Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Vem, vad -- var?

Det är beklagligt men sant, att man får fram olika sökresultat och olika material ur Riksarkivets VAKKA- och Astia-databaser beroende på om man söker med "Siuntio" eller "Sjundeå". Vill man ha material från Pörtom, gäller det att veta att den svenska orten heter "Pirttikylä" på finska och söka med det (också). Samma sak verkar gälla i åtminstone Nationalbibliotekets Helka-katalog. Det är alldeles klart att läget är oacceptabelt.

Den självklara lösningen, som man också är på väg mot, är att berika metadatan med hjälp av andra databaser, helst genom bruket av en ontologi med både hierarkisk struktur och tidsdimension. Ortnamn hör till den typ av information som är förhållandevis entydig och lätt att länka. (Om länkning av data är obekant, lönar det sig att kolla denna video 3:42 min) Med en allt mer utbredd användning av mobilteknologi kan efterfrågan knappast bli mindre på just länkning av geografisk data. Ortnamn och namn på platser finns dessutom i nästan all kulturarvsdata. Nästan varenda en uppgift om ett föremål eller ett dokument är knutet till minst en geografisk uppgift. Det är således ett naturligt ställe att börja länka data eller berika data exempelvis för Finna.

Lantmäteriverket är ålagt av INSPIRE-direktiven att inom några år erbjuda omfattande tjänster, som bland annat innefattar gränssnitt som innehåller information om förvaltningsgränser. Redan nu erbjuder man många utmärkta tjänster och mycket data alldeles gratis via Kartplatsen. Men Lantmäteriverket, som redan gjort mer än någon annan myndighet för att erbjuda dylika tjänster öppet och gratis, har inte ålagts att hålla reda på förvaltningsstrukturer i historiskt perspektiv. Så att finna en lösning på problemet faller naturligt antingen på statsförvaltningen som helhet eller på kulturarvssektorn.

Från årsskiftet har Nationalbiblioteket fått i uppdrag att överta och koordinera de nationella ontologitjänsterna som finns på ONKI-tjänsten där grunden till en dylik ontologi är lagd genom SAPO. Tyvärr innehåller den tillsvidare endast finska namn, medan uppgifterna om de svenska namnen finns hos Lantmäteriverket och hos Institutet för de inhemska språken (f d Focis). Det finns ett stort behov av att få dessa uppgifter samlade och länkade för att få arkivverkets och de andra minnesorganisationernas söktjänster att fungera. Till exempel Svenska litteratursällskapet har sin metadata mig veterligen endast på svenska, vilket gör att dess material inte kommer att kunna hittas via Finna om det inte berikas på något sätt. I Europeana ser det ut som att man länkat geografisk data. Möjligen har det gjorts via Geonames, som också valts av Svenska Yle.

En intressant fråga är tolkningsföreträdet gällande ortnamn och vad platser kallas. Vem bestämmer vad en viss plats heter och var dess gränser går? Är det enda viktiga var olika administrativa gränser går, eller är det kanske lika intressant eller relevant vad folk i sitt dagliga tal avser med "Sörnäs" eller "Hagalund" eller "Tammerfors"? Borde man sträva till att göra ortnamnen och deras ytor beskrivna med hjälp av koordinater och polygoner till användarproducerad information, till data som vem som helst kan bidra till? Behövs det nätverk och en gemenskap för att koordinera och sköta detta, eller är det den administrativa datan som är den viktiga?

I alla fall behövs ett brett samarbete och en öppen diskussion kring dessa frågor och hur SAPO ska utvecklas. Det är en diskussion där det är absolut nödvändigt att instanser som Riksarkivet, Finansministeriet, forskare, f d Focis, Lantmäteriverket och Nationalbiblioteket är med. En öppning på diskussionen fick vi denna vecka då intresserade samlades på (f d) Focis. Intresset var stort, men det var också åtminstone min förvirring. Man kan bara hoppas att allt intresse som fanns kan kanaliseras i flexibla och konstruktiva lösningar. Nu är till och med jag benägen att efterlysa "innovation", men mer än teknisk sådan uttryckligen gällande arbetsmodeller. Det handlar om att kunna vara dynamisk och gå till väga iterativt, trots att vi arbetar med så maktpåliggande saker som standarder och permanenta identifikatorer.

