Tankar efter PIDfest

Gissa staden.

 

Det där med man ska dokumentera och publicera evidensen för sin forskning enligt FAIR-principerna (Findable, Accessible, Interoperable, Reusable) eller för att vi ska ha "spårbar och identifierbar information [som]...   tillförlitligt [kan] länkas nu och i framtiden" överhuvudtaget,  behövs det ännu rätt mycket målmedvetet arbete. Allra mest samarbete. Det var därför helt fantastiskt att igen träffa experter från hela världen efter några års avbrott på en gemensam konferens.

Det är alltid väldigt nyttigt med globala konferenser, för man blir snabbt påmind om hur lätt det är att bli insnöad i europeiska projekt och västerländska perspektiv. Och att glömma hur vi fortfarande har strukturer som är orättvisa mot kolonialiserade områden. Det vill säga väldigt stora delar av vår planet.

I mina egna presentationer lyfte jag fram nyttan av att fokusera på att metodiskt utveckla de sociala och administrativa strukturer som behövs för att bygga förtroende och beständighet. I Finland har vi gjort ett enormt arbete just kring detta. 

Inom den standardisering av teknologi som är nödvändig för att nå våra mål, har vi nämligen ett inbyggt problem: en standard som funkar för alla är så generisk, att den knappt kan ge en fingervisning om hur man ska implementera den. Slutresultatet är att vi har liten nytta av standardiseringen, eftersom förmågan att samverka förblir minimal. Alla gör ändå på olika sätt och interoperabiliteten förblir liten. Om man å andra sidan utvecklar en konkret och detaljerad standard blir upptagandet lätt litet, då standarden i slutändan i praktiken passar få eller ingen. Dessutom är det dyrt att ändra existerande system och funktioner så att de är förenliga med nya standarder. 

Då det gäller att flytta eller samordna information finns goda tankar kring att låta folk göra som de vill och behöver, och i stället bygga ett nytt lager av tjänster och tekniker som kan länka samman de olika "bubblorna". Som idé tror jag absolut på detta, men min analys är att vi ännu verkligen kämpar med att våra lösningar och standarder är alldeles för generiska och de implementeras (om alls) på vilt olika sätt. Och vad värre är, inom forskningsinfrastrukturerna sker detta ofta på projektbasis, vilket effektivt saboterar långsiktighet och övergripande teknisk planering. Dessutom behöver detta lager ansenliga mängder förvaltning och en fungerande affärsmodell. Det är något som är svårt att organisera. Vem har mandat och vem har resurser (utom de förbenade projekten)?

I varje fall tror jag benhårt på de metoder vi valt i Finland för att tackla problemen.  De ger möjligheter att organisera arbetet utan att gå in på detaljnivå. Tillräckligt fokus sätts på samordning och strategi. Det betyder att  t ex forskningsfältet har möjlighet att organisera sig själv, bara man säkrar tillräcklig kompetens. Och nu talar vi inte om kompetens hos forskarna, utan om hela systemets, inklusive beslutsfattarnas, förmåga att styra digital kunskapsutveckling.

EU har beskrivit samordningen med en ofta framställd graf, som jag ritade om
för att förtydliga betydelsen av just  "governance", som ofta underskattas,
fast den i själva verket utgör grunden för allt.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Har de sociala medierna varit en katastrof?

Det är snart femton år sedan jag startade den här bloggen. Sedan dess har effekterna av mediernas digitalisering börjat synas. Man brukar säga att man tenderar överskatta effekterna av teknologisk utveckling på kort sikt och undervärdera dem på lång sikt. Nu kanske man redan vågar säga något om förändringarna på längre sikt?

Året då Essetter startade, 2009, var till exempel de mest populära tv-serierna producerade av stora amerikanska tv-bolag som ABC eller NBC, medan det i dagens läge är finansierade av företag som Netflix och HBO.  I stället för långa räckor av ett-avsnitt-i-veckan-säsonger, ser vi idag en mycket större diversitet av produktionsbolag som gör korta säsonger. De bästa serierna håller mycket hög kvalitet och en positiv sida av den nya modellen är att serierna som får bred distribution kommer från många olika länder. Men visst sitter många yrkesgrupper i USA mycket hårdare till idag, vilket märktes också som strejker förra året. Effekterna är också ekonomiska och sociala, det visste man tidigt. 

Inom musikbranschen har strömningstjänsterna förändrat affärsmodellerna kraftigt. Vad gäller audio i övrigt var en del radiostationer rätt tidiga med att införa on-demand-tjänster. Kanske det kunde kallas personliga prenumerationer på svenska? Ett stort steg var när Apple inkluderade pod-flöden i sin iTunes-app och -affär, vilket skedde redan 2005. I dag tror jag de flesta seriösa radiokanaler och -program publicerar poddar, medan flödet på ångradion har sin funktion för en del publik. Men tanken att man för att ta del av ett visst innehåll skulle vara tvungen att röja tid i kalendern måste ändå te sig allt mer underlig för de flesta. Idag har vi tittarens, lyssnarens och läsarens marknad. Och konkurrensen är hård, eftersom inte bara professionella aktörer tävlar på samma marknad. Portvakter finns på vissa arenor, som tv, men även inom video finns en annan arena, dvs. Youtube, där kontrollen är minimal och innehållet gratis för åskådaren. För producenterna är villkoren ändå krassare än många kanske inser, då plattformen kan sätta in reklam och ta reklaminkomsterna med stora rättigheter.

Jag har funderat en del på hur det nya samhället egentligen ser ut och hur rätt eller fel mina egna tankar för drygt tio år sedan var. Jag hade en rätt optimistisk syn på hur webben och de sociala medierna kunde möjliggöra kreativt samarbete. Jag avfärdade också delvis kritik mot sociala medier med att människor  i alla tider haft missuppfattningar och underliga åsikter, och att oron handlade om att de på webben blir synliga. Detta var också situationen under en tid, då människor faktiskt webben på utsattes för åsikter de inte annars stötte på.  I viss mån står jag nog fast vid mina åsikter, även om forskning visat att algoritmerna har kraftiga styrande effekter som de facto driver fragmentering och polarisering mycket starkare än vad jag någonsin insåg vara möjligt. Utvecklingen har lett till att jag själv i praktiken övergett de flesta plattformarna. Jag känner en informations- och skärmtrötthet som gör att jag värjer mig från dessa strömmar på fritiden och även professionellt utnyttjar dem med eftertänksamhet. Jag njuter av att träffa människor och att kunna reglera flödet av information som flimrar förbi. Det är en av orsakerna till att jag helt låtit bli TikTok. Jag känner från djupet av min själ att det är just det jag inte behöver. Och lyckligtvis har jag idag råd att låta bli att haka på nyheter. Jag inser att det finns stora, både kulturellt och ekonomiskt viktiga, domäner jag inte känner till, inte minst spelvärlden.

