Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.

 

Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.

Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?

Samlingar som forskningskällor

Modell av Uppsala som vi kunde beundra då vi besökte Fyriskällan,
där stadsarkivet och folkrörelsearkivet härbärgerar vid sidan av biblioteket.

Digitaliseringen har inom kulturarvssektorn inte bara inneburit att man digitaliserar samlingarna, utan det har indirekt lett till mycket ny utveckling. Bland annat har en öppenhets- och konvergenstrend lett till att man nu når ut till allmänheten på nya, engagerande sätt och nya medier har också gjort erfarenhets- och narrationstänket starkare. Nästan alla traditionella kategoriseringar är utmanade. Samtidigt har forskarsamfundets behov och förväntningar ändrats. Förutom att forskare använder digitala material på kanske oväntade sätt, har intresset för föremålen i sig själva vuxit bland åtminstone historiker.

För forskare är det viktigt att kunna utnyttja alla material, också de digitala. Att kunna hänvisa till digitala källor blir allt viktigare, liksom att kunna dokumentera datas livscykel. De digitala material som produceras inom arkiv, bibliotek och museer borde också kunna fungera som forskningsdata. Att betjäna forskningen är ett av sektorns viktiga uppdrag. Men forskarnas sätt att använda data är mycket varierande. Om detta och en del annat talade jag i veckan på ett seminarium för akademiker inom området.

 

Collections meet the researcher. Digitalization, disintegration and disillusions. from Jessica Parland-von Essen

Öppen forskning går vidare

I tisdags var det stormöte kring öppen forskning i Helsingfors i Vetenskapernas hus.  Expert- och arbetsgrupper samlades för att jobba tillsammans. Jag är själv ansvarig för arbetsgruppen för länkning av forskningsdata. I det ingår olika saker:

• hänvisningar till data vid publicering av forskningsresultat (underbyggande evidens)
• hanteringen av datas livscykel och dokumentation av datas struktur (interna länkningar i data)
• synligheten av forskningsdata i tjänster för forskningsinformation (CRIS-grafer)

Jag nämnde områdena här i den ordning jag anser att vi bör prioritera dem. De två första punkterna är dessutom förutsättningar för att den sista ska kunna förverkligas. Den sista handlar om information som ofta intresserar framför allt finansiärer, tjänster som OpenAIRE eller den nya nationella tjänsten för forskningsinformation. Det handlar om att sammanställa information om allt från forskningsinfrastrukturer, forskningsprojekt och finansiering till forskare, organisationer och publikationer. Det är visserligen viktig information, som kan användas på många sätt, men för att forskningsdata, som ofta tar stora resurser och också produceras i stora mängder, ska kunna tas med fullt ut, behöver vi lösa många frågor kring hur vi behandlar data som resurs i forskningen.

Det absolut enklaste fallet att beskriva är det vad jag kallat publikation av dataset. Finansiärer förväntar sig idag allt oftare att man vid utgivningen av ett forskningsresultat (i praktiken ofta en artikel) också tillgängliggör underbyggande data och metoder (kod).  Detta argument är enkelt att omfatta också för forskare. Det är klart att man måste kunna belägga sina resultat och de måste kunna granskas. Referenser till data kräver ändå en hel del tekniska lösningar, så som förvaringsplats, tillräckliga metadata och en beständig identifierare. Vanliga webbsidor och webblänkar är inte alls nog i vetenskapliga sammanhang. Vi behöver tjänster som fairdata.fi eller Eudat. Men dessa tjänster passar inte alla. En del institutioner vill ha egna dataarkiv och många områden har internationella lösningar. I praktiken krävs också ofta omfattande planering och dokumentation för att komma så långt att de publicerade data faktiskt duger till något. 

Vår arbetsgrupp färdigställde i tisdags en första version av en rekommendation för hur man ska använda de beständiga identifierare som behövs för att referera till forskningsdataset. Det handlar alltså i detta skede mest om den första punkten: publicering av statiska dataset, som man sedan kan hänvisa till i sin forskning. Med detta skapar vi ändå förutsättningar för punkterna två och tre. Rekommendationen riktar sig alltså till dem som skapar och upprätthåller beständiga identifierare. Det är nämligen verkligen inte alltid lätt att veta när man ska använda hurdana identifierar och på vilket sätt. 