Nya tankemodeller

Det pågår en rätt intensiv diskussion just nu på rätt hög expertnivå om länkning och öppnande av data i biblioteksvärlden och införandet av mer moderna informationsstrutkturer. Åratal av väntan på att den avancerade utveckling som gjorts vid Aalto-universitetet och den frustration som en (liten?) del människor länge känt inom kulturarvsektorn över de otroligt långsamma framsteg gällande ibruktagandet av den nya tekniken som gjorts, har klätts i ord av främst Eetu Mäkelä. Google kör om biblioteken både till höger och till vänster, eftersom man ansett att det inte funnits tekniska lösningar för att ta i bruk de nya biblioteksstandarderna, som författats redan för över tio år sedan. Ett iterativt tillvägagångssätt har inte just varit ett alternativ och delvis har kommersiella intressen satt käppar i hjulet. Det är lite intressant att varken Mäkelä själv, eller Juha Hakala från Nationalbiblioteket i sitt svar, tar upp Boksampo desto mer, som jag själv uppfattar som en bra start, som man väl kunde satsa på att ha som grund för den nya nationella metadataresursen.

Hakala bedyrar att Nationalbiblioteket är på väg mot öppen länkad data. Han har säkert rätt. Vägen är säkert inte enkel. Ändå delar jag mycket av Mäkeläs oro. Jag är övertygad att han har rätt gällande Europeana, att man kunde lära sig mycket av Europeanas misstag.  Och jag tror att han också har alldeles rätt i att man måste göra utvecklingen modigt och bitvis. Inte vänta tills allt är perfekt. Världen och webben blir aldrig färdiga. Idén om felfria data är en farlig illusion för alla inblandade. Släpp data bitvis.

Det andra verkligen stora problemet är ontologierna och den s.k. ONKI-tjänsten, som utgör en grund för att allt sammans ska lyckas. Och som vi så många år väntat på att ska finansiering, eftersom Nationalbiblioteket inte ansett sig ha resurser att överta den. Delvis beror det på att man tänkt sig att den ska vara en mycket omfattande ontologitjänst. Det ser ut som att man tänker sig att inkorporera exempelvis ontologier för geografisk information. Å andra sidan torde det vara lite oklart vem som ska ansvara för innehållet i dem. Och hur är det med alla de andra ontologierna på ONKI-servern? Ska de alla hänga ihop med FINNA (under utveckling)? Hur ska det gå med alla aktörer, när Nationalbiblioteket fokuserar på författare och har en viss förståelse för museer och arkiv (eftersom personer i deras databaser också kan förekomma i bibliotekskatalogerna)? Ska ONKI-tjänsten bara handla om kulturarv? Om svaret är ja, vem sköter då resten? Själv ser jag att det finns väldigt många viktiga ontologier, så som SAPO och JUHO, men även sådana som saknas exempelvis register över företag och stiftelser som ögona böj borde erbjudas som öppen data. Det kräver att alla instanser tar ansvar över sina data, öppnar dem och ser till att inte bryta länkar ... Jag inser att jag löper risk att bli lika frustrerad som Mäkelä.

ONKI-tjänsten och även ämnesordsontologierna Allso (och YSO) har en del brister som vi kommit underfund med på Brages Pressarkiv det senaste året. Men en lärdom är också att dessa brister inte kommer fram om man inte använder dem. Om man inte använder dem för att de inte är perfekta och färdiga, blir de aldrig det (fast det blir de förstås aldrig ändå, det är ju idén, världen förändras ständigt, då måste också modellen av den förändras). I ONKI behöver vi mer relationer och en tidsdimension, gamla namn på termer måste absolut sparas. Vi behöver en SAPO som uppdateras, också är på svenska och den bör föras ner på en lägre nivå. Vi behöver enskilda politiker och regeringar som aktörer, liksom andra offentliga personer (inte bara dem som publicerat sig på något sätt). Vi behöver filmer, tv-program och nyhetshändelser. En del av dessa är det lätt att hitta på vem som borde publicera ontologidatabaser om, må vara först enbart enkla URI:n. Andra är svårare, men man borde inte låta sig skrämmas av det. Egentligen kunde man be alla myndigheter publicera någon data inom ett år. Det vore kul att se vad som skulle hända. Värre kan det knappast bli.