Audio är däremot en stor tillgång. Det är en annan modalitet än de flimrade skärmarna. Informationen är mer förankrad i personer, röster. Dess hastighet och mängden information som sköljer över en är begränsad. Om man, som jag, inte reglerar hastigheten någonsin, har man tid att tänka, processa och ta emot. Man kan följa långa resonemang och är inte heller frestad och hoppa över några rader eller sidor, då själva apparaten är inte synlig, reglagen är inte till hands. Det ger ett lugn att tänka.

Så på sätt och vis har det gått just som jag tänkte för femton år sedan. Mycket information är idag öppen och tillgänglig, även forskning. Det finns fantastiskt fina innehåll på webben. Samtidigt är resultatet ändå inte som jag tänkte mig. Precis som alltid, blir verkligheten ändå annorlunda än man trodde. Jag vet inte om jag känner sorg eller besvikelse inför de negativa sidorna av digitaliseringen. Egentligen är jag nog som helhet mer positiv än negativ: webben och internet är helt klart oumbärliga om mänskligheten skall klara av att stoppa klimatförändringen och kunna hantera dess konsekvenser. 

Vi behöver den snabba vetenskapliga utvecklingen vi sett prov på detta sekel. Den har möjliggjorts av webben och digitaliseringen. Vi behöver stora förändringar i samhällsstrukturer och opinioner, de är så enorma att de behöver webben. Vi behöver data, information och kunskap, men vi behöver också fästa uppmärksamhet på kuratering, äkta kritik och kvalitet. Vi behöver som globalt samhälle förmågan att hantera allt detta. Vi behöver data- och informationsspecialister av många slag, vi behöver pedogoer, journalister och forskare, vi behöver företagsägare och -ledare som är klarsynta och vågar investera och vi behöver beslutsfattare som förstår betydelsen av allt detta. 

Stödintelligens

På finskt håll har man som vanligt kunnat anpassa språket snabbt och kreativt då ordet tekoäly kompletterats och framöver förhoppningsvis ersätts med order tukiäly, som egentligen definierar användningssättet av artificiell intelligens (AI) till ett stöd. Jag spårar ordet tillbaka till ett seminarium om AI sommaren 2017 och en rapport från handels- och industriministeriet samma höst. Möjligen kommer ordet från Nokia före det? Digitala beslutsstöd som utnyttjar maskininlärning används idag i synnerhet,  inom medicin, vad jag kan förstå. Men applikationerna finns överallt och underlättar vår vardag.

Den så kallade artificiella intelligensen har varit på tapeten den senaste tiden då en mycket effektiv textgenerator offentliggjordes för några veckor sedan. Programvaran kan generera text och också revidera den, svara på frågor och föra dialog. I praktiken är textgeneratorn en hypereffektiv variant av samma textförslag eller autocorrect vi stöter på vid textbehandling på dator eller i telefonens appar. Denna "intelligens" har på basis av surrealistiska datamängder lärt sig räkna ut de mest sannolika teckensträngarna i ett visst sammanhang och spottar dem ur sig något slumpmässigt.

Människan har en fantastisk förmåga att syssla med antropomorfism. Redan i somras gick en sakkunnig i den uppenbara fällan och förklarade att hans dator börjat tänka och känna, vilket var bra på så sätt att vi inför höstens nyhet hade hunnit ta en diskussion om ämnet chatbottar och medvetande i offentligheten.  Att texten, logos, väger särskilt tungt då vi projicerar på det här sättet har ytterligare stärkts av Turingtestets närmast mytiska status som mått på "intelligens". Tanken och ordet är för oss väldigt starkt sammanlänkade. Att ett ord alltid innehåller en tanke är dock ett felslut.

Foto: randychiu CC-BY

I princip kan man i dag, tack vare enorma datamängder och mycket snabba och parallellt arbetande processorer ta fram mönster och på basis av dem med olika metoder generera nya data. I den nya chatbottens fall fanns en c 300 miljarder ord stor korpus man tränat på. Det finns idag många tjänster där man kan generera olika slag av bilder, både konstgjorda foton eller konstverk i olika stilar på webben. Också musik kan man skapa enligt stilen på t ex en namngiven kompositör. Situationen väcker förstås ett antal frågor. Hur kan man veta vad som är "äkta" konst eller gjort manuellt av en människa? Vilket är "värdefullare" eller mer "unikt"?

Läget är lite analogt till kamerans framfart. Vad ska man måla för, om man kan fotografera? kunde man kanske tänka för 150 år sedan. Men fotografiets frammarsch ledde ju både till att målarkonsten befriades och att en helt ny konstform uppstod. Redan nu finns det många konstnärer inom olika branscher som experimenterar med AI som ett verktyg i sin konst. Konsten försvinner nog ingenstans. Så länge det finns kreativitet finns det konst.

Den som lite lekt med dessa AI-verktyg vet också att dessa "intelligenser" plötsligt kan göra otroliga fel och missar. De blir förstås ständigt bättre, vilket är det fina i kråksången, men det kommer alltid emellanåt underliga fel, algoritmerna blir ibland intressantare ju mer kreativa och oförutsägbara de ter sig. Eftersom det inte finns någon riktig förståelse eller riktigt tänkande bakom det en algoritm spottar ur sig, är det inte någon skillnad mellan för oss små eller stora logiska fel. Slutledningsförmågan, ett av baselementen för intelligens, är bristfällig hos dessa algoritmer då semantiken brister.

I takt med att modellerna blir bättre kommer förstås felen att bli mindre, men i praktiken handlar det alltid om ett samspel mellan människan och algoritmerna. AI kan testa olika möjligheter nästan oändligt snabbt och välja ut goda förslag åt oss. Förslagen är ett material att arbeta vidare från och datorerna kan frigöra massor av tid och resurser åt oss. Men riktigt på riktigt är inte algoritmerna inte tankar, de innehåller ingen förståelse av något alls. Därför är de just tankestöd för oss. Vad intelligens sedan är, är en annan fråga.

