Camp mot slump

En hel vecka gick nästan till spillo, då jag drabbades av en ovanligt seg flunsa. Nästan. Jag tror jag lyssnat på hundra podcaster med i regel lågt fokus. Men det var något som väckte och förtrollade mig igår, då jag snubblade över en ungersk AI-konstnär, David Szauder, på Instagram. Den drygt en och en halv minut långa videon består av cirka 25 AI-promptade videosnuttar med ett sug och en rytm som fängslade mig. Hela kombinationen av surrealism och AI känns intressant. Men det handlar också om teknisk kompetens. Den som försökt skapa prompter för de enklaste illustrationer vet hur svårt det är. 

Ur David Szauber, 130 steps, 27.10.2025.

Szauder är ungrare och har hållit på med digital konst sedan han var barn på 1980-talet. Han har också studerat på Aaltos Media Lab som Erasmus-stipendiat i tiden. Szauder har gjort glitch-konst redan på den tiden, då man ännu måste koda manuellt för att kunna manipulera mediafiler. Men nu jobbar han med AI, som han också undervisar i, och forskar i vad konsten egentligen är och handlar om i dag. I en intervju säger han bland annat att den akademiska konsten tappar marknader, men han säger det inte på ett bittert sätt, utan intellektuellt nyfiket. Han talar om konstens värde (och förkastar estetiken) och rollen av NTF, den kryptobaserade metoden att sälja digital konst. Ändå står det klart att han inte menar ekonomiskt värde då han talar om konstens värde. För mig som är helt oinsatt i konstteori och -marknader är allt detta spännande. Szauders konst kunde lätt te sig som både trivial och banal, men det är inte bara hans akademiska (sic!) kompetens utan också den tekniska skickligheten som gör den till "konst" till skillnad från all slop. Frågan är ändå, precis som Szauder undrar, om det gör någon skillnad i världen, i samhället, på markanden och vad det spelar för roll? Som med mycket annat, då vi övergått i den digitala tiden, blir det också tydligt att framgång alltid också handlar om tur. Trots att algoritmerna är riggade, kan man  dessutom ha mer eller mindre god tur.

Jag tippar på att Szauder hör till dem som har tur. Han är inte bara målmedveten och skicklig, utan han kommer också att kunna surfa på algoritmerna, som lyfter honom. Han är en av många som jobbar med liknande musikvideokollageaktiga produkter, men han är bra. Det kunde vara roligt få honom att återvända till Finland en sväng, för hans tankar om utställningar och det fysiska rummet tyder på att han eventuellt kunde erbjuda något intressant. Antingen som kurator eller konstnär. Tills dess sitter jag och tittar på hans reels och funderar. Prompten för varje sekund måste vara flera sidor lång ...? Hur kan han uppnå så enhetlig still? Hur mycket putsar han manuellt, editerar, kastar? Slutresultaten är hur som helst sprudlande. Men vad är nästa steg i utvecklingen, vart kan man fortsätta, för det känns också som att detta blir helt värdelöst ganska snabbt, det behövs mer struktur, mer substans? En video från början av året spränger alla stilgränser (är det detta han menar med att avvisa estetiken?) så att, åtminstone för mig blir det hela en sorts estetisk nihilism som minsann speglar en hel del av världen just nu, Någon kanske tycker det är vackert och är kanske avsett som estetiskt relevant eftersom det handlar om mode, jag känner mig illamående.

 Szauder själv pekar ut i verkliga världen, men hur ser det ut ...?

God Jul!

 

Mångfald enligt Muholi

Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.

Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.

Tillbakablick på 2019

När året nu börjar gå mot sitt slut tänkte jag att det är dags att göra ett sammandrag. Det är så ofta man glömmer vad som hänt under året. Perspektiv förskjuts, både vad gäller känslan av tid och betydelse. Vad har egentligen hänt i mitt liv under året?

Vi har haft två begravningar och ett bröllop i släkten. Bortgången av Peter Sandelin och Herman Parland innebar att två viktiga personligheter i familjen försvann för gott. Detta har bidragit just till perspektivskiften gällande den egna tillvaron och den egna familjen. För mig personligen var andra emotionellt starka och betydelsefulla kulturupplevelser Annika Sandelins och Linda Bondestams bok Silkesapans skratt som knöt an till den stora sorgen vi delar efter Stella, de teaterproduktioner min son var med i (mest gripande som Pinocchio) och givetvis det enorma äventyr min dotter erbjuder i form av vloggar, största delen av året från Afrika. Jag känner mig mycket lyckosam att ha så mycket kreativitet i min närmaste krets. Skapande är en av de största gåvor man kan ge sina medmänniskor och jag är privilegierad att få ta emot allt detta.

