söndag 27 november 2022

Några ord om Edbomska trädgården



A.E. Geetes karta från 1763. Boijes odlingar uppe till höger.

Erik Edbom fick 1763 i uppdrag av landshövding Hans Henrik Boije att anlägga en plantage väster om Kronohagen i Stadshagen, alltså borgarnas hage. Landshövdingen arrenderade där ett område utan att behöva erlägga något arrende i praktiken. När Boije lämnade Helsingfors övertog Edbom arrendet 1773, ansökte om burskap och kom sedan, med sin son, att utvidga odlingarna. Skörden kunde säljas till stadsborna. Man kan läsa mer om perioden i den utmärkta boken Fästningsstaden från 2021.

Då den gamle, fromme karolinen major Granatenhjelm dog klockan sex på morgonen den 13 december 1783 eftersände man genast Nils Schillmark från Lovisa för att avporträttera honom.  Följande dag ingavs en underdånig supplik att som en utmärkelse för den avlidna få begrava honom i den så kallade Edbomska trädgården, där avsikten också var att resa ett monument. Kapten Jan Anders Jägerhorns ansökan beviljades av magistraten för att bevara äreminnet av Grantenhjelms "exemplariska dygdevandel". Liket flyttades enligt Ehrenström till den Edbomska plantagen, fastän resandet av monumentet förblev ogjort denna gång. Den natursköna platsen ett stenkast från Granatenhjelms hem lämpade sig bättre som en slags minneslund för den uppskattade majoren, snarare än stadens överfulla gravgård. Platsen påstås senare också ha varit viktig för honom. Trähuset han bott i var ett av stadens äldsta, då det revs i slutet av 1800-talet.  När Helsingfors blev huvudstad 1812 planlade Ehrenström området som stadspark. När universitetet kom, anlades den botaniska trädgården i parken och senare det botaniska museet.

Porträttet har jag tyvärr aldrig lyckats lokalisera, men Granatenhjelms grav i Kajsaniemi har en viktig funktion i Helsingfors historia. Det namnlösa minnesmärket är känt som Frimurarens grav och om den närmast mytiske välgöraren berättades anekdoter bland helsingforsarna under hela 1800-talet. Karolinen och den namnlösa graven var viktiga reminicenser av den gamla, svenska tiden i den kraftig växande moderna staden. 

Till saken hör att Grantenhjelm inte alls var frimurare. Området, som låg nära Uni var populärt bland studenter, liksom dess servering som kom att ge parken dess nuvarande namn. Första maj, som inte bara var Granatenhjelms födelsedag var också Kajsa Wahlunds dito, och traditionen för studenterna att samlas i parken och sjunga intill graven och serveringen fick också vissa subversiva drag under slutet av ryska tiden, då frimureriet var förbjudet av kejsaren.


lördag 8 oktober 2022

Det moderna Helsingfors

Järnvägsstationen väntar på sin klocka c. 1919.
(Sundström, Stadsmuseet)

Den moderna staden fylldes av nya ljud. Ångmaskiner, bilmotorer, spårvagnars pinglande, musik i kaféer, biografer och restauranger. Klockorna över staden tystnade och förvandlades till stumma urtavlor och utbyttes mot fickur eller försynt dongande väggur i hemmen. Bara skolbarn och industriarbetare behövde kallas med starka ringklockor till arbetet. Rytmen i vardagen var ändå lokal fram till 1926 då Rundradions tidssignal tillät hela landet att ställa sina klockor i samma tid. (Om urmakare och tid)

Vinkelgatan 1907. Detalj.
(Brander, Stadsmuseet)