Historia Helsinki

Det är redan kring fem år sedan, när vi på Helsingfors historiekommitté började bolla med idén hur vi kunde digitalt kunde tillgängliggöra den fantastiska forskning som gjorts. Vi ville utnyttja de moderna digitala miljöerna för att erbjuda kunskap och material för lärare, invånare och resande. Som modell och inspiration stod förstås Stockholmskällan med sitt rikliga och pedagogiska material.

historia.hel.fi

I dag kunde vi äntligen lansera sajten! Mycket återstår förstås ännu att göra. Översättningsarbetet pågår ännu för fullt. Vi har haft ett fruktbart samarbete med skolväsendet, museet och arkivet.  Vi hoppas att stadsbor liksom turister ska hitta materialet, som synliggör de historiska lagren i vår huvudstads spännande historia.

Foto: Väinö Hämäläinen, Nurmes museum. CC-BY 4.0.

Nu hoppas vi förstås på feedback och idéer, eftersom det är meningen att det ska vara en levande, växande resurs som utvecklas med behoven.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Artificiell intelligens och produktivitet

Den finska teknologisektorn är stadd i förändring, vi har gått från att utveckla hårdvara mot mjukvara, och investeringarna har följt samma trend. Men det finns en oro för att produktiviteten inte ökar som den borde. I själva verket har produktivitetsökningen inom ICT främst gällt ICT-sektor självt, men vi borde nu (inte minst för att kunna bekämpa klimat- och miljöproblem) mer medvetet styra utvecklingen mot implementeringar som skapar effektivering inom andra sektorer (elnätet, logistisk optimering och annan effektivering av processer, energieffektivt byggande och cirkulär ekonomi). På mikronivå har de senaste decennierna visat att människor är förmögna att ändra sitt beteende i överraskande stor grad och snabbt (tobak, alkohol, distansjobb osv). Tyvärr räcker inte det inför de stora miljöutmaningarna att en majoritet börjar rucka på sina konsumtionsvanor, utan vi behöver stora systemförändringar och modiga beslut också på högre nivå. De investeringar som behövs har ibland gått under rubriken digitalisering. Men termen digitalisering säger rätt lite om vad som egentligen förändras och hur.  Vi kan inte bara ändra på verktygen vi använder, vi måste också göra saker på nya sätt och framför allt göra helt nya saker.

En viktig del av detta är utnyttjande av artificiell intelligens (AI). Med det avser jag maskininlärning av olika slag. Rätt använd kan den öka effektiviteten dramatiskt. Till exempel kan man med hjälp av "digitala tvillingar" undersöka också mycket komplexa system (som till exempel klimatet). Genom att använda maskininlärning, testa och optimera kan man hitta effektivare lösningar och tillvägagångssätt. I slutändan kräver detta ändå data av god kvalitet. Det vill säga god, planerad och långsiktig datahantering. Data måste vara dokumenterade. Det gäller inte bara forskning, utan alla data, om man vill använda dem för att utveckla en verksamhet.

Det händer rätt mycket kring "AI" politiskt just nu. Det verkar i själva verket ha blivit något av följande trendterm efter "digitalisering". Det blir också allt tydligare att måste känna och förstå data och dess begränsningar. Man måste bedöma risker och gå igenom värderingar, målsättningar och prioriteter. Det har man också identifierat inom EU, där man arbetar med att ta fram ett regelverk som utgår från riskbedömning utgående från grundläggande rättigheter (rättssäkerhet och etik). En utmaning är förstås att artificiell intelligens ofta i praktiken bara är ett annat ord för avancerade it-system. Gränsdragningar och definitioner är svåra och visar sig ibland i efterskott vara felaktiga eller oändamålsenliga.  De "AI-specifika" riskerna uppstår om det finns bristande mänskligt omdöme eller kontroll, särskilt i s.k. autonoma system.

Det finns ändå sannolikt många områden där man kan använda maskininlärning utan att riskera rättigheter. Dessutom kan välgjorda algoritmer effektivera processer både inom ICT och i samhället i övrigt på ett sätt som ökar produktiviteten. Men får vi syn på var och hur? Och har vi tillräckligt bra data och utbredda kompetenser för datahantering och maskininlärning så att vi kan göra riktig kvalitet?

Tillbaka till kontoret?

I och med pandemin arbetar ungefär hälften av de finländska arbetstagarna mest eller helt på distans. Före corona var det bara under 15% som arbetade hemifrån ens varje vecka. Av dem som jobbade på distans på grund av pandemin var 44% mycket nöjda och 48% rätt nöjda. Siffrorna framkommer ur Arbetslivsbarometern 2020.

Just nu funderar man alltså febrilt på arbetsplatserna hur arbetet ska ordnas i framtiden. Det har väckt ont blod hos arbetstagare då man upplevt att man tvingats till kontoret utan ordentliga orsaker. Det har uppfattats som uttryck för bristande förtroende och rimmar också illa med den trend vi haft de av att arbetstagarna allt mer aktivt kan vara med om att utveckla verksamheten. Idag är det bara en liten minoritet av arbetstagarna som uppfattar att de inte blir hörda då de kommer med förslag. När man nu sett att sjukfrånvaron minskar och produktiviteten inte sjunker av distansarbete, måste arbetsgivare ha acceptabla orsaker för att förutsätta fysisk närvaro.  Enligt McKinsey bedömer en fjärdedel av de europeiska arbetstagarna, att de kommer att säga upp sig om de tvingas ge upp distansarbetet. Hesari publicerade i våras en dödsannons för Kontoret.

Ute i världen syns också en annan trend, som kraftigt förstärkts i och med pandemin: "the great resignation", det vill säga att folk faktiskt säger upp sig från sina arbetsplatser. En orsak anses vara en omvärdering av den egna livsstilen, kanske med ett skimmer av romantiskt downshiftande i och med pandemin. Men det finns troligen också mer krassa orsaker i bakgrunden: det är många kvinnor som varit tvungna att ge upp sina jobb, eller kanske äntligen haft möjlighet att minska på sina mångdubbla arbetsbördor tack vare extra stöd. Också arbetsbördan i sig inom hälsovården under pandemin har angetts som en möjlig orsak, men det verkar inte vara så i Finland. Ännu åtminstone. Symtomatiskt nog tas inte självuppsägning ens upp i Arbetsbarometern, utan avslutande av arbetsförhållande handlar i Finland endast om arbetsgivarens uppsägningar.