Jag gillar den nuvarande öppna ansatsen inom FINNA-utvecklingen, och jag hoppas den kulturen kunde sprida sig snabbt över hela statens förvaltning. Jag hoppas också att man tar itu med ontologierna snarast. En central aktör är förutom Nationalbiblioteket absolut Riksarkivet. Också där skakar man nu om sina datamodeller på ett uppfriskande sätt, och man har inte åtminstone hittills låtit sig hindras av att det saknas färdiga tekniska lösningar. Snarare verkar man se det som en inspirerande utmaning. Gillar skarpt att få se den gamla, fattiga och stela arkivhierarkin få stryka på foten. Och jag uppskattar otroligt den dialog man öppnat för med forskarsamfundet gällande dessa frågor. Och jag önskar att man inte börjar med katedralbyggen som publiceras först när allt "är klart" - och slutresultatet föråldrat ...

Stort, öppet, vackert

I dag var det dags för seminarium kring det Nationella digitala biblioteket. Vilken utveckling som skett under de senaste åren inom ABM-sektorns informationsförvaltning! Det kändes som en glädjens dag i dag, då teamet för användargränssnittet kunde presentera demon för Finna, som den nya tjänsten ska heta. Med några månaders arbete har man med den öppna programvaran VuFind kommit avsevärt längre med arbetet med centralindex och sökningar än med den kommersiella produkt man arbetade med i långt över ett år. Till och med bland biblioteksbranschens nördgäng där man tidigare varit kritisk är man nu nöjd eller åtminstone förhoppningsfull med att projektet ska lyckas. Att man på detta sätt kunnat tänka om är inte helt vanligt i vårt land, och ett hedervärt beslut, som snabbt visat sig vara klokt.

Inom museisektorn, biblioteken och arkivsektorn pågår dessutom som bäst stora projekt för utvecklande av enhetliga system, bättre tjänster och koordinering av metadataproduktion inom respektive sektor. En stor utveckling har skett, inte minst inom arkivverket. Jag hade inte vågat hoppats för ett år sedan att man från arkivverkets sida i dag redan bollar med ontologialternativ.

Hela tänket är nu äntligen på rätt spår inom ABM: öppenhet, samarbete, koordination, långsiktig planering och till och med länkning av data. Hur de två senare kombineras i informationssystemen återstår att se, jag anar eventuellt en liten utmaning där. Men det som ännu verkligen saknas är en explicit ansvarsfördelning gällande nationella ontologitjänster och finansiering för dessa. Jag hoppas våra vänner regeringen och statens it-avdelning ser längre än näsan är lång på denna punkt och fixar fram beslut och pengar snarast. Just precis nu behövs stöd för denna positiva utveckling som på sikt kommer att gynna vårt land på många sätt. (Mitt personliga karthagotjat, ursäkta ...)

Lite inspirerad av detta öppenhetstema ställde jag direktör Jukka Liedes från Kultur- och undervisningsministeriet frågan om hur man på ministeriet förhåller sig till Creative Commons-licenser. Eftersom dessa licenser används flitigt inom Europeana och exempelvis i Sverige tycker jag det kunde vara värt att upplysa folk om möjligheten att använda sig av dem också här. Vi har nämligen inom projekt Pondus märkt, att det är väldigt viktigt för att underlätta spridning av material att man explicit säger om det är okej att låna eller återanvända material på något sätt. Detta eftersom utgångsläget alltid är att upphovsrätten gäller också på webben och det faktiskt finns väldigt många människor som vill respektera den.

