Öppenhet är den enda vägen framåt

I veckan publicerade The Economist en vetenskapspodd som behandlade fusk i forskningen. Det var en skrämmande sammanställning av problematiska fenomen, med exempel på hur forskningssystemet misslyckats i att få tag i medvetet bedrägeri, ibland på ett sätt som haft förskräckliga konsekvenser. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer är ibland farligt långsamma. Det hör förstås till saken, omfattande processer tar tid då man etablerar förståelse för komplexa helheter. Men det finns saker vi kunde göra bättre.

Forskningens inbyggda system för granskning och kvalitetskontroll fungerar inte optimalt idag. Effektivitetstänket har korrumperat värderingarna. Vi har idag ett system som i huvudsak bygger på en föråldrad struktur, där fokus ligger på publicerande och användning av forskningsartiklar. Dessa utgör den huvudsakliga mätaren på "kvalitet". Slutresultatet är, givetvis, att vi har flera artiklar än någon kan läsa och begripa, överbelastade granskningsprocesser och forskare som inte har tillräckligt tid att tänka, testa, svamla och ibland misslyckas. Forskningens finansiärer har stora svårigheter att bryta den onda cirkeln som är ett globalt gissel. Vad vi måste åstadkomma är en genuin transformation av forskningen, och ett viktigt verktyg är att helt bryta ner forskningens sekelgamla kommunikationssystem. Endast på det sättet kan vi också komma till en meningsfull kultur, där vi inte plågas av destruktiva mätare. Detta är förändringar som kräver framsynthet, mod och strategiskt ledarskap av beslutsfattare och finansiärer. Forskningen och dess processer måste vara byggda så, att de möjliggör långsiktigt, långsamt arbete. 

Det finns idag mycket kunskap om organisationskultur och ledarskap som egentligen passar mycket bra ihop med humboldtska bildningsideal och gamla tiders akademiska kultur, vars avigsidor vi kanske nu är mogna nog att undvika. Autonomi och trygghet är grundpelare för framgångsrikt arbete. Båda dessa har varit element man de senaste decennierna kämpat blodigt för inom forskningen, med ganska mager framgång känns det ibland. 

Det är mycket som står på spel då forskningens integritet är hotad. Om samhället tappar förtroendet för forskningen är loppet kört. Men vad kan då enskilda forskare göra i denna situation, då spelets regler är så kontraproduktiva som de är? Pressen är dessutom många gånger oskälig redan nu. 

Under hård press är det inte lätt att tänka om eller ta till sig ny information. Därför kan krav på öppenhet eller bättre datahantering kännas som verkligen ovidkommande och ovälkomna saker i forskarens vardag. Men handlar det faktiskt bara om mera irrelevant jobb eller hot mot den egna konkurrenskraften i en hård bransch? Jag anser själv att en större transparens och en genuin digitalisering av forskningsmetoder och -kultur är de viktigaste steg en forskare kan ta för att på lång sikt föra utvecklingen i en sundare riktning.

Genom att reflektera över hur digitaliseringen påverkar det egna arbetet, kan forskaren också tackla frågor om forskningens kvalitet. Vad är egentligen sådant som man behöver kunna belägga? Eller som man eventuellt själv vill återanvända? Att sedan kunna dela det med en tidskrift, en granskare eller en kollega är något som både förbättrar kvalitet och effektivitet i forskningen. 

Tyvärr kommer det att ta tid innan vi lyckas bryta gamla strukturer, eftersom förändringen är stor. Men min vädjan till alla parter, forskare, finansiärer, forskningsorganisationer, beslutsfattare och tidskrifter är den samma: se den öppna forskningen som den möjlighet och den utväg den är. 

Och ta hand om era data. De är som kärlek, de växer när man delar dem.

 

Nyanser på scen

 

Det här veckoslutet har jag sett flera teateruppsättningar än på länge. Det har varit intensiva dagar då scenkonstpedagogikens fyror vid Novia ordnade festival och visade sina personliga slutarbeten. Ärligt, men med amatörbakgrund, sagt måste jag säga, att nivån var hög. Framför allt är det alldeles otroligt hur dessa ungdomar utvecklats sedan jag såg dem på scenen för första gången för drygt tre år sedan. Jag har sett nästan alla deras uppsättningar. Idag är de proffs. Utbildningen är bred och på kampus i Jakobstad finns möjligheter till samarbete med andra konststuderande, vilket gör hela miljön till en vibrerande och kreativ omgivning.