Själv tror jag vi inte ännu sett helhetseffekten av distansjobbandet. Många av de negativa följderna av isoleringen är svåra att mäta och de verkar också långsamt. Det sociala och kulturella kapitalet har tagit stryk, både för individer och organisationer. Svagare informationsgång och frånvaron av samvaro gnager på trygghet och förmågor. Vi har tappat i synergier och samordning, gruppdynamikens kreativa styrka och effektivitet och istället har det krupit in oro och osäkerhet inför möten och närvaro. Jag känner det själv, fast jag är en extrovert person, en viss nervositet för hur det ska vara att plötsligt mötas med tiotals och hundratals kollegor på en och samma dag. Fem dagar i veckan? Hm ... Vi har ju lärt oss fungera riktigt bra i skärmvärlden och den har också på sätt och vis fört alla närmare varandra och i vissa sammanhang gjort oss mer jämställda i arbetslivet. Samtidigt tycker jag att det har varit utmanande att skapa och föra framåt projekt från hemsoffan. Att värna om den viktigaste kommunikationen har tagit mycket tid och energi och jag har en känsla av att jag har hundra döda vinklar i min värld just nu.

I Finland är vi vana med flexibilitet i arbetslivet. 64% av arbetstagarna har flextid och nu vill också en majoritet ha flexrum, även om man i Europa är mer bekväm med att gå till arbetsplatsen än i andra världsdelar. I praktiken betyder detta förstås i slutändan hybridmodeller, där man kommer till kontoret vissa dagar och för vissa funktioner. Det som nu stressar både arbetsgivare och -tagare är övergången till de nya modellerna. Den kommer att bli svårare än övergången till distansarbete. Då hade vi ett gemensamt och klart mål: Vi behövde bara få allt att fungera på något sätt utan att gå till jobbet. Men nu är det många viljor och intressen att beakta, lärdomar att ta till vara och saker som måste lappas och byggas upp igen.

I Arbetslivsbarometern fastnade jag för en graf, som avspeglar ett mycket starkt särdrag i den finländska organisationskulturen. Om man tänker efter är siffrorna helt surrealistiska. Vilka de indirekta kostnaderna är vågar jag knappt tänka på. Men kanske det ändå är en sak som just nu kan vara en stor fördel.

Du kan klicka på bilden för att förstora upp den.

Reko forskning

 I veckan höll vi ett litet webbevenemang  i ett europeiskt forskningsinfrastrukturprojekt jag är med i. Det handlar om att stöda forskningen i att bli bättre på att hantera sina datamaterial och andra produkter så att de blir bättre dokumenterade och möjliga att utnyttja. På så sätt blir också forskningen bättre dokumenterad. Man talar ofta om FAIR-principerna; data och forskning ska vara möjliga att hitta (findable), möjliga att komma åt (accessible), enhetliga i format och semantik så att resultat och material är möjliga kombinera och jämföra (interoperable) och möjliga att återanvända (reusable). 

I praktiken handlar det om att man är mån om att skapa metadata, använda sig av existerande format och standarder när det är möjligt och göra sina forskningsprodukter tillgängliga för andra forskare och helst allmänheten då det går.

FAIR-principerna handlar förenklat om att forskningen ska göras maskinläsbar och tekniskt öppen, men det är inget enskilda forskare kan göra utan ansenliga insatser av hela forskningssamfundet och i förlängningen samhället. Det behövs såväl juridiska som tekniska kompetenser och omfattande, långsiktiga utvecklingssamarbeten och infrastruktur för att uppnå ett läge, då forskare enkelt kan återanvända andra forskares material. Det fungerar  redan i dag inom en del discipliner, inom andra kommer det knappast någonsin att vara möjligt, men inom många områden tar man steg mot bättre informationsförvaltning och det är här vi försöker bistå så gott vi kan.

Ofta handlar det om att ta fram rekommendationer, redskap och metoder som kan stöda både forskare och dem som professionellt arbetar med att hantera forskningsdata och -information och utveckla tjänster för forskare. En forskare kan till exempel inte på egenhand publicera sina data, utan behöver ett dataarkiv för det. Ett dataarkiv är inte heller ett system som fungerar för sig själv, utan det behöver proffs som tar hand om att data är dokumenterat, kan distribueras och uppdateras vid behov. Mycket av detta är nya processer och kompetenser, och de är inte billiga att ta fram. Alltså är det delvis en hård kamp som kräver omtänk och förändring på många håll. Och det är inte alltid enkelt. 

Ofta talas det om att forskare måste få syssla med det som är deras huvudsyssla och att det inte är meriterande att syssla med datahantering. En del forskare uppfattar det som hot och intrång på deras akademiska frihet att det ställs krav på datahanteringen. Det är givetvis sant att själva forskningen är det viktigaste, men det är nog en missuppfattning att det skulle vara bättre och viktigare för en enskild forskare att ha total kontroll och fullt ansvar för sina data och att det skulle göra det enklare i längden. Tvärtom riskerar man ju att göra både sin egen forskarkarriär och hela forskningen björntjänster om man frånsäger sig ordentlig datahantering och de tjänster som då finns att få. Att ansvara för backup och datasäkerhet, personregister och datahantering juridiskt, forskningsdatas dokumentation, bevaring och publicerande och i förlängningen forskningens kvalitet såsom reproducibilitet och hantering av digitala källhänvisningar är inte helt irrelevanta saker.  

Att se forskningsfinansiärers och -organisationers strävan att erbjuda delat ansvar, kompetenta tjänster och stöd för datahantering som någon sorts ond kupp mot den enskilda forskaren visar nog på lite bristande insikter om vad bra vetenskaplig praxis är, tycker jag. Det är enligt mig självklart att en ambitiös forskare vill kunna föra fram hela sin forskning, inklusive material och verktyg man tagit fram, på ett sätt som möter högsta kvalitetskrav. Idén att man inte skulle behöva framlägga sina data ter sig underlig, och att man skulle kunna göra det utan stödtjänster och delade resurser orealistisk. Frågor om bevarande och metadata kräver specialkompetenser. Lika väl som man vänder sig till ett förlag eller tidskrift för att ge ut sina resultat i text, bör man använda andra tjänster för andra produkter. Då tryggar man ju också sina egna intressen som upphovsperson.

Nåväl, FAIRsFAIR som ett hyfsat stort europeiskt projekt har varit en rätt god framgång, men mycket återstår att göra. Detta projekt har ett knappt år kvar och det har varit en intressant och fin erfarenhet att få jobba tillsammans med experter från många länder. Och det är alldeles jätteroligt att se hur fältet och kompetenserna växer i Finland med rasande fart. Det är fler och fler intresserade som dyker upp i olika nätverk och samarbeten och vårt lilla land är bra mycket större än sin storlek i branschen just nu tack vare det långsiktiga och breda samarbete vi haft redan i många år. Det kommer alldeles säkert att gynna också den forskning som görs här, tack vare att kvalitet och synlighet kan tryggas. 

Det viktiga är att se att också infrastrukturen och datahanteringen behöver resurser, så forskarna får det stöd de behöver då de behöver det, från planering av datahantering till publicering av data och metoder.

