lördag 6 februari 2021

Intressanta personer i 1920-talets Helsingfors

Den senaste tiden har jag ofta ägnat mina historiska twittertrådar åt personer. Ofta försöker jag få tag i kvinnors liv och leverne i Helsingfors för 100 år sedan, men jag har också upptäckt en del intressanta män. Ibland öppnade sig fascinerande dimensioner, som till exempel i och med tråden om Emma Saltzman, som skapade sig en karriär som designer i en av de  nya marknader som kom till i och med moderniseringen av staden. Ett underbart exempel på hur teknologisk utveckling har effekter på konst, kultur, ekonomi och vardag.


Emma Saltzman som ung studerande i Italien

Nyfikenheten på kolonialvaruaffärer förde mig in på Boulevarden 1, som faktiskt visade sig vara en adress med spännande historia. Också det nuvarande huset har haft en annorlunda, imponerande skepnad. Livsmedel handlade också tråden om Bastmans Ångbryggeri om. Jag tittade också litet på en restaurang, Runan, som visade sig vara flera. Steget till Karl Fazer var kanske inte långt och jag lärde mig en hel del nytt om både hans familj och vår stad.

Litet överraskande stötte jag också på en för mig tidigare okänd epidemi som väckte oro för hundra år sedan.

Alla personer var inte lika lätta att hitta information om, som Anni Swan.  Hon dök upp tack vare att hennes bok gjorts till en av de första inhemska ungdomsfilmerna, som också går att se på nätet. Den var riktigt rolig att se. Bland teater- och filmfolk med Helsingforsanknytning kom jag denna gång in på Åke Claesson, Mauritz Stiller och kanske mest intressant Naimi Kahilainen (f. Naëmi Stenbäck), som efter en hel del grävande explicit med egna ord bekräftade min aning om varför hon förblivit något av en doldis i vår teaterhistoria.


En annan som inte lätt avslöjade mycket om sig själv var textilhandlanden Josef Linder, som levde ett kort liv som det säkert finns mer information om i privata kretsar. En som däremot satte bestående spår i stadsbilden var Oiva Kallio. Häpnadsväckande hur jag plötsligt fick upp ögonen för ett hus som jag uppfattat som fult och tråkigt, men i själva verket är jättefint. Det gäller i själva verket flera hus.



Pohja var ett av de första moderna kontorshusen i staden.
Museiverket, Pietinen.

I närheten av Pohja finns en annan verksamhet, som har en koppling till Arthur Hjelt. Han var en vetenskapsman som är kopplad till ett litet mysterium, som förblev olöst för mig ... var finns den berömda Agnes Smith Lewis arkiv, om delar av det faktiskt kom till Finland?

Sist men inte minst titta jag på modevärlden och Augusta Blombergs bana.


söndag 17 januari 2021

Frihet, motstånd, uppror

 Var det rätt av Twitter och andra företag att stänga ute den amerikanska presidenten? Vem är det som borde reglera yttrandefriheten, är det staten eller företagen? 

Vissa gemensamma regler har man stiftat gällande vad man får säga i alla länder, också "fria" och demokratiska sådana. Man får inte fara fram med osanningar som skadar människor genom förtal och kränkningar, man får inte ljuga eller bedra då man gör avtal eller affärer. Utan förtroende är samhällen i problem, de blir ineffektiva och osäkra. Poängen är förstås att kontrollen sker retroaktivt. I fria samhällen har vi inte förhandsgranskning som görs av myndigheter, utan individerna förväntas ta sitt ansvar och konsekvenserna av brott mot dessa gemensamma lagar och samhällets gemensamma spelregler. Demokratiska samhällen skyddar ofta också sig själva genom att förbjuda offentligt tal och handlingar som är riktade mot att rubba det demokratiska systemet i sig. 