Ungdomarna är inte bara kunniga i scenkonstproduktionens hantverk, de är också konstnärer. De har vänt ut och in på sitt inre, grubblat över stora existentiella frågor och modigt tagit sig an dem. Samtliga föreställningar kretsade kring stora frågor om identitet eller livets mening. Och föreställningarna höll, de var varken patetiska eller banala. Alla föreställningar hade också genomtänkta detaljer och element, lösningar som väckte reaktioner hos publiken. Och alla höll ihop, även juryn, vars seghet var beundransvärd. Efter varje föreställning förde de diskussioner med studerandena. Det blev långa dagar för många på Campus Allegro denna helg.

Det är i stunder som dessa då jag verkligen saknar syster Stella. Hon hade kunnat diskutera så mycket bättre med min son Peik än vad jag kan. Om alla hans idéer, tankar och lösningar i de olika verken. Peik var involverad i flera av uppsättningarna, vid sidan av sitt eget slutarbete. I det egna verket stod han för förutom manus och regi också för den videokonst som ingick, liksom för musiken. Fukushimas spöke handlade inte om identitet eller sociala roller och förväntningar som de andra, utan gick rakt på en ännu större fråga: frågan om livets mening, rent existentiellt. Under hösten, då jag diskuterade manuset med Peik under hans arbete med det, gick mina tankar ofta till Stella och till hennes arbete med De kaspiska tigrarnas gud. Den omfattande researchen och kretsandet kring svåra frågor, djärvheten inför smärtan, allt fanns där. I en annan tappning förstås, mycket Peiksk, inte Stella. Peik har en egen stämma, tycker jag. Liksom nästan alla andra pjäser var Fukushimans spöke en monolog, med en duktig studerande, Miia Aho, på scen. Jag har själv svårt att kategorisera eller förklara föreställningen, säkert på grund av min egen inkompetens, men samspelet mellan video och teaterscen var tyckte jag intressant. 

Det var ett gäng utmattade ungdomar jag lämnade idag på Campus Allegro. Vi kommer ännu att få höra av flera av dem, tror jag.

Tillbakablick på 2022

Det gånga året: ett försiktigt krypande ur pandemirestriktioner, tillbaka ut bland folk. Återupptagna arbetsresor, från skärmstirrande till inspirerande, värmande möten. Gripande, sorgliga, upprivande möten. Varje längre diskussion slutar förr eller senare i de obegripliga händelser som överskuggar vardagen. Människor som flyr, vars liv slagits i spillror. Intolerans och hat. Vi har sett döden. Tröstlöshet inför ett krig där ett snart slut inte syns, inför kraschande ekosystem, samhällssystem på sand, auktoritativ, gränslös idioti, egoism och kortsynthet, som blir allt tydligare. Vi borde veta bättre. Vi vet ju bättre.

De egna problemen känns futtiga, men också extra tunga, då det blivit allt svårare att hitta tröst och ljus i omvärlden. 

Ångesten kryper tätt inpå. Det nya normala är ett tunt och navelskådande begrepp. Raseriet inför korkade besserwisserargument som rinner över alla sociala medier. Vad är det för fel på folk? Det finns inget normalt längre. Just som vi håller på att lösa de stora frågorna, finner svar på livets och underversums gåtor, nycklar till livet och naturen, ser vi hjälplöst på hur möjligheterna att korrigera våra misstag söndersmulas. Vi behöver en frivillig, dramatisk, total omvälvning. Den finns inte. Vägen framåt är inte, men den måste.

Vidare.

Visst har det sett tröstlöst ut förut. Guds vrede, världskärnvapenkrig. Det går vidare ändå. Man gör så gott man kan. Man måste göra så gott man kan. Annars är man inte en människa, bara en liten lort. Man kan vara ett sandkorn i maskineriet, en liten strävan till förändring. Se sig själv i spegeln. Överbrygga, återknyta, värma, älska. Vilka berättelser skapar vi?