Direktör Liedes inställning var lite sval, beroende på att licenserna kommer från USA och baserar sig på privata initiativ i ett främmande juridiskt paradigm. Han påpekade att man lika väl kan uppnå samma sak i Finland genom att låta bli att kräva sin upphovsrätt och bara förhålla sig passivt. Mot detta vill jag ändå vidhålla det jag ovan sade: hur ska användaren på webben kunna veta om upphovsmannen tänker kräva sin rätt eller inte, om inget sägs i samband med objektet? Mer än juridiskt bindande är det just fråga om att informera om sin linje. Om man sedan ändrar sig i efterskott och saken prövas i domstol vet jag förstås inte hur det slutar, men ett visst skydd torde det ändå ge den som använt materialet i god tro enligt licenserna.

Att CC-systemet kommer från den anglosaxiska världen, med en alldeles annan logik som bygger på copyright är delvis också en fördel, åtminstone som jag uppfattar det. Det innebär nämligen att systemet torde hålla och fungera också i de länder som man mest förknippar med skyhöga ersättningskrav och dyra juridiska processer oberoende av om saker gjorts i god tro och med allmännyttiga avsikter eller om man avsiktligt varit ute för att stjäla eller skada någon. Inget hindrar förstås att man lanserar egna motsvarigheter till att frånsäga sig ekonomiska rättigheter till sina verk inom KDK och i Finland eller EU om man anser det vara bättre. Man verkade ändå ense om att det vore bra om det gick att i Finna tydligt informera om rättigheter för varje objekt. Inom Pondus har vi ändå funderat en hel del kring detta och så här tänker vi nu - och tar gärna emot kommentarer och synpunkter!

Uppdatering: Kaisa Kyläkoski har satt ihop en Storify av seminarietwittret.

Vi behöver öppenhet och strategiskt tänkande

I dag kom nyheten vi väntat på, en lättnadens suck: Det Nationella Digitala Biblioteket avbryter pilotprojektet med Ex Libris Primo. Missnöjet med systemet inom detta projekt har varit utbrett vad jag förstår. Överraskande nog också inom bibliotekssektorn har man haft svårt att få systemet att fungera enligt kravspecifikationerna, trots att det faktiskt rör sig om ett bibliotekssystem. Vad jag aldrig själv riktigt lyckades klura ut var hur man tänkt sig att presentera metadata enligt EAD: fanns det faktiskt en fullt integrerad presentation av sökresultaten som visar dem på ett meningsfullt sätt? (Och den verkliga nördfrågan: Och det utan att gå via en rejäl omstrukturering av metadata via en CRM av CIDOCs typ?)

Vad som nu återstår att göra är alltså att börja om från rent bord, tekniskt sett. Det viktigaste med hela projektet har ändå varit den process av dialog, kompetensförhöjning (gällande metadata och informationssystem i allmänhet, sektoröverskridande) och förändring, som satts i gång inom hela den finländska ABM-sektorn. Processen är fantastisk och i mångt och mycket står projektets energiska generalsekreterare Minna Karvonen personligen bakom den.

Frågan är nu om man ska börja med en ny upphandling enligt samma principer, eller om man i stället ska följa statens egna direktiv och välja öppna system. Den senare modellen har också sina risker, men vore enligt mig väl värd att pröva. Det är, som jag tolkar det, också i linje med EU:s strävanden.

Det som skulle vara allra mest akut nu med tanke på hela den offentliga sektorns informationsförvaltningsprojekt vore att prioritera nationella tjänster så som auktoritetsregister, integration av geografisk data och en nationell länkserver. I takt med att data öppnas behövs det förutsättningar att skapa vettiga hänvisningar så att informationen kan återanvändas på ett trovärdigt och kvalitetsmässigt bra sätt.

Jag misstänker att dylika öppna nationella tjänster skulle vara bestående och av avgörande betydelse så som grundstenar i ett vettigt informationsbygge för hela vårt land. De skulle också stöda exempelvis det nationella projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Själv tänker jag att det kunde vara smart att satsa på lösningar som bygger på och stöder länkning av data. Det kan knappast bli fel. Samtidigt nås vi av rysliga rykten om att finansministeriets egna tjänstemän inte kan se vikten av nationella intressen.

