Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.

I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

På resande fot

Uleåborgs universitet är en dynamisk miljö.

De senaste veckorna har jag rest en hel del runt om i landet. Förutom Tammerfors har jag också besökt Åbo, Vasa och Uleåborg. Och det roliga är, att jag lyckats göra alla resor med tåg. Tyvärr får jag ge upp det, när jag om ett par veckor ska till Kuusamo, då bara gick det inte att fixa på vettigt sätt att resa utan flyg. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att resa, särskilt inte långt, så det har aldrig varit särskilt svårt för mig att skippa långa flygresor till Asien eller USA. Att resa här hemma med tåg är ändå rätt vilsamt. Jag både jobbar och vilar effektivt. Gärna övernattar jag också, eftersom jag inte gillar stressen man har då man ger sig av samma morgon i ottan.

Jag har både undervisat forskare och diskuterat med experter på olika högskolor. Jag måste säga att i synnerhet vid Uleåborgs universitet är arbetet på väldigt god köl. Också flera forskningsinstitut är riktigt i farten nu gällande sina datatjänster. Det har varit uppmuntrande, för ibland känns det svårt att förmedla vikten av att satsa på informationsförvaltning och datahantering i forskning.

Det känns ansvarslöst att man ibland satsar stort på forskningen, men sedan riskerar att de källmaterial man samlat, producerat och preparerat med enorma ansträngningar och som ofta har bestående värde både som evidens och kanske för senare forskning, lämnas vind för våg. Det borde inte finnas en enda forskningsfinansiär eller ansvarig person inom en organisation där det bedrivs forskning, som kan låta sådant ske. Trots att det ibland kan vara riktigt utmanande. Framför allt krävs samarbete. Också forskarna själva måste inse vikten av att sköta datahanteringen som en integrerad del av forskningsprocessen. Det är inget man kan överlämna åt någon utomstående.

I Seinäjoki var det tågbyte och jag hann sitta och jobba
en stund i Alvar Aaltos charmiga lilla bibliotek.
Aalto som bäst.

Historia på Ode

I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

Färdighet

Ai niin, kävin länsimetrossa, se oli olemassa.

Ett inlägg delat av Suvi Päivikki (@mustikapu) Dec 1, 2017 kl. 11:26 PST

Denna vecka fick jag uppleva en härlig känsla av att saker blivit färdiga. Saker som jag varit med och arbetat med i åratal på mitt lilla hörn. Förändring och utveckling jag brunnit för länge. Känslan av att saken är klar är förstås falsk, men saker har nog hänt. En annan sak är förstås att jag dessutom äntligen har kunnat åka metro av och an till stan, vilket jag verkligen gjort med besked. Min kollega tog den fina bilden av vår hemstation.

Det var på torsdagen jag deltog i två tillställningar som för mig markerade fullbordan. På förmiddagen lyssnade jag till Open Access-folk från biblioteken och kunde bara konstatera att jag börjar känna att jag har litet att tillföra. Åbo och Helsingfors universitets bibliotek presenterade hur de arbetar nu. Det står helt klart att både bibliotekarierna själva och universiteten ser sin centrala roll och att de både får resurser och uppskattning för sitt arbete. Ett verkligt fenixfenomen och pilutta-dej för den som trodde att digitalisering, webben och google skulle göra bibliotek och bibliotekarier överflödiga. Forskare och annan personal har lärt sig att biblioteken kan detta med informationsförvaltning och bibliotekarierna har tagit stora modiga steg. Inte bara det att de arbetar uppsökande och kundorienterat, utan att de inte värjer sig för svåra frågor om forskningsdata eller nya krävande arbetsuppgifter gällande öppet publicerande. Och det allra bästa var hur begeistrade folk var av sitt arbete, trots alla utmaningar!

Senare samma dag var det avslutningsfest för det Nationella digitala biblioteket. Det har varit ett långt och fruktbart projekt som fört kulturarvssektorn i vårt land in i den digitala åldern, med allt vad det innebär av öppenhet och tillgänglighet. Arbetet kommer förstås att fortsätta, men min bedömning är att det skett en kulturförändring, där man hittat nya möjligheter och samarbetsformer.

