måndag 2 maj 2022

Historia Helsinki

Det är redan kring fem år sedan, när vi på Helsingfors historiekommitté började bolla med idén hur vi kunde digitalt kunde tillgängliggöra den fantastiska forskning som gjorts. Vi ville utnyttja de moderna digitala miljöerna för att erbjuda kunskap och material för lärare, invånare och resande. Som modell och inspiration stod förstås Stockholmskällan med sitt rikliga och pedagogiska material.


historia.hel.fi

I dag kunde vi äntligen lansera sajten! Mycket återstår förstås ännu att göra. Översättningsarbetet pågår ännu för fullt. Vi har haft ett fruktbart samarbete med skolväsendet, museet och arkivet.  Vi hoppas att stadsbor liksom turister ska hitta materialet, som synliggör de historiska lagren i vår huvudstads spännande historia.


Foto: Väinö Hämäläinen, Nurmes museum. CC-BY 4.0.

Nu hoppas vi förstås på feedback och idéer, eftersom det är meningen att det ska vara en levande, växande resurs som utvecklas med behoven.


onsdag 20 april 2022

Mångfald enligt Muholi

Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.

Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.

torsdag 7 april 2022

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

söndag 3 april 2022

Vårhelsingfors

På förekommen anledning kom jag att göra en liten historisk promenad i Helsingfors i går. Den började på Senatstorget. Det är 1800-talets och statsbyggandets torg. Senaten och Universitetet i en högtidlig dialog med kyrkan som tornar högt över dem. Via Finlands Bank, Ständerhus och Riksarkiv gick promenaden sedan till det nya Kajsahusets stiliga bibliotek.

Därifrån gick vi vidare genom Kajsaniemi, förbi Botaniska trädgården till Järnvägstorget, 1900-talets och nationsbyggets torg. Där står Ateneum och Nationalteatern och ser på varann över det stora torget som luktar havsbotten när det regnat. Järnvägsstationen, som markerar den moderna staden dit folket strömmande i den växande staden.

Vidare till det tredje torget, 2000-talet,  det moderna demokratiska samhällets torg, där Riksdagshuset blickar ner från Arkadiabacken över Musikhus, bibliotek, samtidskonst och de fria och starka medierna. I solens sken traskade vi sedan vidare mot Sandudd, där vi bland andra besökte bagarmästare Ekberg och Aurora Karamzin.

Staden visade sina bästa sidor.




By SuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomela
Own work, CC BY-SA 4.0, 

söndag 6 mars 2022

Perspektiv

Kriget i Ukraina är utan tvivel historiskt. Det har konsekvenser som kommer att påverka världens gång länge. Det är förstås omöjligt att veta hur, man kan bara spekulera. De historiska sammanhangen, förklaringarna och utvecklingarna kan bara skapas som efterhandskonstruktioner. Verkligheten är för kaotisk. 

Förhållandet mellan systemiska, till exempel kulturella eller ekonomiska, långsamma och tröga processer och kausaliteter versus individernas reella valfrihet och val, moral och förmågor är ett mysterium som inte kan beskrivas med någon enkel algoritm. En viktig sak i förhållande till båda dessa abstrakta ytterligheter finns ändå i deras skärningspunkt: historien rättfärdigar ingenting. Bedömningen om rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, måste alltid ske i nuet och med sikte på den bästa möjliga framtiden. Att släpa på forna dagars oförrätter, gränser eller glans leder bara fel. En parallell till sunk cost-effekten helt enkelt. Därmed inte sagt att inte insikter i historia skulle vara oumbärliga. De ger möjligheter till perspektiv och visdom.

Jag har själv följt händelserna främst genom Twitter, Hesari och Yles webbmaterial. Jag har inte följt expertdiskussionerna på Yle, men jag har som vanligt lyssnat mycket på poddar, främst Pod save the world och The Economist. Dessutom har jag förstås i bagaget min utbildning och erfarenhet som historiker. I ett försök att reda ut mina egna tankar diskuterar jag nedan några aspekter jag själv funderat på de senaste dagarna.