Rekommendationen är mycket koncis och avsikten är att fortsätta arbetet med att förklara och nyansera den i ett annat dokument. Nu har saker ännu reducerats till att man ska göra olika saker (skapa beständiga identifierare, använda semantik i dem osv) med försiktighet eller eftertanke. Vi vill gärna förklara lite mera om hurdana för- och nackdelar som finns med olika alternativ och i vilka olika situationer det är motiverat att avvika från rekommendationen. Dessutom vill vi lyfta fram olika exempel.

I de många diskussionerna under dagen kom jag personligen till en del nya insikter. En var hur otroligt viktigt det är att vi håller fokus på organisationerna och kvaliteten på deras tjänster då vi försöker mäta forskningsdata. Vi måste på alla tänkbara sätt undvika att fokus glider mot att kvantitativt eller schablonmässigt mäta själva data eller forskningens betydelse via data. Med erfarenheten hur åt skogen vi hamnat med missbruket av bibliometri, måste vi inse att vi löper ännu värre risker med datametrik. Data kan man nämligen producera hur mycket som helst om det blir ett mål. Det säger ju inget om dess värde. Och det man mäter får man som bekant.  Kvaliteten kan däremot endast bedömas kvalitativt, av sakkunniga.

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Järnvägar, infrastruktur!

Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.

"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:

• frihet från övervakning
• frihet från manipulation
• frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.

Röda, gröna och blå data

Bilden här ovanför har jag vänt och vridit på av och till i ett antal månader och idag fick jag äntligen presentera den offentligt på Informaatiotutkimuksen päivät i Åbo. Tillsammans med ett antal kolleger har vi grubblat över hur vi ska få ordning på olika typer av forskningsdata och tjänster de hänger ihop med. Just nu råder nämligen något av en djungel där man del försöker bygga system för data som snabbt ackulmueras i stora mängder i samma andetag som man vill se till att forskare kan få merit och forskningen bli möjlig att validera genom publicering av små disparata och mycket varierande dataset som ligger som grund för enskilda undersökningar. Det vill inte riktigt lyckas helt enkelt.

Vi kom till att det finns massor av metadataformat och begreppsmodeller och dylikt, men det saknas en gemensam, allmän kategorisering som är överskådlig och stöder hantering av data i praktiken. Så vi gick igenom möjliga sätt att kategorisera data. De olika aspekterna går grovt taget ut på att dela upp data enligt i tekniska, kontextuella och inneboende dimensioner. De två första har vi system för att uttrycka maskinläsbart eller ens delvis strukturerat, men bland de sista finns i synnerhet en dimension som påverkar användningen mycket och som inte är standardiserad i generiska system och tjänster. Det handlar just om datas stabilitet. Det finns aktiva data, generiska forskningsdata och specifika datapublikationer. 

Jag tror fast på att en dylik tredelning hjälper oss vidare då det gäller att utveckla tjänster och system för dokumentation, citat, beständiga identifierare och planering av datahantering.  Så jag hoppas jag kan kavla upp ärmarna mycket snart.

Hela resonemanget presenteras i Informaatiotutkimus decembernummer.

WIDE Open Source Science

I söndagens Husis intervjuar Patrik Harald digikritikern Pekka Vahvanen.  Jag har inte läst boken, men på basis av vad jag läst om den verkar det hela bygga på en ganska tunn kunskap om forskning och teknologi. Åtminstone ser det mest ut att handla om tyckande. Därmed inte sagt att det inte är viktigt med kritisk diskussion och pamfletter, men det skulle också vara viktigt med ordentlig analys och att skapa nyanserad och faktabaserad diskussion. Det är förstås möjligt att bilden i medierna inte alls ger en rättvis bild av bokens innehåll.

Jag har tillbringat hela veckoslutet med att fundera på liknande frågor. Eller snarast har jag lyssnat på en massa smarta människor som försökt hitta lösningar för hur man kunde tillgodogöra sig forskningens resultat och förbättra kunskapsbasen vid offentlig debatt och beslutsfattande. På Nationalbiblioteket i Brödfabriken ordnades ett hackathon för Open Science. Det ena spåret jobbade med kodning och artificiell intelligens och Nationalbibliotekets öppna data och det andra med koncept just för att åstadkomma bättre genomslag för och nyttjande av forskningen. Det var en strikt faciliterad process som pågick i flera dagar, och den resulterade i flera mycket intressanta koncept, som att ta ut forskare till allmänna bibliotek eller stöda tjänstemän att vaska fram sakkunniga med hjälp av artificiell intelligens för att i en transparent process ge utlåtanden vid beredning av ärenden. Eller faktagranskning för vetenskapsnyheter. Och koncepten var faktiskt genomarbetade. Segrare blev en bearbetning och utveckling av kunskapskristaller. Trots att idén alltså inte i sig är ny, har den mycket potential och en plan för att dra igång utvecklingen utarbetades under evenemanget.