Då det gäller politik finns traditionellt en hög tröskel för att beskylla någon för att fara fram med lögn och osanning. Bedrägeri som gäller pengar eller affärer kan man i princip föra i bevis. Men förtroende i allmänhet är inte lätt att värdera eller mäta. Det är också riskabelt att utgå från att det finns endast en sanning eller korrekt tolkning av komplexa samhällsfrågor. Därför behövs det tolerans för olika uppfattningar om till exempel orsak och verkan på samhällsnivå. Vi har ändå de senaste åren fått en skrämmande demonstration på vad en dylik försiktighet inför att begränsa ren och skär lögn i politisk diskussion kan leda till.

Företag som erbjuder tjänster på webben har alla användarvillkor, som strävar till att försäkra att verksamheten är laglig och fungerande både tekniskt och i hänseende till företagets intressen i övrigt. Tjänsterna har en idé och syften som de strävar efter att förverkliga. Visionerna handlar förstås om att maximera vinsten, men också annat.

Twitters vision är t ex "We believe in free expression and think every voice has the power to impact the world." medan Facebooks är "People use Facebook to stay connected with friends and family, to discover what’s going on in the world, and to share and express what matters to them." Båda innehåller en idé om öppenhet och delaktighet.  Tyvärr har forskning visat inte bara att rekommendationsalgoritmer fungerar i motsatt riktning och driver folk in i bubblor av konspirationsteorier och lögner, utan att företag inte här tar sitt ansvar. Så det handlar alltså inte heller bara om vad som sägs, utan minst lika mycket om hur medierna hanterar informationen.

Lagstiftarna och samhället kan reglera för det första innehållet i det som sägs och dissemineras, vilket är etiskt mer problematiskt, och för det andra hur tjänsterna fungerar logiskt eller tekniskt, vilket i sin tur är utmanande eftersom algoritmerna klassas som affärshemligheter och är svåra att kontrollera. Dessutom  utvecklas teknologin och koncepten hela tiden och noggrann reglering riskerar därför att föråldras snabbt.

Själv tycker jag inte detta är en antingen eller fråga; det står klart att vi behöver reglering både genom lag och juridiskt ansvar också för konsekvenserna (det borde gå att pröva i rätten om företagen underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra allvarliga brott) och att företagen dessutom måste ha möjlighet att sätta upp användarvillkor så länge de inte är uppenbart diskriminerande eller förtryckande mot utsatta grupper. Det idealiska skulle vara att också de sociala medieplattformarna skulle sätta upp en egen etisk intern branschkontroll, liksom de traditionella journalistiska reglerna och råden, där man avtalar om spelreglerna an efter att branschen och världen utvecklas. En alltför splittrad offentlighet utgör också en risk för dessa företags egna intressen, något de borde inse och försöka avvärja i tid. Om nu deras visioner på riktigt betyder något för dem.

Gällande läget i USA är jag rätt pessimistisk. När man åstadkommit en situation där tiotals procent av befolkningen lever i en alternativ verklighet och är onåbar med alla rationella argument är läget mycket allvarligt. Att det inte hittills hänt några lynchningar eller politiska mord är mer tur en skicklighet. Händelserna på Capitol Hill var inte terrorism. Det var en våldsam politisk revolt, som gett resten av världen en väckning, förhoppningsvis i tid. I USA fortsätter utvecklingen i en oroväckande riktning idag. Jag undrar vad folk som inte tagit våldet på allvar egentligen tror att revolutioner och kupper är.


Tweet från den 17.1.2021


lördag 2 januari 2021

Digitalisering idag

De senaste tio åren har mycket hänt tack vare den informationsteknologiska utvecklingen. I takt med att dataprocessering blivit effektivare och lagring billigare  har frågor om datahantering och informationsförvaltning blivit viktigare. Men det intressantaste är enligt mig de samhälleliga förändringarna. 