1. Ekonomin och stormakterna

Kraschen inom den ryska ekonomin sägs vara närmast total inom kort. I praktiken kan ryska företag närmast handla med Kina. Men länderna är verkligen inte allierade eller jämbördiga. Kina har en mer diversifierad och utvecklad export och handeln med omvärlden är något man knappast riskerar. Tvärtom har Kina konsekvent prioriterat ekonomin och där agerat globalt expansivt. Nu har Rysslandas ledning försatt sitt land i en situation då man är tvungen att sälja billigt. Allt. Köparna är däremot inte många, då handel kan göras endast i rubel och yuan, om jag förstått saken rätt. Resultatet kan bli att Kina om ett antal år är ännu starkare och förmögnare, medan Ryssland förlorat kolossalt av sitt kapital och sina resurser till sin granne. Å andra sidan får Kina troligen ytterligare argument för undvika krig och benhårt hålla fast vid sin tidigare princip om att inblandning i staters interna affärer är absolut förbjudet. Maktbalansen mellan de två stormakterna Kina och Ryssland kommer sannolikt att förskjutas mycket långt till fördel för den föregående. Vilket lite hänger ihop med följande aspekt.


2.  Geopolitiken och klimatförändringen

I den finländska NATO-diskussionen saknar jag lite insikten om att Rysslands näst största stad ligger under 200 kilometer från den finska gränsen. I och för sig ligger den estniska gränsen ungefär på samma avstånd, men vad ett finskt NATO-medlemskap skulle innebära för Östersjöområdet ur ryskt perspektiv är ändå en tydlig försämring gällande Finska viken och Östersjön. Både luft- och sjövägen blir åtkomsten besvärligare. Flottans bas ligger förstås i Kaliningrad, men om också Sverige går med, blir läget mer likt Bosporens, och egentligen ännu värre, just på grund av de korta ryska kustremsorna vid Östersjön. Situationen kan knappast te sig idealisk ur Kremls perspektiv, varför reaktionerna kan bli lika irrationella och idiotiska ur vårt perspektiv som de varit på senare tid. Därför kanske andra avtal än medlemsavtal kunde vara ett taktiskt val just nu. Kanske inte.

Å andra sidan är Ishavet nu mycket mer öppet, vilket också förändrar läget och ger nya möjligheter. Det står klart att nordkusten kommer att bli allt viktigare för Ryssland och tyngdpunkten kommer sannolikt att flytta ditåt. Värt att notera är att också Kina har varit aktiv med att främja sina intressen där. Så vi är i ett historiskt läge också på det sättet att de geopolitiska fakta som funnits under historisk tid faktiskt håller på att ändras.


3. Värderingarnas och ideologiernas återkomst

Politiskt kan de pågående förändringarna närmast liknas vid händelserna i Europa åren 1989–1991. De senaste decenniet har vi sett skrämmande framgångar för högerpopulistisk manipulation och desinformation ämnad att försvaga EU och USA. Men ett verkligt hybridkrig har avslöjat, förutom Putins strategiskt bristande omdöme och moral, framför allt den usla ryska militära och informationsteknologiska förmågan. Västvärlden, inklusive dess mest opportunistiska populister, har slutit upp bakom demokrati och mänskliga rättigheter. 

Vi kan ändå också se hur aktiv propaganda fortsättningsvis trots öppet tillgänglig information håller stora grupper i konstruerade svartvita informationsbubblor, både i USA och Ryssland. Det finns ingen lagbundenhet i att sanning och fakta alltid segrar. Att bekämpa desinformation kräver åratal av målmedvetet arbete. Framför allt kräver det omfattande och bra utbildning av hela folket. Ett samhälle som bygger på förtroende är inte något man åstadkommer i en handvändning, men det är något vi idag har kunskap om hur man kan göra. Det handlar om vilja och prioriteringar.