Jävla nihilister.

Stödintelligens

På finskt håll har man som vanligt kunnat anpassa språket snabbt och kreativt då ordet tekoäly kompletterats och framöver förhoppningsvis ersätts med order tukiäly, som egentligen definierar användningssättet av artificiell intelligens (AI) till ett stöd. Jag spårar ordet tillbaka till ett seminarium om AI sommaren 2017 och en rapport från handels- och industriministeriet samma höst. Möjligen kommer ordet från Nokia före det? Digitala beslutsstöd som utnyttjar maskininlärning används idag i synnerhet,  inom medicin, vad jag kan förstå. Men applikationerna finns överallt och underlättar vår vardag.

Den så kallade artificiella intelligensen har varit på tapeten den senaste tiden då en mycket effektiv textgenerator offentliggjordes för några veckor sedan. Programvaran kan generera text och också revidera den, svara på frågor och föra dialog. I praktiken är textgeneratorn en hypereffektiv variant av samma textförslag eller autocorrect vi stöter på vid textbehandling på dator eller i telefonens appar. Denna "intelligens" har på basis av surrealistiska datamängder lärt sig räkna ut de mest sannolika teckensträngarna i ett visst sammanhang och spottar dem ur sig något slumpmässigt.

Människan har en fantastisk förmåga att syssla med antropomorfism. Redan i somras gick en sakkunnig i den uppenbara fällan och förklarade att hans dator börjat tänka och känna, vilket var bra på så sätt att vi inför höstens nyhet hade hunnit ta en diskussion om ämnet chatbottar och medvetande i offentligheten.  Att texten, logos, väger särskilt tungt då vi projicerar på det här sättet har ytterligare stärkts av Turingtestets närmast mytiska status som mått på "intelligens". Tanken och ordet är för oss väldigt starkt sammanlänkade. Att ett ord alltid innehåller en tanke är dock ett felslut.

Foto: randychiu CC-BY

I princip kan man i dag, tack vare enorma datamängder och mycket snabba och parallellt arbetande processorer ta fram mönster och på basis av dem med olika metoder generera nya data. I den nya chatbottens fall fanns en c 300 miljarder ord stor korpus man tränat på. Det finns idag många tjänster där man kan generera olika slag av bilder, både konstgjorda foton eller konstverk i olika stilar på webben. Också musik kan man skapa enligt stilen på t ex en namngiven kompositör. Situationen väcker förstås ett antal frågor. Hur kan man veta vad som är "äkta" konst eller gjort manuellt av en människa? Vilket är "värdefullare" eller mer "unikt"?

Läget är lite analogt till kamerans framfart. Vad ska man måla för, om man kan fotografera? kunde man kanske tänka för 150 år sedan. Men fotografiets frammarsch ledde ju både till att målarkonsten befriades och att en helt ny konstform uppstod. Redan nu finns det många konstnärer inom olika branscher som experimenterar med AI som ett verktyg i sin konst. Konsten försvinner nog ingenstans. Så länge det finns kreativitet finns det konst.

Den som lite lekt med dessa AI-verktyg vet också att dessa "intelligenser" plötsligt kan göra otroliga fel och missar. De blir förstås ständigt bättre, vilket är det fina i kråksången, men det kommer alltid emellanåt underliga fel, algoritmerna blir ibland intressantare ju mer kreativa och oförutsägbara de ter sig. Eftersom det inte finns någon riktig förståelse eller riktigt tänkande bakom det en algoritm spottar ur sig, är det inte någon skillnad mellan för oss små eller stora logiska fel. Slutledningsförmågan, ett av baselementen för intelligens, är bristfällig hos dessa algoritmer då semantiken brister.

I takt med att modellerna blir bättre kommer förstås felen att bli mindre, men i praktiken handlar det alltid om ett samspel mellan människan och algoritmerna. AI kan testa olika möjligheter nästan oändligt snabbt och välja ut goda förslag åt oss. Förslagen är ett material att arbeta vidare från och datorerna kan frigöra massor av tid och resurser åt oss. Men riktigt på riktigt är inte algoritmerna inte tankar, de innehåller ingen förståelse av något alls. Därför är de just tankestöd för oss. Vad intelligens sedan är, är en annan fråga.