Problemen med att det publiceras för mycket forskningsresultat, så att det avsiktligt eller oavsiktligt går att "underbygga" de flesta påståenden med enskilda forskningsresultat, och att vi dessutom har beslutsfattare som inte ens försöker bedriva annat än ideologiskt baserad politik, borde absolut tacklas med öppenhet och mer systematiskt kunskapsbygge. Vi måste helt enkelt bryta oss loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation. Motståndet är stort eftersom det handlar om verkligt stor business. Samtidigt blir det allt tydligare att prestigefyllda journaltitlar eller formell peer review inte garanterar kvalitet. Att övergå till open access-publicering kommer inte att räcka, så länge finansierings- och meriteringsmodellerna ser ut som de gör. Frågan är hur länge man från finansiärshåll tänker låta det hela fortgå. Vi väntar fortfarande på det krapulantiska uppvaknandet från new public management-struntet inom flera sektorer och däribland tyvärr forskningen.

De verkliga problemen har faktiskt relativt litet att göra med digitaliseringen i sig själv. Tvärtom erbjuder digitaliseringen lösningar, bara man förstår sig på att använda de växande datamängderna och den ökande kapaciteten på ett vettigt sätt. Så att man inte förstorar problemen, utan löser dem. Att sura och låta bli att använda it-teknologi är då verkligen ingen lösning.

Seminarievecka

Den gångna veckan hade verkligen samlat på sig seminarier av olika slag. Jag hann knappt med något rutin- eller utvecklingsarbete, men hade desto mer givande diskussioner på olika håll.

Unifi

På måndagen ägde ett för den finska forskningssektorn viktigt seminarium rum, då universitetsrektorerna och UNIFI publicerade sitt handlingsprogram för öppen forskning. Tyvärr hann jag inte närvara, men gläder mig åt den viktiga roll som tilldelas CSC och också att den syn på forskningsdatahantering vi presenterat kan återfinnas i programmet. På sätt och vis är det en ny domän som växer fram här och det är fint både att CSC axlar ett nationellt ansvar och att det förväntas av oss. Jag uppfattar att vi har mycket kunnande och internationella kontakter att bidra med.

ORCID i Finland

På tisdagen var det dags för ORCID Nordics 2018. Bara namnet på seminariet var så bra att det borde få  pris. Där hade jag nöjet att kommentera keynoten om Freya, ett mycket intressant och viktigt projekt kring att länka data om forskning (forskare, dataset, forskningsprojekt, publikationer, finansieringinformation osv.). Jag kunde ju förstås inte hålla mig från att läsa lite ur Eddan för publiken.

På onsdagen hade vi nöjet att hålla det första större infotillfället om de förnyade tjänsterna som Undervisnings- och kulturministeriet har beställt för forskningsdatahantering. Själv är jag ju ansvarig för forskningsdatakatalogen och dess sökgränssnitt (en mycket opålitlig testversion finns redan). Jag är själv mycket ivrig på att få gå i produktion, trots att vi nog ännu har en del utmaningar på grund av att det vi gör är en helt ny och mycket komplex helhet. Men vi är på mycket god väg och det kommer att bli väldigt bra, tror jag.

YTI-projektet

På torsdagen var det äntligen dags för att fundera på hur man borde gå vidare gällande beständiga identifierare på nationell nivå. Vi gjorde ju i höstas en utredning om saken och nu satte vi oss ner på finansministeriet och diskuterade saken. Dels handlar det om att åstadkomma en integrering av identifierarna och policy kring dem som en del av den allmänna offentliga informationsförvaltningen, dels om att positionera sig i förhållande till internationella aktörer och organ. Diskussionen var mycket bra. Detta är ju en helt essentiell del av hela förvaltningens digitalisering. Både effektivitet och medborgarnas rättssäkerhet kräver att vi har ordning, att all information kan identifieras och spåras entydigt.