Utanför familjekretsen har jag detta år särskilt njutit av utställningarna Urbana möten och Kupka på Ateneum och förstås Ragnar Kjartanssons The Visitors på Kiasma. Särskilt roligt hade jag på jubileumsvisningen av filmen The Heimola Story som bröderna Nummi bjöd på i somras. En annan stark upplevelse var nog Magnus Lindbergs konsert i oktober på Musikhuset.

I år var jag första gången i mitt liv opponent vid en disputation vilket jag tror lyckades över förväntan. Det var både spännande och givande. Dessutom firade vi 30-årsjubileum för studenten, vilket också var riktigt roligt. Semiprofessionellt har jag jobbat bland annat med Helsingfors stads historiekommitté, där vi tagit viktiga steg mot en digitalisering av publikationsverksamheten, med ett par finlandssvenska fonder för kultur och utvecklingen av Finna.fis strategi. Vidare har jag deltagit i arrangerandet av både riksdagsvalet och EU-valet, av vilka det förra känns som en viktig positiv händelse i ett annat rätt bedrövligt politiskt klimat i världen. Just nu känns det som att vi åtminstone i Finland har en regering som faktiskt vill basera sina beslut på fakta och medmänsklighet, i motsats till det populistiska yrande som råder på många håll. En liten ljusglimt i en annars mycket dyster tid. Andra ljusglimtar som jag hejat på från första parkett är förstås Projekt Fredrika och Nya Argus.

Rent professionellt har det varit ett händelserikt år. På ett hörn har jag varit med om att få igång två europeiska projekt, ett inom miljö och ett inom interoperabilitet. Det senare har sedan också upptagit en stor del av min arbetstid detta år. Det har varit mycket intressant och jag har kunnat utvidga mina nätverk och kanske också påverka en del, till exempel genom den rapport vi fick färdig nyligen.

Överlag var hösten en livlig period för forskningsdata och Finland har hållit en rätt hög profil bland annat genom RDA-mötet och alla kringevenemang som ordnades här. Också annars har Finland nu en ganska stark position, och jag är själv övertygad om att det åtminstone delvis beror på att man här målmedvetet  och metodiskt jobbat flera år med övergripande arkitektur. Vi har helt enkelt kompetens att tackla frågor på en tillräckligt hög abstraktionsnivå för att kunna lösa både stora och små problem på effektiva sätt. Själv insåg jag att medan jag här hemma ständigt tjatar om beständiga identifierare, måste jag på den europeiska nivån lyfta fram frågor om terminologiskt arbete, som egentligen är mycket mer grundläggande och mera utmanande. Medan vi här hemma behöver stärka vissa teknologiska kompetenser, har vi en god tradition av att förhandla fram samförstånd kring utgångsprinciper och begrepp innan vi hugger i, vilket förstås också är enklare gjort i ett litet land. Men inte alla mindre länder har heller en så stark och enhetlig grund att bygga på som vi. Här har vi nog en exportvara som heter duga, bara vi kunde få fram tillräckligt mycket människor som har kunnandet så att vi också kan sprida det ännu mer effektivt.

Annars har jag också fått jobba med tillgänglighetsfrågor på webben. Under året blev dessutom fairdata.fi-tjänsterna tagna i produktion och jag kunde följa med hur det arbete jag och många andra personer gjort övertogs och fördes i mål av kunniga och ambitiösa personer. Själv bidrog jag nu närmast med lite utbildning och utveckling av hur stödet för datahantering kunde byggas upp i framtiden. I själva verket får jag från och med nästa år ännu större ansvar gällande detta, både internt på CSC och externt, ett uppdrag som jag är mycket ivrig att åta mig. Under året utkom också slutprodukterna av ett annat arbete jag varit med om att planera, studier i den öppna forskningens ekonomi. Trots att det allt mera inom forskningens informationshantering handlar om datakvalitet (FAIR-principerna) har ingalunda öppenheten försvunnit från agendan. Också arbetet med koordinationen av öppen vetenskap i Finland har, tycker jag, kommit igång riktigt på allvar under året. En viktig sak för mig var också att få färdig den första versionen av en rekommendation för användningen av beständiga identifierare för forskningsdataset. Dessa är en förutsättning för att man ska kunna referera till digitala dataset i forskning. Jag också haft förmånen att under året samarbeta närmare forskningen och intervjua och samarbeta med flera experter på fältet, vilket har varit otroligt viktig och lärorikt för mig.

Inför julen har jag gått igenom gamla fotografier. Vi tänkte göra en frågesport för barnen, där mor- och farföräldrar kan berätta svaren. Får se hur det avlöper.

Poeten är borta

I går nåddes vi av budet att Peter Sandelin dött. För mig, och jag tänker mig också min syster Stella, var han något av urbilden av en konstnär. Sedan barndomen fanns han i vår krets, som en manifestation av konstnärsskapet. I honom förenades poesin och bildkonsten också med den för honom otroligt viktiga musiken i ett; en idé om konsten, samtidigt oerhört känslig som den var stark och kompromisslös. Jag tänker att han var en viktig förebild för min syster, som stöddes av honom också efter att hon övergav centrallyriken.

