fredag 19 april 2019

Den sanna sorgen



Det tog länge innan jag första gången drömde om min syster efter att hon dött. I drömmen var det ett glatt återseende från min sida: så fantastiskt att kunna ses igen så här i drömmen fast du är död!

Sorgen och saknaden finns kvar, förstås. Ibland tänker jag på vad Stella skulle ha sagt om olika saker, det hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt. "Det viktiga," sade hon, "är konsten, den är det enda som räknas, egentligen." Men det avsåg hon hur viktig erfarenheten är, upplevelsen och det hur vi konstruerar vår värld är förutsättningen för allt annat i livet. Att vara människa, medmänniska, del av ett samhälle, världen. En sådan syn, eller insikt skulle jag vilja säga, ger också konsten och kulturen den enorma stryka att forma livet och verkligheten, som gjorde att Stella verkligen levde för litteraturen, teatern och musiken.

Länge ansåg man att sorgen var en mer eller mindre lineär process, som hade en viss normal gång. Den bestod av olika faser som man skulle ta sig igenom för att slutligen frigöra sig och sedan gå vidare. Alla har väl hört om de olika stegen: förnekande, förhandlande, ilska, förtvivlan och försoning. En beskrivning som egentligen från början handlade om den döendes egna sorgearbete. I dag anser man väl snarare att sorgen handlar om en anpassning till förlust och en förändrad situation, där det ingår olika typer av processer som berör olika områden av ens verklighet. Att hitta en ny balans. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja och fortsätta sitt liv, men det finns mera eller mindre lyckade sätt att tackla omställningarna i längden. En förlust av en närstående innebär alltid att allt förändras, man själv förändras, man kan inte leva på samma sätt som före den döda gick bort. En relation är utan sin motpart, den är sönder. Och saknaden är nog evig.

Att relationen till den döda för många människor åtminstone till en början fortsätter och har ett element av genuin erfarenhet är naturligt. I dagens Hbl presenteras prästen och psykoterapeuten Markku Siltalas forskning om upplevelser av möten med döda, oftast närstående (pdf). Han definierar dem som spontana förnimmelser, känslor, erfarenheter eller drömmar, som för den som upplever dem innebär att en död tar kontakt eller är närvarande. Till upplevelsen hör, att man känner igen den döda, och har en tolkning av det framförda budskapet eller motivet till kontakten. Siltalas avhandling, som trots den suspekta bilden man får av SPT-artikeln, är vetenskapligt hållbar och fokuserar på den subjektiva erfarenheten utan spekulativa element. Den visar att upplevelserna oftast är positiva och har positiva följder. Det som inte framkommer är hur långvariga effekterna varit. Trots att materialet är rätt stort, är en dryg femtedel över tjugo år, vet vi inte hur representativt materialet är eller det hur förhållandet mellan hur nära själva döden upplevelsen ägt rum korrelerar med effekten. Hur som helst stöder undersökningen tanken om att relationer till döda kan vara viktiga och mycket betydelsefulla och starka. Så starka att de är verkliga erfarenheter. De hör inte heller direkt nödvändigtvis ihop med sorgearbetet och betydelsen av den döda kan leva kvar länge. Det känns bra att det inte längre klassas som onormalt. Det viktiga är trots allt att man kan fortsätta sitt eget liv på något sätt inom några år.

Att Siltala som praktiserande psykoterapeut aktar sig för att förklena eller förringa (existerande eller potentiella klienters) erfarenheter, som är verkliga och betydelsefulla, är förstås förståeligt. Men att han sedan, och att journalisten och tidningen dessutom ger en plattform för detta, med en färsk disputation i ryggen, påstår att "berättelserna ... tyder på att livet fortsätter i en annan verklighet där det finns helighet, kärlek och frid", gör mig upprörd, inte minst å universitets och vetenskapens vägnar. Och vetenskapsjournalistikens. Man må vara teolog och visa respekt för övertygelser och sanna och betydelsefulla erfarenheter, men att blanda forskning och tro på detta sätt är inte ok. Fastän konsten är viktigast och upplevelsen sann.

torsdag 11 april 2019

Historia på Ode



I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

lördag 6 april 2019

Att se vidden



Undervisnings- och kulturministeriet har en vision om att över hälften av de unga år 2030 ska ha högskoleutbildning. Idag är det medelåldersbefolkningen som har den största andelen utbildade, vilket kanske borde oroa lite. Samtidigt har andelen högskoleutbildade länge varit stadigt, men långsamt, växande.

Det är helt entydigt att det att vi har universitet på olika håll av landet bidrar positivt till både utbildningsnivån i regionerna och till ekonomin: universitet hämtar både aktiva människor och investeringar till sitt närområde. Alla universitet behöver inte vara toppuniversitet. Man kan göra utbildning och forskning av riktigt bra kvalitet utan att placera sig på rankinglistor. Hur frestande det än kunde vara att koncentrera verksamheten och satsa allt på topp istället för på bredd, borde man ha visheten att motstå detta. Bredd i utbildning och grundforskning gör oss mindre sårbara och sprider bildning, kunnande och välfärd. Om vi bara kunde se det som ett egenvärde, istället för att utgå från att man "måste" effektivera, rationalisera och strömlinjeforma allt. Optimering är inget för vetenskapen, för bildningen är det rent gift, eftersom det innebär ständig pressas till att välja bort det som inte ger omedelbar och mätbar nytta.

