Bubblande affärer, film och stadens Pastuerinstitut

 

J. A. Murto var den finska vaccintillverkningens far.

En liten notis om några rabiesfall fick mig att utreda det finska Pasteurinstitutets tillkomst och tidiga verksamhet. Jag visste inte ens att det funnits ett sådant, och än mindre att det var tack vare en ung och aktiv läkare, som rabies kunde botas här och så småningom utrotas. Han vore kanske värd lite mer berömmelse.

En annan för mig tidigare okänd betydande förnyare var Alfons Hellström. Han var en av dem som tog fram tallsåpan, som då den lanserades för drygt hundra år sedan var både förmånlig och helt vegetarisk i motsats till sina föregångare. En annan konsumtionsvara jag tittade lite närmare på var puder, som såldes i stadens kemikalieaffärer. Det spåret ledde mig igen till Hanna Lappalainen, landets första kvinnliga apotekare, konstigt bortglömd kulturperson och affärskvinna.

Från konsumtion till kultur. Jag ägnade var sin tråd åt två sångerskor, Aino Acktés syster Irma Tervani  och Akseli Gallen-Kallelas brorsdotter Lullan Gallen, som både höll konserter våren 1921 i Helsingfors. Lite lättare underhållning kunde man bjudas på av Oskar Nyström, vars liv var nog så spännande, men gick mot ett sorgligt slut. Det är häpnadsväckande att man i samtiden tydligen inte förstod vad som hände, trots att det såhär på håll ser ganska klart ut. En annan underhållningsartist var Hugo Wieslander som förde mig in på den för mig tidigare okända Cirkusgatan på Broholmen och en berömd cirkusartist från Berghäll.

Wäinö Aaltonen fick barn och staden fick celebert besök då Knud Rasmussen kom på föreläsningsbesök och berättade om bland annat grönländsk konst.

De berömde antropologen kom till Helsingfors över Åbo.

Jag tog mig också igenom stadens biografer den 10 april och kollade in filmutbudet. En del av filmerna kan man se på nätet idag, så jag länkade dem. Själv skulle jag möjligen ha gått till Edison eller kanske Olympia ...

Kvällens film på Titania. (Wikimedia)

Ett par större företagshändelser ägde också rum under dessa veckor för hundra år sedan. Den ena var en företagsfusion med kopplingar till familjerna Huber och Herlin, den andra var skapandet av andelslaget Varuboden, en inte helt stilren svekomanoperation, som fick mig att titta lite på språkförhållandena i staden. Språkbråk förkom också i riksdagen och lagstiftningen sökte sin form i dessa frågor.  Det fick den gamle hövdingen Axel Lille att uppträda på ett stort folkmöte och jag hittade han sista tal i tidningen. Som huvudstad hade viktiga nationella frågor inte sällan effekt på livet i staden, men dessa protestmöten hölls faktiskt på många håll av landet samtidigt.

Sommarens tågtidtabeller publicerades så jag ville berätta lite om järnvägsinfrastrukturen och grävde fram en del härliga bilder på de två järnvägsstationerna, perrongerna och tågen.  Strax intill tågbanan fanns förresten en av stadens kägelbanor och det visade sig att det handlar om en gammal gren, som precis höll på att övergå i bowling. 

Kägelbanan i Kajsaniemi 1929. (Stadsmuseet, Rönnberg)

Sist men inte minst vill jag nämna en liten studie i Munksnäs historia, från 1700-talet ända till Amatörfotografklubbens utflykt dit 1921. Lite handlar tråden också om diskussionerna och verksamheten i klubben vid denna tid.

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.

På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.

Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.

Gustaf, Gustaf

Ett av Gustaf III:s största projekt var att skapa en svensk vitterhet och kultur. Hans passion för teater och opera var en viktig del av företaget. Som ambitiös skriftställare blev Johan Henrik Kellgren indragen i författandet av först moderna klassicistiska dramatiska texter, men sedan också svenska historiska texter för scen. Den viktigare av dem blev den lyriska tragedien Gustaf Wasa, som sedan blev ett libretto, "den svenska nationaloperan". Kungen var mycket aktiv i skrivarbetet, sannolikt stod han bakom mycket av berättelsen, som snarare än att redogöra för verkliga historiska händelser kring Stockholms blodbad och bildandet av Sverige, är en fantasiberättelse om den förste Gustaven, kungens idol och förebild. Det är en dröm om den hjälteroll han själv ville leva upp till. Man har också ansett att Armfelt som direktör för teatern och operan vad involverad i arbetet. Det finns ganska mycket forskning om denna mest berömda svenska opera, framförd otaliga gånger under seklernas gång med den ursprungliga musiken av Johann Gottlieb Naumann. Åtminstone vet jag ur min egen forskning att operan var enormt viktig för både Armfelt och Gustaf III; den är ett ständigt återkommande tema i Armfelts brev.


