fredag 2 juli 2021

Tillbaka till kontoret?

I och med pandemin arbetar ungefär hälften av de finländska arbetstagarna mest eller helt på distans. Före corona var det bara under 15% som arbetade hemifrån ens varje vecka. Av dem som jobbade på distans på grund av pandemin var 44% mycket nöjda och 48% rätt nöjda. Siffrorna framkommer ur Arbetslivsbarometern 2020.

Just nu funderar man alltså febrilt på arbetsplatserna hur arbetet ska ordnas i framtiden. Det har väckt ont blod hos arbetstagare då man upplevt att man tvingats till kontoret utan ordentliga orsaker. Det har uppfattats som uttryck för bristande förtroende och rimmar också illa med den trend vi haft de av att arbetstagarna allt mer aktivt kan vara med om att utveckla verksamheten. Idag är det bara en liten minoritet av arbetstagarna som uppfattar att de inte blir hörda då de kommer med förslag. När man nu sett att sjukfrånvaron minskar och produktiviteten inte sjunker av distansarbete, måste arbetsgivare ha acceptabla orsaker för att förutsätta fysisk närvaro.  Enligt McKinsey bedömer en fjärdedel av de europeiska arbetstagarna, att de kommer att säga upp sig om de tvingas ge upp distansarbetet. Hesari publicerade i våras en dödsannons för Kontoret.

Ute i världen syns också en annan trend, som kraftigt förstärkts i och med pandemin: "the great resignation", det vill säga att folk faktiskt säger upp sig från sina arbetsplatser. En orsak anses vara en omvärdering av den egna livsstilen, kanske med ett skimmer av romantiskt downshiftande i och med pandemin. Men det finns troligen också mer krassa orsaker i bakgrunden: det är många kvinnor som varit tvungna att ge upp sina jobb, eller kanske äntligen haft möjlighet att minska på sina mångdubbla arbetsbördor tack vare extra stöd. Också arbetsbördan i sig inom hälsovården under pandemin har angetts som en möjlig orsak, men det verkar inte vara så i Finland. Ännu åtminstone. Symtomatiskt nog tas inte självuppsägning ens upp i Arbetsbarometern, utan avslutande av arbetsförhållande handlar i Finland endast om arbetsgivarens uppsägningar.

Själv tror jag vi inte ännu sett helhetseffekten av distansjobbandet. Många av de negativa följderna av isoleringen är svåra att mäta och de verkar också långsamt. Det sociala och kulturella kapitalet har tagit stryk, både för individer och organisationer. Svagare informationsgång och frånvaron av samvaro gnager på trygghet och förmågor. Vi har tappat i synergier och samordning, gruppdynamikens kreativa styrka och effektivitet och istället har det krupit in oro och osäkerhet inför möten och närvaro. Jag känner det själv, fast jag är en extrovert person, en viss nervositet för hur det ska vara att plötsligt mötas med tiotals och hundratals kollegor på en och samma dag. Fem dagar i veckan? Hm ... Vi har ju lärt oss fungera riktigt bra i skärmvärlden och den har också på sätt och vis fört alla närmare varandra och i vissa sammanhang gjort oss mer jämställda i arbetslivet. Samtidigt tycker jag att det har varit utmanande att skapa och föra framåt projekt från hemsoffan. Att värna om den viktigaste kommunikationen har tagit mycket tid och energi och jag har en känsla av att jag har hundra döda vinklar i min värld just nu.

I Finland är vi vana med flexibilitet i arbetslivet. 64% av arbetstagarna har flextid och nu vill också en majoritet ha flexrum, även om man i Europa är mer bekväm med att gå till arbetsplatsen än i andra världsdelar. I praktiken betyder detta förstås i slutändan hybridmodeller, där man kommer till kontoret vissa dagar och för vissa funktioner. Det som nu stressar både arbetsgivare och -tagare är övergången till de nya modellerna. Den kommer att bli svårare än övergången till distansarbete. Då hade vi ett gemensamt och klart mål: Vi behövde bara få allt att fungera på något sätt utan att gå till jobbet. Men nu är det många viljor och intressen att beakta, lärdomar att ta till vara och saker som måste lappas och byggas upp igen.