Pandemin utgjorde en generalrepetition i att göra ekonomin till ett redskap för politiska målsättningar.  Politiker i många länder klarade av att låta samhället ta ekonomiska stötar i form av skulder och kostnader till förmån för en långsiktigt hållbar utveckling. Den ekonomiska nyliberalismen fick se sig ifrågasatt och förbigången och moderna samhällen visade sig tåliga inte minst tack vare digitaliseringen. Och känslan av att vi kan förändra samhället är nu stark. Varför inte samtidigt fixa hela energiförsörjningen hållbar på samma gång?

Fascismen som ideologi har också blivit tydlig och synlig. Stater och grupper med vad vi hittills kanske beskrivit som auktoritativa eller som att de har diktatoriska tendenser framstår nu, på grund av hur språkbruket eskalerat i en allt större propagandistisk smörja, som tydligt fascistiska. Här om någonstans hjälper oss historiekunskaper. Plötsligt står det klart vad vi har att göra med, hur lögnerna fungerar. Narrativen och mekanismerna är de samma genom decennierna, skrämmande bekanta. 

Att de europeiska demokratierna varit medvetet fredliga och inriktade på mänskliga rättigheter är en styrka, inte en svaghet vilket en del verkar tro. Det har gett oss möjlighet att bygga den resiliens och välfärd vi nu har till förfogande då det gäller.

onsdag 2 mars 2022

Ukraina

I flera år nu har världen kämpat mot globala, osynliga fiender. Klimatförändringen och pandemin har inte en enda tydlig orsak man kan peka på. Det finns inte några få åtgärder man kan vidta mot dem som ensamma har stor effekt. De är ogripbara och kampen mot dem är långsam och vägen framåt långt ifrån given. De är reella, enorma hot mot både individer och hela samhällen.

Nu har ytterligare ett stort hot realiserats. Den naggande informationspåverkan som varit så tydlig för de flesta, som också varit märkligt framgångsrik då nyttiga idioter frivilligt ställt sig till förfogande i västvärldens rikaste länder, har förbytts i ett krig mitt i hjärtat av Europa. Plötsligt har vi en fiende som gjort allt kristallklart för oss. Vi vet vad som ska göras, vad som måste ske för att ställa saker till rätta. Vi vet också att det inte kommer att vara lätt, tvärtom kan det bli kostsamt i både stort och smått för oss alla. Men nu vet vi. Allt är uppenbart. Våra värderingar, våra fiender, våra allierade, hotet. Det orättfärdiga lidandet som vi har så nära inpå oss, som Timothy Snyder påpekat, det sista europeiska imperiets kris har också synliggjort den Europeiska Unionens styrka. Faktum är att den långa fredstiden och samarbetet har skapat välfärd och lugn, som av diktaturer misstolkats som svaghet eller dekadens. Den ställning de mänskliga rättigheterna fick efter andra världskriget har lett till en positiv utveckling globalt. Men ingen utveckling är självskriven, det finns ingen automatik eller ödesbundenhet i historien. I dag finns yngre generationer som har vuxit upp i en mer global och individualistisk värld. Och de finns överallt. Världen är annorlunda nu än för några decennier sedan.

Snart en miljon människor har flytt Ukraina. Vad som kommer att ske i Ryssland är höljt i dunkel. Man anar att, trots propagandan, har ledningen och hela systemet hamnat allvarligt i otakt med omvärlden och också verkligheten i det egna landet. Som i alla länder finns det människor som inte orkar eller vill bry sig om annat än sin egen tillvaro, det finns säkert också de som gärna tror på propagandan, men det finns också många som vet bättre, en del mer färdiga till aktiv handling än andra. Ändå ligger nu till exempel hotet om uppbåd över många människor i Ryssland, liksom andra restriktioner och hot. Hur situationen kommer att utveckla sig är omöjligt att förutspå, men det är inte otänkbart att det också snart flyr många människor från Ryssland. 