Det blev nästan lite tomt. Vad ska jag nu hitta på? Kaféer och bröd har också fått sitt lyft, och sociala medier känner jag också att jag är ganska färdig med. Kanske dags för lite medelålder och julfrid. Världens stora frågor orkar jag inte ta itu med, just nu.

LibrisXL är en stor nyhet

Har ni stiftat bekantskap med Boksampo någon gång? Det är en tjänst där man kan hitta väldigt mycket intressant information om litteratur och författare. Man kan göra egna boklistor som man kan publicera och dela om man vill. Tjänsten bygger på länkad data. För att komma till bibliotekskatalogerna måste man länka vidare. All information som inte kan presenteras i det traditionella biblioteksformatet måste sparas och publiceras någon annanstans. De system biblioteken använder i dag är mycket gammalmodiga och de bildar väldisciplinerade silon som diskuterar bara med varandra.


I Finland saknade vi länge en samkatalog, men nu finns lyckligtvis Melinda, där biblioteken kan ladda ner och upp katalogposter. Tidigare satt man på riktigt inom varje bibliotekssamarbete i kommunerna och katalogiserade samma bok helt och hållet från början. Ju längre tid man tar på sig desto bättre blir det gjort. Helst borde man ju läsa hela boken. Alternativet var att köpa färdiga poster utifrån. Då kunde i stället företag tjäna pengar på att göra arbetet en gång och sedan sälja samma katalogpost gång på gång på gång till olika bibliotekssystem. Den finska Melinda samkatalogen gör arbetet mycket effektivare, men den är fortfarande i grunden ett traditionellt system, som inte lätt avslöjar sina skatter för omvärlden.


I Sverige har man däremot valt en radikalt annan väg. Där har Libris redan länge fungerat om samkatalog och nu har man tagit det modiga steget ut till länkade data. Medan vi i Finland kämpar med att ens lyckas integrera våra strålande maskinläsbara ämnesord i katalogerna, har man i Sverige  bestämt sig för att det inte är ändamålsenligt att hälla fast vid en föråldrad teknologi utan hoppar direkt femtio år framåt i tiden, till en tid där världen är full av digital information. Det är en väg som i princip är utstakad av bl a Library of Congress men jag undrar om inte Kungliga Biblioteket är det första nationalbiblioteket som tar detta steg fullt ut.

Eftersom de andra systemen som det nya LibrisXL talar med fortfarande surrar på med sina gamla format måste man tills vidare konvertera informationen på väg in och ut i samkatalogen. Men den nya katalogen kan smidigt dela med sig av all information med vem som helst. Dess innehåll kan vid behov växa och kompletteras, det kan utan problem tala med också andra resurser än bibliotekskataloger. Till exempel Wikipedia eller Google. Och framför allt kommer man att kunna återanvända inte bara katalogposter, utan enskilda element med information.

Förändringen i tankesättet är ganska stor, eftersom man nu beaktar skillnaden mellan tecken och begrepp genomgående. Men jag tror det är mycket klokt att vänja sig vid den tanken. Vi kommer att få så mycket bättre reda på all information på det sättet, även om det i början kommer att kräva en hel del av både bibliotekarier och systemutvecklare. Men i längden betyder det att man får ut mycket större nytta av det viktiga katalogiseringsarbete som görs.

Också i Finland tas steg, som gör att vi snart kan återkomma till utvecklingen här. Och i början av januari 2018 smäller det, då KB byter system. Heja ni!

Ping! Du är digital!

I dag bar det av i ottan mot Vasa för att tala för finlandssvenska bibliotekarier. Temat var digitalisering. I regeringsprogrammet råkar det nämligen stå : ”Genom förnyelse av verksamhetssätten görs de offentliga tjänsterna användarorienterade och i första hand digitala” och vidare förklaras det att ”(m)edborgarnas rätt att övervaka och besluta om användningen av information som gäller dem själva stärks, samtidigt som en smidig överföring av information mellan myndigheterna säkerställs.”

Men den digitala klyftan, risken för marginalisering av olika grupper då? På ett sipiläskt sätt står det som ett faktum, att ” (d)e medborgare som inte är vana med digitala tjänster eller som inte klarar av att använda dem får hjälp med det.”