DHH18

På fredagen fick vi ta del av årets digihum-höjdpunkt Digital Humanities Hackathon (ja, även om konferenser etc är fina och intressanta går nog inget upp mot detta otroligt spännande koncept där ny kunskap och insikter föds så det bara gnistrar om det både på individuell och vetenskaplig nivå). Samtliga arbeten var intressanta och innebar alldeles riktiga resultat inom både teknologi och, vad som är viktigt, också inom själva forskningsdomänerna. Kanske allra roligast att se var Tuomas Heikkiläs entusiasm över de omvälvande resultaten i arbetet med legenden om mordet på biskop Henrik (bara projektets tweets var ju fina, men bloggar och artiklar är på kommande). Helt otroligt var också arbetet med förläggarna i London. Man hade ju banne mig gjort både extensiv forskning och direkt prisvärd visualisering på de åtta dagarna hacket varade.  Jag hoppas verkligen teamet lägger ut sina resultat på webben! Alla grupper hade gjort ett bra arbete. Många allmänt intressanta frågor lyftes fram under slutdiskussionerna. Jag hade också många bra meningsutbyten med forskarna kring forskningsdata och infrastrukturer. Full av idéer och samtidigt uppmuntrad om att vi varit på rätt väg inom CSC kan jag nu fortsätta att försöka bena ut dessa frågor under sommaren.

En viktig väg framåt för forskningen: EOSC

ESA Meteosat-2 Earth image

Vi har allt mera data att använda i forskning. Massor. Och mängden växer i rasande takt. När den stora partikelacceleratorn är i gång producerar den 25 petabyte data i året. Det är rätt mycket. Det finns rymddata, satellitdata, genomdata, väderdata, atmosfärdata, allmänna forskningsdatatjänster som Eudat eller Zenodo, statistik, korpusar ... för att nu nämna några europeiska resurser. För att hantera all denna data behövs både stor kapacitet (EGI, PRACE) och effektiva nätförbindelser.

Forskningen är i dag mycket internationell. Det betyder att man arbetar tillsammans, forskare från olika länder. Man behöver ofta dela data. Då det gäller en del områden är det inte så så svårt, juridiskt, etiskt eller ens tekniskt. Data är enhetligt och tekniken är i princip ganska enkel. Men den finns det massor av områden där det verkligen inte är enkelt. Saker kompliceras av både tekniska, administrativa och juridiska frågor på sätt som känns helt korkade i dagens EU. Data är kanske inte i samma format, eller lagstiftningen eller forskningsorganisationernas regler är oklara eller föråldrade. Många forskningsprojekt kämpar med svåra problem som beror på orsaker som borde vara helt onödiga inom EU, där det är meningen att vi ska jobba tillsammans effektivt. Det behövs både politisk vilja och investeringar i gemensamma infrastrukturer för att få forskningen och data att löpa.

Därför är European Open Science Cloud EOSC ett sällsynt bra projekt. Avsikten är att ta bort hinder och underlätta arbetet för forskarna och göra forskningen så öppen och smidig som möjligt. Det finns redan, som ovan framkom, en hel del stora forskningsinfrastrukturer i EU, men genom EOSC kan vi nå en bättre samordning och samverkan. Uppgiften är förstås otroligt komplex och utmanande, till och med svår att greppa. I EOSC pilot-projektet arbetar man med att ta fram modeller för hur det hela kunde fungera, såväl tekniskt som administrativt. Och det här är verkligen ett måste, att få gjort. Allt annat vore bara pinsamt, för outnyttjade resurser är inte något vi har råd med just nu, när forskningen är viktigare än någonsin om vi ska rädda vår lilla planet.

LibrisXL är en stor nyhet

Har ni stiftat bekantskap med Boksampo någon gång? Det är en tjänst där man kan hitta väldigt mycket intressant information om litteratur och författare. Man kan göra egna boklistor som man kan publicera och dela om man vill. Tjänsten bygger på länkad data. För att komma till bibliotekskatalogerna måste man länka vidare. All information som inte kan presenteras i det traditionella biblioteksformatet måste sparas och publiceras någon annanstans. De system biblioteken använder i dag är mycket gammalmodiga och de bildar väldisciplinerade silon som diskuterar bara med varandra.