Augusta Krook berättar hur hon kring 1860 sprang ut och lekte på Esplanaden på egen hand. I alla tider har barnen lekt på gårdar och gator, som varit öppna, gemensamma rum. (Om Augusta Krook) Detta har ändrats först under de senaste decennierna, då man frenetiskt börjat låsa trapphus och grindar och i värsta fall begränsa barnens rörlighet och fria lek. Visst var man ibland orolig för barnen också tidigare, och från 1921 gällde också läroplikt. (Om barn på gator och tidiga dagis) En nu aktuell person som engagerade sig i social frågor var presidenthustrun. (Om Ester Ståhlberg)
 
Staden blev också farligare med mer biltrafik. Mellan 1900 och 1920 växte Helsingfors invånarantal från c. 90 000 till över 150 000. Nya urbana stadsdelar uppstod, där man inte längre slaviskt följde rutmönstret som dominerat föregående sekel. I stället följer stadsplanen i Tölö, Vallgård, Haga och så vidare landskapets former, inspirerat av europeiska äldre städer. * Medelklassen växte och kontors- och försäljningsarbete öppnade nya möjligheter, inte minst för kvinnor. (Om kontorsarbete; Om telefoncentraler) 1919 var tjänstemän, biträden och näringsidkare en lika stor grupp som arbetarna. Vägen uppåt gick via utbildningen. Förutom skolorna var biblioteken viktiga. (Om stadens bibliotek)


När Simmis firade 20 år 1907 ordnade man stort evenemang på Ursins.
(Finskt Idrottsblad, Nationalbiblioteket)


Organiserade fritidssysslor, inte minst idrott, var också en del av fostran. Flickor fick ta del av bland annat simundervisning och sportighet blev en del av den moderna, självständiga kvinnans habitus. (Om simmis). Man fick många intryck från filmens värld (Om Anders Wikman) och stadens modescen var tätt knuten till kontinenten och filmvärlden i början av 1920-talet. (Om Rita Wikman)  Den växande konfektionsindustrin omfattade både import och småskalig industri i staden. (Om sömmerskor) Det fanns täta kopplingar mellan scenkonst och mode. (Om Edith Rahkonen) Ideologierna, idéerna och strömningarna var många i den växande staden, och ibland kunde dessa förenas på överraskande sätt. (Om Josefiina Huttunen)


Restaurant City fanns där Stockis står idag.
(E. Sundström, Stadsmuseet)

Trots förbudslagen 1919 fanns det livlig restaurang-, kafé- och hotellverksamhet i staden. (Om Restaurant CityOm Cosmopolite) Vissa industrier höll också till i kärncentrum ännu i början av seklet. (Om orientaliska cigarrettfabriken) De flesta fabrikerna fanns ändå i utkanterna av staden vid Sandviken, i Tölö eller i Sörnäs. (Om Kiseleffs) Tölö kom ändå att bli allt mer medelklassområde eftersom tillgången till havet var begränsad där och området erbjöd möjlighet till storskaliga bostadsbyggen.


J.A. Kortman dekorerade Helsingfors finaste biosalonger och restauranglokaler.
(repro Ferin, Museiverket)


Helsingfors erbjöd också ett livligt kulturliv som lämpade sig för den bildade medelklassen. Det var många konstskapare som sökte sig till staden och formade föremål. (Om Ilmari WirkkalaOm Eva GyldénOm J.A. Kortman) Kring konsten fanns också annan verksamhet (Om Konttinens ramaffär). Det fanns också en växande krets ivriga amatörfotografer som behövde utrustning. (Om Anton Podworsky) Den nationella baletten etablerades i början av 1920-talet (Om Svansjön) Det instabila läget i Ryssland märktes också i staden (Om Maksim Gorkij). Det var också många internationella föreläsare som erbjöd stadsborna intressanta perspektiv på tillvaron. (Om Agnes JacobssonOm Katherine Tingley)


Gårdförsäljning på Villa Anneberg.
(Stadsmuseet)