Ministeriets vision inger alltså hopp. Låt oss äntligen ge universiteten, den högre utbildningen och forskningen ro att blomstra och sprida välfärd och välmående.

lördag 23 mars 2019

Integritet

Integritet kan betyda så många saker och ha så många dimensioner.  Det handlar både om hur man förhåller sig till sin forskning och till sina medmänniskor. Och etik och samhälle som helhet. Förberedde min måndagsföreläsning idag. Jag lyckades baka in ganska många aspekter i min presentation.

Klicka på denna bildtext för att gå till presentationen

lördag 16 mars 2019

Rätt ska va FAIR




Denna vecka fick jag tillbringa ett par dagar i ett regnigt Amsterdam där vi hade startseminarium för ett treårigt europeiskt projekt. Själv har jag fått ansvaret för ett av de sju delprojekten, ett som handlar om tekniska lösningar för samordning av data. Jag kommer med andra ord att få möjligheten att arbeta med de mest sakkunniga experterna som finns, något som känns alldeles fantastiskt inspirerande och roligt. Utmanande blir det garanterat också, för det finns väldigt många olika pågående stora projekt och samarbeten som tangerar just dessa frågor.  En av våra viktigaste uppgifter kommer således att bli att sammanställa information, kartlägga och söka lösningar och försöka samordna ett mycket komplext fält, som en liten, men avgörande viktig del i de stora bygget av europeisk infrastruktur för forskningsdata. Dagarna i Amsterdam var följaktligen ett rejält dopp i akronymer och nya människor, en verklig myriad av nätverk, som det gäller att ta och hålla reda på.





Det blev en vilsam men samtidigt på annat sätt omtumlande dag idag, då Peter Sandelin jordfästes. Det var många, många vackra och kloka ord och underbar musik. En begravning och en minnesstund värdig en så snäll och generös människa, ett minne att bevara för alla som var med, tror jag. 

lördag 2 mars 2019

Digihumanistens flöde



Digihumanister lider av glappet mellan den digitala arbetsprocessen och de analoga källorna. Resultatet är förlorade material och förlorad tid.* En stor del av forskningen på området handlar ändå fortfarande mer om informationssökning än om personlig informationshantering eller arbetsprocesserna. Informationsvetarna fokuserar inte sällan på att legitimera och förbättra existerande tjänster. Söka och hitta information är i fokus. År 1994 ställdes hypotesen att ju mindre kontroll forskaren har över källorna, desto svårare är det att använda informationsteknologi.** Då hade inte ens alla forskare dator eller e-post. I dag sysslar humanisten ofta i praktiken med digitalisering. Men verktygen för att stöda arbetsflödena verkar saknas. Det beror kanske också på att de är själva kärnan i det kunskapsbygge forskaren sysslar med och därför djupt personliga. De ser väldigt olika ut beroende på forskarens personlighet och vanor, forskningsfrågan, omständigheterna, källorna och tillgången på olika hjälpmedel.

En forskare gör anteckningar, fotar och OCR:ar dem, en annan fotar alla potentiella källor medan en tredje går igenom allt minutiöst från början. Vanligen samlar man material i stor omfattning, ofta i jpeg- och textformat. Om materialet är sökbart (i synnerhet gällande innehållet) kan det gynna arbetet många år framöver. Vad jag tänker att borde användas/finnas tillgängligt i verktygsväg är:


  • möjligheter att tagga filer med sökord från kontrollerade vokabulärer, enskilt eller i mängd
  • möjligheter att tagga filer med datum, geodata eller personnamn i standardformat
  • enkla verktyg att döpa om filer enligt något system 
  • verktyg som föreslår ämnesord från kontrollerad vokabulär enligt textinnehåll
  • ljud-till-text-till-metadataförslag och inmatning

Alla dessa  borde vara mycket intuitiva och lättanvända. Jag tänker mig att det för att organisera källmaterial räcker med unika filnamn, mappstruktur och taggar för att uppnå riktigt bra resultat. Är innehållet text, kan taggarna dessutom skippas.


En annan intressant sak verkar vara att uppdelningen mellan primärkällor och sekundärmaterial (litteratur, tidigare forskning) är kristallklar för forskaren när forskningen väl är igång. Denna indelning görs ändå utgående från forskningsfrågan.*** Den är därför relevant mest under forskningsprocessen. Samtidigt har det fortfarande bäring då forskningen avslutas: i dag skiljer man på artiklar och publikationer (dvs skriftliga redogörelser för forskningen och dess resultat) och på de data som produceras och som i värsta fall helt förbises, trots att de ofta krävt mycket stora resurser att producera. Trots att humanistens hela kunskapsbygge är intimt sammanvävt med hur man samlar och behandlar de stora mängderna av källmaterial, lämnas denna del av metoden i regel utan större uppmärksamhet.