Lyckligtvis har opinionen ställt sig empatiskt till flyktingströmmarna hittills. Den hjälp som organiserats vid gränserna mot Ukraina är enorm. Enskilda, myndigheter och organisationer hjälper med husrum, förnödenheter, juridiskt stöd, transporter och allt som behövs. Och det är inte lite. För oss gäller det att nu orka upprätthålla denna vilja och förmåga att hjälpa. Även om vi inte själva hamnar i krig är detta en prövning vi måste klara. Också om krisen håller på länge och oberoende vem det är som är tvungen att fly. Det får inte vara skillnad på varifrån man flyr, på modersmål, hudfärg eller något annat. Grundprincipen om de mänskliga rättigheterna gäller varje människa. Vi måste vidhålla det och leva upp till det. Annars ger vi efter och spelar fienden i händerna.




lördag 1 januari 2022

Tillbakablick på 2021

Det har varit lite glest på bloggen på sista tiden. Det har delvis varit ett medvetet val, en prioriteringsfråga. Jag har helt enkelt valt att inte sätta så mycket tid och energi på att kommentera ditt och datt. Det kanske inte har varit ett klokt val tänker jag nu, mest för min egen skull. Det är för mig ypperlig mental motion att skriva, jag tänker bäst och i nya banor medan jag skriver. Efter 2020, som var ett extremt arbetsdrygt år på jobbet och tungt också bland annat på grund av pandemin, var ju hela livet och vardagen på sätt och vis omstrukturerad. Eller kanske snarast ostrukturerad. I praktiken fanns inget utom jobb under 2020 och att hitta tillbaka till en integrerad, men diversifierad, tillvaro har inte varit helt lätt. Det är en process som ännu fortgår. Men jag har tagit stora steg i år. Jag tänkte försöka få tag i helheten igen genom att nu skriva ett lite längre inlägg, en sammanfattning av förra året.

Jobbjobbet

Detta var mitt andra år som ansvarig för den lilla men naggande goda expertgruppen som arbetar med planering och utveckling av forskningsdatahantering på CSC, DMO. Vi byggde upp verksamheten 2020, främst på uppmaning av vår största uppdragsgivare Undervisnings- och kulturministeriet, men också för att det blivit allt mer uppenbart för oss att vi behöver fokusera ytterligare på att stärka datahanteringskompetenser, samarbete och interoperabilitet både på CSC och inom hela forskningssektorn. Forskningsdata är en vansinnigt viktig och dyrbar resurs, men den är också ofta väldigt krävande att hantera. Man måste planera noggrant och nästan alltid göra tusen små beslut och prioriteringar om varje detalj. Och detta i ett läge då det sällan finns lätta eller enkla svar, för att inte tala om lättillgängliga verktyg och resurser.

Men DMO har nog varit en stor framgång. Gruppen har utökats med fantastiska förstärkningar under året och trenden ser ut att fortsätta. Våra sakkunniga är med i många viktiga projekt både i Finland och internationellt och är ett uppskattat stöd när de väl kommit med. För fortfarande upplevs ofta datahantering som något extra, som man helst skulle utlokalisera, men så funkar det ju inte. I praktiken är det så att vad man än jobbar med idag, jobbar man med data. Och hanterar den. Det vi sakkunniga kan erbjuda är metoder och modeller, men vi kan implementera dem i det praktiska arbetet i mycket begränsad utsträckning. Det vi försöker göra är att stöda planering och utveckling på alla plan så att datahanteringen kan vara så enkel effektiv och säker som möjligt. 

