under lärdomshistoriens gång. Jag tycker att författarna inte riktigt vederlägger detta antagande med tillräcklig kraft. Alla siffror representerar något, och de är alla delar av en modell, där någon eller några personer gjort en tolkning av något. Rieder och Röhle ser problemet mer i tolkningen av resultatet, medan jag ser redan uppkomsten av sifferdata som ytterst problematiska förenklingar som man aldrig får glömma att ifrågasätta. 

2. Styrkan av visuella bevis

Detta är en mycket intressant poäng, hämtad av Bettina Heintz: Förutom siffror, tenderar också visualiseringar att tolkas som "fakta", medan bevis i textform uppfattas som "argument". Detta beror på att argumentationen är transparent i texten, medan siffror och visualiseringar ofta på ett väldigt effektivt sätt kan dölja underliggande tolkningar, antaganden och resonemang. Vi behöver definitivt lära oss källkritik på visusliseringar. Det är svårt.

3. Den svarta lådan

Datorprogrammen, algoritmerna och koden lämnas för ofta utanför ordentlig granskning. Data och kod är delar av forskningsmetoden som kan vara svåra att kontrollera. Förutom att detta kräver tillgång, som kan vara begränsad av många skäl, kan dessa också vara mycket svåra att analysera och förstå sig på. Man bör därför gärna, om möjligt, använda olika verktyg (och således metoder) för samma uppgift,  exempelvis för att samla data eller göra sökningar. Då kan man också göra jämförelser och konstatera eventuella skillnader i resultatet.

4. Interdisciplinariteten

Digital humaniora kräver genuint och integrerat samarbete mellan människor från olika discipliner, med olika kompetenser. Hur klarar vi detta och vad kommer det att ha för konsekvenser i längden?

5. Jakten på universalism

Hoppet om att finna en sanning, en universell förklaring på allt, att generalisera modeller inkorrekt, på fel domäner och överföra regelbundenheter på områden där de inte stämmer är en frestelse, som växer sig ännu större med de "allmängiltiga" verktyg datorer till syner erbjuder. Idéer om nätverk, komplexitet, fraktaler, kaos, självstrukturerande system, emergens, entropi och what not kan vilseleda oss och göra att vi missar det som är unikt i olika sammanhang och dölja hur komplex verkligheten de facto är och förleda oss att glömma att modeller alltid bara är modeller och förenklingar.

Språkexplosionen

Efter årsskiftet startar igen min kurs i digitalkultur i humaniora. Inför det samlade jag på mig lite färsk litteratur för att uppdatera mig. Först ut är boken Understanding Digital Humanities redigerad av David M Berry. Eftersom Jussi Parikka och Lev Manovich finns bland författarna är förväntningarna höga. De första kapitlen av boken motsvarar förväntningarna. Berry tar själv upp många aspekter som gäller metoder och kunskapsteori, just sådant jag själv grubblat över. Han skriver om alternativa sätt att se på själva uppdraget och forskningsobjektet för digital humaniora (digital humanities). Han kastar fram det i mina öron mycket meningsfulla förslaget, att digital humaniora egentligen handlar om precis metod och vetenskapsfilosofi. Hur som helst är gruvdrift i text eller digitala annoterade utgåvor bara den första vågen, det första lagret av digital humaniora, som nu rör sig från kvantitativa till kvalitativa frågeställningar och metoder. Tur det.

En viktig tråd här är koden och algoritmerna som språk. Man har talat om lagar som det digitala utsätter oss för och som begränsar oss. Det är en miss enligt mig. Koden och mjukvaran i datorer är inte lagar, utan de begränsar oss på samma sätt som språk i allmänhet gör. Problemet är om man som forskare (det gäller numera alla discipliner) inte inser detta. Språk är något vi kan påverka. Men det förutsätter att vi förstår oss på dem.