Som synes hoppas jag att man nu kunde se skogen för träden och tänka strategiskt och långsiktigt. Det kräver att man investerar ytterligare i både it-kompetens och metadataexpertis både inom och utanför NDB-projektet och att det hela sköts i samråd med ValtIT. Men det kräver också stor försiktighet och ett iterativt förfarande. Jag tror inte på kommersiella jättesystem som superlösningar. Vi har sett tillräckligt många katastrofer av det slaget på senare år. Ska det bli bra måste fotfolk och experter också få husera lite fritt - i samarbete med slutanvändarna.


Vi behöver öppenhet i processerna i alla minnesorganisationer och vi måste satsa på de relevanta grundstrukturerna för ett fungerande informationssamhälle!

Experter i samarbete

Det stora nationella projektet inleddes år 2008 med de ambitiösa målsättningarna att utveckla ett gemensamt gränssnitt för arkiv, museer och bibliotek. Man ville också planera en centraliserad lösning för långsiktigt digitalt bevarande. En viktig utmaning var också att öka kompetensen och skapa samarbetsformer för hela fältet.

Det sista var kanske det allra svåraste. Man har av tradition arbetat på olika sätt inom de olika sektorerna. Man har haft olika teoretiska och vetenskapliga kontexter och målsättningar, vilket har avspeglat sig i sinsemellan mycket olika sätt att strukturera samlingar och följaktligen också informationsresurser.

I dagens värld är det ohållbart. Samtidigt är det extremt känsliga frågor att diskutera, eftersom informationsresurserna som modeller av världen också utgör modeller av expertisen. Genom att ifrågasätta någons expertis blir man sällan populär. Fast det är ju inte det det handlar om. Men det tolkas lätt så, som att man vill lägga sig i och börja bestämma om saker man inte förstår sig på. Frånta någon auktorietet, ifrågasätta kompetens.

Jag måste därför verkligen lyfta på hatten för projektets ansvariga verkställare Minna Karvonen och hennes högra hand Tapani Sainio. Båda två är genomsympatiska och mycket kompetenta personer. Minna Karvonen har tålmodigt och bestämt men vänligt vallat alla kulturarvsmänniskor till samma bord gång på gång. Att de haft stöd på högsta ort har förstås hjälpt henne, men hon har med Tapani Sainio lyckats motivera hundratals människor att tillsammans diskutera sitt eget arbete, sin expertis, möjligheterna att dela med sig av sin kompetens och sina resurser. Det har varit otroligt fint att få följa med.

Trots att det tekniskt ännu finns en hel del att göra och det behövs mycket arbete för att få riktigt smidiga sökningar, enhetlig metadata och relevanta sökresultat, är vi nu verkligen på väg!

Projektet går nu in i sin andra fas, 2011-2013. Nu gäller det att tillgängliggöra de stora mängder material som digitaliserats under förra året. Systemet för långsiktigt bevarande ska ta sina första steg. Det blir spännande!

Den första fasens slutrapport finns nu på engelska.

Hej, varför skall vi betala om ingen ens ber om det?

I går samlades mer än femtio engagerade personer i Undervisnings- och kulturministeriets Jukolasal för det Nationella digitala bibliotekets synergidag. Projektets aktualiteter presenterades inom det olika delområdena. Utvecklingen av kundgränssnittet är nu i avgörande skeden och inom PAS-projektet för digital långtidsbevaring börjar slutrapporten för det första, utredande skedet ta form. Några revolutionerande nyheter presenterades inte, åtminstone för dem som varit närmare involverade. Själv twittrade jag via SLSArkiva.

Senare på eftermiddagen behandlades det gemensamma nationella kundgränssnittet, uttryckligen ur användarperspektiv, vilket varit högt på den principiella agendan från början. Efter en presentation av intervjumaterial kring möjlig användning och förväntningar av stud. Ville Lavikainen delades gänget under ledning av användbarhetsgruppens ordförande Eija Liukkonen upp i fyra grupper som åtog sig var sitt tema: gränssnittets utseende och innehåll, presentationen av sökresultaten, hanteringen av social metadata, samt en grupp, där jag själv deltog, där vi gick igenom och utvärderade utseendet på några motsvarande europeiska portaler. Det kunde konstateras att man sist och slutligen hade en rätt enhällig åsikt om hur det hela borde se ut. Visionen landar ganska nära nuvarande Europeana. Vad gäller presentationen av sökresultat hoppas jag personligen att man också kunde erbjuda mer grafiska presentationsformer i både Europeana och NDB.

