söndag 25 februari 2024

Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.


På Brages Pressakiv 2012.


Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.



I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 
Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 
Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)





söndag 11 februari 2024

Har de sociala medierna varit en katastrof?

Det är snart femton år sedan jag startade den här bloggen. Sedan dess har effekterna av mediernas digitalisering börjat synas. Man brukar säga att man tenderar överskatta effekterna av teknologisk utveckling på kort sikt och undervärdera dem på lång sikt. Nu kanske man redan vågar säga något om förändringarna på längre sikt?

Året då Essetter startade, 2009, var till exempel de mest populära tv-serierna producerade av stora amerikanska tv-bolag som ABC eller NBC, medan det i dagens läge är finansierade av företag som Netflix och HBO.  I stället för långa räckor av ett-avsnitt-i-veckan-säsonger, ser vi idag en mycket större diversitet av produktionsbolag som gör korta säsonger. De bästa serierna håller mycket hög kvalitet och en positiv sida av den nya modellen är att serierna som får bred distribution kommer från många olika länder. Men visst sitter många yrkesgrupper i USA mycket hårdare till idag, vilket märktes också som strejker förra året. Effekterna är också ekonomiska och sociala, det visste man tidigt. 

Inom musikbranschen har strömningstjänsterna förändrat affärsmodellerna kraftigt. Vad gäller audio i övrigt var en del radiostationer rätt tidiga med att införa on-demand-tjänster. Kanske det kunde kallas personliga prenumerationer på svenska? Ett stort steg var när Apple inkluderade pod-flöden i sin iTunes-app och -affär, vilket skedde redan 2005. I dag tror jag de flesta seriösa radiokanaler och -program publicerar poddar, medan flödet på ångradion har sin funktion för en del publik. Men tanken att man för att ta del av ett visst innehåll skulle vara tvungen att röja tid i kalendern måste ändå te sig allt mer underlig för de flesta. Idag har vi tittarens, lyssnarens och läsarens marknad. Och konkurrensen är hård, eftersom inte bara professionella aktörer tävlar på samma marknad. Portvakter finns på vissa arenor, som tv, men även inom video finns en annan arena, dvs. Youtube, där kontrollen är minimal och innehållet gratis för åskådaren. För producenterna är villkoren ändå krassare än många kanske inser, då plattformen kan sätta in reklam och ta reklaminkomsterna med stora rättigheter.

Jag har funderat en del på hur det nya samhället egentligen ser ut och hur rätt eller fel mina egna tankar för drygt tio år sedan var. Jag hade en rätt optimistisk syn på hur webben och de sociala medierna kunde möjliggöra kreativt samarbete. Jag avfärdade också delvis kritik mot sociala medier med att människor  i alla tider haft missuppfattningar och underliga åsikter, och att oron handlade om att de på webben blir synliga. Detta var också situationen under en tid, då människor faktiskt webben på utsattes för åsikter de inte annars stötte på.  I viss mån står jag nog fast vid mina åsikter, även om forskning visat att algoritmerna har kraftiga styrande effekter som de facto driver fragmentering och polarisering mycket starkare än vad jag någonsin insåg vara möjligt. Utvecklingen har lett till att jag själv i praktiken övergett de flesta plattformarna. Jag känner en informations- och skärmtrötthet som gör att jag värjer mig från dessa strömmar på fritiden och även professionellt utnyttjar dem med eftertänksamhet. Jag njuter av att träffa människor och att kunna reglera flödet av information som flimrar förbi. Det är en av orsakerna till att jag helt låtit bli TikTok. Jag känner från djupet av min själ att det är just det jag inte behöver. Och lyckligtvis har jag idag råd att låta bli att haka på nyheter. Jag inser att det finns stora, både kulturellt och ekonomiskt viktiga, domäner jag inte känner till, inte minst spelvärlden.

Audio är däremot en stor tillgång. Det är en annan modalitet än de flimrade skärmarna. Informationen är mer förankrad i personer, röster. Dess hastighet och mängden information som sköljer över en är begränsad. Om man, som jag, inte reglerar hastigheten någonsin, har man tid att tänka, processa och ta emot. Man kan följa långa resonemang och är inte heller frestad och hoppa över några rader eller sidor, då själva apparaten är inte synlig, reglagen är inte till hands. Det ger ett lugn att tänka.