I praktiken har våra ansvar vuxit och fortsätter att växa. Vi är med om att planera, diskutera och möjliggöra lösningar från strategisk till detaljnivå i allt från offentlig förvaltning till enskilda forskningsprojekt. Jag slås nästan dagligen av hur otroligt både bred och djup kompetens DMOs sakkunniga har. Samtidigt är den ofta typisk för sakkunniga: nya samarbetsparter kan ibland till en början anas bli lite frustrerade av våra svåra frågor och sedan bristen på enkla lösningar från vår sida. Men så är det tyvärr med komplexa saker. Experten svarar ofta "jo, man kan ju se på saken si eller så, beror på vad ni själva vill prioritera" eller så får man en drös följdfrågor som svar på sin, som man själv tycker, enkla fråga. En klassiker i branschen är redan kundernas önskan om en "portal". Varvid vi förstås frågar: För vem? För vilka syften? Med vilka data och vilka funktioner? Och framför allt med vilken långsiktsplan och -finansiering? Ofta blir det hela ett väldigt mycket större projekt att ens planera än vad kunden tänkt sig. Och just här är DMO bra hjälp. Man vill ju göra saker som faktiskt är maximalt användbara, hållbara och effektivt gjorda.

Vi arbetade 2021 särskilt med två teman. Det första var reproducerbarhet. Vi har insett att det är ett vettigt och meningsfullt sätt att närma sig datahantering ur forskarperspektiv och också ett sätt att ta steget ut från enbart data till andra typer av digitala objekt, såsom datorkod, som ju också bör hanteras överlagt då man sysslar med forskning eller varför inte offentlig finansierad eller allmännyttig verksamhet överlag. För mig personligen var det allra roligaste att delta i ett "reprohack" som ordnades av Knowledge Exchange-nätverket.  Att hands-on testa att återskapa en artikel från en hög kod och data var verkligen lärorikt och roligt. (Här är ett webinarium som vi ordnade om ämnet på finska).

Det andra temat vi jobbade med var att främja FAIR data-principerna. Det har vi gjort bland annat i EU-projekt som t ex FAIRsFAIR och ESOC Nordic och i mer disciplinspecifika projekt. I praktiken handlar det ofta om att främja planerad datahantering överlag. Där vi satte en hel del krut på att bygga ett nationellt konsortium för att trygga gemensamma lösningar.  Vi producerade också en videoserie med praktiska råd för forskare gällande datahantering med introduktioner till ämnen som metadata, filformat och -hantering samt dataintegritet. Det var jätteroligt och snart är serien helt färdig.

Vidare är det för FAIR data viktigt att främja användning av beständiga identifierare  vilket vi gjort t ex i PID Forum Finland, internationellt sett ett unikt samarbete pga sin bredd, men också bl a samarbete med DataCite. Ett tredje element som vi jobbat med, och säkert fortsätter med 2022, är semantisk interoperabilitet. Det har vi gjort bland annat genom en arbetsgrupp inom det nationella samarbetet för öppen forskning, där vi utarbetat guider för t ex användning av kontrollerade vokabulärer. Internationellt har vi varit med i arbetet för att utveckla rekommendationer för sådana ska byggas, publiceras och underhållas. Här är arbetet redan väldigt tekniskt och utmanande, och kan/borde kopplas till arbete som görs vid utvecklingen av PID-system (t ex FDO). Ironiskt nog upplever jag att vi här i praktiken tampas med semantiska och ontologiska problem. Det är svårt att sammanföra diskussioner, som redan i sig ibland blir förvirrade på grund av att människor har så olika infallsvinklar och begreppsvärldar. Vad som tekniskt ter sig enkelt eller logiskt att göra, kan i själva verket bli kontraproduktivt vad gäller användbarhet eller ändamålsenlighet.