I synnerhet förmögnare Helsingforsbor har också påverkat livet utanför staden. Herrgårdar, jordbruk och vissa industrier har försett staden med allt från livsmedel och tegel till sommarvisten. Då järnvägen mot Åbo blev klar kom också Esbo att bli allt viktigare. (Om KöklaxOm TräskändaOm frukt)



onsdag 20 juli 2022

Ett levande centrum

Ett levande centrum associeras ofta med affärsverksamhet, butikshandel, kafé- och restaurangverksamhet men också en mångfald i stadsbilden av människor i olika åldrar och gärna med olika språk. I en levande stad ingår också skolor, kulturevenemang och -institutioner, parker och torg. En levande stad är öppen och innehåller en stor variation av olika typer av rum och utrymmen där människor kan röra sig fritt. De mindre affärerna är eller borde vara ett tecken på ett välmående samhälle. Att tänka sig att stadens centrum skulle vara ett friluftsshoppingcenter dit människor kommer endast för att handla och spendera fritid är knappast realistiskt. Det behövs både arbetsplatser, universitet och skolor, museer, bibliotek och bostäder.


Den östra ändan av Alexandersgatan har alltid varit lite mer institutionell.
Foto: Carl Adolf Hård, 1866. Stadsmuseet.

Helsingfors huvudgata var odisputabelt sedan 1600-talet Stora gatan, nuvarande Alexandersgatan. Längs den gatan har både institutionellt viktiga byggnader som guvernörshuset och prästgården och många handelsbodar och affärsverksamheter funnits, börjande förstås från Sederholm och en hel rad andra bodar, krogar och apotek som under decenniernas och seklernas lopp funnits längs gatan. Utmed Alexandersgatan har mången student och tjänsteman vandrat sedan staden blev huvudstad, men längs gatan har det också funnits till exempel konfektionsindustri, boktryckeri och en pianofabrik ännu kring sekelskiftet 1900.

I hörnet av Alexen och Mikaelsgatan fanns The Magasinet på 1890-talet.
Till vänster, längs Alexen, syns A.Kyrklunds sybehörsaffär och på Mikaelsgatans sida P Sidorows Finska redskapshandeln som sålde allt från ångmaskiner o isskåp till kvarnstenar och brandsprutor.
Foto: A.E. Rosenbröijer, 1895. Stadsmuseet.



När staden växte och industrialisering och urbanisering fortskred, började banker och försäkringsbolag bygga kontor längs Alexandersgatan. Västra ändan blev också småningom allt mera urban bland annat tack vare Julius Tallbergs investeringar i stora stenfastigheter och byggandet av Centralgatan. Slutligen fick den västra ändan en lika stor tyngd som området kring Senatstorget då Stockmanns stora varuhus flyttade från torgkanten till hörnet av Östra Henriksgatan (nuv. Mannerheimvägen) på 1920-talet.


Studenthuset byggdes på 1860-talet i utkanten av staden. När staden växten blev nuvarande Tre Smeders plats en viktig trafikknutpunkt och hette också länge Spårvägstorget.
Foto: K.E. Ståhlberg, 1890-talet. Museiverket.



Dagligvarorna utgjorde troligen länge en stor del av butikshandeln i Helsingfors. Länge såldes livsmedlen på torg men i och med att hygienen blev viktigare att hantera grundades saluhallar. I allmänhet sålde man livsmedel av samma hygienskäl i olika småbutiker. Det var också i början av 1900-talet som livsmedelsproduktionen på allvar måste trappas upp till storindustri och de första butikskedjorna erövrade stadsbilden. I synnerhet arbetarna, som länge jobbade 10 eller 12 timmar om dagen hade inte möjlighet att ta sig längre bort för att handla mat för dagen. Man kan klicka på kartorna för att få dem större.


Stadens köttaffärer 1926.


Mjölk- och bröd fick man sälja i samma lokaler.  Småbagerier är här markerade med brunt, Elantos butiker med organge,  Helsingfors mejeributiker med blått och Mjökcentralens med grönt. 1926.