Denna vecka har en världssensation ägt rum i Helsingfors i och med ett uppförande av en annan tonsättning av librettot som varit försvunnet sedan två sekler (kan ses på Yle arenan). Och det är inte vilken tonsättare som helst, även om också han varit bortglömd nästan sedan sin död för tvåhundra år sedan. På sin tid var nämligen Leonard Koželuch minst lika berömd och ansedd både som pianist och kompositör som Mozart. Men till sin stora otur var hans liv inte lika dramatiskt och alla hans större verk har ansetts vara försvunna, men man har under de senaste åren återupptäckt en hel del av hans pianomusik och även några orkesterverk. Och så dök då Gustaf Wasa upp i ett arkiv i Prag, komponerad i början av 1800-talet. Det tog ett par år för Aapo Häkkinen et co. att sätta upp verket, med en alldeles otrolig besättning dessutom. Man får en bra bild av nivån på musiken av trailern, även om musiken längre in i operan blir mindre klassicistisk och mer robust och intressant. Men man hör också den mjuka tilltalande klangen, som förstärktes av dels barockorkesterns instrument och dels av körens och solisternas behagliga röster.





Att se på föreställningen var lite som att titta på gammal science fiction. Det fanns tre starkt närvarande tidsnivåer, men till skillnad från Star Trek anspelade man i själva uppsättningen även på samtiden med referenser till dagens Sverige och svenska varumärken. Jag tror ändå att den starka nationalismen i ursprungstexten från 1700-talet kan vara en överraskning för många. Men texten har  förutom politiska dimensioner också kungligt personliga aspekter, om man vill ägna sig åt att psykologisera lite. Historien är ju som ovan framkom en fantasihistoria om hjältekungen som lever upp till sin mors fruktansvärda krav och som i slutet försonas/förenas med henne. Jag slås också av tanken på det svåra äktenskapet med den danska prinsessan och danskarnas roll som fienden, som modern vägrar vika sig för och i slutet besegrar. Spänningen i kärleken mellan mor och son är kanske det mest centrala temat, de många starka, hjältemodiga kvinnorna ett annat.

Vad jag lite förundras över är hur det kommer sig att en bömisk kompositör, som trots den mellersta Gustavens företaganden, får för sig att tonsätta denna de två övriga Gustavernas berättelse. Men strunt i det. Jag är otroligt glad att jag fick uppleva denna uppsättning. Nu har orden "kungens opera" fått en ny innebörd för mig.

Tankar ur musik

I går kväll passade jag lite ex tempore på att gå på Lux Musicaes avslutningskonsert i Sjundeå kyrka. Det var Meta4 som fick avsluta det intressanta programmet, som i år igen var sammansatt av Joonas Ahonen. Konsertens program bestod av Sebastian Fagerlund, Felix Mendelssohn och som avslutning Alexander von Zemlinskys långa andra stråkkvartett. Före det sista numret presenterade Tomas Djupsjöbacka den dramatiska historien bakom det ovanliga verket av Arnold Schönbergs svåger. (Delar av historien framgår ur Wikipediatexten om Schönberg som finns bakom länken).

Det hela kändes oerhört gripande. Redan innan jag fick höra om bakgrunden till det specifika stycket, hade jag reflekterat över Zemlinskys liv och öde. Han verkar ha haft ett så olyckligt liv på många sätt, också detta verk komponerat mitt under brinnande världskrig, då också privatlivet måste ha varit i spillror. Och så slutade han dessutom sina dagar i exil i USA 1942 på flykt undan nazismen. Att ha levt som jude i Österrike på 1930-talet kan inte ha varit så muntert.

Om konserten i övrigt vågar jag inte säga så mycket, eftersom jag är så okunnig inom musik. Men det var otroligt vackert och kvartettens klang var helt fantastisk. Jag fick dessutom en väldigt stark känsla av att musiken når in till ställen i våra sinnen och hjärnor dit vårt medvetande aldrig når. En sak som man väl alltid känt till.