Förändring sker inte utan dialog

I lördagens Hesari skriver Tuomas Lehtomäki rätt skarpsynt om strukturerna i den offentliga debatten kring rasism och anti-rasism. En viktig poäng är att debatten i sig är viktig. Målsättningen kan inte vara att det inte ska finnas diskussion om rasism, eftersom det handlar om ett fenomen som har så djupa och vindlande rötter i vår historia. Rasismen kan inte tänkas bort med den bästa vilja eller den starkaste (själv)reglering vi kan åstadkomma. I stället är den något vi hela tiden måste reflektera över och diskutera för att gemensamt definiera hur vårt språk, vår kultur och vårt samhälle borde förhålla sig till detta lömska arv. Däremot skulle det vara viktigt att försöka få diskussionen snäppet mindre affekterad. Vi borde sträva mot en delad förståelse om att verkligheten inte är så svart-vit (ursäkta), och att diskussion är en positiv sak, för den hjälper oss att definiera vad som är acceptabelt för oss just nu, idag. Och att detta också lever och ständigt förändras eftersom kulturen är ett levande, mycket komplext system. Varför diskussionen om rasism säkert behöver fortgå ännu ett sekel eller så. Åtminstone.

Jag hoppas innerligt att vi lär våra barn och unga uthärda olika åsikter och synpunkter. Att se dem som en rikedom och tillgång. Att försöka möta andra åsikter med förståelse och att försöka hitta gemensamma värderingar eller ens gemensamma målsättningar. För genom det får vi också en diskussion där man vågar säga ifrån - och där det kanske till och med har en mer djupgående och bestående positiv effekt.

Lehtomäki pekar på hur regeringens "anti-rasistiska kampanj" rör sig på en rent retorisk "pimpeli-pom"-nivå.* Kanske har det att göra med att man vill visa sig medveten om strukturell rasism, att man i kampanjen verkar röra sig på en så abstrakt nivå att man blir frikopplad från mer akuta och konkreta åtgärder. Men ger detta inte friheten att inte egentligen göra något av relevans överhuvudtaget också för dem som deltar i kampanjen? 

Kampanjen utgör ett utmärkt exempel på hur man gör ineffektiv, skeninvolverande s.k. förändring, vars syfte inte är att egentligen åstadkomma någon förändring. Förändringsledarskap har ju blivit något av en modebransch och en trendig kompetens. Lite lustigt är den engelska termen oftast change management, som mer handlar om att genomdriva eller implementera förändringar. Det vill säga: den som gör change management har fått en målsättning, en beskrivning av ett måltillstånd, kanske till och med en vägkarta, och uppgiften är att verkställa denna. Det kan till exempel handla om strategin i en organisation.

Förändringsledarskap handlar enligt mig om något annat. Ledarskap är mer än management, och det är just ledarskap som behövs om man vill åstadkomma försändring. Det handlar om att engagera alla intressenter på ett djupare plan, så att de kan omfatta målsättningarna. Det är särskilt viktigt om fältet som ska förändras inte är enhetligt eller om aktörerna är autonoma, vilket till exempel ofta är fallet i dagens expertorganisationer. Change management är liksom för sent. Tåget har redan gått om man kommer med en färdig vägkarta. De som borde förändra sig, eller snarast sitt sätt att agera, måste lära sig av med sina nuvarande vanor och verksamhetssätt som de funnit mest effektiva. Det kräver väldigt mycket energi och motivation. Därför måste var och en förstå och omfatta målsättningarna och prioritera dem tillräckligt högt. Detta innebär att en tillräckligt stor krets måste vara genuint engagerad i att forma hela processen, ända från att beskriva måltillståndet till att ta fram vägkartor och planer för implementering.

Det handlar om en mycket känslig process som kräver enorma mängder kommunikation. Förändringsledarskap kräver stora satsningar på engagemang och det innehåller alltid mycket stora risker. Det beror på att många människor är väldigt känsliga för just skeninvolvering. Det krävs mycket litet, för att nyckelintressenter ska börja förhålla sig cyniskt till hela förändringen och ledarskapet. Det räcker med brister i kommunikationen,  eller en känsla av inautenticitet hos dem som driver ledarskapet. Eller att man inte för en genuin dialog under hela processen, så att alla intressenter förstår den och hur påverkan kan ske, i alla riktningar.