Den första stora aha-upplevelsen Berrys bok var just detta. Det handlar om en språkexplosion. Länge har vi humanister opererat utgående från text och narration. De har för de flesta varit forskningens medel och mål, det har varit verktyget och slutprodukten. Text. Vi har arbetat med text på ett eller kanske några naturliga språk. I och med datorernas närvaro i allt fler skeden av vårt arbete, som sökredskap för källor och tidigare forskning, med skärmen som fönster till dessa material, datorn och dess programvaror som verktyg för själva forskningen och produktionen och presentationen av forskningsresultaten har medfört en språkexplosion. Som filodeg lägger sig olika språk, naturliga och artificiella på varandra, nästlar sig ihop i det enklaste word-dokument eller den simplaste katalogsökning.

Vi kan förvisso låtsas att detta inte på verkar oss humanister, men frågan är en hur stor vanföreställning det är. Och om det är viktigt att begripa sig på detta överhuvudtaget. Är i själva verket digital humaniora den nya bildningen, den nya filosofin? Det är inte bara de olika lagren av språk som vi har att tampas med och förhålla oss till. Förutom texten har vi i dag möjlighet att som resultat av humanistisk forskning allt större möjligheter att ta till andra språk och kodsystem än den narrativa texten. Vi kan visualisera kunskapen. Som jag ser det är detta en större brytning än man först kunde tro. Vi kan faktiskt bryta textens och de naturliga språkens hegemoni och erövra nya domäner i den vetenskapliga kommunikationen. Det vetenskapliga samfundet har inte riktigt hunnit i kapp här, i synnerhet vad gäller akademiska meriter. Men det är på kommande. En dag kan man göra sin avhandling som en video eller visualisering också inom humaniora.

Plötsligt ter sig semiotiken som en kärnkompetens för oss alla. Det känns bra, för jag har länge varit irriterad på att man ofta avfärdat denna viktiga del av filosofi (eller lingvistiken eller kulturvetenskaperna) som förlegad. Den är allt annat. Den är nu viktigare än någonsin. Man behöver inte kunna alla språk man arbetar med. Men man måste förstå språkets och kulturens strukturer och mekanismerna i hur betydelser uppstår och förmedlas. Ta som exempel arbete med textkorpusar och gruvdrift i textmassor eller stordata:  man kan kanske läsa en text utan att förstå den, men kan man som en del anser, förstå den utan att läsa den?

Kulturteori

Digitalkultur i humaniora 2012 Kulturteori on Prezi

I dag föreläste jag om kulturteori. Vi började med att fundera över vad kultur egentligen är. Begreppet har många betydelser beroende på kontexten: det kan betyda i stort sett allt, för kulturen påverkar hur vi uppfattar och kommunicerar med omvärlden, till exempel vad vi uppfattar som fult eller vackert, vad som är acceptabelt beteende eller inte.

Under 1800-talet uppstod en användning av ordet som den humana verksamheten i motsats till det mekaniska. Kulturen, odlingen, kom att avse utvecklingen av människans andliga förmågor. Ordet används ofta om fin- eller högkultur, om det finaste man kan skapa i kulturen.

Men kultur kan också förstås mer antropologiskt, som folkkultur eller lågkultur. Under inverkan av poststrukturalismen har man också börjat studera denna "vanliga" kultur på liknande sätt som antropologerna under 1800-talet började forska i främmande kulturer. I dag använder man verktyg lånade från språkfilosofin och lingvistiken. Allt som människor gör och skapar är uttryck för kultur, och inbakat i alltsammans finns mängder av regler och betydelser, som ofta är outtalade eller till och med omedvetna.

De regelverk och strukturer som styr oss är viktig del av kulturen, kulturens grammatik. Kulturen är vårt redskap då vi kommunicerar, men sätter också gränser för vad vi exempelvis kan eller får säga i olika situationer. Ibland saknas helt enkelt ord. Därför sker mycket intressant kulturell utveckling inom konsten, för där söker man nya sätt att säga saker. Ofta sker det genom att skapa nya betydelser genom att låna in tecken från oväntade sammanhang. Då berikas kulturen.