Persistens

 Idag hade vi vårens (sent omsider) PID-möte, där vi diskuterade beständiga identifierare. Måste säga att jag har svårt att tänka mig ett nördigare gäng. Underbart!

Det händer mycket på området nu, delvis på grund av att forskningen håller på att digitaliseras allt mera. Samtidigt finns det många praktiska utmaningar och filosofiska frågor att tackla, så det är svårt att inte fastna i alla finesser och politiska finurligheter. Det gäller att vara pragmatisk och handla, men med eftertanke. Då det gäller digital information är identifiering av olika saker så viktig på så många olika sätt. Diskussionen tenderar att domineras av forskning och bibliotek där det ter sig naturligt att diskutera frågor om versioner, metadata, autenticitet, auktoritet och relationer med stor passion. Lyckligtvis finns det också en del tjänstemän på olika håll som vet att det finns tekniska lösningar av olika slag och som därmed också kan bidra till diskussionen. Frågor om dokumenthantering  och identifiering osv. är också relevanta för vem som helst som har med myndigheter att göra. Man märker om det inte fungerar.

Bakom länken finns för eventuella intresserade presentationer (på finska).

"persistence of silliness and cynisism . ." 

by 'Fragments pictosophiques' is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Frihet, motstånd, uppror

 Var det rätt av Twitter och andra företag att stänga ute den amerikanska presidenten? Vem är det som borde reglera yttrandefriheten, är det staten eller företagen? 

Vissa gemensamma regler har man stiftat gällande vad man får säga i alla länder, också "fria" och demokratiska sådana. Man får inte fara fram med osanningar som skadar människor genom förtal och kränkningar, man får inte ljuga eller bedra då man gör avtal eller affärer. Utan förtroende är samhällen i problem, de blir ineffektiva och osäkra. Poängen är förstås att kontrollen sker retroaktivt. I fria samhällen har vi inte förhandsgranskning som görs av myndigheter, utan individerna förväntas ta sitt ansvar och konsekvenserna av brott mot dessa gemensamma lagar och samhällets gemensamma spelregler. Demokratiska samhällen skyddar ofta också sig själva genom att förbjuda offentligt tal och handlingar som är riktade mot att rubba det demokratiska systemet i sig. 

Då det gäller politik finns traditionellt en hög tröskel för att beskylla någon för att fara fram med lögn och osanning. Bedrägeri som gäller pengar eller affärer kan man i princip föra i bevis. Men förtroende i allmänhet är inte lätt att värdera eller mäta. Det är också riskabelt att utgå från att det finns endast en sanning eller korrekt tolkning av komplexa samhällsfrågor. Därför behövs det tolerans för olika uppfattningar om till exempel orsak och verkan på samhällsnivå. Vi har ändå de senaste åren fått en skrämmande demonstration på vad en dylik försiktighet inför att begränsa ren och skär lögn i politisk diskussion kan leda till.

Företag som erbjuder tjänster på webben har alla användarvillkor, som strävar till att försäkra att verksamheten är laglig och fungerande både tekniskt och i hänseende till företagets intressen i övrigt. Tjänsterna har en idé och syften som de strävar efter att förverkliga. Visionerna handlar förstås om att maximera vinsten, men också annat.

Twitters vision är t ex "We believe in free expression and think every voice has the power to impact the world." medan Facebooks är "People use Facebook to stay connected with friends and family, to discover what’s going on in the world, and to share and express what matters to them." Båda innehåller en idé om öppenhet och delaktighet.  Tyvärr har forskning visat inte bara att rekommendationsalgoritmer fungerar i motsatt riktning och driver folk in i bubblor av konspirationsteorier och lögner, utan att företag inte här tar sitt ansvar. Så det handlar alltså inte heller bara om vad som sägs, utan minst lika mycket om hur medierna hanterar informationen.

Lagstiftarna och samhället kan reglera för det första innehållet i det som sägs och dissemineras, vilket är etiskt mer problematiskt, och för det andra hur tjänsterna fungerar logiskt eller tekniskt, vilket i sin tur är utmanande eftersom algoritmerna klassas som affärshemligheter och är svåra att kontrollera. Dessutom  utvecklas teknologin och koncepten hela tiden och noggrann reglering riskerar därför att föråldras snabbt.

Själv tycker jag inte detta är en antingen eller fråga; det står klart att vi behöver reglering både genom lag och juridiskt ansvar också för konsekvenserna (det borde gå att pröva i rätten om företagen underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra allvarliga brott) och att företagen dessutom måste ha möjlighet att sätta upp användarvillkor så länge de inte är uppenbart diskriminerande eller förtryckande mot utsatta grupper. Det idealiska skulle vara att också de sociala medieplattformarna skulle sätta upp en egen etisk intern branschkontroll, liksom de traditionella journalistiska reglerna och råden, där man avtalar om spelreglerna an efter att branschen och världen utvecklas. En alltför splittrad offentlighet utgör också en risk för dessa företags egna intressen, något de borde inse och försöka avvärja i tid. Om nu deras visioner på riktigt betyder något för dem.

Gällande läget i USA är jag rätt pessimistisk. När man åstadkommit en situation där tiotals procent av befolkningen lever i en alternativ verklighet och är onåbar med alla rationella argument är läget mycket allvarligt. Att det inte hittills hänt några lynchningar eller politiska mord är mer tur en skicklighet. Händelserna på Capitol Hill var inte terrorism. Det var en våldsam politisk revolt, som gett resten av världen en väckning, förhoppningsvis i tid. I USA fortsätter utvecklingen i en oroväckande riktning idag. Jag undrar vad folk som inte tagit våldet på allvar egentligen tror att revolutioner och kupper är.

Tweet från den 17.1.2021

Digitalisering idag

De senaste tio åren har mycket hänt tack vare den informationsteknologiska utvecklingen. I takt med att dataprocessering blivit effektivare och lagring billigare  har frågor om datahantering och informationsförvaltning blivit viktigare. Men det intressantaste är enligt mig de samhälleliga förändringarna. 