I Finland saknade vi länge en samkatalog, men nu finns lyckligtvis Melinda, där biblioteken kan ladda ner och upp katalogposter. Tidigare satt man på riktigt inom varje bibliotekssamarbete i kommunerna och katalogiserade samma bok helt och hållet från början. Ju längre tid man tar på sig desto bättre blir det gjort. Helst borde man ju läsa hela boken. Alternativet var att köpa färdiga poster utifrån. Då kunde i stället företag tjäna pengar på att göra arbetet en gång och sedan sälja samma katalogpost gång på gång på gång till olika bibliotekssystem. Den finska Melinda samkatalogen gör arbetet mycket effektivare, men den är fortfarande i grunden ett traditionellt system, som inte lätt avslöjar sina skatter för omvärlden.


I Sverige har man däremot valt en radikalt annan väg. Där har Libris redan länge fungerat om samkatalog och nu har man tagit det modiga steget ut till länkade data. Medan vi i Finland kämpar med att ens lyckas integrera våra strålande maskinläsbara ämnesord i katalogerna, har man i Sverige  bestämt sig för att det inte är ändamålsenligt att hälla fast vid en föråldrad teknologi utan hoppar direkt femtio år framåt i tiden, till en tid där världen är full av digital information. Det är en väg som i princip är utstakad av bl a Library of Congress men jag undrar om inte Kungliga Biblioteket är det första nationalbiblioteket som tar detta steg fullt ut.

Eftersom de andra systemen som det nya LibrisXL talar med fortfarande surrar på med sina gamla format måste man tills vidare konvertera informationen på väg in och ut i samkatalogen. Men den nya katalogen kan smidigt dela med sig av all information med vem som helst. Dess innehåll kan vid behov växa och kompletteras, det kan utan problem tala med också andra resurser än bibliotekskataloger. Till exempel Wikipedia eller Google. Och framför allt kommer man att kunna återanvända inte bara katalogposter, utan enskilda element med information.

Förändringen i tankesättet är ganska stor, eftersom man nu beaktar skillnaden mellan tecken och begrepp genomgående. Men jag tror det är mycket klokt att vänja sig vid den tanken. Vi kommer att få så mycket bättre reda på all information på det sättet, även om det i början kommer att kräva en hel del av både bibliotekarier och systemutvecklare. Men i längden betyder det att man får ut mycket större nytta av det viktiga katalogiseringsarbete som görs.

Också i Finland tas steg, som gör att vi snart kan återkomma till utvecklingen här. Och i början av januari 2018 smäller det, då KB byter system. Heja ni!

Gränslösa data

I arbetet med forskningsdata har jag kämpat med en inte obekant utmaning, nämligen definitionen av vad forskningsdata är. I officiella sammanhang brukar man definiera dem som "data som underbygger forskning". Men i vilket skede blir till exempel vanliga öppna data "forskningsdata" och var ska de förvaras och katalogiseras i olika skeden?

Vi har flera olika datakataloger och dessutom kopierar man flitigt metadata till olika aggregerade kataloger. För alla vill förstås ha så omfattande kataloger som möjligt. Jag ser ändå en stor risk i att alla kopierar data och metadata kors och tvärs. Slutresultatet riskerar bli ett totalt virrvarr, där varken forskare vet var de ska publicera sina data och metadata eller söka efter material av olika typ. Ännu värre blir det om man börjar rådda in publikationer utan urskillning. Tyvärr har vi Finland både stora och små katalogtjänster och plattformar som gjort det misstaget. Det har saknats både styrning, strukturer och omdöme.

Vi börjar nu vara i ett läge då det är viktigt att ta i detta och profilera olika typer av både material och tjänster. I ett läge där man ha känslan att kvantitet är viktigare än kvalitet då det gäller finansiering (skuggan av kvantitativa mätare hänger tung över varenda projekt i vår tid), är det viktigt att ha klara uppdrag och avgränsningar, annars riskerar man göra informationsförvaltning och sökbarhet en björntjänst.

Orsaken att det inte funnits klara uppdrag är att det inte funnits entydiga definitioner på olika typer av data. Och det beror ju på att det inte finns några klara gränser och på att hela fältet varit nytt och extremt svårt att greppa. Har åtminstone jag tyckt. Men denna vecka nådde vi, tror jag, ett genombrott då jag med ett par naturvetarkolleger satt och diskuterade problematiken. Vi har nu skissat upp en tredelning. För lösningen var antagligen att det är just en tredelning och inte en tudelning (icke-forskningsdata och forskningsdata). Tanken är bara en idé ännu och vi ska jobba vidare på detta. Men jag vill gärna testa konceptet med att försöka förklara det på ett enkelt sätt. Om det går.