Nu är det ju så, att även om det anvisats massor av miljoner för att ta fram dessa tjänster, står det ingenstans riktigt klart hur denna digitalisering ska genomföras på ett mänskligt plan och hur man ska stöda det pedagogiska arbete som är nödvändigt för att alla de fina tjänsterna faktiskt ska slå igenom. Hur användarvänliga tjänsterna än är behövs ansenliga insatser för att pedagogiskt stöda övergången.

Det finns inte heller, som i Sverige, massor av miljoner för att se till att utbilda och förbereda dem som gör arbetet i praktiken. Det är nämligen de allmänna bibliotekens personal som, tillsammans med en del aktörer inom tredje sektorn, får ta emot frågorna av vilsna medborgare som inte kanske ens äger en dator.

Med tanke på att det är över hundra tjänster som ska göras i första hand digitala, att myndigheterna primärt tänker börja kommunicera med folk per e-post via suomi.fi nästa år, är denna bit enligt min mening lindrigt sagt underresurserad. Det händer att till och med banker har mage att utlokalisera kundrådgivningen till biblioteken. Vilket verkligen inte känns okej mot de samvetsgranna bibliotekarierna som inte vill riskera folks integritet. Eller hur ligger det till med ansvaret för en misslyckad ekonomisk transaktion eller beställning?

Rådet för de allmänna biblioteken har nyligen tagit fram en del information om hur läget är ute på fältet. Ungefär hälften av de över 700 biblioteken svarade.

Vid tre av fyra bibliotek har man gett individuell handledning åt människor i användning av it-utrustning. I över hälften av fallen är det bibliotekens personal som ger handledning vid användning av elektroniska tjänster (andra än bibliotekets egna).

Samtidigt vet man inte vid biblioteken om det finns någon plan, några direktiv eller resurser för hur sådana tjänster ska skötas för vuxna i den egna kommunen. Människor behöver mycket hjälp med Egen Kanta, FPA, Suomi.fi och bankärenden ... Det tar oftast 10-15 minuter att handleda en kund, vilket kan vara svårt att hinna med om man är ensam eller väldigt få på biblioteket. Och det är inte ovanligt. Det var i själva verket över 66% av de som svarade som hade färre än fem anställda. Illa är också att utrustning saknas på väldigt många bibliotek. Det var Päivi Litmanen-Peistala som presenterade resultaten av enkäten som kommer att publiceras på biblioteken.fi.

Huvudtalaren kom från Sverige. Det var Ida Norberg som gjort en stor utrednining om folkbibliotekens insatser för för digital delaktighet. I Sverige svarade hela 91% av kommunerna och utredningen hade kompletterats med djupintervjuer som uppenbarligen gett mycket bra extra information. Till exempel hade det visat sig att nära samarbete med kommunal förvaltning gav mycket bra effekt och att det varit en god idé att på kommunen helt skilja på it-drift+support och it-utveckling.

I Sverige har man under den stora Digidel-satsningen byggt upp ett nätverk för kompetens och koordination och nu jobbar man vidare bland annat med integrationsmedel. I Sverige jobbar hela 80% av biblioteken aktivt med digital kunskapshöjning, främst under två årliga kampanjveckor. I Finland har man på svenska sysslat med Seniorsurf och det av Digidel inspirerade InkluderaFlera-projektet. Det projektet, som tog sikte på just seniorer, är nu slut och borde får en fortsättning där man bra kunde fokusera på att stöda bibliotekens e-stöd. Enskilda kampanjveckor räcker ändå inte. Det behövs mera fortgående arbete,  det behövs resurser som tid och apparater och det behövs kompetens.

I synnerhet på svenska är det faktiskt akut, eftersom svenska material och webbtjänster släpar efter. Serviceproducenterna borde också åläggas vid upphandlingarna att producera demo-miljöer och informera och utbilda bibliotekspersonal.

Min egen presentation säger inte så mycket, men jag talade om den stora samhälleliga utmaningen digitaliseringen innebär och bibliotekens viktiga roll i den.

Bibliotek forever

Det som gjorde mig sådär absurt glad var att man lyfte fram IIIF på årets stora biblioteksträff i Finland. Annars också var ju Simeon Warner en bra keynote med en mycket lång erfarenhet inom olika viktiga projekt såsom arXiv, OAI, Vivo och annat viktigt inom öppen vetenskap.