När det gäller vår regering och den anti-rasistiska kampanjen är det tydligt att åtminstone delar av regeringen varit mycket nöjd med att kontakten till samhället är så tunn som möjligt och att ingen förändring är önskvärd. Eller som Lehtomäki så välfunnet noterar: "Regeringen förband sig också att minska rasismen i sina interna diskussioner, vilket fick mig att undra över hurdana samtalen egentligen har varit hittills." Sannfinnarna har alltså effektivt lyckas undergräva hela arbetet, genom att sabotera regeringens förändringledarskap inom åtminstone det här området. Många har också valt att inte delta i kampanjen. Lyckligtvis är persunas ledarskap lika eländigt tunt också då det gäller saker de faktiskt vill främja.

En klassiker jag inte lyckades hitta original eller upphovsman till.
Den illustrerar denna bloggtext, som innehåller en del basics om ämnet.

*citat: pimpeli pompeli, parane maailma poks! ChatGPT föreslår översättningen: Pim-pam-puff, världen bli bra nu, poff!

Ansvaret

I går kändes det för en stund litet lättare att andas. Demonstrationerna verkar vara tillbaka, politikerna reagerar. Till och med ministrar. 

Men som Antti Rautiainen påpekar i sin utmärkta analys är regeringens reaktion hittills inte riktigt den, som man var ute efter. 

Peli poikki-demonstrationens budskap var nämligen att detta inte är något som man fixar genom att stifta några lagar. Det handlar om något annat, något mera. Om att säga ifrån mot rasism och våld, om att ändra på hela samhället och dess kultur. Det handlar om att alla måste säga ifrån. Inte bara i bussen eller i skolan, utan också på jobbet som tjänsteman på Migri eller som politiker som stiftar lagar om invandring och asylpolitik som går mot mänskliga rättigheter och allt sunt förnuft. 

Även om våldet där är mera dolt, är det ett faktum. Att människor hotas till liv och hälsa på grund av sitt ursprung. Att människor lider och dör för att folk sluter sina ögon för strukturell rasism och dess konsekvenser. 

Nu räcker det.

Under eget namn

Under förra året var det särskilt två bloggare vars länkar spred sig i min bubbla: Panu Raatikainen och Saku Timonen. Båda är modiga och skärpta skribenter och att deras texten vinner spridning har ingett hopp under en period då man baxnat av vad folk häver ur sig på webben och dessutom verkar gå helt fria från konsekvenser. Anmälningar på Facebook verkar inte ha någon effekt. I "riktiga" medier med seriös redaktion och en ansvarig utgivning har man gått mot allt hårdare modererade kommentarer, men Facebook verkar vänta på att stöta på lagens gränser. Vems uppgift är det att dra dessa gränser?

Det upplevs som särskilt skrämmande att folk numera går ut med eget namn då de hotar och uppviglar. Att det blivit så "accepterat". Som Reidar Wasenius påpekat är det ändå inte alls så enkelt alla gånger. En del är visserligen uppenbart bara korkade eller sjuka i huvudet och går ut med eget namn, och de är tydligen också mest denna kategori som sedan skridit till direkta våldshandlingar. Sedan får de, som Timonen påpekat, snabbt se sig övergivna av sina "allierade" och påhejare, när det gäller.

En annan grupp är de falska profilerna. De kan antingen vara rena påhitt eller också kapade profiler, som det verkligen lönar sig att inte understöda genom att godkänna kontaktförfrågningar på lösa boliner. Eftersom det finns folk som kritiklöst godkänner vem som helst som "vän" ska man inte heller lägga så stor vikt vid antalet gemensamma vänner. Vi vet att en del av verksamheten är organiserad och politiskt motiverad. Hoten mot dem, i synnerhet kvinnor, som ifrågasätter hatretoriken, är mycket skrämmande.