Det första man tänker på är kanske mediefältet. I Finland hade kring 40% av den vuxna befolkningen registrerat sig på minst en socialmedietjänst år 2010. År 2019 använde redan 79% av vuxna finländare internet flera gånger om dagen och de flesta på mobilen och under 10% säger sig inte använda sociala medier. Samtidigt har användningen av Facebook och Twitter mattats av. Trenden har gått mot mer slutna rum och diskussioner. Störst är nu Whatsapp, som grundades 2009 och har över 3 miljoner aktiva användare i Finland. Whatsapp har i synnerhet sedan det köptes upp av Facebook utmanats av andra liknande aktörer. Illusionen om att alla är på Facebook har gett vika och de stora plattformarna har svarat på detta genom att köpa upp och utveckla nya plattformar och format. Den andra trenden är den förväntade, fortsatta förändringen av innehållet, som kunde sammanfattas som förskjutning mot mera audiovisuella, efemära och snuttifierade format.  Uttryck för denna utveckling är podcaster och nya tjänster som t ex TikTok, men också internet memen som är delar av större berättelser på webben. Själva idén är ju att de innehåller flera lager av betydelser och referenser och utnyttjar så väl (rörlig)bild som text,  ibland också andra element.

Trots att traditionella mediers lönsamhet sjunkit, har varken tidningarna eller journalistiken tillsvidare gått under. Frågor om tillit och kritik har ändå blivit viktiga, eftersom det är uppenbart att i synnerhet de äldre generationerna generellt inte har lika stark och utbredd mediekritisk kompetens som de yngre. Ett uttryck för detta är att yngre människor i Finland anser att så kallade influencers kommersiella samarbeten är okej, men de också kräver att kommunikationen är transparent. Då litar de på källan, medan äldre personer utgår från att man inte kan lita på "influerare" och att det är på något sätt ett korrupt förfarande i motsats till traditionell marknadsföring och reklam. I själva verket är den nyare synen mer etiskt medveten och kritisk till innehåll och ett bevis på bättre informationskompetens.

Det står ändå klart att journalistiken och de s.k. traditionella medierna inte har förhindrat spridningen av konspirationsteorier och felaktig information globalt, den politiska situationen i USA må vara det ultimata beviset på detta. Den offentliga debatten behöver stöd av utbredd och stark utbildning och samhällsstrukturer som möjliggör deliberativa samhällsdebatter. Som grund behövs en delad respekt för fakta och en insikt om att sakkunskap är något annat än lite egen research på webben eller vad kompisen delat på facebook. Utvecklingen visar att en allmän hög kompetens inte är något givet ens i västvärldens rikaste länder, utan något som måste försvaras målmedvetet och fortgående genom utbildning. 

Att det finländska samhället är digitaliserat kom tydligt fram i och med de stora förändringar som kunde göras mycket snabbt då pandemin nådde oss. Vi hade tillräckligt mycket digital infrastruktur för att kunna lägga om en stor del av vardagen. Att ärenden med banker och myndigheter och mycket annat kan skötas över nätet fanns redan på plats. Det fanns både strukturer, resurser och kompetens. År 2019 använde redan 85% av de vuxna nätbank. Våra förmånliga och snabba dataförbindelser fanns redan på plats. Även om vi drabbats på många sätt kommer vi att kunna resa oss ännu mer digitala, fast vi nu också fått ta oss en rejäl funderare över vad som är viktigast för oss. Och inte sällan verkar det vara människorelationerna och naturen.

Betydelsen av mjukvara och algoritmer har börjat bli synlig på intressanta sätt. Jag tror det är många som blivit chockerade och upprörda då de sett människor sugas in i konspirationsteoretiska resonemang på grund av de förstärkande effekterna av skvaller och ryktesspridning sociala medier som facebook och youtube producerar med sina rekommendationer och andra algoritmer. Coronapandemin har äntligen lett till några tafatta försök att korrigera detta. Samtidigt har effekterna av "artificiell intelligens" börjat synas inom forskning och annan utveckling, inte minst inom medicin. Forskningen har gått framåt med stormsteg under 2010-talet och därför har betydelsen av data, dess hantering och kvalitet blivit allt mer uppenbara. Jag ser i mitt eget arbete den enorma utveckling som har skett inom kompetenser och förmåga att hantera forskningsdata och på vilken hög nivå den finska förmågan är på området. 