Det första man tänker på är kanske mediefältet. I Finland hade kring 40% av den vuxna befolkningen registrerat sig på minst en socialmedietjänst år 2010. År 2019 använde redan 79% av vuxna finländare internet flera gånger om dagen och de flesta på mobilen och under 10% säger sig inte använda sociala medier. Samtidigt har användningen av Facebook och Twitter mattats av. Trenden har gått mot mer slutna rum och diskussioner. Störst är nu Whatsapp, som grundades 2009 och har över 3 miljoner aktiva användare i Finland. Whatsapp har i synnerhet sedan det köptes upp av Facebook utmanats av andra liknande aktörer. Illusionen om att alla är på Facebook har gett vika och de stora plattformarna har svarat på detta genom att köpa upp och utveckla nya plattformar och format. Den andra trenden är den förväntade, fortsatta förändringen av innehållet, som kunde sammanfattas som förskjutning mot mera audiovisuella, efemära och snuttifierade format.  Uttryck för denna utveckling är podcaster och nya tjänster som t ex TikTok, men också internet memen som är delar av större berättelser på webben. Själva idén är ju att de innehåller flera lager av betydelser och referenser och utnyttjar så väl (rörlig)bild som text,  ibland också andra element.

Trots att traditionella mediers lönsamhet sjunkit, har varken tidningarna eller journalistiken tillsvidare gått under. Frågor om tillit och kritik har ändå blivit viktiga, eftersom det är uppenbart att i synnerhet de äldre generationerna generellt inte har lika stark och utbredd mediekritisk kompetens som de yngre. Ett uttryck för detta är att yngre människor i Finland anser att så kallade influencers kommersiella samarbeten är okej, men de också kräver att kommunikationen är transparent. Då litar de på källan, medan äldre personer utgår från att man inte kan lita på "influerare" och att det är på något sätt ett korrupt förfarande i motsats till traditionell marknadsföring och reklam. I själva verket är den nyare synen mer etiskt medveten och kritisk till innehåll och ett bevis på bättre informationskompetens.

Det står ändå klart att journalistiken och de s.k. traditionella medierna inte har förhindrat spridningen av konspirationsteorier och felaktig information globalt, den politiska situationen i USA må vara det ultimata beviset på detta. Den offentliga debatten behöver stöd av utbredd och stark utbildning och samhällsstrukturer som möjliggör deliberativa samhällsdebatter. Som grund behövs en delad respekt för fakta och en insikt om att sakkunskap är något annat än lite egen research på webben eller vad kompisen delat på facebook. Utvecklingen visar att en allmän hög kompetens inte är något givet ens i västvärldens rikaste länder, utan något som måste försvaras målmedvetet och fortgående genom utbildning. 

Att det finländska samhället är digitaliserat kom tydligt fram i och med de stora förändringar som kunde göras mycket snabbt då pandemin nådde oss. Vi hade tillräckligt mycket digital infrastruktur för att kunna lägga om en stor del av vardagen. Att ärenden med banker och myndigheter och mycket annat kan skötas över nätet fanns redan på plats. Det fanns både strukturer, resurser och kompetens. År 2019 använde redan 85% av de vuxna nätbank. Våra förmånliga och snabba dataförbindelser fanns redan på plats. Även om vi drabbats på många sätt kommer vi att kunna resa oss ännu mer digitala, fast vi nu också fått ta oss en rejäl funderare över vad som är viktigast för oss. Och inte sällan verkar det vara människorelationerna och naturen.

Betydelsen av mjukvara och algoritmer har börjat bli synlig på intressanta sätt. Jag tror det är många som blivit chockerade och upprörda då de sett människor sugas in i konspirationsteoretiska resonemang på grund av de förstärkande effekterna av skvaller och ryktesspridning sociala medier som facebook och youtube producerar med sina rekommendationer och andra algoritmer. Coronapandemin har äntligen lett till några tafatta försök att korrigera detta. Samtidigt har effekterna av "artificiell intelligens" börjat synas inom forskning och annan utveckling, inte minst inom medicin. Forskningen har gått framåt med stormsteg under 2010-talet och därför har betydelsen av data, dess hantering och kvalitet blivit allt mer uppenbara. Jag ser i mitt eget arbete den enorma utveckling som har skett inom kompetenser och förmåga att hantera forskningsdata och på vilken hög nivå den finska förmågan är på området. 

Sist och slutligen är jag själv därför rätt lugn för Finlands del vad gäller samhällsutveckling och ekonomi på sikt, bara vi fortsättningsvis satsar på skola och forskning. Större problem är klimatförändringen och den verkligen allvarligt hotade biodiversiteten. Men också dessa kan delvis tacklas med samma metoder. Digitaliseringen är en process som nu mognat och blivit en del av vår värld.

Siffror med betydelse

Det finns sifferkombinationer som bär på betydelse. Och då avser jag inte numerologi, utan siffror som kan igenkännas som bärande en specifik innebörd i en viss kontext.  Ibland är kontexten snävare, ibland kan den täcka en hel kultur. Ibland är det lättare att utläsa betydelse i sifferserier, ibland svårare. Får du ett hotellrum med nummer 516, styr du antagligen stegen mot hissen och trycker på femte våningen. Om du får framför dig en sifferserie tolv siffror som börjar med 0400 tar du fram telefonen. Ett socialskyddsnummer känner du också sannolikt igen, liksom ett datum.

Detta handlar om siffror som har en specifik kulturellt definierad betydelse i sin kontext; de bär på information som människor kan läsa. De har också använts för att strukturera information. Åtminstone tidigare hade till exempel busslinjerna i huvudstadsregionen nummer som tydligt indikerade längs vilken huvudled de lämnade centrum och hur långt de gick. De mekaniska telefoncentralerna avslöjade vart man ringde rent geografiskt. Det kunde kallas att siffrorna innehöll semantisk information.

Buss 270 på Morbyvägen i Esbo, 1978.
Bild: Jan Backström, Esbo stadsmuseums samlingar.
CC-BY-ND 4.0

Digitaliseringen har utmanat detta. Om vi tar telefonnumren som ett exempel: numera avslöjar inte telefonnumret i Finland längre vilken operatör som används. Det har stora fördelar förstås, för den som äger numret: man behöver inte byta nummer när man byter operatör.  040, 0400 och 050 är nu om inte helt renonsa på information, endast bärare av historisk information. De berättar om proveniens, var numret skapats. De kan också kallas prefix eller namnrymder: tack vare dessa kan vi försäkra oss om att varje telefonnummer är unikt, eftersom det finns en registrator som övervakar respektive namnrymd.

Med hjälp av digitala register kan man ändå rätt enkelt frikoppla dylika unika identifierare från all semantisk betydelse. Till exempel inom biblioteksvärlden eller många andra system ordnade man förut saker och ting enligt olika klassificeringssystem för att senare kunna lokalisera dem och organisera dem. Till exempel enligt proveniens, alfabetet eller något annat för kontexten logiskt system, som kunde kompletteras med olika index och register. Numera ordnas saker i stället enligt accessionsordning till exempel på det franska nationalbiblioteket. Huller om buller, skulle en traditionalist som jag säga. Tack vare datasystemen kan man ändå mycket enkelt lokalisera det man behöver. Ofta tilldelas digitala objekt eller representationer något som kallas UUID, eftersom de är "i praktiken" unika koder och ligger som grund för en hel del identifierande inom många datorsystem. 

