En egen rytm

Snappade upp en intressant tankegång på Twitter. Jaana Huhta kommenterade nämligen att hon inte ser på tv. Orsaken är att tv har för snabbt tempo. Tanken är först aningen överraskande: är det inte webben och sociala medier som är ett kaotiskt informationsflöde som är omöjligt att ens få en överblick av, medan tv serverar ett välredigerat och genomtänkt paket, anpassat, modererat och kuraterat, som vi är vana att ta in och begripa?

@heikkiojala Joo, ei mulla mitään tv-vastaista ideologiaa ole. Se vain ei ”laitteena” tai mediana sovi mulle. Liian nopeatempoista.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Hon förklarade ännu vidare, att hon inte behöver ha en massa ljud och bild då hon tar del av information, utan att hon snabbast och enklast kan bilda sig en uppfattning om nyheter i textform.

@jpve @heikkiojala Haluan omaksua asiat omaan tahtiin. Enkä tarvitse esim. uutisiin kuvaa/ääntä vaan muodostan kuvat paremmin lukemalla.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Jaana Huhta är uppenbarligen en driven användare av sociala medier. Vad handlar detta om och vad kan det säga oss om mediernas framtid? För mig ter det sig nämligen alldeles uppenbart som något helt logiskt och konsekvent. I takt med att människor blir vanare vid webben, kommer allt flera människor att resonera som hon. Därför bör man ta hennes utsaga på allvar.

Om man tar en titt på Yle arenans populäraste program finns där inte väldigt många nyhetssändningar. Det populäraste faktaprogrammet är just nu den stora analysen av regeringens politik med över 11 000 påbörjade nedladdningar. Ett annat populärt nyhetsrelaterat program är A-studios intervju med Riikka Venäläinen med över 6 000 påbörjade nedladdningar. Det är en halvtimme långt. Korta nyheter har några hundra nedladdningar. Det är inte ett det mest efterfrågade formatet för nyhetsjournalistik. Information man vill ha med bred bandvidd, dvs mycket och kompakt information om, är människor som talar länge och som resonerar, analyserar, kritiserar och diskuterar. Då behöver man bedöma deras tonläge, exakta ordval, minspel, tvekan. Men det är en typ av informationskonsumtion som är krävande av två orsaker som hänger lite ihop: den kräver koncentration under en längre stund och den är samtidigt ensidig. I ett samtal där man är delaktig sugs man med, det kräver en annan typs koncentration än ett samtal där man är hänvisad till andra människors rytm och inte kan påverka samtalet.

Då det handlar om fakta erbjuder levande bilder möjlighet att se och höra relevanta och intressanta människors synpunkter eller också kan de fungera som bevismaterial. I tv-nyheter finns ändå ofta en hel del utfyllnadsbilder och tom information eller brus i form av folk som går och springer hit och dit, mer allmänna vyer eller nyhetsläsarens talande huvud, som egentligen inte ger oss så mycket info, men likväl kräver en massa "bandvidd" av våra sinnen och vår koncentration.

För mig är tröskeln rätt hög att klicka igång en video på webben. Det är en förhållandevis stor investering av uppmärksamhet med en relativt hög "riskfaktor", jämfört med att skanna genom en text och avgöra hur noga jag borde läsa den. Det kan ta flera minuter att bedöma om videon är värd att titta på överhuvudtaget. Det ger stress, mer stress än text. Jag håller alldeles med Jaana. Ju mer man blir van att filtrera och kontrollera information, desto kräsnare blir man och desto lugnare kan man ta det. Text vinner överlägset i effektivitet då det gäller att förmedla information, medan levande bilder och ljud har andra fördelar. Ljud kan man lyssna på medan man kör eller gör något annat eller i mörkret innan man somnar.

Webb-tv är fordrande för konsumenten. Det ska vara sjuttons bra före jag tittar på något och det ska vara något jag inte kan ta in bättre som text eller bara ljud. Levande bilder är krävande att konsumera. De ska ha verkligt mervärde och helst kunna konsumeras när jag har den lugna stunden jag behöver ha för att kunna fokusera. Och då vill jag helst från början vara säker på att det är mycket god kvalitet på det jag tänker ägna mig åt.

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?

Med kring 75 tecken per replik

Översättning är en svårare konst än man kunde tro. Översättare borde få specialisera sig. Därför är all världens kompetenscenter för översättning och upphandling av översättningar något jag ställer mig extremt tveksamt till. Jag har helt enkelt sett för mycket dåliga översättningar från upphandlade byråer. Efter att man skickat dem tillbaka två gånger har man inte tid att göra annat än tvinga nån språkkunnig kollega eller bekant att förhindra den värsta katastrofen. MTV3:s beslut att börja anlita en internationell översättningsfirma har väckt ont blod. Om kvaliteten kan jag inte uttala mig, men en viss oro infinner sig nog.

Tv-textning är något man ofta aktivt lägger märke till när den inte fungerar bra eller om översättningen är dålig. För språkkunskaperna i vårt land har det varit en mycket god sak att man inte dubbar tv-program utan textar dem. Det är ett bra sätt att lära sig språk; både genom att man kan öva det textade om man begriper det talade och genom att man kan stärka det talade om man är förmögen att följa texten.