Själv hade jag äran att sitta i en panel efter keynoten och visionera om bibliotekens framtida roll. Det var roligt att vara tillbaka i bibliotekskretsarna och -perspektivet. Jag talade mig varm för biblioteken som ett oändligt viktigt icke-kommersiellt rum, inte bara i shoppingcentren utan också i det digitala landskapet. Att slå vakt om kunskap och information, att överbrygga digitala klyftor, att aktivt erövra domäner för allmännyttig verksamhet, att erbjuda plattformar för människor ... det finns hur mycket som helst beställning för bibliotek i framtiden.

Webben och dess standarder dominerar ohjälpligt den digitala verkligheten.

Men Warner talade mycket om hur biblioteken riskerar marginalisera sig själva om de inte förmår förnya sig. Samtidigt tycker jag de har en viktig roll som en konservativ kraft som ifrågasätter hype. Biblioteken ska vara en vis aktör, som inte hoppar med i första bästa nya fläng. Men är det kanske ändå dags att se över teknologier som på allvar hotar isolera hela den kunskapsbas man besitter från den övriga webben?

Länkad data och metadata var i princip det huvudsakliga ämnet för debatten.  Det skulle gälla för biblioteken att också på webben erbjuda icke-kommersiella rum, men det kräver kanske avkall på vissa principer. Att man tillsammans jobbar med att förbättra den länkade datan, de beständiga identifierarna, kuratering av metadata och innehåll. Att man öppnar för nya typer av digital samverkan. Det är ändå precis just det man är så bra på, och exakt det som behövs.

Att se öppen länkad data som en möjlighet snarare än en hot är kanske inte lätt. Det handlar om en rätt radikal kopernikansk vändning. Att kontexten dessutom är svårgripar, gränslös och virtuell gör inte saken lättare. Men som tur är bibliotekarierna kloka och vill alla väl.

Open Science Fair

Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]

Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.

På taket finns ett glashus, där plenum hölls.

Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...

... fast inget för den med höjdskräck.

Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.

Jasna

I början av veckan besökte jag första gången i mitt liv Slovakien. Det var en positiv erfarenhet, även om jag egentligen inte direkt upplevde särskilt stora delar av landet. Jag besökte skidorten Jasna i Tatras-bergen. Vädret var omväxlande soligt och regnigt. Stämningen var något melankolisk när pisternas snö sakta regnade bort. Under konferensens sista presentation mullrade åskan dessutom plötsligt och effektfullt mellan bergen.

Konferensen hette ILIDE och är en konferens för vetenskapsbibliotekarier med betoning på östra Europa, men det fanns många talare på plats både från USA och övriga Europeiska länder. Konferensen var mer professionell och kommersiell än vetenskaplig, men mycket intressant. Särskilt spännande var det att höra om utvecklingen inom Center for Open Science och deras flaggskepp Open Science Framework, som är en imponerande plattform för hanterings av forskningsmaterial. Hela konceptet bygger på omfattande integrationer med snart sagt alla mjukvaror och plattformar forskare använder och erbjuder ett utmärkt sätt att knyta dem samman och dessutom hantera delning och arkivföring av material. Det enda kruxet är bara tyvärr stort: för européer är OSF ofta förbjuden frukt, på grund av att det inte är tillåtet att överföra personuppgifter, som ofta ingår i materialet, till USA där tjänstens servers finns. Det samma gäller förstås en och annan molntjänst, som forskare nog av misstag kan komma att använda. Det skulle därför vara mycket bra om någon kunde sätta upp en finsk, nordisk eller europeisk version. Programvaran än trots allt öppen källkod och jag är rätt säker på att de skulle ta emot ett systerprojekt med glädje. Tyvärr hann jag inte tala med Natalie Meyers denna gång, dumt nog.

Men jag hade flera andra intressanta diskussioner särskilt med representanter för Liber och tyska DARIAH. Ganska stora problem hade jag däremot med förläggarnas bibliometriorgier. Precis som man inom EU framhållit att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid kvalitativa kriterier vid utvärdering av forskning, kommer inte representanten från en förlagskoncernerna och talar om delar av deras fina index som ”kvalitativa” mätare (för att de på något sätt är viktade för att försöka kompensera det uppenbart sjuka i att försöka jämföra forskning kors och tvärs genom att räkna saker överhuvudtaget). Man blir bara så trött ibland.