Det är helt klart att en del av skriverierna är olagliga och en stor del destruktiva och omoraliska. Hur är det då möjligt att folk inte ställs till svars? Det är faktiskt inte så svårt att leta reda på information om profilerna på Facebook. Häpnadsväckande många av skribenterna har helt offentliga profiler eller åtminstone många offentliga inlägg. En del väcker nyfikenhet: är detta faktiskt en riktig person? Vad tänker namnen på Twitter eller företagaren på Fonecta om att någon med samma namn spyr ur sig äckel på Facebook? Är folk ens medvetna om det? Vad jag verkligen gärna skulle se är att någon journalist tog sig an detta, ringde upp folk, intervjuade dem, frågade dem om varför de beter sig som de gör ... Att avslöja anonyma rasistiska skribenter är inte heller omöjligt. Varför ser vi inte detta i Finland? Om MV-tidningen kan samla data från Facebook, kan väl en seriös datajournalist också göra det? Berätta för oss hur många och vem som egentligen står bakom hatet! Varför har inte media gjort detta? Eller har jag missat något större finskt gräv? Att det också finns "finlandssvenskar" av båda profiltyperna tycker jag bjuder direkt in till att skriva reportage om dessa karaktärer. Vad får människor att sprida lögner på webben? Även "vanliga människor" borde kunna ställas till svars, de borde förklara sig! I synnerhet om de sysslar med att blockera folk och vägrar svara på sakliga kommentarer. Varför analyseras inte denna extremt viktiga samhällsfråga ordentligt?

Är det rädsla?

Om det är så, är det mycket oroväckande. Det är ganska intressant att enskilda medborgare har klarat av att ta strid i samma frågor. Eller handlar det om att man inte vill ge utrymme, att man inte vet hur man ska hantera frågan om neutralitet?

Den andra instansen som borde ta i saken är förstås polisen och rättsväsendet. Det skulle antagligen vara ekonomiskt självmord för ett par ministerier, men en anständig sak att göra, att dra inte bara de 100 värsta näthatarna och gruppadministratörerna, utan också Facebook för att inte leva upp till sitt utgivaransvar, inför rätta. Det kunde vara av stor betydelse att få det klarlagt att det finns gränser och var dessa gränser går. Eftersom Facebook inte verkar ha någon pejling på detta, måste det kanske göras i domstol? Redan att kalla in folk på polisförhör, skulle kanske få dem att tänka om ...

Saku Timonen hade förresten länkat till en intressant text om Rajat kiinni-gruppen. Det lönar sig att läsa den. Jag misstänker att den ger en ganska bra bild av vad vi har att göra med. Dom här typerna yrar nog på tills man stoppar dem. Och oemotsagda borde de aldrig få stå i offentligheten, eftersom det oplanerade idiotvåldet just nu är det som snart kan kosta någons liv. Därför är det viktigt att stävja debatten.

Vånda

Staffan Bruuns kolumn om att Finland borde ta emot alla flyktingar som landat på Kos de senaste veckorna väckte ganska många tankar och känslor, och också diskussion. Vad var det Bruun egentligen gjorde och är det etiskt försvarligt?

I sin text skrev Bruun att flyktingarna är högutbildade och är just sådan kvalitet på materialet (han använde inte det uttrycket, men det finns alltså högt uppsatta politiker i vårt land som inte drar sig för att ta ordet maahanmuuttoaines i sin mun i direkt tv-sändning!) som de som eufemistiskt kallar sig invandringskritiker tycker kan få lov att komma hit. Bruun gör dessutom den viktiga poängen att det kunde vara en fördel att ta emot en tillräckligt stor och "osorterad"  grupp människor, att det kunde vara ett sätt att underlätta, inte försvåra, anpassningen till det nya hemlandet.

Vad Bruun gjorde var alltså att ta sannfinländarnas (och många andras) argument i sin mun, som om ekonomiska argument skulle vara acceptabla då det gäller att rädda människoliv. Detta väckte obehag och indignation bland en del av mina facebookvänner, och jag måste medge att jag kan förstå dem.