Så på sätt och vis har det gått just som jag tänkte för femton år sedan. Mycket information är idag öppen och tillgänglig, även forskning. Det finns fantastiskt fina innehåll på webben. Samtidigt är resultatet ändå inte som jag tänkte mig. Precis som alltid, blir verkligheten ändå annorlunda än man trodde. Jag vet inte om jag känner sorg eller besvikelse inför de negativa sidorna av digitaliseringen. Egentligen är jag nog som helhet mer positiv än negativ: webben och internet är helt klart oumbärliga om mänskligheten skall klara av att stoppa klimatförändringen och kunna hantera dess konsekvenser. 

Vi behöver den snabba vetenskapliga utvecklingen vi sett prov på detta sekel. Den har möjliggjorts av webben och digitaliseringen. Vi behöver stora förändringar i samhällsstrukturer och opinioner, de är så enorma att de behöver webben. Vi behöver data, information och kunskap, men vi behöver också fästa uppmärksamhet på kuratering, äkta kritik och kvalitet. Vi behöver som globalt samhälle förmågan att hantera allt detta. Vi behöver data- och informationsspecialister av många slag, vi behöver pedogoer, journalister och forskare, vi behöver företagsägare och -ledare som är klarsynta och vågar investera och vi behöver beslutsfattare som förstår betydelsen av allt detta. 





lördag 15 april 2023

Liv bland miljarder planeter?

NASA’s Webb Uncovers New Details in Pandora’s Cluster
Stjärngruppen Pandora fotad av James Webb-teleskopet 2023.

För ett drygt år sedan bekräftades upptäckten av den femtusende exoplaneten. När Nils Mustelin gav ut sin bok Liv bland miljarder stjärnor 1978 var det fortfarande bara en stark hypotes att det ens skulle finnas andra solsystem i universum, men Mustelin hann uppleva de första upptäckterna av dem.  De första svaga bevisen kom 1984, då man upptäckte en planetskiva kring stjärnan Beta Pictoris  I början var ändå metoderna att hitta planeter i huvudsak indirekta, eftersom bilderna inte var tillräckligt skarpa för att kunna urskilja enskilda planeter. Under 1990-talet kunde man ändå räkna ut att de måste finnas planeter runt vissa stjärnor, men det var först kring sekelskiftet som man kunde observera en planet passera framför en stjärna. Hubbleteleskopet spelade en viktig roll i forskningen och i början av seklet kunde man göra de första analyserna av en exoplanets atmosfär. Idag är fotografier den vanligaste metoden att hitta nya planeter, vilket också ger just möjligheter till närmare analys av deras sammansättning.
Nils Mustelin var samtida med Carl Sagan och Frank Drake, men han var också en självständig tänkare då det gällde att begrunda möjligheter till liv på andra håll i universum. När jag läser om nya rön kring andra solsystem och deras planeter går mina tankar ofta till Mustelin och den iver och glädje han antagligen skulle känna inför all denna nya information.

En sak som kanske skulle ha överraskat honom är däremot att vi igen på allvar utreder möjligheter till liv i vårt eget solsystem. Igår startade en ny europeisk mission Jupiter Icy Moons Explorer (Juice) mot jätteplaneten i detta syfte, och den är inte den enda. På 1980-talet baserade man sina analyser om vårt eget solsystem långt på Voyager-missionerna under senare hälften av 1970-talet. Chansen för liv på Mars var också avskriven sedan länge. Man bedömde då att Jupiters månar sannolikt var för kalla för att härbärgera något liv.  Men rymdsonden Galileo bekräftade på 1990-talet att månen Europa faktiskt har en subglaciär ocean, som i kombination med en kärna av andra ämnen kan skapa förutsättningar för liv. Vi har också under de senaste decennierna lärt oss mera om s.k. extremofiler, alltså liv under mycket annorlunda omständigheter än man tidigare väntat sig här på jorden. Nu är tanken på liv i vårt solsystem inte omöjlig. 


Galileo avslöjade att Jupiters månar inte var så kalla man trott.
Vulkanutbrott på Io (1997). 

Varför skriver jag om detta? Därför att rymdforskningen för mig utgör det kanske klaraste exemplet på att det finns beredskap och intresse för grundforskning. Man satsar enorma resurser på att skapa nu kunskap och att försöka förstå vår värld utan omedelbara nyttokrav. Rymdforskningen är liksom fysiken ett område där man, kanske just därför att det till stora delar är altruistisk grundforskning (trots militära och politiska kopplingar till vissa delar) är ett område där man av tradition jobbar både öppet och dataintensivt. Det är knappast en slump att det är NASA som utvecklat koncepten för långsiktigt bevarande av data och öppet delar data och information med sig. 