Kommunikation och medielandskap

Sommaren erbjöd ju en liten lättnad i pandemiläget, man kunde träffa vänner och till och med resa lite försiktigt. På hösten fanns det stora förhoppningar om återgång till kontoret, åtminstone hos en del. Under distansarbetsperioden har man blivit van men en närmast surrealistisk effektivitet, men det har skett med en kostnad: vi kontaktar, informerar och umgås träffsäkert och effektivt endast med dem vi redan vet är relevanta. Massor av kringinformation blir oförmedlad. Vi missar möjligheter till samarbete, synergier, nya initiativ, samtidigt som vi gräver ner oss allt djupare i vår egen lilla värld. När man besökte kontoret och använde en stund emellanåt till att höra sig för vad andra, mer "perifera" personer sysslar med numera, upplevde man att man "inte fått något gjort" och varit ineffektiv, samtidigt som man fick höra mängder av ny intressant information. Den var kanske inte direkt relevant precis nu, men likväl nyttig att känna till. Hur kan man mäta värdet av detta kaffeautomatprat och kostnaden av den minimala informationsgång vi vant oss vid? Även om vi har inofficiella möten och diskussioner över zoom, kräver de initiativ och energi och begränsar sig i slutändan oftast ändå till "de närmast sörjande". Nåväl, funderingarna inaktualiserades ju snabbt till vintern igen. Jag tror framtiden är hybridarbetets. Det finns många saker som funkar otroligt bra på distans, bättre till och med, såsom nätverksträffar och seminarier. Men andra projekt, i synnerhet sådana som kräver starkt engagemang av nya personer, har varit svåra eller nästan omöjliga att få ingång.

Djupläsning är fortfarande hackigt och kräver en bestämdhet som jag inte spontant inte lätt kan uppbringa. Under sommaren läste jag ändå en hög populariserad fakta och det var en lite skrämmande erfarenhet. Förutom Bitcoin standard läste jag den nästan lika hårresande Chatter. Den grad av förenkling och förvrängning man kan göra vid popularisering är imponerande, trots att man flitigt hänvisar till forskning. Den bok som gav mig mest behållning var No rules rules. Men också här hade man lite känslan av att man kokat soppa på en spik. Det skrivs för mycket böcker. Sen tog sommaren slut, och Noise har jag varit för trött för att läsa till slut tills vidare.

Nuförtiden konsumerar jag överlägset mest poddar, och mest om forskning och politik. Det finns mängder av bra material. Medan jag minskat användningen av facebook och till och med twitter, har jag njutit av att följa med min dotter och min son på youtube. Jag blev också uppmuntrad att själv göra video och det började jag med under sommaren. Jag har ju massor av material jag samlat på mig om Helsingfors historia. Det har på ett trevligt sätt kompletterat arbetet i Helsingfors stads historiekommitté, där vi under året bland annat fått ut den svenska versionen av 1700-talet och jobbar med Jyrki Paaskoski med ett intressant verk om början av 1900-talet. Dessutom blir äntligen snart den nya webbsajten om Helsingfors historia klar att öppnas. Den kommer att bli väldigt fin. Det är hög tid att Helsingfors historia blir tillgänglig på detta sätt för allmänhet, skolelever, turister osv. Lite mer knaggligt har det varit för Projekt Fredrika, men arbetet fortsätter nog där också med mycket fina initiativ (helt nog oberoende av undertecknad, som tyvärr inte bidragit med mycket vettigt). 

Ännu för att kommentera kultur har jag här förutom ett antal museibesök verkligen varit restriktiv och besökt en teaterföreställning och gått på bio en enda gång, båda för att se Peik (till julen kom ju också Mordet på Laura Marklund, där han har en större roll). Så min kulturkonsumtion har varit rätt familjecentrerad, kort sagt. Apropå att gräva ner sig i sin egen lilla värld.



IRL landskap

Under förra våren mognade beslutet att flytta från Grankulla tillbaka ut till landet. Livet i en tätortsbostad kändes inte vettigt med växande andel distansarbete och med krympande familj.  Vips hade vi på hösten ett enormt renoveringsprojekt för händer och lika vips katter och höns och här sitter vi nu, tillbaka i vårt gamla, härliga, men också arbetskrävande hus.  Ibland tycker jag det känns som semester jämnt, ibland är jag fortfarande så trött att jag nästan kroknar. Men jag behöver inte sakna orsaker att sluta jobbjobba och jag ser fram emot våren och sommaren med trädgård och utvändig renovering och förhoppningsvis då äntligen möjligheter att bjuda in människor.

Henrik II, Tilde & Annabel de Balliol