A. Öppna data

Dessa dataprodukter är till format och standarder mogna och stabila. De omfattas t ex av europeiska direktiv och kan vara ISO-standardiserade. Samtidigt kan de vara dynamiska dataset eller öppna gränssnitt. Detta är sådana data som borde finnas i Avoindata.fi eller Paikkatieto-katalogen (av vilka avoindata.fi är den heltäckande som innehåller alla typer, dvs den kan hösta metadata från paikkatietohakemisto). Det kan vara data från olika vädertjänster eller andra instrument. Här hittar företag data att använda då de vill bygga olika tjänster eller myndigheter varandras data. Forskare kan förstås också använda sig av dessa källor, men de är inte framtagna särskilt för forskning.

B. Allmänna forskningsdata

Det här är data som är framtagen av forskare. Det kan vara mycket rå data och den är inte alltid helt stabil, eftersom dessa produkter oftast är under utveckling. Det kan vara olika typer av vetenskapliga mätningar. De är väl dokumenterade så att de går att använda för olika ändamål. De alltså validerade och av bra kvalitet. Det innebär t ex mycket teknisk information och dokumentation av insamling och produktion. Som exempel kan jag nämna SMEAR-data, som man kan studera i AVAA-portalen där det också finns andra liknande exempel. Andra exempel är de flesta korpusar i Språkbanken.

C. Specifika forskningsdata

Dessa dataset har uppstått i samband med en viss specifik forskningsfråga och återanvändbarheten är sällan hög, om det inte är en mycket mogen disciplin inom data och kvantitativa metoder. Data är ofta processade och analyserade data som publiceras i samband med forskningens resultat. Dessa dataset är absolut stabila, för ett av deras viktigaste syften är att fungera som stöd för specifik forskning så att den kan granskas och upprepas. En stor del av Dataarkivets material är sådant material.


Som sagt, detta är en grov indelning och det finns data som befinner sig i gränsmarkerna. Men en dylik kategorisering och tankemodell kunde också hjälpa forskare att gestalta datas livscykel och hur man kan publicera och hänvisa då man arbetar med data. Dessutom skulle denna indelning hjälpa vid förvaltandet av både data och metadata. Vi kunde beskriva våra olika söktjänster dels genom att ange deras disciplinära profil, dels denna profilering. Då kan man också bättre berätta vad sammanställda datakataloger innehåller. Vi borde inte ha för många tjänster som innehåller allt, bara för att alla vill vara så stora som möjligt. Det gynnar ingen.

Bibliotek forever

Det som gjorde mig sådär absurt glad var att man lyfte fram IIIF på årets stora biblioteksträff i Finland. Annars också var ju Simeon Warner en bra keynote med en mycket lång erfarenhet inom olika viktiga projekt såsom arXiv, OAI, Vivo och annat viktigt inom öppen vetenskap.

Själv hade jag äran att sitta i en panel efter keynoten och visionera om bibliotekens framtida roll. Det var roligt att vara tillbaka i bibliotekskretsarna och -perspektivet. Jag talade mig varm för biblioteken som ett oändligt viktigt icke-kommersiellt rum, inte bara i shoppingcentren utan också i det digitala landskapet. Att slå vakt om kunskap och information, att överbrygga digitala klyftor, att aktivt erövra domäner för allmännyttig verksamhet, att erbjuda plattformar för människor ... det finns hur mycket som helst beställning för bibliotek i framtiden.

Webben och dess standarder dominerar ohjälpligt den digitala verkligheten.

Men Warner talade mycket om hur biblioteken riskerar marginalisera sig själva om de inte förmår förnya sig. Samtidigt tycker jag de har en viktig roll som en konservativ kraft som ifrågasätter hype. Biblioteken ska vara en vis aktör, som inte hoppar med i första bästa nya fläng. Men är det kanske ändå dags att se över teknologier som på allvar hotar isolera hela den kunskapsbas man besitter från den övriga webben?

Länkad data och metadata var i princip det huvudsakliga ämnet för debatten.  Det skulle gälla för biblioteken att också på webben erbjuda icke-kommersiella rum, men det kräver kanske avkall på vissa principer. Att man tillsammans jobbar med att förbättra den länkade datan, de beständiga identifierarna, kuratering av metadata och innehåll. Att man öppnar för nya typer av digital samverkan. Det är ändå precis just det man är så bra på, och exakt det som behövs.