I den postmoderna kulturen är betydelserna föränderliga och undflyende. Vi har lämnat den enkla och stora berättelsernas kultur, och lever i stället i ett snabbt virrvarr av olika sorters kommunikation och språk. Reglerna kan vara svåra att få syn på och förstå. Inom den moderna forskningen är man inte heller mer så tvärsäker på den enda sanningen och dess eviga karaktär, utan är medveten om att kunskapen hela tiden förändras och att världen kan tolkas och beskrivas på många sätt.

En del människor upplever detta som mycket ångestfyllt och önskar kanske tillbaka till en entydig, stabil och enkel tillvaro - om den nu någonsin funnits. Men "att allt var bättre förr" är kanske bara ett mem, en tankefigur eller idé, som lever vidare i vår kultur där tempot onekligen blivit högre och informationsmängderna ibland tunga att hantera.

Gemensamt för de olika användningarna av begreppet kultur är att de har något att göra med grupper av människor. En kultur kan inte upprätthållas av en enda individ. Den kräver kommunikation, att information rör sig. Trots att det är omöjligt att dra gränser mellan kulturer, resonerar människor gärna i termer av vi och de. Det är ett sätt skapa sig en identitet, en bild av sig själv.

Vi kom naturligtvis in på informationsteori och språkfilosofi, stora och komplicerade områden, vars metoder kan ge oss en del redskap att granska digital information och kultur. De för oss viktigaste teorierna är de semiotiska, som handlar just om hur teckensystem och hur betydelser fungerar.

Narrationen - en lösning?

Nu skriver jag ett inlägg à la Kemppinen, går tvärt emot alla retorikens råd och börjar nånstans långt i från ämnet, med något som har litet med själva poängen att göra. Men efter att ha läst Raattamaas text om boken Framtiden (tack till Anu Koivunen för tipset) och inte minst kommentarerna känner jag att det ändå finns en tematisk koppling här. Detta inlägg handlar nämligen egentligen om Lev Manovich bok The New Media Language.

Raattamaa kommer med ett intressant antagande: att vi kommer att få se allt mer av skönlitterära kommentarer till olika ekonomiska eller motsvarande företeelser. "Fiktionen som konsultrapport", säger han. Han har sannerligen en poäng. Storytelling har ju redan en längre tid varit ett grundelement i konsulters och olika "ledares" kommunikation. Men som Raattamaa säger är konsten mycket svårare än man först kunde tro. Dessa visioner och berättelser blir ofta pinsamt dåliga. Att kunna tala i liknelser utan att vara banal är få förunnat. Dessutom borde man ju faktiskt kunna tillföra något, rent intellektuellt eller kognitivt, eller vad man vill kalla det. Att kunna vara djupsinnig och mångbottnad utan att vara flummig kräver stor skicklighet. Det finns en helt klar orsak till att jag aldrig vågat skriva skönlitterär text. Det är alldeles för svårt. Jag hyser stor respekt för dem som kan göra det bra.

Ändå är berättelsen viktig som format för att vi ska kunna förstå oss själva och världen omkring oss, som Paul Ricoeur skrivit. Lev Manovich å sin sida lyfter fram den digitala världens i grunden motsatta struktur: den ohierarkiska, atomistiska och för människan direkt obegripliga datan. För att kunna tolkas av människan behövs en "algoritm", en process och en överbyggande struktur. På sätt och vis är dessa narrativa element. Så har berättelsen blivit tydlig och viktig i den oöverskådliga digitala verkligheten. Liksom boken och tryckkonsten och deras påverkan på vårt samhälle blev aktuella och intressanta när det digitala publicerandet blev vardag, på samma sätt har också berättelsen kommit i fokus när vi är omgivna av stora mängder data och information. Med hjälp av narration kan vi strukturera och binda ihop vår värld och oss själva som personer.