Några ord om Edbomska trädgården

A.E. Geetes karta från 1763. Boijes odlingar uppe till höger.

Erik Edbom fick 1763 i uppdrag av landshövding Hans Henrik Boije att anlägga en plantage väster om Kronohagen i Stadshagen, alltså borgarnas hage. Landshövdingen arrenderade där ett område utan att behöva erlägga något arrende i praktiken. När Boije lämnade Helsingfors övertog Edbom arrendet 1773, ansökte om burskap och kom sedan, med sin son, att utvidga odlingarna. Skörden kunde säljas till stadsborna. Man kan läsa mer om perioden i den utmärkta boken Fästningsstaden från 2021.

Då den gamle, fromme karolinen major Granatenhjelm dog klockan sex på morgonen den 13 december 1783 eftersände man genast Nils Schillmark från Lovisa för att avporträttera honom.  Följande dag ingavs en underdånig supplik att som en utmärkelse för den avlidna få begrava honom i den så kallade Edbomska trädgården, där avsikten också var att resa ett monument. Kapten Jan Anders Jägerhorns ansökan beviljades av magistraten för att bevara äreminnet av Grantenhjelms "exemplariska dygdevandel". Liket flyttades enligt Ehrenström till den Edbomska plantagen, fastän resandet av monumentet förblev ogjort denna gång. Den natursköna platsen ett stenkast från Granatenhjelms hem lämpade sig bättre som en slags minneslund för den uppskattade majoren, snarare än stadens överfulla gravgård. Platsen påstås senare också ha varit viktig för honom. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet.  När Helsingfors blev huvudstad 1812 planlade Ehrenström området som stadspark. När universitetet kom, anlades den botaniska trädgården i parken och senare det botaniska museet.

Porträttet har jag tyvärr aldrig lyckats lokalisera, men Granatenhjelms grav i Kajsaniemi har en viktig funktion i Helsingfors historia. Det namnlösa minnesmärket är känt som Frimurarens grav och om den närmast mytiske välgöraren berättades anekdoter bland helsingforsarna under hela 1800-talet. Karolinen och den namnlösa graven var viktiga reminicenser av den gamla, svenska tiden i den kraftig växande moderna staden. 

Till saken hör att Grantenhjelm inte alls var frimurare. Området, som låg nära Uni var populärt bland studenter, liksom dess servering som kom att ge parken dess nuvarande namn. Första maj, som inte bara var Granatenhjelms födelsedag var också Kajsa Wahlunds dito, och traditionen för studenterna att samlas i parken och sjunga intill graven och serveringen fick också vissa subversiva drag under slutet av ryska tiden, då frimureriet var förbjudet av kejsaren.

Det moderna Helsingfors

Järnvägsstationen väntar på sin klocka c. 1919.
(Sundström, Stadsmuseet)

Den moderna staden fylldes av nya ljud. Ångmaskiner, bilmotorer, spårvagnars pinglande, musik i kaféer, biografer och restauranger. Klockorna över staden tystnade och förvandlades till stumma urtavlor och utbyttes mot fickur eller försynt dongande väggur i hemmen. Bara skolbarn och industriarbetare behövde kallas med starka ringklockor till arbetet. Rytmen i vardagen var ändå lokal fram till 1926 då Rundradions tidssignal tillät hela landet att ställa sina klockor i samma tid. (Om urmakare och tid)

Vinkelgatan 1907. Detalj.
(Brander, Stadsmuseet)

Augusta Krook berättar hur hon kring 1860 sprang ut och lekte på Esplanaden på egen hand. I alla tider har barnen lekt på gårdar och gator, som varit öppna, gemensamma rum. (Om Augusta Krook) Detta har ändrats först under de senaste decennierna, då man frenetiskt börjat låsa trapphus och grindar och i värsta fall begränsa barnens rörlighet och fria lek. Visst var man ibland orolig för barnen också tidigare, och från 1921 gällde också läroplikt. (Om barn på gator och tidiga dagis) En nu aktuell person som engagerade sig i social frågor var presidenthustrun. (Om Ester Ståhlberg)

 