På ett häpnadsväckande sätt är hans konst och poesi samtidigt klassiska och på något sätt, i sin renhet och uppriktighet, före sin tid. Många teman är genomgående, återkommande. Här en dikt som jag förknippar med Peter som mest:

Snö dalar ner
berg sjunker undan
tåg anländer inte
förstäder slocknar ...
... djuren som vi inte tänkt på
ser vi nu framför oss
fast de gömmer sig någonstans
och mer än förut någonstans
i de djupa skogarna
där rymden dalar och dalar ...

(ur Var det du, 1973) 

En annan dikt ur samma verk visar en sida hos honom som jag älskar, som bejakar:

För att nå fullständig klarhet
gick jag ut i luften
lade mig vågrätt i regnet
klädde av mig
först stövlarna
sedan byxorna
slutligen skjortan
och huvudet

Ibland blir det direkt björlingskt:

Sol viner ur träden
ur måsarnas vingar ——
men där jag går
där människorna
där en sol omkring
och alla
i ett solljus centrum
nu
och nu —

(ur En solig vanlig dag, 1965) 

Jag uppfattar Peters verk ofta som självbiografiska. I synnerhet Vägen upphör men jag fortsätter från 1982 är en alldeles underbar betraktelse över poeten-konstnärens liv som nästan karnevalistiskt pendlar mellan det prosaiska och det eteriska. I texten syns också samspelet mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna i hans liv. Hans tavlor är lika känsliga och meditativa som hans dikter, de ger utrymme, utmaningar och ro.

Vid stranden. Peter Sandelin 2004. Foto Rabbe Sandelin, CC BY-SA.Wikimedia.

Ru tog sig an J.L.

I går var jag på vernissage i Runebergshemmet. Småkusin Ru har gjort en fantastiskt fin utställning med karaktärer ur Fänrik Ståls sägner. De är dels de bekanta, sirliga och blixtrande insekterna, dels fåglar med ett nytt med större ytor och mer klarhet talande runt formspråk. Lotta Svärd, Soldatgossen, den fantastiska läkarstorken Bjerkén och den suveränt fyndigt förverkligade Sven Dufva 2.0 och de andra har ändå den för Ru typiska humorn och precisionen i utförandet. I och med att de ofta också är bruksföremål, blir dimensionerna ännu flera. Envist och troget underbara Ru.

Tyvärr hittar jag inga bilder som gör rättvisa åt de nya arbetena. Så det är nu bara så, att alla måste titta in i Borgå i sommar på egna trötta tår. Glöm inte det.

I juni blommar Fredrikas rosor i trädgården i Borgå.

Faster Birgitta

Hos faster Birgitta hängde det tavlor nästan från golv till tak. Vackra, vackra tavlor, av hennes egna och hennes pappas, Rabbe Enckells. Soffan, rottingstolarna och bordet med glasskiva. Doften. Prydnadsföremålen från vistelsen i Etiopien på 1950-talet. Den egensinniga och fantastiska, ständigt debatterande Herman. Och så Birgitta, alltid lika försynt och vänlig. Fast ibland kunde hon höja rösten, som när hon berättade om hur förskräckligt Herman skrämt upp henne med något tilltag. Faster Birgitta, alltid snäll och intresserad. Klok och bildad. Generös. När jag disputerade om flickors edukation gav hon mig sin morfars mors, Lina Elfvings, De l'éducation des Filles av Fénelon. Den lilla vackra boken är bland de viktigaste ägodelar jag har.

Det är nog många som saknar faster Birgitta, nu och ännu länge.

Fick-Fénelon. Lina Elfving kom att gifta sig med Walter Runeberg
och tillbringa många år i Italien, som också Birgitta älskade.

Tid

I Hagalund kan man nu ta del av ett fascinerande konstverk om tiden. Tiden som mätbar, absolut och objektiv (om än tänjbar och till och med i teorin manipulerbar) och samtidigt ändå alltid subjektiv och unik av flera orsaker, som Kentridge tar upp.

Frågor om kontrollen över tiden och inte minst den förflutna tiden ligger förstås också historikern nära hjärtat. Man kan lätt gå från teori till praktik genom att fortsätta in i Stadsmuseets nya utställning, som är liten men naggande god. Den är verkligen välgjord  och engagerande för alla åldrar. Det skulle vara fint om man kunde hämta in samma moderna grepp också i det digitala på nätet. En annan sak jag funderade på var om inte Grankulla och Esbo kunde samarbeta lite mer på denna sektor. Nu ter sig den vita fläcken mitt i Esbo på alla kartor lite patetisk ...