Manovich går igenom de drag man ofta förknippar med nya medier och visar att många drag, så som multimedialitet, interaktivitet och mångfaldigande, i själva verket redan funnits i tidigare media. Däremot pekar författaren på egenskaper hos nya medier som han anser vara av större betydelse: programmerbarheten som datorkoden ger, modulariteten, den ökade betydelsen av databasen som form (i motsats till det lineära eller narrativa) och framför allt gränssnittets navigerbara rymd.

Det är intressant hur Manovich knyter den tekniska utvecklingen till den samtida kulturella utvecklingen. Han ser också en framtid där de nya medierna tydligare frigör sig från den narrativa strukturen, fastän han går ändå inte riktigt lika långt som Jaron Lanier som drömmer om en kommunikation helt bortom alla språk. En sak som är viktig att minnas när man läser Manovich är att han inte likställer nya medier med digitala medier. Själv tror jag inte riktigt på att människan någonsin kan hantera stora mängder information utan att bearbeta den i form av berättelser.

Vikten av förståelse

Jag har tidigare skrivit om digitala processer och betydelse. Om man utgår från det Saussureska tudelade tecknet, (grovt sagt tecken och innebörd) kan man resonera att de tecken som opererar utanför mänskligt medvetande inte egentligen är tecken, eftersom de saknar sin innebörd. Så har min tanke följt lingvisternas spår.

Tills jag tog och fräschade upp min Peirce. Pragmaticismens fader, logiker och matematiker, har en vidare definition på tecknet och betydelsen. Som å ena sidan gör hela min tolkning problematisk, men å andra sidan också ger verktyg för en finkornigare och mer exakt analys. En utmaning som jag ännu försöker tackla. Detta är alltså ett pågående arbete, men jag har lärt mig att man får syssla med sånt i bloggar. Man kanske till och med kan få hjälp.

En av de många Peirceska snilleblixtarna är att tecken/betydelser egentligen är processer. Han kallar det semiosis. Ett tecken uppstår då tecknet länkas samman med en betydelse. Denna länkning (interpretanten) är en aspekt av tecknet, som således är tredelat, till skillnad från den enklare lingvistiska tolkningen (som också Dorpatskolan i huvudsak följer). Det som är det intressanta i sammanhanget är att Peirce uttryckligen säger att denna länkning inte har någonting att göra med människans tolkning eller tanke överhuvudtaget. Det är en helt teckenintern angelägenhet. Och fullständigt oberoende av om någon observerar eller tolkar det hela.

Javisst, det talas ju om till exempel biosemiotik och kommunikation mellan celler. Då kan man väl kanske knappast anse att något medvetet tolkande äger rum. Det kan uppstå kommunikationsfel i kroppssystemet, såsom en allergi eller cancer.

Poängen är att Peirce går mycket djupare. Han klassificerar olika tecken beroende på karaktären av de inbördes relationerna mellan tecknets tre aspekter. I praktiken utgör då lingvisternas tecken bara en del av tecknen. Datortecknen kunde i stället kallas för argument. I ett argument representerar tecknet sitt innehåll på basis av en lag eller regel. Peirce gillade mycket logik.

Särskilt tycker jag om Peirces definition av information såsom extensionen gånger intentionen av ett begrepp. Stiligt.

Men vad innebär nu detta för humanisten? Att vi kan lita på datorn i alla väder? Knappast, så länge vi inte begriper oss på de regler argumenten skapas och hanteras med. Så jag tror jag anser att vi inte kan kringgå problemet som kravet på förståelse utgör för den digitala humanisten. I alla fall.

Knak.

Den digitala eran i semiotisk belysning

Man kunde lätt tänka att den digitala texten (i vid bemärkelse) har inneburit en textens befrielse. Att den dynamiska virtuella texten är fri från begränsningar. Vi kan välja mellan otaliga bokstavstyper, oändliga layouter och vi kan skapa och manipulera bilder på ett sätt som gör att man lätt känner sig omnipotent. Med hjälp av datorn och webben kan vi spränga många gränser som tidigare medier haft. Nu när den tryckta textens hegemoni är bruten, blir dess betydelse för kulturen tydlig: vi ser nu hur ideologier och ekonomi direkt påverkat och påverkats av kommunikationens form, av det tryckta mediet. Den digitala världen ter sig som den ultimata frihetens kultur.