Staden blev också farligare med mer biltrafik. Mellan 1900 och 1920 växte Helsingfors invånarantal från c. 90 000 till över 150 000. Nya urbana stadsdelar uppstod, där man inte längre slaviskt följde rutmönstret som dominerat föregående sekel. I stället följer stadsplanen i Tölö, Vallgård, Haga och så vidare landskapets former, inspirerat av europeiska äldre städer. * Medelklassen växte och kontors- och försäljningsarbete öppnade nya möjligheter, inte minst för kvinnor. (Om kontorsarbete; Om telefoncentraler) 1919 var tjänstemän, biträden och näringsidkare en lika stor grupp som arbetarna. Vägen uppåt gick via utbildningen. Förutom skolorna var biblioteken viktiga. (Om stadens bibliotek)

När Simmis firade 20 år 1907 ordnade man stort evenemang på Ursins.
(Finskt Idrottsblad, Nationalbiblioteket)

Organiserade fritidssysslor, inte minst idrott, var också en del av fostran. Flickor fick ta del av bland annat simundervisning och sportighet blev en del av den moderna, självständiga kvinnans habitus. (Om simmis). Man fick många intryck från filmens värld (Om Anders Wikman) och stadens modescen var tätt knuten till kontinenten och filmvärlden i början av 1920-talet. (Om Rita Wikman)  Den växande konfektionsindustrin omfattade både import och småskalig industri i staden. (Om sömmerskor) Det fanns täta kopplingar mellan scenkonst och mode. (Om Edith Rahkonen) Ideologierna, idéerna och strömningarna var många i den växande staden, och ibland kunde dessa förenas på överraskande sätt. (Om Josefiina Huttunen)

Restaurant City fanns där Stockis står idag.
(E. Sundström, Stadsmuseet)

Trots förbudslagen 1919 fanns det livlig restaurang-, kafé- och hotellverksamhet i staden. (Om Restaurant City; Om Cosmopolite) Vissa industrier höll också till i kärncentrum ännu i början av seklet. (Om orientaliska cigarrettfabriken) De flesta fabrikerna fanns ändå i utkanterna av staden vid Sandviken, i Tölö eller i Sörnäs. (Om Kiseleffs) Tölö kom ändå att bli allt mer medelklassområde eftersom tillgången till havet var begränsad där och området erbjöd möjlighet till storskaliga bostadsbyggen.

J.A. Kortman dekorerade Helsingfors finaste biosalonger och restauranglokaler.
(repro Ferin, Museiverket)

Helsingfors erbjöd också ett livligt kulturliv som lämpade sig för den bildade medelklassen. Det var många konstskapare som sökte sig till staden och formade föremål. (Om Ilmari Wirkkala; Om Eva Gyldén; Om J.A. Kortman) Kring konsten fanns också annan verksamhet (Om Konttinens ramaffär). Det fanns också en växande krets ivriga amatörfotografer som behövde utrustning. (Om Anton Podworsky) Den nationella baletten etablerades i början av 1920-talet (Om Svansjön) Det instabila läget i Ryssland märktes också i staden (Om Maksim Gorkij). Det var också många internationella föreläsare som erbjöd stadsborna intressanta perspektiv på tillvaron. (Om Agnes Jacobsson; Om Katherine Tingley)

Gårdförsäljning på Villa Anneberg.
(Stadsmuseet)

I synnerhet förmögnare Helsingforsbor har också påverkat livet utanför staden. Herrgårdar, jordbruk och vissa industrier har försett staden med allt från livsmedel och tegel till sommarvisten. Då järnvägen mot Åbo blev klar kom också Esbo att bli allt viktigare. (Om Köklax; Om Träskända; Om frukt)

Ett levande centrum

Ett levande centrum associeras ofta med affärsverksamhet, butikshandel, kafé- och restaurangverksamhet men också en mångfald i stadsbilden av människor i olika åldrar och gärna med olika språk. I en levande stad ingår också skolor, kulturevenemang och -institutioner, parker och torg. En levande stad är öppen och innehåller en stor variation av olika typer av rum och utrymmen där människor kan röra sig fritt. De mindre affärerna är eller borde vara ett tecken på ett välmående samhälle. Att tänka sig att stadens centrum skulle vara ett friluftsshoppingcenter dit människor kommer endast för att handla och spendera fritid är knappast realistiskt. Det behövs både arbetsplatser, universitet och skolor, museer, bibliotek och bostäder.