UUID är slumpmässiga hexadecimala sifferserier, ofta i formatet (8 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(12 siffror). Att de är hexadecimala betyder att de använder ett siffersystem baserat på 16 (man fortsätter alltså räkna från 9 med a, b, c, d, e och f). Det finns olika varianter av UUID, men i princip är poängen att man inte behöver ha något system för att kontrollera att de är unika, vilket givetvis har sina fördelar. Framför allt ekonomiskt sett, men även socialt.

Att avsäga sig all semantik i sifferserier har en del konsekvenser. Problemet med semantik är, att den obönhörligt föråldras förr eller senare. Den är avhängig av sin kontext och dessa är aldrig eviga. Liksom exemplet med telefonnummer visar, kan de ändå bära på proveniensinformation, som visserligen kan vara mycket relevant. Inte minst då vi talar om loggar, arkiv och andra funktioner där det kan vara viktigt att veta när och i vilket sammanhang en identifierare skapats. Accessionsnummer eller arkivsignum hanteras inom kontrollerade informationssystem och ger information som inte förändras, eftersom de innehåller historiska fakta.

Då systemplanerare ofta gärna utnyttjar de fördelar slumpmässiga och fristående sifferserier har, då de är unika oberoende av kontext, ser jag mig som humanist, semiotiker och historiker ofta som en besvärlig försvarare av människan som användare och av information som egenvärde. Även om kontexter, språk och kultur förändras, förändras teknologierna ofta minst lika snabbt. Jag tycker det är att undervärdera människors omdömesförmåga, att tro att de inte skulle kunna tolka historiska avlagringar (som kan vara relevant information!) i olika sifferserier eller identifierare. Tvärtom kan det vara viktigt för transparens och tolkning av information att inte alla betydelsefulla koder ersätts av randomiserade, stumma sifferserier. 

Låt oss alltså försvara semantikens plats också inom informationsteknologin och åtminstone göra väl avvägda beslut om hur vi namnger saker och ting. Att vårda semantiken innebär förstås mera arbete, men vi behöver väl inte alltid gå där ribban är lägst.  Också siffror kan vara talande namn på saker och ting, information för oss människor bortom tekniska informationssystem.

Ett område där man lagt till semantik under senare år 
är adresser. Numera innehåller siffran information om avståndet
från vägens början, vilket kan vara nog så nyttigt.

 

Forskarna i digitala arkiv

 I går höll vi ett litet seminarium inom vårt nätverk för folk som arbetar med beständiga identifierare (persistent identifier, PID). Som tema hade vi valt digitala arkiv och det egentliga seminariet inleddes av Finska Litteratursällskapets arkivchef Outi Hupaniittu, som berättade om hur de digitala arkivens metadata och och struktur ter sig för en forskare som försöker hänvisa. Strukturen av materialen är komplicerad, eftersom metadata delvis följer de fysiska originalen och delvis hoppar rakt till enskilda digitaliserade filer utan beskrivande metadata. Vidare presenterade Juha Hakala från Nationalbiblioteket hur DOI och URN kan och bör användas inom olika kontexter. Sist hade vi en diskussion där vi kom in på frågor om långsiktigt bevarande, skillnader och likheter mellan digitala samlingar inom bibliotek och arkiv och när man borde använda beständiga identifierare på objektnivå (enskilda filer) och när det räcker med datasetnivå. Vi tangerade förstås också olika dynamiska modeller.

Jag tycker själv att det finns saker att lära av varandra då vi ser på forskningsdata vs kulturarvsdata. Saker att notera då det gäller forskningsdata är datas ofta dynamiska karaktär, versionering och behov av exakta hänvisningar. Då det gäller kulturarv finns det viktiga saker såsom processer för arkivbildning och gallring och den enormt fina förståelsen av produktion och hantering av metadata. Dessutom finns det system för hur man hanterar olika manifestationer och nivåer av data och metadata (särskilt tänker jag förstås på FRBR). Särskilt skillnaden mellan manifestation (BAM) och version (forskning) är intressant. De ter sig ontologiskt sätt väldigt olika, men varför ...?

Fördelen med seminarier på zoom är att man lätt kan föra parallella diskussioner i chatten. Nu gled diskussionen ofta in på definitioner: 

• Vad avses med att man med hjälp av en PID ska nå ända fram till själva data?
• Betyder det att en PID är funktionell i olika kontexter?
• Behöver man PID på filnivå (enskilda objekt inom dataset) för Deep FAIR?
• Ett dataobjekt (en fil) utan metadata blir väl inte FAIR fast den har en PID?
• Vad är en manifestation i en digital kontext där t ex webbläsaren kan påverka hur data framstår?
• Vad är en tillräcklig hänvisning?
• Hur ska vi nu egentligen använda DOI? (Vad är DOI?)

Användarens behov (forskaren) är väldigt tydliga inom kulturarv och de är konkreta och möjliga att generalisera. Samtidigt är det så tydligt, att man kan visst ge PID åt både informationsinnehåll, metadata, enskilda manifestationer, delar (statiska eller ad hoc skapade) och versioner - med det löser inte ett enda problem om allt blir så råddigt att det är omöjligt för gemene nyttjare att använda och skapa vettiga och koherenta hänvisningar på ett enkelt sätt. Då är det hela lika långt som brett och vi har bara försatt oss ien situation med enorma mängder beständiga identifierare att sköta - för evigt.

Men det viktiga nu är, tycker jag, att vi diskuterar dessa frågor och försöker vidta åtgärder som går i rätt riktning. Vi behöver hitta lösningar tillsammans, vilket kräver att vi kommunicerar flitigt om dessa saker. Både informellt, som igår, och mera formellt, genom att dokumentera vad vi gör väldigt tydligt och transparent.

Vad är det nya normala?

 

I början

De första veckorna av distansarbete var tunga. Kommunikationen över webben är ineffektiv. Man måste vara på helspänn och närvarande på ett annat sätt än i ett fysiskt mötesrum, som är mycket mer förlåtande mot att tankarna vandrar. Det är lättare att läsa dynamiken, situationen. När man kan komma in med en kommentar, vem som lyssnar och vem som läser e-post (vilket är helt ok att göra, alla ärenden gäller inte alla lika mycket). 