En sak som också tangerades under dagen var upphovsrätter. På EU nivå sysslar man tydligen med att försöka få fram någon lösning för övergivna verk, som möjligen kommer att basera sig på licensiering av en stiftelse eller motsvarande. Inom Europeana har man å sin sida publicerat en deklaration om kulturell allmänning. Det är i praktiken ett upprop till minnesorganisationerna att värna om den kulturella allmänningen. Man påpekar att upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering och man reagerar mot det allt populärare konceptet att låta en kommersiell aktör digitalisera material mot begränsad tillgänglighet.

Man kan konstatera att det finns väldigt mycket material med mer eller mindre oklara upphovsrätter, inte minst i arkiv. Samtidigt lever vi i en värld där, som Lavikainen konstaterade, folk i allmänhet har väldigt lite förståelse för att allmännyttiga organisationer pantar på digital information. Vi lever i en värld med Wikipedia och YouTube. Jag undrar ibland om de personer som tramsar mest om upphovsrätter alls förstår detta: verkligheten på nätet är nästan helt oberoende av gamla uppfattningar om copyright. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är bra i alla lägen, men lite användning av sunt förnuft ibland skulle inte skada. Producenter av digitaliserade material är ofta väldigt, väldigt rädda för påföljder uppskrämda av jurister, i vars intresse det ju inte heller nödvändigtvis ligger att tona ner oklarheter. Själv upplever jag detta som närmast absurt, då det gäller allmännyttiga minnesorganisationer.

Det ser i dag ut som att arkivens behov av att skapa digitala exemplar för sin verksamhet kan beaktas, men allt begränsas till arkivens fysiska lokaler. Europeanas deklaration poängterar att ingen ny upphovsrätt uppstår vid digitalisering av material. Material som tillhört allmänningen innan digitaliseringen kan alltså läggas ut på webben om inte andra förbehåll finns. Min åsikt är att det de facto bör läggas ut. Fritt. Att grunda ett licensieringssystem för övergivna verk kommer sannolikt att höja kostnaderna för publicering på nätet för både arkiv och bibliotek, frågan är till vilken nytta? Resultatet kommer nämligen bli antingen att man låter bli att lägga ut material eller att man måste skära ner annan verksamhet, samt att vi ytterligare snärjer in oss i en oändlig avtalsdjungel.

Grundfrågan är egentligen på vilket sätt upphovsrätten eller konsumenternas ansvar förändras bara för att ett verk är i digital form? Och vilket ansvar kan man lägga på en organisation som förmedlar information i god tro och för allmännyttiga syften utan kommersiella intressen? Borde inte myndigheter och politiker stöda maximal tillgång till information och stifta lagar som ger möjligheter att publicera t ex övergivna verk med skäliga villkor, alltså skydd mot orimliga krav?

Digitala resurser och NDB

Det Nationella Digitala Biblioteket (NDB, på finska KDK) är på slutrakan med förhandlingarna med de olika leverantörskandidaterna för pilotsystemet för kundgränssnittet. Man har bestämt sig för att skilja på den normalisering som kommer att göras inför leverans av metadata till Europeana och det system som erbjuder tjänster till slutkunderna här i Finland. Med tanke på metadatas kvalitet är beslutet säkert klokt, samtidigt som det med tiden kommer att innebära väldigt olika mappningar till NDB och Europeana, eftersom man på europeisk nivå målmedvetet strävar till mångspråkiga lösningar och semantiska sökningar. Inom Europeana har man därför redan börjat skissa fasetter som beskriver innehållet. Man får hoppas att de två systemen i slutändan inte konkurrerar om innehåll.