Den östra ändan av Alexandersgatan har alltid varit lite mer institutionell.
Foto: Carl Adolf Hård, 1866. Stadsmuseet.

Helsingfors huvudgata var odisputabelt sedan 1600-talet Stora gatan, nuvarande Alexandersgatan. Längs den gatan har både institutionellt viktiga byggnader som guvernörshuset och prästgården och många handelsbodar och affärsverksamheter funnits, börjande förstås från Sederholm och en hel rad andra bodar, krogar och apotek som under decenniernas och seklernas lopp funnits längs gatan. Utmed Alexandersgatan har mången student och tjänsteman vandrat sedan staden blev huvudstad, men längs gatan har det också funnits till exempel konfektionsindustri, boktryckeri och en pianofabrik ännu kring sekelskiftet 1900.

I hörnet av Alexen och Mikaelsgatan fanns The Magasinet på 1890-talet.
Till vänster, längs Alexen, syns A.Kyrklunds sybehörsaffär och på Mikaelsgatans sida P Sidorows Finska redskapshandeln som sålde allt från ångmaskiner o isskåp till kvarnstenar och brandsprutor.
Foto: A.E. Rosenbröijer, 1895. Stadsmuseet.

När staden växte och industrialisering och urbanisering fortskred, började banker och försäkringsbolag bygga kontor längs Alexandersgatan. Västra ändan blev också småningom allt mera urban bland annat tack vare Julius Tallbergs investeringar i stora stenfastigheter och byggandet av Centralgatan. Slutligen fick den västra ändan en lika stor tyngd som området kring Senatstorget då Stockmanns stora varuhus flyttade från torgkanten till hörnet av Östra Henriksgatan (nuv. Mannerheimvägen) på 1920-talet.

Studenthuset byggdes på 1860-talet i utkanten av staden. När staden växten blev nuvarande Tre Smeders plats en viktig trafikknutpunkt och hette också länge Spårvägstorget.
Foto: K.E. Ståhlberg, 1890-talet. Museiverket.

Dagligvarorna utgjorde troligen länge en stor del av butikshandeln i Helsingfors. Länge såldes livsmedlen på torg men i och med att hygienen blev viktigare att hantera grundades saluhallar. I allmänhet sålde man livsmedel av samma hygienskäl i olika småbutiker. Det var också i början av 1900-talet som livsmedelsproduktionen på allvar måste trappas upp till storindustri och de första butikskedjorna erövrade stadsbilden. I synnerhet arbetarna, som länge jobbade 10 eller 12 timmar om dagen hade inte möjlighet att ta sig längre bort för att handla mat för dagen. Man kan klicka på kartorna för att få dem större.

Stadens köttaffärer 1926.

Mjölk- och bröd fick man sälja i samma lokaler.  Småbagerier är här markerade med brunt, Elantos butiker med organge,  Helsingfors mejeributiker med blått och Mjökcentralens med grönt. 1926.

Konfektionsaffärer fanns mest i centrum, Mikaelsgatan, Glogatan, Alexen och Norra Espen var adresser där man kunde handla färdigsydda kläder.  Kläder var ju verkligen inga slit- och slängvaror förrän sent på 1900-talet, utan investeringar de flesta verkligen måste satsa på.

Konfektionsaffärerna var länge i huvudsak småföretag, där man också sydde upp kläder. Grand Magasin drevs av Hildur Cairenius 1905-1918 på Norra Espen. Intill finns Lorens Malmströms herrekiperingsaffär som öppnade i mars 1892.
Foto: Okänd, 1920-talet. Stadsmuseet.

Under senare delen av 1900-talet kom nya koncept och vindar in på marknaden. På 1950-talet planerades Forum-kvarteret som ett komplex byggt för bara butiker och i slutet på sextiotalet öppnades de första shoppingcentren i förorterna för att betjäna invånarna i en tid då ännu många familjer skötte barnen hemma och man inte var så mobil till vardags.