Jag insåg att mitt eget resonemang var närmast konsekvensetiskt. I ett läge då man har möjlighet att trasha en argumentation som bygger på felaktiga premisser är det kanske värt att göra det utan att explicit ifrågasätta premisserna. Men det ser jag som försvarbart bara och endast bara för att jag ser att ett genombrott kunde försvaga hela argumentationen på sikt. Jag är nämligen övertygad om att erfarenheterna skulle vara övervägande positiva och att en medföljande ökad information och kunskap skulle undergräva de felaktiga premisserna.

Men är det en farlig väg att gå? Att låtsas att man tycker det är ett seriöst och godtagbart argument att diskutera ekonomi och lönsamhet då det gäller människor i verkligt stor nöd? Att gå med på den idiotiska sammanblandning av flyktingskap och migration som förekommer alltför ofta? Eller att, som en del tolkade det, också då det gäller flyktingar på allvar hjälpa dem som ger en själv störst nytta i stället för dem som är i störst nöd?

Jag menar att detta är en väg vi gått redan länge. En stor del av finskt bistånd har baserat sig på att den också ska hämta pengar till finska företag. Inom vården måste man ständigt avväga vilka mediciner och vilken vård man ger till vilka patienter. Det är inte trevligt. Inte alls. Ändå görs det, för att man måste.

Vad som gör mig galen är Soinis sätt att ställa bistånd och konfliktlösning mot flyktinghjälp. Resonemanget är helt åt helvete, rent ut sagt.

Profilering

Swedish police work now includes random racial profiling. Please take a seat and watch our heartbreak and ruin.
— rjctr (@rejecter) February 28, 2013

Den här tweeten fick mig att fundera. I Sverige har debatten gått het över att det krupit fram att polisen kontrollerar folks identitet enligt utseende för att kolla deras uppehållstillstånd. Jag har hört berättas att vissa människor blir stannade i trafiken i södra Finland regelbundet på grund av att de inte ser "finska" ut utan kommer från länder därifrån det kommer illegala invandrare. Jag undrar hur många finnar i olika färgskalor det behövs innan man kan sluta med sådant?

Ändå är det ju inte det som är grundproblemet, att man utövar makt på ett så naivt sätt. Utan det att man utövar systematisk rasism från myndighetshåll. Om man nu gör det. Sannolikt är dock finska myndigheter ännu mer naiva än svenska (fast de troligen förstås själva anser det vara tvärtom ...). Enligt finsk lag har en polisman rätt att av var och en få veta hans namn, personbeteckning eller om sådan saknas födelsedatum och medborgarskap för utförande av "ett visst uppdrag".  Vägrar man  eller lämnar "sannolikt falska uppgifter" kan man gripas för 24 timmar eller tills informationen erhållits.

Självspäkelsens mästare

Det verkar som om vi i Finland hade fått vår första riktiga stora diskussion om rasism. Äntligen! Bitvis är diskussionen förvånansvärt bra, exempelvis i Ruben Stillers blogg. Där kommer många kommentarer uppenbart från högtutbildat folk, medan man på Hesaris sidor kan läsa kommentarer av mera olika slag. Man hoppas ändå att diskussionen blir just så stor att olika bubblor verkligen möts. Det är därför värdefullt att diskussionen förs på många stora plattformar.

Jag kan tänka mig att man i vissa kretsar upplevt att man fått vatten på sin kvarn, och jag hoppas att det finns folk - om inte annat hos polisen själv - som ser till att hatskriverier som framprovocerats verkligen får sina konsekvenser. Själv undviker jag vissa sajter, vilket inte är något jag är precis stolt över ... Man borde ju orka gå in och bryta illusionen av att alla är av samma åsikt som de som förnekar att rasism förekommer (och samtidigt ofta kastar skit på dem som inte är "finnar"). Just i Stillers bloggkommentarer finns ju en del vittnesbörd om rasism, som alla borde läsa.