Men som Jaron Lanier påpekat är denna frihet en skimär. När vi kastat tryckpressens bojor och simmar i den digitala textens hav, ser vi inte att också detta hav styrs av strömmar, av molekylernas bestämda kemiska relationer och havets ekologiska balans. Delvis beror detta på att allt är så nytt, i en brytningstid är det svårt eller omöjligt att urskilja detaljer och de stora sammanhangen och se deras relationer. Men det beror också på att teknologin och de logiska strukturerna som producerar och representerar texterna är väl dolda för oss. I sin användarvänlighet har tekniken blivit oväsentlig för alla dem som inte direkt arbetar med utveckling och underhåll av informationsteknologi. Eller snarare: man upplever den som oväsentlig eller onödig att förstå sig på. I dag ingår ännu inte tillräckligt med it-kunskaper i grundutbildningen, inte teknologins historia eller grundprinciper. Det är kanske inte nödvändigt att alla har den kunskapen, men den borde ingå i all högre utbildning, också inom humaniora.

Eftersom vi vanligen nås av färdiga produkter inser vi oftast inte att det bakom varje lösning finns många val, som påverkar inte bara hur texten ser ut, utan också dess strukturer och till och med vårt eget beteende. Det kunde ha funnits många fler alternativ till hur man programmerar datorer och hur man strukturerar informationen i dem. De strukturer som i dag dominerar, såsom ”filer” och ”webbsidor”, är bara ett av många alternativ. Dessa strukturer kommer att påverka vår kultur lika mycket som tryckpressen.

Det finns emellertid en annan aspekt av den digitala texten som är ännu mer problematisk för humanisten. Den sammanhänger med föregående resonemang, om att vi behandlar datorn och dess program som en svart låda, där det pågår något för oss irrelevant. Vi är nöjda med att vi på datorskärmen ser det som vi önskar, men som de facto är mycket mer predestinerat och påverkat av våra tidigare erfarenheter av datorer än vi vill medge. Det är viktigt att komma ihåg, att datorskärmen inte är ett papper utan den visar en representation, en vald bit av det som pågår inne i ett mycket komplicerat system. Och detta system opererar inte med betydelser, för betydelserna finns bara inne i våra hjärnor. Samtidigt är de betydelser vi tillskriver det vi ser på skärmen åtminstone delvis producerade av datorn.

Det handlar alltså om mening. Juri Lotman (och andra lingvister och semiotiker) talar om språkets pragmatiska och syntagmatiska dimensioner, och hur de två möts i yttrandet eller skrivandet och tolkandet. Språket har två (eller tre, beroende på om man håller sig till den europeiska eller amerikanska semiotiska skolan) dimensioner – var av datorn kan operera endast med en: den representerande symbolen. Alla andra aspekter raderas ut i datorns svarta låda, som omöjligen kan ta i beaktande innehållet, betydelsen eller det representerade. Inne i datorns system frikopplas tecknet från sin betydelse och genomgår olika processer varefter en ny representation spottas ut på skärmen. Trots att man kan utveckla systemen så att datorer kan hantera osäkerhet och olika slag av ambiguitet i högre grad, kan de ändå aldrig tänka, eftersom tänkandet kräver medvetenhet om tecknens betydelser. Datorns själlösa räkneoperationer kan aldrig likställas med en människas skapande handling då vi ”spottar ur oss text”. Då vi låter datorn hantera tecknen som om de vore tomma, utan innebörd, försvinner den kreativa dimensionen. Om vi låter det ske i en för oss svart låda, utan att vara medvetna om hur den fungerar eller påverkar tecknen är vi inte vetenskapliga.