Det är synd, både med tanke på transparens och fortsatt forskning. Det skulle vara fantastiskt om vi kunde se hela processen som intressant och relevant. I dag arbetar man, vet jag av egen erfarenhet, ofta med en känsla av otillräcklighet vad gäller informationshanteringen. Det gör att man kanske inte heller gärna öppnar upp arbetet hela vägen för kritiska blickar.

Om de som erbjuder tjänster och verktyg för forskare bättre kunde komma forskarna till mötes under hela forskningsprocessen, kunde vi bidra till effektivare informationshantering. Samtidigt behövs absolut utrymmet för forskaren att använda dem fritt och kreativt.

De senaste åren har resurserna för att göra dylikt arbete inom forskningssektorn varit mycket hårt ansträngda. Då nedskärningarna drabbade, ville man skona kärnverksamheterna. Jag hoppas innerligt att man, efter nästa val som jag verkligen tror och hoppas ger ökade resurser, också satsar riktigt ordentligt på tjänster för forskarna, så att de kan arbeta effektivare och ägna sig åt viktigare saker än att stressa över tusentals oordnade foton eller försvunna filer och istället stolta kan dela med sig av hela sitt kunnande och arbete. Det finns mycket man kunde göra för humanisterna också utanför informationsförvaltning. Vi borde inte ha råd att slösa med resurser.



* Smiljana Antonijevic & Ellysa Stern Cahoy. "Researcher as Bricoleur: Contextualizing humanists’ digital workflows." Digital Humanities Quarterly. 2018 Vol. 12:3.
** Stephen E. Wiberley Jr. & William G. Jones: "Humanists revisited: a longitudinal look at the adoption of information technology." College & Research Libraries 1994.
***Parland-von Essen, J., Fält, K., Maalick, Z., Alonen, M., & Gonzalez, E. . Supporting FAIR data: categorization of research data as a tool in data management. Informaatiotutkimus 2018, 37:4. 

lördag 23 februari 2019

Digitalisering som värdeskapare



I går var det igen dags för en disputation, då Heli Kautonen försvarade sin avhandling på Aalto uni. Heli har jobbat med Finna i många år och hårt drivit på planering och utveckling som utgår från användaren. Under årens lopp har hon prövat olika metoder för att försäkra sig om att investeringen faktiskt genererar nytta både för samhället och den enskilda användaren. Nu är arbetet samlat i pärmar och granskat, vilket är en mycket bra sak. Även om opponenten påpekade att ett arbete som i första hand utgått från vetenskapliga premisser varit mindre spretigt, tror jag alla är överens om att det också har ett stort värde att man producerar forskning utgående från praktiska behov. Det gör både själva utvecklingsarbetet mer kritiskt och leder till att man dokumenterar vad man gjort och varför, båda mycket värdefulla saker.

Avhandlingens titel kunde översättas BAIST - en referensmodell för användarcentrerad planering av digitala tjänster som generar offentligt värde. Det nya elementet i referensmodellen är T:et, Time, vid sidan av Benefits (B), Activities (A), Investments (I) och Stakeholder engagement (S). Det  understryker ytterligare att planeringen, liksom styrningen eftersom här ingår ett starkt strategiskt element, är processer med en viktig tidsdimension. Fokus låg under själva disputationen ändå på bland annat det offentliga värdet och hur det förhåller sig till nytta. Frågan är mycket viktig, eftersom den offentliga sektorns digitalisering är helt beroende av ledningens kompetens då det gäller att investera i lösningar som faktiskt genererar något positivt överhuvudtaget.  Medan kommersiella aktörer är tvungna att beakta användbarhet på grund av konkurrensen, kan den offentliga sektorn i värsta fall helt förbise användbarheten i de digitala tjänster de producerar eller skaffar (även om den nyligen godkända lagen ställer en del nya krav). Det mervärde för samhället som produceras av en användbar och välfungerande digital tjänst är inte alltid lätt att peka på och ännu svårare att mäta, eftersom det ofta är indirekt och syns först efter en längre tid. Hur värderar vi en bra skola, vård eller tillgång på information?

Enklast kunde man kanske se på saken genom att studera den mängd ansträngning som behövs för att få saker gjorda i samhället. Om vi till exempel sätter in inte bara tid och pengar utan också lite ansträngningar på att göra tjänster som faktiskt fungerar väl så som användarna önskar, behöver alla (och då vi talar om offentliga digitala tjänster betyder det faktiskt alla) investera mycket mindre effort i att få saker väl gjorda då de använder tjänsten. Kvalitetsförhöjande i varje skede, kort sagt, och nyttan torde ju växa nästan exponentiellt. Saken är pinsamt självklar: det lönar sig alltid att utgå från användaren och att göra grundlig, engagerande och omfattande planering. Allt annat är, om inte annat, en bortkastad chans att skapa värde för hela samhället.