Konfektionsaffärer fanns mest i centrum, Mikaelsgatan, Glogatan, Alexen och Norra Espen var adresser där man kunde handla färdigsydda kläder.  Kläder var ju verkligen inga slit- och slängvaror förrän sent på 1900-talet, utan investeringar de flesta verkligen måste satsa på.



Konfektionsaffärerna var länge i huvudsak småföretag, där man också sydde upp kläder. Grand Magasin drevs av Hildur Cairenius 1905-1918 på Norra Espen. Intill finns Lorens Malmströms herrekiperingsaffär som öppnade i mars 1892.
Foto: Okänd, 1920-talet. Stadsmuseet.


Under senare delen av 1900-talet kom nya koncept och vindar in på marknaden. På 1950-talet planerades Forum-kvarteret som ett komplex byggt för bara butiker och i slutet på sextiotalet öppnades de första shoppingcentren i förorterna för att betjäna invånarna i en tid då ännu många familjer skötte barnen hemma och man inte var så mobil till vardags.


Det "ursprungliga" Forum revs i början av 1980-talet. På den här tiden fanns det massor av olika banker man ofta måste besöka personligen för att sköta sina ärenden. Andra företag som betjänade kunder i butikslokaler var t ex resebyråerna, allt viktigare i takt med att charterresorna blev vanligare. 
Foto: Teuvo Kanerva, slutet av 1960-talet. Museiverket.

Före webben fanns det ju mängder av ärenden man behövde sköta fysiskt på plats med att besöka såsom postkontor, tidningskontor liksom många specialaffärer som filmframkallning, radioaffärer, sportaffärer, lampaffärer och så vidare. År 1920 fanns det 230 kaféer i staden och även om förbudstiden och krigen slog hårt mot restaurangbranschen har det alltid funnits folk i staden som inte varje gång lagar sin egen mat. Men Alexen förvandlades från en mångsidig livlig stadsmiljö till en ödslig gata full av bankkontor och försäkringsbolag. Några envisa småföretagare fanns kvar, såsom tobakshandel och guldsmedsaffärer. Två varuhus drog lite folk, men rätt ödsligt var det på 1980- och 1990-talen vad jag kommer ihåg, trots att man fortsatte att ha "julgata" där. Den växande bilparken och trafiken i staden började väcka reaktioner mot slutet av 1960-talet. Stadens alla gator och torg hade förvandlats till parkeringsplatser och en del började tycka att det störde stadslivet för mycket. Det var ändå först 2003 som biltrafiken begränsades på allvar på Alexen. (Viitamies, 2016) Under 1990-talet och början av 2000-talet förändrades staden igen mycket i och med att bland annat alkoholserveringen blev friare och staden öppnade för gatuserveringar och kaféer. Förändringen i stadens inställning till denna del av stadskulturen kan knappast överdrivas, kan jag säga av egen erfarenhet som företagare under dessa år. 

Samtidig hade dagligvaruhandeln allt mera börjat koncentrera sig i megasupermarketar och det amerikanska köpcentrumidealet blev en ledstjärna inte bara i Esbo och Vanda, utan också i Helsingfors. Varje ny internationell kedja som kom till staden hälsades med entusiasm av konsumenterna, som ett tecken på välfärd, tillväxt och västlig integration. Det nya Korvhuset (1967), Forum (1985), Gloet (1989), Kämp (1999) och Kampen (2005) öppnade alla i stadens kärna och introducerade konceptet med separata affärer vid sidan av de stora varuhusen i stadskärnan. Nya kedjor för kläder, sportartiklar, elektronik fyllde dessa större, moderna utrymmen med åtminstone rätt så adekvata lager och logistiska förutsättningar. 2018-19 öppnade de mycket stora shoppingcentrumen Tripla och Redi i utkanterna av centrumområdet, säkerligen med tanken att betjäna också dem som pendlar. Men kvadratmetrarna var många och hyrorna höga. Shoppingcentra ägs av stora investeringsbolag som inte har så stora intressen i lokal stadskultur eller mångfald. Hyrorna verkar inte komma ner, man har hellre lokalerna att stå tomma.