Sist och slutligen är jag själv därför rätt lugn för Finlands del vad gäller samhällsutveckling och ekonomi på sikt, bara vi fortsättningsvis satsar på skola och forskning. Större problem är klimatförändringen och den verkligen allvarligt hotade biodiversiteten. Men också dessa kan delvis tacklas med samma metoder. Digitaliseringen är en process som nu mognat och blivit en del av vår värld.



måndag 28 december 2020

Öppen forskning och vetenskap 2020



Jag har haft fördelen att arbeta i en bransch där detta besvärliga år inte åstadkommit så mycket problem, snarare har takten och produktiviteten ökat. Forskningen har varit i brännpunkten och datahanteringens betydelse har fortsättningsvis blivit allt tydligare. På CSC har vi lagt om verksamheten på så sätt att jag nu har en egen verksamhet för forskningsdatahantering. Vi har under året också omstrukturerat våra tjänster för forskningsinformation och forskningsdata. Vi har bland annat satt igång ett kompetenscenter och ett kollegialt nätverk för professionellt datastöd samt förnyat materialet för forskare

I takt med att medicinsk data och annan data med personuppgifter kommit allt mer i fokus på grund av att dessa behöver mera tjänster har också utvecklingen gått allt mer från öppna data mot att försöka leva upp till god datahantering överlag, det vill i praktiken ofta säga FAIR principerna. Dessa har jag jobbat intensivt med att föra fram och implementera både på europeisk nivå, där jag ansvarat för ett arbetspaket inom FAIRsFAIR ,och på nationellt plan, där vi producerade en handledning för forskningsorganisationer för att stöda dem i att ta i bruk beständiga identifierare. Också mycket annat intressant är på gång då det gäller de beständiga identifierarna. Troligen blir vi tvungna att uppdatera materialet snart, men samtidigt kändes det otroligt viktigt att få ens vissa grundsaker spikade. De handlar verkligen om att skjuta mot ett rörligt mål, men man måste våga stegen på vägen ...

Inom EOSC har man också enligt mig gjort mycket stora framsteg både gällande organisation och konsolidering och gällande interoperabilitet. Det är roligt att se att en av dem som går i bräschen när det gäller FAIR implementering är EOSC Nordic.

Pandemin har verkligen främjat öppenheten inom forskningen på ett glädjande sätt. Kring 180 000 vetenskapliga artiklar har publicerats om COVID, de flesta av dem open access.* Ett annat område som verkar vara starkt på kommande är forskningens reproducibilitet, vilket innebär än mer omsorgsfull datahantering samt arkivering och bevarande av koder, protokoll och modeller. Jag ser mycket fram emot den kommande utvecklingen inom detta område.

Personligen var jag också mycket glad och nöjd över att jag fick vara med i den open access bok som utkom om digital historia nu i december.



söndag 13 december 2020

Inför julen 1920 i Helsingfors



Holmgrens begravningsbyrå måste ha varit ett av de äldsta företagen i staden, länge skött av en kvinna. 

Antiförbudsföreningen höll möte och jag kollade lite in vem som var aktiv där 


Posten i staden har verkat på olika adresser. Det krävde en del rotande att hitta något, men sedan fann jag riktigt roliga historier.  Länge tog det innan man fick det nya Posthuset.


Albert Holmström fanns det två av, med var sin business.


Oroligheterna i Ryssland ledde till en ström av flyktingar


Runt staden växte vid denna tid nya villastäder, bland dem Botby


Visste ni att Eliel Saarinen hade ritat en kyrka som länge stod i centrum av Helsingfors? Läs om Emanuelskyrkan


Bland stadens gallerier är Salon Strindberg känt, men det fanns i början på Alexandersgatan. Jag hittade till och med några bilder därifrån. 


Fiske har förstås varit en viktig näring i staden från början, men fiskarna har lämnat förhållandevis litet spår i arkiven.  En notis om stadens fiskaregille väckte därför min nyfikenhet.


Biografen Edison, som någon kanske minns, har en lång och spännande historia. 


En annons om en ny skoaffär, fick mig att ta en titt på Elantos historia i staden.


Kaniner var tydligen högpoppis som husdjur 1920. 