I Arbetslivsbarometern fastnade jag för en graf, som avspeglar ett mycket starkt särdrag i den finländska organisationskulturen. Om man tänker efter är siffrorna helt surrealistiska. Vilka de indirekta kostnaderna är vågar jag knappt tänka på. Men kanske det ändå är en sak som just nu kan vara en stor fördel.


Du kan klicka på bilden för att förstora upp den.


lördag 19 juni 2021

Minnesmärken och elektrisk storm i Helsingfors 1921

Eliel Aspelin-Haapkyläs gravmonument


I början av maj 1921 begravdes professor Eliel Aspelin-Haapkylä. Han är en viktig person för vår kulturhistorias historia och i tråden kom jag också in på två skulptörer. Det hela slutade med att vi faktiskt var tre personer som samma dag sökte upp graven i Sandudd och kollade in skulpturen där, som inte så ofta noteras bland Emil Wikströms verk. 

Stadsbilden kom jag in på i tre trådar under de senaste veckorna. Ett annat minnesmärke restes vid samma tid på Elisabetsskvären, till minne av stupade på den vita sidan i Nyland. Kaserntorgets historia som torget lite på sidan om centrum med torghandel, militär och saluhall, under det dryga sekel torget funnits till, speglar ändå hela stadens historia på ett fint sätt. Den tredje tråden handlade om Drumsö och Julius Tallberg, en person som också haft stor betydelse för hur Helsingfors ser ut idag. Också han dog i maj 1921.

Till slut beslöt jag mig också för att ta i tu med att försöka skapa mig en bild av Paul Troupp, mannen som måste ha varit en av de mest kända namnen och ansiktena i staden. Han var otroligt populär och stod på scen i åratal nästa dagligen. Ändå fick jag verkligen leta för att hitta ett hyggligt foto av honom och det visade sig att han också hade en partner på scen, hustrun Yen, vars frisörsalong en tid låg vid Bronda.


Lydia Runeskog från Sverige, gifte sig med Troupp 1919. 
 Annons från 1915.

Jag tittade också lite på några andra företag. Magasin Elegant, som slog upp dörrarna i juni 1921 på Norra Espen intill Kino Palats och K.F. Hartells bageri och kafé i Rödbergen. Med tanke på hur länge det fanns och hur stort företaget var, finns det lite information. I båda företagen agerade också kunniga affärskvinnor. Liksom Hartells gjorde också restaurang Gourmand på Alexen remont. Också här finns i bakgrunden drivna affärskvinnor vid namn Selma Dahlin och Amanda Carlstedt. Tråden förde mig ändå vidare också till arkitekten Ole Gripenberg, mannen som ritade nuvarande Nordeas hus i hörnet av Senatstorget, som numera ersatt huset där Gourmand fanns 1921.

Oscar Furuhjelm har illustrerat en scen från restaurang Gourmand,
15.08.1926 Garm no 16 s. 6.



I staden märktes också under dessa vårveckor ett par naturfenomen. Dels oroades man av en mindre malariaepidemi, dels fylldes stadens himlar av ovanliga norrsken. Dessa var följden av ostadigt rymdväder, som hade dramatiska effekter på andra håll av världen.

Ytterligare två kvinnor som figurerade i pressen fångade mitt intresse: skådespelerskan och regissören Annie Sundman och väckelsepredikanten Maria Åkerblom, den senare i betalt innehåll. Jag hittade två adresser i Helsingfors med anknytning till Åkerblom.

En nyhet för mig var isbrytarnas användning som kryssningsfartyg under somrarna. Så trots att sommaren kom, skrev jag om isbrytaren Sampo och dess kapten som först var en stor hjälte, men vars karriär fick ett snöpligt slut.


Hörnet av Alexandersgatan och Unionsgatan 1934.
Stadsmuseet, Roos.

lördag 5 juni 2021

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.



FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.

tisdag 1 juni 2021

Persistens

 Idag hade vi vårens (sent omsider) PID-möte, där vi diskuterade beständiga identifierare. Måste säga att jag har svårt att tänka mig ett nördigare gäng. Underbart!

Det händer mycket på området nu, delvis på grund av att forskningen håller på att digitaliseras allt mera. Samtidigt finns det många praktiska utmaningar och filosofiska frågor att tackla, så det är svårt att inte fastna i alla finesser och politiska finurligheter. Det gäller att vara pragmatisk och handla, men med eftertanke. Då det gäller digital information är identifiering av olika saker så viktig på så många olika sätt. Diskussionen tenderar att domineras av forskning och bibliotek där det ter sig naturligt att diskutera frågor om versioner, metadata, autenticitet, auktoritet och relationer med stor passion. Lyckligtvis finns det också en del tjänstemän på olika håll som vet att det finns tekniska lösningar av olika slag och som därmed också kan bidra till diskussionen. Frågor om dokumenthantering  och identifiering osv. är också relevanta för vem som helst som har med myndigheter att göra. Man märker om det inte fungerar.

Bakom länken finns för eventuella intresserade presentationer (på finska).


persistence of silliness and cynisism . .

"persistence of silliness and cynisism . ." 

by 'Fragments pictosophiques' is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

fredag 7 maj 2021

Innanför studiodörrarna

 

Xylofon av ett skelett

 
Igår fick jag gå på teater. På riktigt, inomhus, i Black Box på Campus Allegro i Jakobstad. Studenterna i scenkonstpedagogik hade satt upp Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren och det var en upplevelse. Trots att temat var dystert, verkligen dystert, var ungdomarnas arbete fullt av upptäckargläjde och kreativitet. Uppsättningen var lång, men mycket intressant. Den var nämligen resultatet av en kurs i regi och fungerade också för publiken som en spännande studie i scenkonstens medel. 

Uppsättningen bestod av 14 scener, varav flera var upprepningar av samma scen regisserade av olika personer. På grund av pandemin hade studenterna jobbat i små grupper, helt utan att ha insyn i vad de andra grupperna gjorde. Med tanke på det var helheten ännu mera imponerande. Trots längden var föreställningen hela tiden intressant och de olika tolkningarna av samma karaktärer och dialoger lyfte fram spännande kontraster och dimensioner i texten. Läraren Gabriela Alisch har gjort ett imponerande arbete då hon lotsat sina elever till något som framstod som en rätt helgjuten studie. Som disclaimer måste jag förstås säga att min son Peik är en av eleverna. Det är en del av rekvisitan ur hans scen på bilden, mardrömsxylofonen ur Beckmanns ångestdröm.

Det var en nyttig erfarenhet på många sätt. En dylik pjäs, som handlar om krigets fasor och ohyggliga konsekvenser, ger förstås perspektiv på ens egna små olägenheter med en besvärlig pandemivardag, men den understryker också själva vikten och betydelsen av den genuina teaterupplevelsen, närvaron och frånvaron av närvaro vi tampas med. Vikten av kultur, eftertanke och inlevelse och den enorma kraft mänsklig kontakt och mänskliga relationer ändå har. Åt helsike med zoom. Ett intimt, fysiskt rum, interaktion, kroppar, inte bara huvuden, ... Det är starkt.





fredag 23 april 2021

Ständigt dessa identifierare

 I dag avslutades  Research Data Alliance halvårliga möte RDA17, denna gång igen helt virtuellt. Denna gång hade jag gett mig sjutton på att både få med kolleger och också själv delta. Så det kom synnerligen lämpligt att jag blev ombedd att delta i diskussionerna kring PID-strategier i olika länder. Jag hann också delta i ett antal andra sessioner, och vi gjorde rätt omfattande anteckningar som jag tror vi ännu kommer att ta till grundligare diskussion. På det hela taget kan man konstatera att RDA fortfarande är en livlig och extremt nyttig sillsallad av initiativ gällande forskningsdata. Viktiga saker är på gång till exempel vad gäller semantisk interoperabilitet samtidigt som jag fortfarande tycker mig ana att det finns subkulturer och nätverk som borde kommunicera ännu mera med varandra. Men till det erbjuder just dessa möten åtminstone möjlighet. Själv kollade jag förstås in dynamiska data. Ett annat hett tema just är reproducerbarhet som givetvis har en nära relation till det föregående.