Idag har affärerna tappat försäljning, inte bara inom kafé- och restaurang, utan folk har också lärt sig handla annat på nätet. Kommer vi i fortsättningen bara att ha stora kedjor i centrum? Vad kan idag göra en levande stadsmiljö? Vad får folk att röra sig i staden?

Jag tror att hyrorna måste komma ner, åtminstone kommer det i framtiden att vara proportionellt sett förmånligt att hyra affärslokaler utanför shoppingcentra. Vad vi i dag främst behöver är betjäning och upplevelser, möten. Hantverkare, frissor, skönhetssalonger, konstnärer, gallerier, konsulter av olika slag där man kan få personlig hjälp och personliga produkter, varför inte återanvända på olika sätt. Jag tror att allt flera börjar tröttna på konsumtionsvarorna, blir obekväma med slit och släng. Det finns ännu mycket människor som rör sig i staden, där finns mycket lärdom och kreativitet. Men kan nya och äldre helsingforsare ännu tänka tanken att öppna eget, att nöja sig med att inte göra en start-up för att förtjäna miljoner, utan bara göra något meningsfullt i egen regi som räcker för att finansiera ett vanligt vardagsliv?







måndag 2 maj 2022

Historia Helsinki

Det är redan kring fem år sedan, när vi på Helsingfors historiekommitté började bolla med idén hur vi kunde digitalt kunde tillgängliggöra den fantastiska forskning som gjorts. Vi ville utnyttja de moderna digitala miljöerna för att erbjuda kunskap och material för lärare, invånare och resande. Som modell och inspiration stod förstås Stockholmskällan med sitt rikliga och pedagogiska material.


historia.hel.fi

I dag kunde vi äntligen lansera sajten! Mycket återstår förstås ännu att göra. Översättningsarbetet pågår ännu för fullt. Vi har haft ett fruktbart samarbete med skolväsendet, museet och arkivet.  Vi hoppas att stadsbor liksom turister ska hitta materialet, som synliggör de historiska lagren i vår huvudstads spännande historia.


Foto: Väinö Hämäläinen, Nurmes museum. CC-BY 4.0.

Nu hoppas vi förstås på feedback och idéer, eftersom det är meningen att det ska vara en levande, växande resurs som utvecklas med behoven.


onsdag 20 april 2022

Mångfald enligt Muholi

Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.

Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.

torsdag 7 april 2022

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

söndag 3 april 2022

Vårhelsingfors

På förekommen anledning kom jag att göra en liten historisk promenad i Helsingfors i går. Den började på Senatstorget. Det är 1800-talets och statsbyggandets torg. Senaten och Universitetet i en högtidlig dialog med kyrkan som tornar högt över dem. Via Finlands Bank, Ständerhus och Riksarkiv gick promenaden sedan till det nya Kajsahusets stiliga bibliotek.

Därifrån gick vi vidare genom Kajsaniemi, förbi Botaniska trädgården till Järnvägstorget, 1900-talets och nationsbyggets torg. Där står Ateneum och Nationalteatern och ser på varann över det stora torget som luktar havsbotten när det regnat. Järnvägsstationen, som markerar den moderna staden dit folket strömmande i den växande staden.

Vidare till det tredje torget, 2000-talet,  det moderna demokratiska samhällets torg, där Riksdagshuset blickar ner från Arkadiabacken över Musikhus, bibliotek, samtidskonst och de fria och starka medierna. I solens sken traskade vi sedan vidare mot Sandudd, där vi bland andra besökte bagarmästare Ekberg och Aurora Karamzin.

Staden visade sina bästa sidor.




By SuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomelaSuomela
Own work, CC BY-SA 4.0,