Åtminstone uppfattade jag det som ett mycket osympatiskt och kalkylerat sätt försök att kapa en term och skapa förvirring. För tyvärr är det nog bara så, att bibliometri erbjuder belägg för beslutsunderlag i mycket få och specifika situationer då det gäller utvärdering av forskning. Ska man bedöma kvalitativt så måste man faktiskt ha förståelse för substansen. Om man nu tycker att den utvärdering och kvalitetskontroll som det vetenskapliga samfundet använt de senaste seklerna på något sätt inte duger (som hela den här statistikrumban dessutom är en proxy för).Vilket man ju kan tycka om man inte fattar nånting. Samtidigt är det helt vansinnigt intressant att bolla med alla dessa siffror, men ibland känns det som som att ge en atombomb till Trump att ge beslutsfattare tillgång till sådana data. Någon kunde ju till exempel få för sig att man skulle basera finansiering av hela forskningsorganisationer på dem, schematiskt till och med. Vilken mardröm.

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Att göra omelett

I dag ordnade Finna ett seminarium om användbarhet. För dem som arbetar med informationssystem och forskare är materialet säkert värt att bekanta sig med. Som väntat var seminariet både intressant och givande, eftersom man arbetat mycket och framgångsrikt med dessa frågor inom Finna. Seminariet inleddes med en genomgång av användningen av Finna, som har ett flertal olika gränssnitt, både det nationella, som ger tillgång till samtliga material, och organisationers anpassade egna vyer, såsom Helsingfors stadsmuseums eller Jyväskyläs universitets. Konceptet är enligt min mening lysande.

Heikki Sarvamaa presenterade en grundlig undersökning som gjorts om hur forskare från olika områden söker information i Finna. Generellt konstaterade Sarvamaa att forskare beter sig som gemene googlare då de söker: man börjar med att testa sig fram, utvärdera sökresultaten och avgränsa och specificera söktermerna an efter. Det fanns uppenbara skillnader mellan olika discipliner vid kartläggning av potentiella forskningsområden och -frågor: medan forskare inom de exakta vetenskaperna söker luckor att fylla, rotar humanister och samhällsvetare i forskningen för att genom att mer på måfå bläddra igenom forskning och söka efter frågor som verkar erbjuda intressanta nya infallsvinklar. Han konstaterade också att forskare känner stor osäkerhet eftersom det finns så många olika söktjänster (som dessutom kan ge radikalt olika sökresultat); man undrar över vilka material som egentligen finns var och i vilken mån de t ex överlappar varandra och vilka skillnaderna egentligen är.

Liksom Sarvamaa konstaterade också följande talare, Annikki Roos, att forskare är mycket nöjda med Google Scholar och man använder både Google och Wikipedia flitigt. Roos har forskat i medicinares informationsbeteenden och konstaterar att de i stort sett 100%:igt använder sig av PubMed, andra tjänster har mycket litet att erbjuda. Till mer allmänna sökningar duger Google Scholar och Wikipedia, som faktiskt kan innehålla färskare information än etablerade vetenskapliga kollegialt granskade tidskrifter. Yngre forskare tenderar dessutom strunta i att följa med "viktiga tidskrifter", utan använder sig i stället av bevakningstjänster (vilket, som randanmärkning sagt, ytterligare torde tära allvarligt på de överprissatta tidskrifternas fortsatta monopol). Vidare uttryckte också hon en hel del oro för forskarnas kompetenser vad gäller hanteringen av forskningsdata. Hon hade noterat samma sak som undertecknad: att ingen frågar bibliotekarierna, utan man gör som handledaren säger att man ska göra. Roos gick till och med så långt att hon sade att man borde satsa sitt krut på att utbilda äldre forskare snarare än bibliotekarier. Det finns inget effektivare sätt att påverka kulturen inom en forskningsdisciplin. Och förstås: bibliotekarierna måste ut och arbeta med forskarna.