Folk är ovana med alla appar, det dyker upp obekanta plattformar. Mötena är långa eftersom man fyller dem av gammal vana till utsatt tid. Vi behöver ju inte ens förflytta oss, det är bara att skärmhoppa från möte till möte.

Effektiveringen sätter in

Ha! Det går ju i själva verket mycket snabbare nu att avhandla saker, vi orkar inte diskutera runt så mycket. Mötestiderna halveras. Samtidigt måste man boka in kaffestunder, extra oplanerad tid för umgänge i teamet. Kalendern fylls ändå, spontaniteten undflyr. Chatten blir allt viktigare. Ex tempore videomöten är ett nytt fenomen. Så klart kan man ju göra så!

Åh! Det finns ju ledig tid i folks kalendrar mellan 8 och 9 på morgonen. Möten är inte lika utmattande längre, men de är flera, upp till sex eller åtta möten på en enda dag. De kan vara korta. Vi lär oss vara effektiva. Inget tjafs.

Vi har lärt oss

Dagarna är så fulla av möten, att vi lär oss boka in offline-tid för eget arbete och gemensam tid för gemensamt arbete. Vi lär oss avsluta möten före utsatt tid. Det behövs ofta ett möte för att få saker framåt, man märker det tydligt nu.  E-postdiskussioner blir lätt virriga och invecklade, det är svårt att validera att man uppnått en gemensam förståelse om vad som ska göras. Folk faller av då e-post drunknar för någon. 

Vi börjar tydligt se resultat där vi lyckats. Effektiviteten har varit häpnadsväckande. Samtidigt saknar vi de större sammanhangen, i synnerhet de nyare bland oss. Vi samarbetar effektivt med dem vi samarbetar med, med vad håller alla andra egentligen på med?

10 timmar skärmtid om dagen?

Jag har uppenbarligen vuxit fast vid mina skärmar.  Eftersom jag inte kan skriva ut något hemma, läser jag allt på skärm. Tittar på film på skärm. Att lyssna på podcast verkar också vara "skärmtid". Eftersom barnen är utspridda över världen, äger också söndagsbrunchen rum på Zoom. Whatsappar med släkt och vänner. Värst är kanske att jag inte ens tycker det är så jobbigt, jag ägnar mig åt annat också tillräckligt känns det som. Fritid finns utanför arbetstid.

Det nya normala

Vi tenderar ofta överdramatisera förändringar. Disruption hit och dit. Vad som egentligen hänt är att vi  tvingats till en effektivering av det vi gör. Men jag träffar människor betydligt mycket mer sällan nu. Trots att vi lärt oss kommunicera bättre över nätet, är kommunikationen förhållandevis krävande (ineffektiv). Ändå föredrar jag webben i många lägen. Chatt och zoom känns vilsammare, inte minst i mindre grupper. Telefonsamtal känns påträngande, jag har inte samma kontroll som i en chatt eller ett videomöte, över tidpunkten, över mediet. Jag drar mig för att ringa, i synnerhet utan att ha avtalat om saken först.  Svara hinner jag sällan under dagen, eftersom kalendern är full, också skrivtid måste jag helga för skrivande och läsande. Om det är viktigt kan man nog nå mig per e-post eller chatt ...

Det nya normala är ändå knappast en så stor omvälvning för de flesta av oss finländare. Det innebär sannolikt färre resor (hurra!) och mer flexibilitet och i vissa avseenden större effektivitet. Bra för miljön och för ekonomin.

Risken är att de goda kommunikatörerna tar ännu mera plats, när kommunikationen är svårare. Det betyder att vi alla måste anstränga oss att vara inkluderande och föra dialog med varandra, en respektfull dialog i de lämpliga kanalerna för varje situation och för olika personer.

Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

Digitalisering som värdeskapare

I går var det igen dags för en disputation, då Heli Kautonen försvarade sin avhandling på Aalto uni. Heli har jobbat med Finna i många år och hårt drivit på planering och utveckling som utgår från användaren. Under årens lopp har hon prövat olika metoder för att försäkra sig om att investeringen faktiskt genererar nytta både för samhället och den enskilda användaren. Nu är arbetet samlat i pärmar och granskat, vilket är en mycket bra sak. Även om opponenten påpekade att ett arbete som i första hand utgått från vetenskapliga premisser varit mindre spretigt, tror jag alla är överens om att det också har ett stort värde att man producerar forskning utgående från praktiska behov. Det gör både själva utvecklingsarbetet mer kritiskt och leder till att man dokumenterar vad man gjort och varför, båda mycket värdefulla saker.

Avhandlingens titel kunde översättas BAIST - en referensmodell för användarcentrerad planering av digitala tjänster som generar offentligt värde. Det nya elementet i referensmodellen är T:et, Time, vid sidan av Benefits (B), Activities (A), Investments (I) och Stakeholder engagement (S). Det  understryker ytterligare att planeringen, liksom styrningen eftersom här ingår ett starkt strategiskt element, är processer med en viktig tidsdimension. Fokus låg under själva disputationen ändå på bland annat det offentliga värdet och hur det förhåller sig till nytta. Frågan är mycket viktig, eftersom den offentliga sektorns digitalisering är helt beroende av ledningens kompetens då det gäller att investera i lösningar som faktiskt genererar något positivt överhuvudtaget.  Medan kommersiella aktörer är tvungna att beakta användbarhet på grund av konkurrensen, kan den offentliga sektorn i värsta fall helt förbise användbarheten i de digitala tjänster de producerar eller skaffar (även om den nyligen godkända lagen ställer en del nya krav). Det mervärde för samhället som produceras av en användbar och välfungerande digital tjänst är inte alltid lätt att peka på och ännu svårare att mäta, eftersom det ofta är indirekt och syns först efter en längre tid. Hur värderar vi en bra skola, vård eller tillgång på information?

Enklast kunde man kanske se på saken genom att studera den mängd ansträngning som behövs för att få saker gjorda i samhället. Om vi till exempel sätter in inte bara tid och pengar utan också lite ansträngningar på att göra tjänster som faktiskt fungerar väl så som användarna önskar, behöver alla (och då vi talar om offentliga digitala tjänster betyder det faktiskt alla) investera mycket mindre effort i att få saker väl gjorda då de använder tjänsten. Kvalitetsförhöjande i varje skede, kort sagt, och nyttan torde ju växa nästan exponentiellt. Saken är pinsamt självklar: det lönar sig alltid att utgå från användaren och att göra grundlig, engagerande och omfattande planering. Allt annat är, om inte annat, en bortkastad chans att skapa värde för hela samhället.

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.

"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:

• frihet från övervakning
• frihet från manipulation
• frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.