Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

Omvärldsanalys

Under ett antal år skrev jag för eget bruk och en del nära kolleger allmänna omvärldsanalyser ett par gånger i året. Under senare år har jag ägnat mig åt att skriva mindre utredningar om olika aktuella teman för internt bruk om mer specifika ämnen. Det känns viktigt för mig att summera lite större utvecklingslinjer nu och då. Ekorrhjulsgaloppen skymmer lätt sikten och försvårar prioritering i små och stora frågor. Vanligen har jag läst in mig och gjort rätt extensiva kartläggningar, men nu tänkte jag göra en fattigmansversion på ren mutu.


På väg ner:

1. Sociala medier och appar. Den responsiva teknologin är så pass bra att jag hör till dem som inte bara önskar, utan tror på att appar är på väg bort i många sammanhang. Inte minst för att många appar är så usla. T ex iPhones podapp är ju så man kan gråta och också andra gör fullständigt underliga uppdateringar som försämrar tjänster och användbarhet. Svårare blir det däremot att bli av med alla eländes chat- och messangerappar. Dom har dessutom en viktig funktion, inte minst för de yngre, som inte jaksaa med stenålders grejer som facebook och e-post. Jag tror på utförsbacke för de stora sociala medierna, men fortsatt framgång för youtube och andra videotjänster samt för olika diskussions- och rekommendationsplattformar. Bloggar. Njah. Instagram tror jag folk orkar hålla på med lite till.

2. Bollockschain och o-luomuäly. Det föregående glåpet lanserades av den erfarne Martin Fenner på en konferens i vintras. Han arbetar för på riktigt hållbara lösningar inom webb och hör till oss som är lite kritiska till hypen kring blockkedjeteknologin. Det är lite samma där som i diskussionerna kring artificiell intelligens. Utom då förstås att det senare på riktigt kommer att effektivera datorer mycket på många områden. Men ingendera teknologin är allena saliggörande. Blockchain är dyrt och kanske vettigt inom vissa väldigt specifika användningsområden. Men artificiell intelligens måste alltid kombineras med mycket mera äkta intelligens för att det ska leda någon vart vettigt. Våra utgångsdata är så mycket mer erbarmliga än vad man kunde tro. Hypen börjar vara över för dessa två termer, då människor får en klarare bild av vad de verkligen duger till. Och vad de inte duger till (väldigt mycket).

3. Startups. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp här. Det flesta går det illa för. De få det går bra för blir uppköpta. Nån kanske gör om, men inte alla. Förhoppningsvis leder detta ändå till att man i Finland skulle korrigera företagens R&D som redan en tid varit rent katastrofalt dåligt finansierade, vilket blivit ännu värre av nedskärningarna i den offentliga grundforskningen. Vi har inte råd att hålla på så här. Vår forskning riskerar bli alldeles för smal (=sårbar). Innovationer måste komma också från de större företagen, där man måste låta folk forska fritt med tillräckliga resurser. Vi måste utveckla existerande strukturer mer än omorganisera eller börja om och om och om.



På väg upp:

4. MyData och GDPR. Den nya dataskyddslagstiftningen kommer att ha stor inverkan på hur användarvillkor ser ut och hur man kan hantera sin information och sina rättigheter. Utvecklingen under den sista tiden har inneburit att det finns en växande efterfrågan på hyggliga tjänster som är klara och tydliga med sina budskap (bara vi blir av med det olidliga, onödiga kexklickandet!). Att nån använder cookies är inte alls lika intressant eller relevant som det hur de används. Allmänhetens uppvaknande leder troligen till bättre regler och system. Vi behöver CreativeCommons-enkla metoder och de är på kommande. Håll ögonen på MyData.