Tv-översättarna har redan länge sysslat med den sortens begränsade utrymme för att uttrycka sig i skrift som vi numera alla möter: bara en viss begränsad mängd tecken för att säga en sak. Översättare är dessutom mer bunda av förlagans innehåll, formuleringar och stil. En god översättare alltså.

Dessutom har textningen kommit till under den tiden då det normaliserade skriftspråket var närmast allenarådande. Språkvård har i synnerhet inom finlandssvenska medier varit en hederssak och detta inkluderar även översättningar. Att vårda ett litet minoritetsspråk som finlandssvenskan i den gemensamma offentligheten, i media, är givetvis viktigt för att stöda språket och begripligheten mellan olika regioner och i förhållandet till svenskan i Sverige. Överallt hotar slarviga, hastiga översättningar och formuleringar i mediavärldens snabba tempo, som riskerar göra språket svårfattligt eller alldeles för inexakt.


Samtidigt har en stor del av tv-publikens inställning till skriven text och skrivet språk med säkerhet förändrats drastiskt under de senaste åren. I dag har muntlig kommunikation plötsligt blivit skriven och texternas signaler förändrats. Stilnivåerna mellan talspråk och högsvenska är en glidande skala också i skrift, där man ibland söker den lägsta möjliga gemensamma nivån för fungerande kommunikation. Det skrivna språket har blivit otroligt flexibelt. I dag är det inte bara författare och professionella ordbrukare som vänder och vrider och leker med ord till vardags och i öppen eller halvoffentlig kommunikation.


Toleransen för variationer i språket har nog blivit större. Också i finskt nyhetsspråk tycker jag man kan notera en sänkning i stilnivån, eller egentligen en större bredd av språkbruk. Trycket att förenkla och modernisera det finska standardspråket uppfattar jag också som hårt.

Det jag egentligen funderar över just nu är hur mycket talspråklighet tv-översättningar borde innehålla. Som ju då i 99 fall av 100 återger talat språk, en genre som vuxit sig stark i skrift på senare år. Vilken är tv-textningens stilpalett i dag och vore till exempel den rätt tunna och trängda finlandssvenskan gynnad av en större tolerans och mer rikedom av talspråkliga uttryck och stilar? Uppfattar kanske dagens yngre människor standardspråk som stelt i ett sådant, uppenbart talspråkligt, sammanhang? Å andra sidan uppfattar jag själv text som är väldigt talspråkligt skriven som svår och långsam att läsa, i synnerhet om det gäller en främmande dialekt. Behövs alltså ett nytt standardtalskrivspråk? Har det redan fötts på Facebook?

När Twitter blev vårt vardagsrum

Balen på Presidentens slott den 6 december är en traditionell tv-högtid av speciell art, precis som Eurovisionsschlagerfestivalen. Båda är förknippade med minst sagt blandade känslor. Man älskar att hata dem. Liksom européerna förenas av de ofta kritiska diskussionerna kring ESC och tävlingsbidragen där, förenas det finska folket av den oftast åtminstone småkritiska diskussionen kring slottsbalens arrangemang och deltagare, inte minst deras kläder och val av eller frånvaro av avec.


Slottsbalen har, misstänker jag, för många varit en odramatisk tradition, en syssla man legitimt kan ägna sig åt om man inte är upptagen på annat håll. Det är comme il faut att sitta i ett par timmar framför tv:n och himla sig över att man orkar titta på kändisar skaka hand med presidentparet. Ändå gör man det. Eftersom man man oftast inte är bjuden och frivilligt stannat hemma för att se på spektaklet i tv är man förpassad till ett utanförskap, men med rätt att kritisera. Det är en gemensam överenskommelse: Alla som går på balen vet att då de gör entré kommer de att synas i sömmarna via nationell tv i hundratusentals hem. Upprördheten var stor i år, då man på finskt håll inte kunde presentera deltagarna korrekt. Både publiken och deltagarna blev ju svikna och kunde inte genomföra proceduren som sig bör: Gästerna som inte blev presenterade missade sina 15 sekunder av berömmelse, och publiken visste inte vems kläder de kritiserade.


Nytt för i år var i alla fall att dessa hundratusentals soffjuryn som tidigare sammanstrålat i hemmen i år delvis flöt samman på webben. Taggen #linnanjuhlat var i ett skede det fjärde mest twittrade i världen. Fantastiskt fint var dessutom att twittret gick på finska, svenska och engelska i en salig blandning och en del av twittret också syntes i tv-rutan. På grund av att informationen av de finlandssvenska tv-kommentatorerna dessutom var så mycket bättre än på finska sidan, fick finlandssvenskan en naturlig och positiv synlighet. Igen ett bevis på att att ankdammifiering (särlösningar) inte alltid lönar sig. Man måste helt enkelt dels vara synlig, dels göra bra ifrån sig.

Heja Kärkkäinen!

Mark Levengood är fantastisk. Råkade äntligen uppsnappa en snutt av hans finska intervjuprogram igår. Inom tre minuter fick han Gustav Hägglund att säga fosterländskhet kräver att man är beredd att dö för sitt land, men att den inte kräver att man köper inhemska äpplen. Suveränt!