Rymdforskningens framsteg är också tydliga och man satsar mycket på att kommunicera dem till en större allmänhet. Vad jag hoppas är att man också i framtiden kunde ha tilltro till betydelsen och vikten av grundforskning inom alla områden. Det har gjorts enorma, viktiga framsteg på så många områden som sedan influerar våra liv, inom medicin, inom humaniora och samhällsforskning, inom miljöforskning.  Forskare arbetar alltför ofta under osäkra och besvärliga förhållanden och få saker gör mig så ledsen som misstro och hat mot forskare och deras motiv. Ett vetenskapsfientligt samhällsklimat är otroligt farligt och tanken om att man inte kan lita på det man inte själv förstår är ett otyg. Låt oss istället fascineras av det komplexa och för oss obegripliga och fira forskningen och satsa minst lika mycket på att rädda vår planet.


Europas färger skvallrar om att oceanen innehåller andra ämnen än rent vatten.

lördag 4 mars 2023

Öppenhet är den enda vägen framåt

I veckan publicerade The Economist en vetenskapspodd som behandlade fusk i forskningen. Det var en skrämmande sammanställning av problematiska fenomen, med exempel på hur forskningssystemet misslyckats i att få tag i medvetet bedrägeri, ibland på ett sätt som haft förskräckliga konsekvenser. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer är ibland farligt långsamma. Det hör förstås till saken, omfattande processer tar tid då man etablerar förståelse för komplexa helheter. Men det finns saker vi kunde göra bättre.

Forskningens inbyggda system för granskning och kvalitetskontroll fungerar inte optimalt idag. Effektivitetstänket har korrumperat värderingarna. Vi har idag ett system som i huvudsak bygger på en föråldrad struktur, där fokus ligger på publicerande och användning av forskningsartiklar. Dessa utgör den huvudsakliga mätaren på "kvalitet". Slutresultatet är, givetvis, att vi har flera artiklar än någon kan läsa och begripa, överbelastade granskningsprocesser och forskare som inte har tillräckligt tid att tänka, testa, svamla och ibland misslyckas. Forskningens finansiärer har stora svårigheter att bryta den onda cirkeln som är ett globalt gissel. Vad vi måste åstadkomma är en genuin transformation av forskningen, och ett viktigt verktyg är att helt bryta ner forskningens sekelgamla kommunikationssystem. Endast på det sättet kan vi också komma till en meningsfull kultur, där vi inte plågas av destruktiva mätare. Detta är förändringar som kräver framsynthet, mod och strategiskt ledarskap av beslutsfattare och finansiärer. Forskningen och dess processer måste vara byggda så, att de möjliggör långsiktigt, långsamt arbete. 

Det finns idag mycket kunskap om organisationskultur och ledarskap som egentligen passar mycket bra ihop med humboldtska bildningsideal och gamla tiders akademiska kultur, vars avigsidor vi kanske nu är mogna nog att undvika. Autonomi och trygghet är grundpelare för framgångsrikt arbete. Båda dessa har varit element man de senaste decennierna kämpat blodigt för inom forskningen, med ganska mager framgång känns det ibland. 

Det är mycket som står på spel då forskningens integritet är hotad. Om samhället tappar förtroendet för forskningen är loppet kört. Men vad kan då enskilda forskare göra i denna situation, då spelets regler är så kontraproduktiva som de är? Pressen är dessutom många gånger oskälig redan nu. 

Under hård press är det inte lätt att tänka om eller ta till sig ny information. Därför kan krav på öppenhet eller bättre datahantering kännas som verkligen ovidkommande och ovälkomna saker i forskarens vardag. Men handlar det faktiskt bara om mera irrelevant jobb eller hot mot den egna konkurrenskraften i en hård bransch? Jag anser själv att en större transparens och en genuin digitalisering av forskningsmetoder och -kultur är de viktigaste steg en forskare kan ta för att på lång sikt föra utvecklingen i en sundare riktning.

Genom att reflektera över hur digitaliseringen påverkar det egna arbetet, kan forskaren också tackla frågor om forskningens kvalitet. Vad är egentligen sådant som man behöver kunna belägga? Eller som man eventuellt själv vill återanvända? Att sedan kunna dela det med en tidskrift, en granskare eller en kollega är något som både förbättrar kvalitet och effektivitet i forskningen. 

Tyvärr kommer det att ta tid innan vi lyckas bryta gamla strukturer, eftersom förändringen är stor. Men min vädjan till alla parter, forskare, finansiärer, forskningsorganisationer, beslutsfattare och tidskrifter är den samma: se den öppna forskningen som den möjlighet och den utväg den är. 