Att se öppen länkad data som en möjlighet snarare än en hot är kanske inte lätt. Det handlar om en rätt radikal kopernikansk vändning. Att kontexten dessutom är svårgripar, gränslös och virtuell gör inte saken lättare. Men som tur är bibliotekarierna kloka och vill alla väl.

Biovetenskaper och öppen forskning

I Sverige har de molekylära biovetenskaperna vid KTH, Stockholms och Uppsala Universitet samt Karolinska Institutet organiserat sig till ett stort SciLifeLab-nätverk redan år 2010. Det innebär att man har möjligheter att bygga infrastruktur och tjänster på ett koordinerat sätt. Inte helt oväntat har också datahantering en allt viktigare roll, med allt vad det innebär, från kontroll av tillgång och uppföljning till samordning.

Om ett forskningsprojekt enkelt genererar sex terabyte data om dagen och vi har hundratals projekt, inser man snabbt att här finns vissa utmaningar med både arbetsflöden och informationsförvaltning i allmänhet. Det talas om system som kan skalas upp till 96 yottabytes (96 miljoner miljoner terabytes, om jag förstått rätt ... ) Hur kan man processa, dokumentera och arkivera alla dessa data så att de faktiskt är FAIR, alltså findable, accessible, interoperable och reusable? Så är också biovetenskaperna de som faktiskt har egna informatiker som jobbar tätt tillsammans med forskarna, en modell som jag hoppas kunde sprida sig till andra vetenskaper i takt med att samtliga får mera dataintensiva delar.

Förra veckan besökte jag SciLifeLab i Uppsala och deltog i en workshop om öppen forskning. Vi fick höra om många otroligt spännande forskningsprojekt och om viktiga internationella samarbeten såsom Elixir. Väldigt intressant verkade också Scipion-projektet, där man utvecklat metoder för att hantera och dokumentera arbetsprocesser med data som går igenom flera olika steg och flera olika mjukvaror. Sådant är helt avgörande för att en forskningsprocess ska vara genuint möjlig att upprepa.

Vad gäller öppen forskning ser det ut att börja röra på sig i Sverige, då man på olika håll satt igång projekt för att främja utvecklingen (KB, VR). Saken är ju nämligen tyvärr den, att ska forskningen bli öppen behövs också både policybeslut och satsningar på att utveckla infrastruktur och processer inom forskningens administrativa och organisatoriska strukturer. Och även på detta seminarium märktes att det finns en stor förståelse för nyttan av öppenhet och en vilja hos många forskare att främja open science. Men det behövs förutsättningar och strukturer och dessa kräver både resurser och koordination.

Open Science Fair

Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]

Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.

På taket finns ett glashus, där plenum hölls.

Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...

... fast inget för den med höjdskräck.

Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.

Hack4Fi 2017

Vinnarna Hobotram använde sig av intressanta arkivmaterial

I år hann jag med först på slutet av ett imponerande Hack4Fi. Hackathonet ordnades på Yle i en riktig tv-studio, så miljön var verkligen fin. Till mina favoriter hörde en historisk promenad med bild och ljud i Kajsaniemi, Wikidocumentaries, ett verktyg för uppladdning av bilder från Finna till Wikipedia och förstås vinnaren Hobotram. Också Micke Hindsbergs lek med Yles och Finnas metadata var tankeväckande, både historiskt och tekniskt. Det fanns många som jobbade med att färgsätta bilder med (även artificiell intelligens på hög nivå användes) och med kartor och geodata. Särskilt använda och inspirerande var tydligen dels Helsingfors stadsmuseums högklassiga foton, dels Yles öppna ljudfiler. VR förekom också i flera fall, men själv gladde jag mig åt att ljudet kommit med på riktigt, att man använder de digitala mediernas möjligheter att kombinera och integrera olika typer av medier. Det fanns faktiskt många fina idéer. Också Mannerheim och Gallén-Kallela inspirerade ett par projekt. Det lönar sig säkert att gå och kolla hackets webbsajt ännu lite senare, då flera hunnit ladda upp sina material.

Juuso Lehtinen gjorde också en fin restaurangkarta över Helsingfors 1909.
Nästa vore att lägga till biograferna från Kavis lista!