Det är intressant att se hur finnarna beskriver sig själva, i synnerhet de toleranta och antirasistiskt orienterade, som på något sätt samtidigt beskriver sig själv och "de andra" finnarna i allmänhet. Utom att de (vi) inte beskriver sig själva, utan finnar i allmänhet. I synnerhet Sussu Laaksonens inlägg fick mig att fundera över det här. Finnarna är missnöjda, ogina, våldsamma och inåtvända. Framför allt har de dålig självkänsla och tål inte kritik. Vad andra anser om dem är viktigt: de som inte är finnar måste anse Finland vara ett fantastiskt land, men egentligen är allt åt helvete och man ska klaga på allt. Sussu lever själv på sätt och vis på ett fantastiskt sätt upp till sin bild. Men hon har definitivt en poäng: av någon orsak verkar man ofta vara övertygad om att inget annat land/folk någonsin under historien drabbats av lika hårda motgångar och haft det lika jävligt genom hela historien. Men vart vill antirasisterna komma: är det sig själv man vill ändra på, eller "dom andra" eller vad, för att bli av med rasismen? Klart är att allt ändå är åt skogen, helt konsekvent ...

En annan konstig tanke som figurerar i bakgrunden är att Finland och finnarna alltid varit väldigt isolerade från resten av världen. Det är sant att det under 1900-talet funnits en period av nationalistisk isolation, men det står fullständigt klart att man verkligen borde se över skolundervisningen på denna punkt eftersom folk lyckas hålla en sådan konstruktion vid liv i sin världsbild. Jag anser tolkningen vara totalt strunt. Som historiker tenderar jag tvärtom se de ökande kontakterna med omvärlden som en återgång till ett normalare tillstånd, må vara att kontakterna och migrationen nu når mycket längre bort geografiskt. Även då Finland var som mest monokulturellt och homogent flyttade en massa finnar till andra länder och förmedlade rimligtvis kontakter ut i världen på så sätt.

Så jag hoppas diskussionen fortsätter och är mycket tacksam för folk som offentligt berättar om rasistiska påhopp eller annan vardagsrasism och hur de upplevt det antingen som offer eller vittnen. Vi behöver absolut bli av med tanken om att rasism inte skulle förekomma och vi måste se det som ett allvarligt fenomen som är extremt negativt på alla sätt. Rasism leder till stora lidanden och kostnader både individuellt och för hela samhället. Det är så onödigt och dumt.

Människoordningar

Jag reagerade spontant negativt då jag hörde minister Thors kalla burkhan en religiös symbol. Det är det väl inte! Fastän människor borde väl ha tolkningsföreträde vad gäller för dem viktiga, personliga beteckningar, så som vad man kallar dem. Samtidigt kan vad som helst vara en religiös symbol, beroende på vilken innebörd man ger objektet. En näsduk kan vara en religiös symbol för någon. Alltså förlorar det religiösa sitt värde som argument. Det handlar om mänskliga rättigheter. Vilket nödvändigtvis inte gör saken så mycket enklare.

”Man måste få diskutera problemen med invandringen öppet.” Med det påståendet vill man låta påskina att det i Finland skulle finnas något krav på politisk korrekthet. Så är det inte. I vårt land kan både medier, politiker och vem som helst kläcka ur sig hur korkade, felaktiga, oupplysta påståenden som helst. Inte minst om invandrare. Vad man kan säga om statsministerns privatliv kan man däremot både pröva i rätten och ge oändliga mängder spaltmillimeter. Men varför säger ingen i statsledningen i från, när folk i offentligheten pekar ut vissa befolkningsgrupper som suspekta eller skyldiga till andras svårigheter och misär? Den usla debatten beror inte på politisk korrekthet i vårt land, utan avsaknaden av en tillstymmelse till sådan. Det enda som är heligt är krigsveteranerna.

Men någon ordning på folk måste man ju ha? Under skolans gymnastiktimmar skulle man under min tid ställa upp sig längdordning. Dylikt fysiskt tvång och organiserande ger mig ångest. Det gav det då redan, när jag var barn, men det var först senare jag insåg vad det handlar om. Det handlar om militära och nationalistiska traditioner inom skolan. Ideologiska kvarlämningar, liksom religionstimmarnas bön eller morgonsamlingens psalmer. Men vilka andra sätt att ordna människor kunde finnas? Alfabetiskt, enligt vikt, enligt födelsedag, färg på kläderna, färg på ögonen, likhet med den östfinska rasen … ? Men någon ordning måste man ju ha. Det kunde vara en rolig övning för eleverna under en livsåskådningstimme. Och intressant för läraren.