Den efterföljande diskussionen handlade bland annat om hur Finna egentligen borde profilera sig. Jag uttryckte tanken om att det inte är vettigt att försöka tävla med tjänster som PubMed, utom möjligen som resurs för inhemsk forskning, utan snarare betjäna humanister och samhällsvetare. Dessa har en redan stor del av sina relevanta material sökbara via Finna i och med att man samlar arkiv-, muse- och biblioteksresurser där. Dessutom pläderade jag i ganska kraftiga ordalag för att man borde öppna för crowdsourcing i mycket högre grad. I synnerhet i arkiven finns så mycket material som inte är beskrivna med ämnesord, att arkivpersonal aldrig kommer att kunna göra dem sökbara på det sätt som dagens och i synnerhet morgondagens "bekväma" forskare kräver. Dessutom erbjuder Finna som samlade resurs en möjlighet att på ett värdefullt sätt länka relaterade material som finns i olika samlingar. Jag påpekade också att det skulle vara en bra lösning att dessutom använda sig av Wikidata och Wikipedia som medel för denna länkning. Man berättade att man testat på att ta fram artiklar om upphovsmän från Wikipedia, men att man tagit bort funktionen, eftersom det kommit klagomål om att man visat felaktig information. I det skedet blev jag lite nervös och påpekade att sådant enkelt kunde korrigeras genom att ge användarna möjlighet att bekräfta eller dissa förslag på relaterade Wikipediaartiklar. Lite spydigt kommenterade jag att det säkert varit någon bibliotekarie som klagat på saken. Det var på sätt och vis orättvist, eftersom det förstås är deras jobb att värna om kvaliteten på metadata. Men samtidigt har vi absolut ett ägg som behöver krossas här, för att vi ska kunna få till stånd en omelett.

Att "släppa in" metadata av sämre kvalitet i systemen innebär nämligen inte att man dissar vikten av professionella människors kompetens och arbete. Tvärtom. Det behövs absolut kvalitetskontroll, yrkesstolthet och en viss tröghet i systemet. Också. Men vi behöver samtidigt desperat utnyttja den sakkunskap och det engagemang som finns utanför väggarna på dessa ärevördiga och viktiga institutioner. Man kan absolut hålla i sär olika kategorier av metadata på ett sätt som också en lekman förstår. I själva verket kunde Finna, men sitt goda kunnande gällande användbarhet, just precis lansera ett koncept för hur detta görs. Man kunde också målmedvetet börja bygga upp Finna till en mycket rik och länkad, crowsourcead, resurs. Därifrån kunde organisationer sedan hämta tillbaka den information de vill, om de vill. Då kunde man också befria arkiv och museer, åtminstone de minsta, från våndan och besväret att testa sig fram med dylika saker. Nationalbiblioteket har också utvecklat konceptet på ett bra sätt för sina digitaliserade material.

Så jag hoppas att man inte missförstod min kritik och vilka ägg det är jag vill slå sönder. Men som Annikki Roos också sade, bibliotekarierna behöver bädda in sig och delvis se över sin roll i forskningssamfundet. Den är nämligen viktigare än någonsin förr.

Nationalbiblioteket har utvecklat ett system
som stöder användaren att indexera på ett välstrukturerat sätt.

Att bädda in en forskningsbibliotekarie

I dag ordnade Finlands vetenskapliga bibliotekssamfund ett seminarium kring embedded librarians, alltså inbäddade bibliotekarier. Förändringens vindar blåser hårt i branschen i och med digitaliseringen. Bibliotekarierna besitter strategiskt viktiga kompetenser för forskarsamfundet. Det handlar bland annat om hantering av digitala forskningsmaterial, open access-publicerande och utvärdering av genomslag och resultat med hjälp av olika indikatorer. Allt detta kräver att bibliotekarierna ökar sin egen kompetens på dessa områden och går ut bland sina kunder och marknadsför sina kompetenser. I själva verket framförde Tuula Hämäläinen en bra poäng: hon ville sluta tala om kunder, bibliotekarierna borde arbeta integrerat med forskarna, tillsammans mot gemensamma mål.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Mar 16, 2015 kl. 1:53 PDT

Minna Niemi-Grundström. Bara kvinnor i talarstolen denna gång ...