5. Open access och öppen forskning. Vi är nu inte så långt ifrån att öppenhet blir norm då persondata tillåter. Allt annat börjar låta allt mera stenålders och konstigt. Forskning baserad på data börjar vara av den kalibern att den inte går att förbise. Tidskrifter och granskare lär sig fråga efter data inom allt flera områden. Också länkad data och semantisk interoperabilitet börjar i och med detta blir riktigt relevanta. Det som nu gäller är att vara på sin vakt: vad gör Microsoft (köper Github), vad gör Elsevier (försöker lirka in sig och få monopol också på forskningsinformationen) ... ? Det gäller att följa med och inte vara blåögd. Själv är jag ändå ganska optimistisk. Trycket på att bete sig för att klara konkurrensen är stort. Är man inte hygglig, får man sota för det. Fråga EA. Så ser framtidens marknader ut ... Konsumenternas hämnd kan vara gruvlig. Risken finns att Elsevier inte fattar, men då flyger de ut. De har dessutom satsat för mycket på att metriken är framtiden, misstänker jag. Min aning är att mätningsivern är övergående. Forskarna däremot har ett starkt behov att legitimera sig i takt med att förtroendet för dem minskar. Transparensen blir allt viktigare på många sätt. Om det sedan hjälper situationen är en annan sak.

Artificiell intelligens som löfte och hot

Intelligens betyder, enligt Wikipedia, mental förmåga; förmågan att utifrån givna grunder avsiktligt utveckla sitt tänkande. Till intelligensen räknas vidare, enligt samma källa, vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Allt detta kräver anpassning, revidering och flexibilitet. Med artificiell intelligens menar man ofta maskininlärning, där en dator antingen testar sig fram i att lösa en komplex uppgift eller lär sig att lösa uppgifter utgående från stora dataset som innehåller exempeldata. Ett exempel på det senare kunde vara bildigenkänning, där man t ex ger en dator tusentals bilder på en katt och sedan låter datorn hitta katter på andra bilder. Ett exempel på det första, en sorts problemlösande algoritm,  kan man se på den ganska skojiga videon nedan.

I går hade Hesari en rätt bra översikt av digitaliseringen, om hur de nya medierna påverkat oss (och temat fortsatte i dag med en artikel om barn och meddelandetjänster). Det är lätt att se att den enorma datamängderna som uppstår i kombination med maskininlärning tillför ännu ytterligare nya dimensioner till digitalseringsprocessen i samhället. Man ser både möjligheter  och hot. Så har man också nu försökt enas om gemensamma principer. Temat har också blivit ett politisk buzzword. Att maskininlärning är nödvändigt för att kunna utnyttja de stora och röriga datamängderna vi har är självklart. Man arbetar också på EU-nivå målmedvetet för att skapa klara ramverk för arbetet med stora datamängder.  En annan samhällelig effekt som diskuteras är hur arbete, och då i första hand "intellektuellt" medelklassarbete kommer att förändras. En del människor oroar sig för att vissa jobb ska försvinna nästan helt t ex inom nyhetsförmedling. Själv tror jag att vi snarare kommer att få mera förädlande och anpassade nyheter (t ex lokalt) men inte att det journalistiska arbetet försvinner. Tvärtom kan arbetsuppgifterna bli mer intressanta och mindre belastade av rutiner. På den här punkten är jag optimist; visst blir det omorganisation, men den kan leda till mycket bättre effektivitet och kvalitet för gemene medelklassdonare och också för kunderna.

Det som är viktigt att förstå tycker jag däremot är att "artificiell intelligens" lär sig av existerande data och då vi talar om data som härstammar från människor är den påverkad av ifrågavarande kultur och hur data samlas in. Den innehåller alltid tolkningar och luckor som datorn riskerar upprepa och i värsta fall blåsa upp. Vårt samhälle som det ser ut nu och dess representationer i datamassorna är kanske inte alls det vi vill mångfaldiga och förstärka. Snedvridningar kring genus eller olika samhällsgrupper är problematiska; människor som är marginaliserade och inte syns lika mycket i data riskerar bli än mer marginaliserade om vi glömmer materialets och metodens begränsningar. Därför är de tänkande, kritiska människorna fortfarande viktiga i loopen. Vi kan uppnå fantastiska nya insikter och få otroliga hjälpmedel, men att datorer skulle ersätta människan ser jag inte.

Nora Hämäläinen skriver i dagens Husis om hur diskussionen i kommentarsfälten slumpmässigt verkar flippa ut i hatdiskurs. Det är ett fenomen som jag själv också funderat över. Vissa troll är bottar, men andra är klart människor som sprider sin ångest och ilska på webben. Det skulle vara värdefullt att kunna se mönster och förstå vad som exakt händer och försöka rucka på kontexten och söka metoder att bromsa fenomenet. Just för att göra det erbjuder maskininlärning utmärkta hjälpmedel och forskning pågår. Det skulle för övrigt också vara en viktig uppgift för journalister att (som man gjort i Sverige) gräva fram de personer som är aktivast (de är inte så många som de verkar) och ställa dem till svars i offentligheten och visa på deras eventuella ekonomiska och politiska bindningar. Detta faller helt klart inom journalistikens uppdrag, eftersom dessa mycket aktiva personer måste anses vara offentliga och deras aktiviteter och motiv av allmänt intresse.