söndag 18 april 2021

Bubblande affärer, film och stadens Pastuerinstitut

 

J. A. Murto var den finska vaccintillverkningens far.


En liten notis om några rabiesfall fick mig att utreda det finska Pasteurinstitutets tillkomst och tidiga verksamhet. Jag visste inte ens att det funnits ett sådant, och än mindre att det var tack vare en ung och aktiv läkare, som rabies kunde botas här och så småningom utrotas. Han vore kanske värd lite mer berömmelse.

En annan för mig tidigare okänd betydande förnyare var Alfons Hellström. Han var en av dem som tog fram tallsåpan, som då den lanserades för drygt hundra år sedan var både förmånlig och helt vegetarisk i motsats till sina föregångare. En annan konsumtionsvara jag tittade lite närmare på var puder, som såldes i stadens kemikalieaffärer. Det spåret ledde mig igen till Hanna Lappalainen, landets första kvinnliga apotekare, konstigt bortglömd kulturperson och affärskvinna.

Från konsumtion till kultur. Jag ägnade var sin tråd åt två sångerskor, Aino Acktés syster Irma Tervani  och Akseli Gallen-Kallelas brorsdotter Lullan Gallen, som både höll konserter våren 1921 i Helsingfors. Lite lättare underhållning kunde man bjudas på av Oskar Nyström, vars liv var nog så spännande, men gick mot ett sorgligt slut. Det är häpnadsväckande att man i samtiden tydligen inte förstod vad som hände, trots att det såhär på håll ser ganska klart ut. En annan underhållningsartist var Hugo Wieslander som förde mig in på den för mig tidigare okända Cirkusgatan på Broholmen och en berömd cirkusartist från Berghäll.

Wäinö Aaltonen fick barn och staden fick celebert besök då Knud Rasmussen kom på föreläsningsbesök och berättade om bland annat grönländsk konst.

Knud Rasmussen med hustru på kajen i Åbo
De berömde antropologen kom till Helsingfors över Åbo.


Jag tog mig också igenom stadens biografer den 10 april och kollade in filmutbudet. En del av filmerna kan man se på nätet idag, så jag länkade dem. Själv skulle jag möjligen ha gått till Edison eller kanske Olympia ...


FIlmplansch för filmen Sex mad Laura Glaum
Kvällens film på Titania. (Wikimedia)


Ett par större företagshändelser ägde också rum under dessa veckor för hundra år sedan. Den ena var en företagsfusion med kopplingar till familjerna Huber och Herlin, den andra var skapandet av andelslaget Varuboden, en inte helt stilren svekomanoperation, som fick mig att titta lite på språkförhållandena i staden. Språkbråk förkom också i riksdagen och lagstiftningen sökte sin form i dessa frågor.  Det fick den gamle hövdingen Axel Lille att uppträda på ett stort folkmöte och jag hittade han sista tal i tidningen. Som huvudstad hade viktiga nationella frågor inte sällan effekt på livet i staden, men dessa protestmöten hölls faktiskt på många håll av landet samtidigt.

Sommarens tågtidtabeller publicerades så jag ville berätta lite om järnvägsinfrastrukturen och grävde fram en del härliga bilder på de två järnvägsstationerna, perrongerna och tågen.  Strax intill tågbanan fanns förresten en av stadens kägelbanor och det visade sig att det handlar om en gammal gren, som precis höll på att övergå i bowling. 

Kägelbanan i Kajsaniemi 1929. (Stadsmuseet, Rönnberg)

Sist men inte minst vill jag nämna en liten studie i Munksnäs historia, från 1700-talet ända till Amatörfotografklubbens utflykt dit 1921. Lite handlar tråden också om diskussionerna och verksamheten i klubben vid denna tid.