Centrala teman var just de om dialog och proaktivitet, om ledarskap och kommunikation. Minna Niemi-Grundström talade om att man i dag verkar i en komplex situation, där det till exempel är svårt att hålla utvecklingssamtal enligt traditionell modell. En komplex och föränderlig miljö kräver ett mer flexibelt grepp, där man är färdig att pröva på olika saker och handleder varandra i att lära sig nya kompetenser. I själva verket, sade Hannele Fabritius, kommer endast en tiondel av all kompetens från vanlig utbildning. Det mesta måste man lära sig medan man arbetar med konkreta saker.

En fråga som kom upp hela tiden i diskussionerna var behovet av fortbildning för de nya uppdragen. I dag räcker det inte att bibliotekarier kan leta fram forskningsresultat, utan deras kompetens behövs under hela forskningsprocessen från planering av insamling av data till hjälp med publiceringen och arkiveringen. En hel del av arbetet är ganska tekniskt. Vi diskuterade också bilden av bibliotekarien, som ofta präglas av en gammaldags idé om uppdraget som folkupplysare (kansankynttilä har ingen bra svensk översättning jag kan komma på). Den kommunala bibliotekstanten forskare lätt ser framför sig då man tänker bibliotek är kanske inte den första man kommer på att fråga om man har tekniska frågor om hantering av data ... Det slog mig när jag satte och funderade på den förkrossande kvinnodominansen i publiken, att jag själv ibland blivit avfärdad med att saker nog är så "tekniska" att jag inte ens behöver försöka förstå. Lyckligtvis är det ganska länge sedan.

Också behovet av proaktivitet restes. Det står helt klart att forskningsprocessen idag blivit så pass komplicerad att den sällan eller aldrig kan klaras av av en enda person. I alla fall om man ska ha digitala material och processer med. Man måste helt enkelt arbeta tillsammans. Inte heller bibliotekarien kan veta allt dag ett, utan man måste reda ut saker tillsammans med forskare, it-personal, jurister osv och forskaren är den som känner sina material och behov bäst. Det innebär att bibliotekarierna borde kunna marknadsföra sin kompetens fast de omöjligt kan ha alla svar färdiga. Det kräver ganska stark självkänsla. Men också forskningsorganisationerna måste koppla in bibliotekarierna då de planerar sina datapolicyn och linjedragningar och se deras kompetens. Och bibliotekarierna behöver organisationens erkänsla och stöd och policy att förmedla och applicera. Om organisationen saknar övriga strukturer och principer kan bibliotekarien inte heller trolla fram dem. Det innebär att bibliotekarierna inte endast måste ut och arbeta med forskarna, utan de måste också bäddas in i hela organisationen och tas med då man planerar strategiskt viktiga saker i kunskaps- och forskningsorganisationer.

Kulturkrock

Grunden för Library of Congress
samlingar utgjordes av Thomas Jefferssons bibliotek.
(Jo, där fanns Linné, men inte Swedenborg ...)

Befinner mig första gången i livet på andra sidan Atlanten. I Washington. Det är en väldigt tyst stad, verkar det som. Glest med folk. Och massor av skyltar. Med massor av text. Man blir helt matt av att läsa alla råd och förhållningsregler överallt. Stor tilltro till ordets makt i detta landet.

I dag allmänbildade jag mig på förmiddagen med att sticka mig in på Library of Congress. Där fanns många fina utställningar. Också här fanns mycket text. På skyltar och även på väggarna. Otaliga deviser och namn. Mycket vackert.

Denna devis passar mycket bra för de följande dagarnas seminarium,
som har titeln New Forms of Data for Research. Ordning är allt, det kan
varje bibliotekarie skriva under ...
(Det svagtorganiserade internätet tillskriver Kant detta citat)

Den största enskilda, kanske enda, orsaken att jag här i USA känner mig utanför min bekvämlighetszon är dricksen. En ständig osäkerhet finns på lur om hur man ska bete sig i olika situationer. Jag har nu i alla fall kommit till att det alltid är bättre att ge dricks än att låta bli. Orsaken är att det aldrig är fel. Också om det är fel är det inte kränkande. För det är egentligen där problemet ligger har jag insett. Det finns inget obehagligt i att strö omkring sig små eller större summor som någon värre krösus i det här landet. Tvärtom.