Hugo von Heideman hade tydligen ett musikpris uppkallat efter sig, men vem han var kände jag inte till. 


Hilma Liiman för mig en doldis, men tydligen en betydelsefull person för  finländsk kultur med verkningar än i dag. 


Stadens slakteri var svårt att hitta! Men slutligen hittade jag både karta och bild. Och lite personhistoria, förstås.


En efterkonstruerat reportage från en av de tidiga Självständighetsdagsfesterna. Mycket Sibelius, men även annat intressant.


Julgransljushållare är förstås en förnödenhet, men tillverkaren av dem avslöjande en intressant industri i stadens hjärta (numera ...).


Och sist men icke minst några ord om Svenska teatern och finlandssvenskan. 



Nicken Rönngren.
Början av hans karriär som teaterchef berörs i min tråd.


tisdag 27 oktober 2020

Människor och vardag i Helsingfors hösten 1920

 



Hellas piano var ett företag som grundades i Helsingfors 1901 och i tråden kan man läsa om företagets historia.


Hildur Cairenius var en affärskvinna som inte var lätt utmanövrerad.


Sällskapet för psykisk forskning var en intressant samling akademiker och fördomsfria s.k. forskare.


På Simonsgatan 6  finns ett hus som de flesta känner till, men har ni noterat skulpturerna på fasaden?


Hälsovården var till stora delar privat. I tråden presenterar jag några tidiga kvinnliga läkare i staden.


Anna Collan var också en aktiv kvinna, men inom helt andra områden. 


I en tråd presenterade jag riksdagens hus i början av seklet, tre stycken var dom. 


Jag tog mig också en titt på Axel E. Lindgren och hans bransch, som var viktig på sin tid för många stadsbor. 



Foto: R. Katajisto, Stadsmuseet. (Detalj)


PJ Bögelund hette en affär som många kanske minns, på Norra Espen. Men det var inte han som stod i affären särskilt länge. Vem han var och vad som hände sedan hittade jag lite information om.


Medica som byggnad minns säkert äldre Tölöbor, och många andra människor som varumärke, bland dem vuxit upp på 1900-talet.


Äly Rae Lemmitty Durchman har faktiskt indirekt en årlig minnesdag, tillsammans med många kolleger. Den unge mannens dödsannons ledde mig på spåren.


En intressant personlighet och en fantastisk karriär hade Hanna Granfelt. 


Staden hade också rätt många advokatbyråer.


Adamina Utter gick bort i oktober.  Jag hittade ett porträtt.


Artur Faltin är ett namn som man stöter på när man bläddrar i gamla foton från Helsingfors, men vem var han egentligen? 


Hur gubbhemmet blev Pensionat Fridhäll. I dag är den fina byggnaden borta, men jag hittade ritningar.


Ett oväntat dödsbud nådde staden mot slutet av oktober, då riksdagsman Helenius-Seppälä överraskande gick bort. Änkan var också en intressant person.



Fridhäll. Stadsarkivet.


söndag 18 oktober 2020

Siffror med betydelse



Det finns sifferkombinationer som bär på betydelse. Och då avser jag inte numerologi, utan siffror som kan igenkännas som bärande en specifik innebörd i en viss kontext.  Ibland är kontexten snävare, ibland kan den täcka en hel kultur. Ibland är det lättare att utläsa betydelse i sifferserier, ibland svårare. Får du ett hotellrum med nummer 516, styr du antagligen stegen mot hissen och trycker på femte våningen. Om du får framför dig en sifferserie tolv siffror som börjar med 0400 tar du fram telefonen. Ett socialskyddsnummer känner du också sannolikt igen, liksom ett datum.


Detta handlar om siffror som har en specifik kulturellt definierad betydelse i sin kontext; de bär på information som människor kan läsa. De har också använts för att strukturera information. Åtminstone tidigare hade till exempel busslinjerna i huvudstadsregionen nummer som tydligt indikerade längs vilken huvudled de lämnade centrum och hur långt de gick. De mekaniska telefoncentralerna avslöjade vart man ringde rent geografiskt. Det kunde kallas att siffrorna innehöll semantisk information.