Krigssampo

WarSampo: Finnish World War II on the Semantic Web 

from SeCo Research Group on Vimeo.

Att länka historien är en spännande tanke och ett imponerande pilotprojekt har också gjorts i och med den så kallade Sotasampo. Man har utgående från CIDOC CRM skapat länkar och visualiseringar, mellan massor av digitala källor från olika håll. Ambitionen att tillgängliggöra historien är god och man har också gått vidare från andra till första världskriget och ännu längre bakåt i tiden. Genom att länka källor och gå ända in på textnivå ger man möjligheten att hitta avsevärt bättre bland materialen. Den nya semantiska sätten att organisera informationen är dessutom ett steg från traditionell pappersvärld till en riktig digital kontext.

Samtidigt finns det åtminstone sett ur ett akademiskt humanistiskt perspektiv en del problem med projekten. Sotasampo kan varken anses fungera som forskningsverktyg ("digital metod") för vetenskapliga historiska frågeställningar eller som en vetenskaplig publikation inom humaniora. Den är snarast en sökhjälp och kan i bästa fall, om man har tur, avslöja mönster, kopplingar eller anomalier som kan ge upphov till vetenskapliga historiska frågeställningar. Jag tycker att det är viktigt att se skillnaden: den akademiska dimensionen med projekt som Krigssampo eller Osma Suominens alldeles vansinnigt coola Annif är helt och hållet teknologisk. Därmed inte sagt att de inte skulle vara relevanta och intressanta och kunna användas som viktiga verktyg i synnerhet inom minnesorganisationer.

Nu skulle det emellertid vara viktigt att man från finansieringshåll ser skillnaden mellan olika typer av projekt. I värsta fall kan vi ha en situation där pengar som är ämnade och tänkta att stöda humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under den lockande och trendiga "digital humaniora"-etiketten i själva verket används på ren teknisk utveckling, vars betydelse för humanistisk forskning i värsta fall kan ifrågasättas. Själv är jag rädd att en sådan utveckling kan slå tillbaka riktigt illa både mot digital humaniora och öppen forskning. Om de knappa resursernas fördelning upplevs som orättvis och oskälig kommer taggarna fram hos också hos de bästa och mest framstegsvänliga humanisterna.

I bästa fall arbetar man förstås integrerat och tillsammans mot gemensamma mål så att den tekniska utvecklingen både föder ny humanistisk och informationsvetenskaplig teknisk kunskap. Att välja ut, organisera och dokumentera källor och material är inte lätt, allra minst om man vill göra vetenskaplig forskning på innehållet. Det krävs stora insikter både i källmaterialet och dess semantiska och kontextuella dimensioner för att kunna använda digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap. Man måste till exempel kunna bedöma vad som saknas i materialet. Samtidigt hälsar jag med glädje den nya utvecklingen som de första stegen mot en genuin digitalisering. Vi har duktigt folk när det gäller semantisk webb här i Finland.

Annif from Osma Suominen on Vimeo.

Öppna data med samhällsvetare

Open Knowledge Finland ordnade ett miniseminarium om öppna data inom samhällsvetenskaper i går. Primus motor var Oskari Lappalainen. Tyvärr missade jag de första presentationerna, bland annat docent Kimmo Vekalahtis, men ramlade in precis på slutet där han berättade om MOOCen Introduction to open data science. Den följdes av mycket intressanta presentationer av Tapio Räsänen från Kela, Antti Tuomi-Nikula från THL och Mikael Seppälä. Jag är mycket imponerad av myndigheternas forskningsverksamheter och deras initiativ. Nu är det snarast en fråga om resursering och prioriteringar hur snabbt framstegen sker. Eftersom jag tror mycket på att myndigheterna själva vinner på att satsa på förvaltning (= öppnande och samordning) av sina informationsresurser, hoppas jag att det finns möjligheter att satsa på dylik verksamhet. Det är bombsäkra investeringar.

Mikael Seppälä presenterade, med ad hoc insert av OKFI:s verksamhetsledare Teemu Ropponen, en spännande mix av service design och sociologi. Rekommenderar hans presentation. Diskussionerna var överlag många, långa och initierade, med det resultatet att det inte fanns många kråkor kvar när jag fick ta itu med mitt favoritämne, dvs hantering av forskningsdata. Men diskussionen fortsatte och var givande.

Yhteiskuntatieteen aineistot from Jessica Parland-von Essen

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.

Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.