Kruxet är att det för en nordbo kan vara kränkande om nån försöker sticka en slant i handen på en. Trots att jag vet att det inte är på samma sätt här, har jag ytterst svårt att komma ifrån känslan av att det lätt blir något nedlåtande i att ge dricks. 

En finne lämnar på sin höjd en slant på restaurangbordet om man är nöjd, men man går oftast sin väg innan någon ur personalen ser det. På det sättet är det acceptabelt att göra. Man ska inte behöva tacka eller ens möta givarens blick. För annars blir det en allmosa. Och det är, som vi vet, tabu hos oss. Vi ska förtjäna varje slant med ett på förhand överenskommet avtal och inget ska varken ges eller tas emot på nåder. Eller av generositet. I synnerhet då det gäller reda pengar.

Jag kan inte säga att jag gillar det amerikanska sättet ändå. Jag kommer inte ifrån att det ger konsumenten en otrevligt, nyckfullt maktmedel och att det känns ojämlikt någonstans långt inne i mitt nordiska, protestantiska jag. 

Bibliotek i förändring

I dag fick jag delta i ännu ett seminarium och en paneldiskussion. Denna gång var det den första nationella finlandssvenska biblioteksdagen som ordnades i Åbo. Det var intressant och lärorikt. Bland annat fick jag höra vad ett "meröppet" bibliotek är och att det faktiskt finns sådana redan i vårt land. Det är ett bibliotek som fungerar största delen av tiden helt utan personal. Det låter ganska drastiskt, men man har faktiskt goda erfarenheter av det i Åbo. Det är ganska naturligt att bibliotekarier reagerar med fasa: handlar det om att helt dissa deras arbete och sakkunskap och sanera bort dem?

Risken finns förstås, men det behöver inte alls vara så. Det handlar också om att både bibliotekarierna själva och deras kunder definierar bibliotekarier genom deras traditionella funktion som säkrare av tillgång till information. Traditionellt tänker man att bibliotekspersonalen ska sköta böckerna och hjälpa att hitta (färdig) information (som finns i dess böcker).

Faktum är ju att biblioteken som lokaler, samlingarna och bibliotekariens mycket relevanta kompetens och arbete är tre skilda saker. Visst möts dessa i det traditionella biblioteket och dess funktioner som också behövs fortfarande. Men det här är nog en av dessa omvälvningar som blir allt tydligare i den digitala revolutionen. Samlingarna, utrymmet och arbetet är separata saker. Bibliotekarier behövs överallt. I dag behövs de kanske ännu mera där information skapas och där andra för demokratin viktiga processer är i gång, än i slutändan som lagrare och framtagare av denna information. Detta är något som det skulle vara bäst att alla inser, inte minst bibliotekarierna själva. De besitter nyckelkompetenser för vårt samhälle, men det räcker inte att utöva arbetet mellan bokhyllorna eller bakom disken på ett bibliotek.

Inbäddade bibliotekarier var också ett tema som återkom gång på gång under dagen, liksom samarbete och öppenhet. Bibliotekarier kanske ska jobba mindre på bibliotek och lite mera annanstans? Framför allt bör man värna om sitt kunnande i indexering, metadata och informationsförvaltning. Genom att effektivera till exempel katalogiseringsarbetet och inbädda sig i bokbranschen (vilket Virva Nousiainen-Hiiri berättade att man sysslar med, hurra!) kan man kanske frigöra resurser för inbäddat arbete. Men det kräver målmedvetet arbete och marknadsföring av den egna kompetensen att kunna göra det.

En utmaning är kanske att det kan vara svårt att se vilken stor betydelse den egna kompetensen kunde ha om man inte söker sig lite utanför det egna bekvämlighetsområdet och vågar sig på samarbeten av nya och kanske överraskande slag. Så min åsikt är att det som behövs är ännu mer mod och öppenhet, snarare än att man till exempel sätter sig in i sig alla senaste trender och får informationsångest själv. Lär er i stället ännu mera om era kunder!

Keynote var Peter Alsbjer från Örebro som var mycket inspirerande. Han talade om biblioteket som en process där folket fördelar makt. Jag gillade definitionen mycket.  Rekommenderar varmt att ni tar del av hans presentation. Den torde dyka upp på hans SlideShare snart.