Och ta hand om era data. De är som kärlek, de växer när man delar dem.



 

söndag 22 januari 2023

Nyanser på scen

 


Det här veckoslutet har jag sett flera teateruppsättningar än på länge. Det har varit intensiva dagar då scenkonstpedagogikens fyror vid Novia ordnade festival och visade sina personliga slutarbeten. Ärligt, men med amatörbakgrund, sagt måste jag säga, att nivån var hög. Framför allt är det alldeles otroligt hur dessa ungdomar utvecklats sedan jag såg dem på scenen för första gången för drygt tre år sedan. Jag har sett nästan alla deras uppsättningar. Idag är de proffs. Utbildningen är bred och på kampus i Jakobstad finns möjligheter till samarbete med andra konststuderande, vilket gör hela miljön till en vibrerande och kreativ omgivning.

Ungdomarna är inte bara kunniga i scenkonstproduktionens hantverk, de är också konstnärer. De har vänt ut och in på sitt inre, grubblat över stora existentiella frågor och modigt tagit sig an dem. Samtliga föreställningar kretsade kring stora frågor om identitet eller livets mening. Och föreställningarna höll, de var varken patetiska eller banala. Alla föreställningar hade också genomtänkta detaljer och element, lösningar som väckte reaktioner hos publiken. Och alla höll ihop, även juryn, vars seghet var beundransvärd. Efter varje föreställning förde de diskussioner med studerandena. Det blev långa dagar för många på Campus Allegro denna helg.

Det är i stunder som dessa då jag verkligen saknar syster Stella. Hon hade kunnat diskutera så mycket bättre med min son Peik än vad jag kan. Om alla hans idéer, tankar och lösningar i de olika verken. Peik var involverad i flera av uppsättningarna, vid sidan av sitt eget slutarbete. I det egna verket stod han för förutom manus och regi också för den videokonst som ingick, liksom för musiken. Fukushimas spöke handlade inte om identitet eller sociala roller och förväntningar som de andra, utan gick rakt på en ännu större fråga: frågan om livets mening, rent existentiellt. Under hösten, då jag diskuterade manuset med Peik under hans arbete med det, gick mina tankar ofta till Stella och till hennes arbete med De kaspiska tigrarnas gud. Den omfattande researchen och kretsandet kring svåra frågor, djärvheten inför smärtan, allt fanns där. I en annan tappning förstås, mycket Peiksk, inte Stella. Peik har en egen stämma, tycker jag. Liksom nästan alla andra pjäser var Fukushimans spöke en monolog, med en duktig studerande, Miia Aho, på scen. Jag har själv svårt att kategorisera eller förklara föreställningen, säkert på grund av min egen inkompetens, men samspelet mellan video och teaterscen var tyckte jag intressant. 

Det var ett gäng utmattade ungdomar jag lämnade idag på Campus Allegro. Vi kommer ännu att få höra av flera av dem, tror jag.





söndag 1 januari 2023

Tillbakablick på 2022

Det gånga året: ett försiktigt krypande ur pandemirestriktioner, tillbaka ut bland folk. Återupptagna arbetsresor, från skärmstirrande till inspirerande, värmande möten. Gripande, sorgliga, upprivande möten. Varje längre diskussion slutar förr eller senare i de obegripliga händelser som överskuggar vardagen. Människor som flyr, vars liv slagits i spillror. Intolerans och hat. Vi har sett döden. Tröstlöshet inför ett krig där ett snart slut inte syns, inför kraschande ekosystem, samhällssystem på sand, auktoritativ, gränslös idioti, egoism och kortsynthet, som blir allt tydligare. Vi borde veta bättre. Vi vet ju bättre.

De egna problemen känns futtiga, men också extra tunga, då det blivit allt svårare att hitta tröst och ljus i omvärlden. 

Ångesten kryper tätt inpå. Det nya normala är ett tunt och navelskådande begrepp. Raseriet inför korkade besserwisserargument som rinner över alla sociala medier. Vad är det för fel på folk? Det finns inget normalt längre. Just som vi håller på att lösa de stora frågorna, finner svar på livets och underversums gåtor, nycklar till livet och naturen, ser vi hjälplöst på hur möjligheterna att korrigera våra misstag söndersmulas. Vi behöver en frivillig, dramatisk, total omvälvning. Den finns inte. Vägen framåt är inte, men den måste.

Vidare.