Gällande framtiden vill jag nog vara positiv. Vi kan vinna otroligt mycket inom till exempel medicinsk forskning när dessa metoder ännu utvecklas och data blir tillgängligare. Vi kan förhoppningsvis också hitta effektiva sätt att föra samhället i en bättre riktning och till exempel förhindra utslagning. Eller kanske kan vi, som Timo Honkela visionerar, förbättra kommunikationen och hela samhället som helhet och också radikalt så att vi kan undvika konflikter och ge alla delaktighet.

Falska videonyheter

Det var förra hösten som de första riktigt skrämmande bra videomanipuleringsprogrammen väckte oro. Tekniken har blivit så pass bra och allmänt tillgänglig att man kan hoppas medvetenheten om den sprids. Den tidigare tanken om att se en filmsnutt av någon som säger något är likvärt med att ha hört det själv, gäller inte mera. Det är därför idag skäl att vara restriktiv och kritisk även när man delar videoklipp på sociala medier. Falska nyheter kan idag skapas mycket enkelt, och eftersom skandalösa rykten lätt sprider sig effektivare än korrigeringar är källkritik verkligen på sin plats.

Det går alltså numera att förfalska inte bara foto eller ljudband, utan man kan även få en person att säga vad man vill på en video. På videon nedan ser man hur det går till.

Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.

Virtuell beständighet

Jag har det senaste året ägnat en hel del energi åt att försöka greppa och förstå så kallade beständiga identifierare, persistent identifiers (PID). Rent praktiskt handlar det om att kämpa mot döda länkar i sammanhang då det är verkligen viktigt att hänvisningar och länkar håller. Som i fall det är meningen att man ska kunna utnyttja dem maskinellt (t ex länkad data). Eller som när en forskare gör hänvisningar till sin forskningsdata, bevisen för sin argumentation. Då är det liksom inte helt okej om hänvisningen slutar mitt i ingenstans. Vilket man i praktiken ändå förstås måste beakta att kan ske och därför berätta så mycket man kan också i klartext om källan man hänvisar till.


I teorin är saken enkel: man ser till att man har ett globalt unikt signum och att det är länkat och omdirigeras till någon viss webbadress, som man vid behov kan ändra, om materialet måste flyttas. Det kallas att man har en resolver. I praktiken är det allt annat än enkelt, inte minst därför, att även om man kan vidta åtgärder för att undvika länkröta är frågan om vad man hänvisar till komplicerad i digitala sammanhang eftersom innehåll inte just kan vara evigt "oföränderligt" och till alla delar identiskt över tid. Tvärtom, gör man inget aktivt, är risken stor att innehållet försvinner eller blir oanvändbart förr eller senare. Man kan inte heller i förväg beakta alla faktorer gällande alla potentiella användares hård- och mjukvara i all framtid. När originalet i traditionell mening helt enkelt saknas, är man tvungen att göra så gott man kan. Och då är dokumentation en oerhört viktig sak, men också här måste man fundera vad som är rimligt och vettigt.


Forskare har i dag, hoppas jag, hört om URN och DOI, som är vanliga och betrodda beständiga identifikatorer för forskningsmaterial (data, kod och publikationer), men det finns också domänspecifika PID:s inom olika områden för till exempel dataset eller enskilda data. Det allra viktigaste är att man faktiskt administrerar dessa id på ett långsiktigt och hållbart sätt. Det kräver både kompetens och resurser.

Internationellt har de så kallade FAIR-rekommendationerna snabbt vunnit terräng. Drömmen om att alltid från en vetenskaplig text med ett klick kunna nå alla källor och referenser är nu ett snäpp närmare. Men det kräver väldigt mycket av forskningsinfrastrukturerna, inte bara vad gäller teknik, utan också insatser av informationsspecialister, forskare, bibliotekarier, förläggare och många andra parter som gör viktiga insatser för att stöda forskarna i deras arbete.