Avsikten är att kundgränssnittet skall erbjuda tillgång till så väl kataloger och förteckningar som digitala material. Målsättningen är att samla alla material oberoende av sektor eller producent, vilket förstås är kundvänligt och behändigt, även om det ställer en hel del krav på användbarheten. En liten utmaning blir dessutom att få med andra typer av digitala resurser, såsom databaser. Det är inte alla gånger ändamålsenligt att indexera innehållet i en databas, utan resursen borde få egen metadata. Därför har vi på SLS beslutat att samla våra digitala resurser i en katalog, där vi beskrivit både specialwebbsidor, webbutställningar, spel och forskningsdatabaser. Saken är ganska lätt fixad och jag hoppas att denna databas också kan höstas till NDB i sinom tid. Det gäller att tänka kundorienterat: vilken nivå på sökresultaten är hanterliga för kunden? Dessutom tycker jag att det vore bra, om folk till exempel via en sökning på Topelius direkt också hittar hela den fina sajten med alla dess resurser, i stället för dess tusentals enskilda objekt.

Riksarkivet talar

Länge efterlängtade inbjudningar till dialog med Riksarkivet börjar äntligen dyka upp. I går samlades arkivsektorn till ett seminarium, där många frågetecken äntligen kunde rätas ut gällande det nationella digitala biblioteket. Det visade sig, att en stor orsak till att RA varit så restriktiva med att ge råd till de stackars små arkiven som blivit lämnade helt i blåsten med sin digitalisering, har haft att göra med att RA själv haft upphandling på gång, och därför inte kunnat gå ut med annan info än den som funnits i de officiella dokumenten. Frustrationen har varit mycket stor bland de mindre arkiven, och det återstår att se om och hurdana indirekta kostnader som kommer att uppstå på sikt på grund av att man tvingats göra snabba egna lösningar på olika håll.

En lättnad för många var ändå att Ari Rouvari generöst menade att KDK:s kundgränssnitt nog sväljer hurdan metadata som helst (i stort sett). Men värre är att det ju ingalunda löser problem med metadatas kvalitet. Tyvärr kommer man nog inte ifrån att mycket arbete måste göras i de olika arkiven för att man skall åstadkomma bra mappningar och i följden fungerande sökningar. Jag hoppas att man förstår detta på alla håll.

Senare i höst kommer Riksarkivet att ordna ett seminarium för forskare om digitalisering. Bättre sent än aldrig. Det är ett verkligt välkommet tillfälle till dialog om prioriteringar för digitalisering och samarbete som verkligen kan leda till mervärde.

Ännu önskar jag innerligt att man i arkivvärlden skulle se den potential som finns i användargenererat innehåll. Inte minst vad gäller metadata borde man öppna för allmänhetens berikande av beskrivande metadata. Det är fruktansvärt dyrt att göra av proffs. Plus att det ena ju ingalunda utesluter det andra, utan allt är hemåt, allt som kan öka sökbarheten på något sätt. Jag tror inte att en webbanvändare skulle uppleva det som svårt att tolka korrekt om man helt enkelt hade ett eget fält för taggar. Folk är inte så dumma som experter gärna vill tro (för att förhöja sin egen expertis …)

Europeana

I början av veckan hade jag nöjet att delta i ett stormöte kring utvecklingen av Europeana-portalen. Portal är egentligen fel ord, eftersom Europeana är en plattform erbjuder sökmöjligheter i miljoner av digitala objekt som finns på olika institutioners servrar runtom i Europa. Till innehållet bidrar både arkiv, bibliotek och museer med information om och direkta länkar till de enskilda objekten. Europeana är ett politiskt storprojekt, som kommissionen lagt mycket prestige i. Funktionaliteten planeras vara fullt utvecklad med flerspråkiga semantiska sökningar under sommaren 2011.

För Finlands del löper projektet parallellt med utvecklandet av det nationella digitala biblioteket (som förresten äntligen fått en egen hemsida). Därför har det varit särskilt intressant att få följa med arbetet med kravspecifikationer och metadata. De tekniska utmaningarna är ännu många, liksom de praktiska. Målsättningen är nämligen att Europeana skall fungera som en metaaggregator, dvs hösta metadata från regionala och sektoriella instanser som i sin tur höstar material från de enskilda kultuarvsinstitutionerna.