Visst har det sett tröstlöst ut förut. Guds vrede, världskärnvapenkrig. Det går vidare ändå. Man gör så gott man kan. Man måste göra så gott man kan. Annars är man inte en människa, bara en liten lort. Man kan vara ett sandkorn i maskineriet, en liten strävan till förändring. Se sig själv i spegeln. Överbrygga, återknyta, värma, älska. Vilka berättelser skapar vi?

Jävla nihilister.








tisdag 20 december 2022

Stödintelligens

På finskt håll har man som vanligt kunnat anpassa språket snabbt och kreativt då ordet tekoäly kompletterats och framöver förhoppningsvis ersätts med order tukiäly, som egentligen definierar användningssättet av artificiell intelligens (AI) till ett stöd. Jag spårar ordet tillbaka till ett seminarium om AI sommaren 2017 och en rapport från handels- och industriministeriet samma höst. Möjligen kommer ordet från Nokia före det? Digitala beslutsstöd som utnyttjar maskininlärning används idag i synnerhet,  inom medicin, vad jag kan förstå. Men applikationerna finns överallt och underlättar vår vardag.

Den så kallade artificiella intelligensen har varit på tapeten den senaste tiden då en mycket effektiv textgenerator offentliggjordes för några veckor sedan. Programvaran kan generera text och också revidera den, svara på frågor och föra dialog. I praktiken är textgeneratorn en hypereffektiv variant av samma textförslag eller autocorrect vi stöter på vid textbehandling på dator eller i telefonens appar. Denna "intelligens" har på basis av surrealistiska datamängder lärt sig räkna ut de mest sannolika teckensträngarna i ett visst sammanhang och spottar dem ur sig något slumpmässigt.

Människan har en fantastisk förmåga att syssla med antropomorfism. Redan i somras gick en sakkunnig i den uppenbara fällan och förklarade att hans dator börjat tänka och känna, vilket var bra på så sätt att vi inför höstens nyhet hade hunnit ta en diskussion om ämnet chatbottar och medvetande i offentligheten.  Att texten, logos, väger särskilt tungt då vi projicerar på det här sättet har ytterligare stärkts av Turingtestets närmast mytiska status som mått på "intelligens". Tanken och ordet är för oss väldigt starkt sammanlänkade. Att ett ord alltid innehåller en tanke är dock ett felslut.


Foto: randychiu CC-BY

I princip kan man i dag, tack vare enorma datamängder och mycket snabba och parallellt arbetande processorer ta fram mönster och på basis av dem med olika metoder generera nya data. I den nya chatbottens fall fanns en c 300 miljarder ord stor korpus man tränat på. Det finns idag många tjänster där man kan generera olika slag av bilder, både konstgjorda foton eller konstverk i olika stilar på webben. Också musik kan man skapa enligt stilen på t ex en namngiven kompositör. Situationen väcker förstås ett antal frågor. Hur kan man veta vad som är "äkta" konst eller gjort manuellt av en människa? Vilket är "värdefullare" eller mer "unikt"?

Läget är lite analogt till kamerans framfart. Vad ska man måla för, om man kan fotografera? kunde man kanske tänka för 150 år sedan. Men fotografiets frammarsch ledde ju både till att målarkonsten befriades och att en helt ny konstform uppstod. Redan nu finns det många konstnärer inom olika branscher som experimenterar med AI som ett verktyg i sin konst. Konsten försvinner nog ingenstans. Så länge det finns kreativitet finns det konst.

Den som lite lekt med dessa AI-verktyg vet också att dessa "intelligenser" plötsligt kan göra otroliga fel och missar. De blir förstås ständigt bättre, vilket är det fina i kråksången, men det kommer alltid emellanåt underliga fel, algoritmerna blir ibland intressantare ju mer kreativa och oförutsägbara de ter sig. Eftersom det inte finns någon riktig förståelse eller riktigt tänkande bakom det en algoritm spottar ur sig, är det inte någon skillnad mellan för oss små eller stora logiska fel. Slutledningsförmågan, ett av baselementen för intelligens, är bristfällig hos dessa algoritmer då semantiken brister.

I takt med att modellerna blir bättre kommer förstås felen att bli mindre, men i praktiken handlar det alltid om ett samspel mellan människan och algoritmerna. AI kan testa olika möjligheter nästan oändligt snabbt och välja ut goda förslag åt oss. Förslagen är ett material att arbeta vidare från och datorerna kan frigöra massor av tid och resurser åt oss. Men riktigt på riktigt är inte algoritmerna inte tankar, de innehåller ingen förståelse av något alls. Därför är de just tankestöd för oss. Vad intelligens sedan är, är en annan fråga.