Man kan till exempel inte ordna en hänvisning så, att en länk leder rakt till en fil som laddas ner direkt. Dels är metadata och uppgifter om licenser och proveniens absoluta krav, dels vill man kanske inte alls ladda ner enorma dataset utan förvarning. Därför bör en PID leda till en målsida (landing page) med uppgifter om materialet. Denna sida ska dessutom finnas kvar oberoende av vad som händer med själva data. Om åtkomsten kräver tillstånd ska detta meddelas på sidan, liksom om materialet förstörts eller flyttat.

Jag talade om ämnet i fredags i Tammerfors på Informaatiotutkimuksen päivät.

Tutkimusaineistoihiin viittaaminen, pysyvät tunnisteet ja linkittäminen from Jessica Parland-von Essen

Heldig körde i gång

I går fick jag igen besöka Alma Mater, när det nya centret för digital humaniora Heldig öppnades med ett Kick-off seminarium. I själva verket är Heldig mera något av ett nätverk, som sträcker sig över en stor del av universitetet och även utanför det. Över femtio olika professorer nämndes i ansökan. Förutom teknologer, humanister och statsvetare, har till exempel juristerna ett stort intresse för samarbetet. Traditionellt har i synnerhet språkvetarna haft en stark roll i det finländska fältet, inte minst tack vare Språkbanken, som nyligen certifierats på internationell nivå.

Även öppen forskning och vetenskap finns med som en naturlig del av projektet. Att öppen samverkan och dialog går hand i hand med det digitala kom också på ett fint sätt fram i professor Patrik Svenssons föredrag, där han talade om det digitala som en del av den humanistiska forskningen. Inte bara som en metod eller som ett virtuellt rum, utan om hur teknologin påverkar vårt arbete och vårt omgivning rent fysiskt. Det är en ansats som förstås tilltalar mig. All ära och heder åt att arbeta med data och kod, men digitaliseringen innebär ju så oerhört mycket mer. Det handlar om, som Svensson uttryckte det, digital humaniora som ett fält för kontakt och mötesplats på alla plan. Svensson talade också mycket om det fysiska rummet, som också är fullt av betydelser och kan bearbetas och analyseras. Det slog mig att rummet blir synligt och relevant i relation till webben och den virtuella världen, lite på samma sätt som boken och det trycktas kultur och ekonomi blev intressant i takt med frammarschen av e-böcker och digitala medier.

Hur oerhört viktigt är  det inte med utrymmen där man verkar och rör sig, både de som är planerade och genomtänkta (som på min arbetsplats) och "mellanrummen", de oplanerade och de okontrollerade passagerna, där man bokstavligen har utrymme att göra något annorlunda, oplanerat!

Dessutom vill jag ännu lyfta fram den oerhört intressanta konferens kring filosofi  öppenhet forskning, som planeras till månadsskiftet november-december.

Flashmob
By Haykkhloyan (Own work) [CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Medier och format - en illustration

Jag tänker spinna lite vidare på gårdagens reflektioner kring semantik och digital humaniora. Eller genom ett exempel visa hur informationsvetenskap och det digitala som medium tvingar en till reflektion, och vad den reflektionen går ut på.

Jag fick i veckan skäl att göra en snabb genomgång av "olika typer av innehåll". Det är ibland viktigt då man söker material i databaser och på webben att kunna sortera ut eller specificera vad man är ute efter: söker man bilder eller artiklar eller vill man kan kanske ha en 3D-modell av något? För att det hela ska fungera har man ganska länge i digitala sammanhang använt Dublin Core-standarden som erbjuder följande typer av innehåll:

• samling
• dataset
• händelse (t ex en konferens eller utställning)
• bild (även "fysiska" bilder såsom tavlor eller teckningar)
• interaktiva resurser (t ex webbsajter eller spel)
• rörlig bild (underkategori till bild, video, tv-program etc)
• fysiskt objekt (observera inte deras digitala representationer, som ska sättas i andra kategorier)
• tjänst (webbservers, fjärrlånstjänster osv)
• programvara
• ljud (material avsett att avlyssnas, t ex en cd-skiva)
• stillbild (underkategori till bild, hit räknas inte bilder av text, som är text)
• text (böcker, brev etc)