Buss 270 på Morbyvägen i Esbo, 1978.
Bild: Jan Backström, Esbo stadsmuseums samlingar.
CC-BY-ND 4.0

Digitaliseringen har utmanat detta. Om vi tar telefonnumren som ett exempel: numera avslöjar inte telefonnumret i Finland längre vilken operatör som används. Det har stora fördelar förstås, för den som äger numret: man behöver inte byta nummer när man byter operatör.  040, 0400 och 050 är nu om inte helt renonsa på information, endast bärare av historisk information. De berättar om proveniens, var numret skapats. De kan också kallas prefix eller namnrymder: tack vare dessa kan vi försäkra oss om att varje telefonnummer är unikt, eftersom det finns en registrator som övervakar respektive namnrymd.

Med hjälp av digitala register kan man ändå rätt enkelt frikoppla dylika unika identifierare från all semantisk betydelse. Till exempel inom biblioteksvärlden eller många andra system ordnade man förut saker och ting enligt olika klassificeringssystem för att senare kunna lokalisera dem och organisera dem. Till exempel enligt proveniens, alfabetet eller något annat för kontexten logiskt system, som kunde kompletteras med olika index och register. Numera ordnas saker i stället enligt accessionsordning till exempel på det franska nationalbiblioteket. Huller om buller, skulle en traditionalist som jag säga. Tack vare datasystemen kan man ändå mycket enkelt lokalisera det man behöver. Ofta tilldelas digitala objekt eller representationer något som kallas UUID, eftersom de är "i praktiken" unika koder och ligger som grund för en hel del identifierande inom många datorsystem. 

UUID är slumpmässiga hexadecimala sifferserier, ofta i formatet (8 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(12 siffror). Att de är hexadecimala betyder att de använder ett siffersystem baserat på 16 (man fortsätter alltså räkna från 9 med a, b, c, d, e och f). Det finns olika varianter av UUID, men i princip är poängen att man inte behöver ha något system för att kontrollera att de är unika, vilket givetvis har sina fördelar. Framför allt ekonomiskt sett, men även socialt.

Att avsäga sig all semantik i sifferserier har en del konsekvenser. Problemet med semantik är, att den obönhörligt föråldras förr eller senare. Den är avhängig av sin kontext och dessa är aldrig eviga. Liksom exemplet med telefonnummer visar, kan de ändå bära på proveniensinformation, som visserligen kan vara mycket relevant. Inte minst då vi talar om loggar, arkiv och andra funktioner där det kan vara viktigt att veta när och i vilket sammanhang en identifierare skapats. Accessionsnummer eller arkivsignum hanteras inom kontrollerade informationssystem och ger information som inte förändras, eftersom de innehåller historiska fakta.

Då systemplanerare ofta gärna utnyttjar de fördelar slumpmässiga och fristående sifferserier har, då de är unika oberoende av kontext, ser jag mig som humanist, semiotiker och historiker ofta som en besvärlig försvarare av människan som användare och av information som egenvärde. Även om kontexter, språk och kultur förändras, förändras teknologierna ofta minst lika snabbt. Jag tycker det är att undervärdera människors omdömesförmåga, att tro att de inte skulle kunna tolka historiska avlagringar (som kan vara relevant information!) i olika sifferserier eller identifierare. Tvärtom kan det vara viktigt för transparens och tolkning av information att inte alla betydelsefulla koder ersätts av randomiserade, stumma sifferserier. 

Låt oss alltså försvara semantikens plats också inom informationsteknologin och åtminstone göra väl avvägda beslut om hur vi namnger saker och ting. Att vårda semantiken innebär förstås mera arbete, men vi behöver väl inte alltid gå där ribban är lägst.  Också siffror kan vara talande namn på saker och ting, information för oss människor bortom tekniska informationssystem.


Ett område där man lagt till semantik under senare år 
är adresser. Numera innehåller siffran information om avståndet
från vägens början, vilket kan vara nog så nyttigt.