Det "ursprungliga" Forum revs i början av 1980-talet. På den här tiden fanns det massor av olika banker man ofta måste besöka personligen för att sköta sina ärenden. Andra företag som betjänade kunder i butikslokaler var t ex resebyråerna, allt viktigare i takt med att charterresorna blev vanligare. 
Foto: Teuvo Kanerva, slutet av 1960-talet. Museiverket.

Före webben fanns det ju mängder av ärenden man behövde sköta fysiskt på plats med att besöka såsom postkontor, tidningskontor liksom många specialaffärer som filmframkallning, radioaffärer, sportaffärer, lampaffärer och så vidare. År 1920 fanns det 230 kaféer i staden och även om förbudstiden och krigen slog hårt mot restaurangbranschen har det alltid funnits folk i staden som inte varje gång lagar sin egen mat. Men Alexen förvandlades från en mångsidig livlig stadsmiljö till en ödslig gata full av bankkontor och försäkringsbolag. Några envisa småföretagare fanns kvar, såsom tobakshandel och guldsmedsaffärer. Två varuhus drog lite folk, men rätt ödsligt var det på 1980- och 1990-talen vad jag kommer ihåg, trots att man fortsatte att ha "julgata" där. Den växande bilparken och trafiken i staden började väcka reaktioner mot slutet av 1960-talet. Stadens alla gator och torg hade förvandlats till parkeringsplatser och en del började tycka att det störde stadslivet för mycket. Det var ändå först 2003 som biltrafiken begränsades på allvar på Alexen. (Viitamies, 2016) Under 1990-talet och början av 2000-talet förändrades staden igen mycket i och med att bland annat alkoholserveringen blev friare och staden öppnade för gatuserveringar och kaféer. Förändringen i stadens inställning till denna del av stadskulturen kan knappast överdrivas, kan jag säga av egen erfarenhet som företagare under dessa år. 

Samtidig hade dagligvaruhandeln allt mera börjat koncentrera sig i megasupermarketar och det amerikanska köpcentrumidealet blev en ledstjärna inte bara i Esbo och Vanda, utan också i Helsingfors. Varje ny internationell kedja som kom till staden hälsades med entusiasm av konsumenterna, som ett tecken på välfärd, tillväxt och västlig integration. Det nya Korvhuset (1967), Forum (1985), Gloet (1989), Kämp (1999) och Kampen (2005) öppnade alla i stadens kärna och introducerade konceptet med separata affärer vid sidan av de stora varuhusen i stadskärnan. Nya kedjor för kläder, sportartiklar, elektronik fyllde dessa större, moderna utrymmen med åtminstone rätt så adekvata lager och logistiska förutsättningar. 2018-19 öppnade de mycket stora shoppingcentrumen Tripla och Redi i utkanterna av centrumområdet, säkerligen med tanken att betjäna också dem som pendlar. Men kvadratmetrarna var många och hyrorna höga. Shoppingcentra ägs av stora investeringsbolag som inte har så stora intressen i lokal stadskultur eller mångfald. Hyrorna verkar inte komma ner, man har hellre lokalerna att stå tomma.

Idag har affärerna tappat försäljning, inte bara inom kafé- och restaurang, utan folk har också lärt sig handla annat på nätet. Kommer vi i fortsättningen bara att ha stora kedjor i centrum? Vad kan idag göra en levande stadsmiljö? Vad får folk att röra sig i staden?

Jag tror att hyrorna måste komma ner, åtminstone kommer det i framtiden att vara proportionellt sett förmånligt att hyra affärslokaler utanför shoppingcentra. Vad vi i dag främst behöver är betjäning och upplevelser, möten. Hantverkare, frissor, skönhetssalonger, konstnärer, gallerier, konsulter av olika slag där man kan få personlig hjälp och personliga produkter, varför inte återanvända på olika sätt. Jag tror att allt flera börjar tröttna på konsumtionsvarorna, blir obekväma med slit och släng. Det finns ännu mycket människor som rör sig i staden, där finns mycket lärdom och kreativitet. Men kan nya och äldre helsingforsare ännu tänka tanken att öppna eget, att nöja sig med att inte göra en start-up för att förtjäna miljoner, utan bara göra något meningsfullt i egen regi som räcker för att finansiera ett vanligt vardagsliv?