I biblioteken har man sedan urminnes tider ägnat sig åt att beskriva och katalogisera saker för att kunna hitta vad man behöver. Enligt min uppfattning råder här ändå en sammanblandning mellan olika typer av innehåll. I bakgrunden finns förvirringen som orsakas av frågan hur man borde klassificera eller förstå de digitala formaten. Att förteckningen har ett ursprung i biblioteksvärlden ser man ganska tydligt. Numera skiljer man i biblioteksstandarden tydligare på mediet och innehållstypen, men lösningen är fortfarande inte helt självklar eller intuitiv åtminstone för mig: talar man om fysiska format, tekniska format eller de sinnen eller referensramar (teckensystem eller språk) som används för att förmedla information eller en erfarenhet? Sedan några år tillbaka finns nu i bibliotekskatalogerna två olika typer av klassificeringar: typ av innehåll och typ av medium. Då avser man med innehåll det senare, alltså innehållets kodning (som typer finns bl a tal, framförd musik eller noter, data, rörelse t ex dans, föremål) och det senare beskriver närmast vilken typ av teknik man behöver för att kunna ta del av innehållet (projiceras, video (DVD, VHS etc), mikrofilm, audio etc). Personligen har jag mycket svårt att förstå denna kategorisering av "medietyper". Man har enligt mig blandat ihop teknik och innehållets kod/språk på ett olyckligt sätt.

Pudelns kärna är enligt mig att det förutom hårdvaran är mjukvaran som idag definierar mediet, det berättar för oss vilket språk meddelandet använder sig av. Man har också på sätt och vis varit på rätt spår då man i många fall hänvisar till användning av så kallade MIME-types, där man kopplat ihop rent tekniska filformat med medietyper. I praktiken innebär detta att man i många standarder kräver användning av ett traditionellt internetregister, där vem som helst kan registrera ett filformat. I praktiken är de relevanta medietyperna då programvara, ljud, bild, meddelande, modell, flerdelad, text och video. Till exempel anses pdf-filer vara programvara enligt detta och många databasdumpar är förstås bara text. Så ni förstår att ur användarperspektiv är inte dessa kategorier särdeles behjälpliga.

Under mina efterforskningar hittade jag ändå en ganska bra klassificering, tycker jag, i den klassificering av filformat som gjorts för långsiktigt bevarande, PRONOM:

• Sammansatt
• Ljud
• Databas
• Dataset
• E-post
• Geodata
• Rasterbild
• Vektorbild
• Modell
• Sidbeskrivning (pdf)
• Presentation
• Kalkylfil
• Annoterad text
• Strukturerad text
• Ostrukturerad text
• Video
• Textbehandlingsprogam (fil ur/för)

Jag tycker denna lista ganska väl motsvarar olika typer av medier i dag och också korrelerar på ett förhållandevis vettigt sätt med innehållets "språk".

Med medium avses "det som förmedlar", som ligger emellan avsändare och mottagare. Man kan så se till det fysiska materialet, vilket man gör i it-branschen. Man talar om lagringsmedium; bevaras informationen på ett magnetband, en hårdskiva eller kanske på en CD-skiva. Då de fysiska medierna föråldras kan man migrera samma data till ett annan medium, ofta utan att man behöver ändra på innehållet alls. Men om man är tvungen att göra det eller konvertera data från ett filformat till ett annat talar man i stället om formatmigration. Filformaten är också avgörande då vi ska ta del av innehållet. Vi behöver en mjukvara som kan presentera filens innehåll för oss. Själva innehållet kan sedan beskrivas och kategoriseras på många olika sätt: vilka sinnen använder vi eller vilka språk och kodsystem används.

Audio, ljud, musik, framförd musik eller LP-skiva? Vad avser vi med typ av innehåll?
Av Lombana (Eget arbete) CC BY-SA 4.0  via Wikimedia Commons

Det digitala har helt enkelt ställt till det för oss. Om det vi söker finns i en tryckt bok eller i en e-bok är bara en liten del av det vi behöver veta, beskriva och koda. Och ofta är det inte så stor skillnad bara vi kan ta del av innehållet på ett smidigt sätt. Men för att kunna göra det, behöver man fundera på just semantiken. Och jag menar alltså, att om man inte kan analysera dessa saker tillräckligt kritiskt, gör man inte digital humaniora eller ens anpassad forskning. På så sätt går moderna informationsvetenskap och studier i nya medier eller digital kultur faktiskt in i varandra.