Personligen känner jag en viss oro för kvaliteten av metadata och i den därav avhängiga kvaliteten på sökresultaten. Detta beror inte minst på den uppsjö av standarder som används på olika håll. Semantiska sökningar kommer förhoppningsvis att hjälpa i någon mån. Och även om sökresultaten inte kommer att vara fullt pålitliga i början, driver projektet på den tekniska utvecklingen både på spetsnivå, liksom på kompetenshöjning och förenhetligande av processer på lokalnivå. Precis på samma sätt fungerar vårt nationella projekt.

Förutom teknologi för semantiska sökningar kommer man att ta i tu med användargenererat innehåll (webb 2.0). Otaliga exempel på lyckade försök finns ute världen, varför man inte heller velat förbigå aspekten inom Europeana. Men trots att man även under detta möte verkligen kraftigt propagerade för att frigöra information och låta användarna vara kreativa och delaktiga, bl a genom ett mycket inspirerande framträdande av ett stort namn som Charles Leadbeater, var det svårt för experterna inom Europeana att gestalta hur man kunde förverkliga detta. Det upplevs som en otrolig risktagning att låta användare bidra med innehåll. Men viljan finns, så någon möjlighet kommer nog att ges. Också här är det nationella projektet, lyckligtvis, inne på samma linje.

I Oxford har man helt utgående från användargenererat material skapat The Great War Archive, ett suveränt exempel, som verkligen borde ge en tankeställare till alla akademiker i elfenbenstornet.

KDK – det nationella digitala biblioteket och användningen av digitala material

Den 20 maj ordnades på Undervisningsministeriet en synergidag för de medverkande i det stora KDK-projektet. Arbetsgrupperna för arkitektur, långtidsförvar och kundgränssnitt presenterade sitt arbete. Det blev förstås på ett mycket allmängiltigt plan, eftersom det gäller extremt stora och komplicerade saker och varje talare endast hade en kvart på sig. Glädjande är i alla fall att projektet inom kort äntligen skall få sina egna webbsidor som är öppna för allmänheten.

Den stora tankeställaren fick jag av Gerald Maiers och Christina Wolfs presentation av BAM-portalen. Det går egentligen inte att jämföra med KDK-projektet, vars tyska motsvarighet DDB planeras starta 2011. BAM är en abm-samsökning, där man tagit itu med och också delvis löst de problem som man nu försöker tackla inom KDK. Man har utvecklat en egen BAM-xml, som för arkivens del till stora delar baserar sig på EAD-standarden. Sökningarna sker dessutom både i de mottagna xml-filerna och i BAM-indexet, alltså det konverterade materialet. Som i Europeana (f.n.) kastas man sedan till leverantörens egen sida för att studera själva det digitala objektet.

Det som gör BAM så smart är att man faktiskt utgått från katalogerna (vilket nog faktiskt ställer till en del problem för arkiven, som sällan har tillräckligt detaljerade förteckningar på webben, utan väldigt översiktliga kataloger på samlingsnivå, vilket i sin tur betyder att det skulle finnas hur många olika digitala objekt som helst per katalogpost).

I BAM betyder det att man också får fram en massa material som inte finns digitaliserat. Detta skulle förstås upplevas allt för störande i KDK, där poängen ju är att man smidigt skall kunna surfa bland just digitala objekt oberoende av leverantör.

Men, som abm-seminariet i Stockholm visade, är just det väldigt viktigt! Man borde absolut beakta detta vid planeringen av KDK:s kundgränssnitt. För kunderna kan alltför lätt dra slutsatsen att material inte alls finns, bara för att det inte syns där. Man borde därför integrera sökningen med katalogerna för så många kulturarvsinstitutioner som möjligt. Det kunde t ex finns en ruta nere till vänster intill resultatet där det kunde stå: ”Sökningen gav också resultat i följande kataloger: xxx, yyy” , med länkar dit förstås. Bara för att påminna om att det faktiskt är en mycket, mycket liten del som digitaliserats. Dessutom skulle det vara fin reklam för institutionerna själva.