Träskända gård

Lusthuset av Engel klarade sig undan branden 1888. 

Islander, CC BY-SA 3.0, Länk

I dagens Hesari var det en juttu om Träskända gård i Esbo. Herrgården har stått tom i åratal, eftersom staden inte har hittat en lämplig hyresgäst. I artikeln ställer stadens tjänsteman en renovering av gården mot renoveringen av skolor. Stopp, precis där!

Det talas om att renoveringen skulle kosta några miljoner. Esbo stad betalar årligen nästan en miljon i hyra för ishallsturer. Något säger mig att man på många andra håll skulle ha satsat på att grunda ett museum i den fantastiska miljön. Även om huvudbyggnaden inte längre är Aurora Karamzins, skulle herrgården erbjuda mycket fina möjligheter för både kulturella aktiviteter och pedagogisk verksamhet. Parken kunde användas i undervisningssyfte på många olika sätt och Esbo stadsmuseum, som bevisligen gör ett gott arbete, kunde säkert hämta inspiration både från Svartå och Sederholmska huset och skapa en miljö för riktigt fin museipedagogik. Man kunde också se till att det finns ett bra promenadstråk mellan Bemböle/Glims och Träskända.

Jag ser tusen möjligheter till upplevelser och äventyr för både esbobor och andra. Nu skulle det gälla för Esbo stad och dess tjänstemän och politiker att på allvar inse vikten av kulturarvet och historien och vilka resurser de är. Det handlar inte om antingen eller; en satsning på en historisk miljö är en investering i välmående och turism. Pengarna kan inte tas "av skolorna", utan de kan säkerligen skrapas ihop från olika moment. Träskända gård skulle också bilda en fin pendang till WeeGee-huset. I en stor stad som Esbo med kraftig inflyttning borde kulturarvet också vara ett viktigt verktyg då det gäller profilering, marknadsföring och integration. Stadsmuseet borde absolut få möjlighet att expandera och samtidigt kunde man öppna den fina miljön i Träskända för människor i alla åldrar.

Hälsobrunnen i Esbo

Uslinge! Krymplinge! kasta din krycka,

  Skölj dina leder! blif munter och glad!

  Hemta din luft i blommor och bad!

Och börja om ditt öde mer at tycka!

  Böj dina knän vid källans brädd.

  Du som flämtar i din bädd!

Så skriver Bellman om hälsobrunnen på Norrmalm under senare delen av 1770-talet.* Det fanns ju en hel del sjuklighet på den tiden och ganska lite vård. Också i Finland fanns det hälsobrunnar och sedan 1750-talet fanns det en verksamhet i Esbo som fortsatte in på 1800-talet. Brunnen i Esbo är också en av de första saker om socknen som Topelius nämner i Boken om vårt land. Georg Haggrén har i sin lilla bok Espoon terveyslähde - Esbo hälsobrunn citerat en förteckning på brunnsgästerna sommaren 1782, och man kan konstatera att brunnen verkligen lockade Helsingforsgräddan,  kanske som ett slags sommarnöje, som också gick under beteckningen "Spa" enligt den belgiska förebilden.

Listan över brunnsgäster ingick i Inrikes Tidningar den 9 december 1782.

Haggréns bok har tillkommit som en del av ett projekt som också resulterat i en sevärd utställning på Esbo stadsmuseum. Övertygelsen om vattnets hälsoeffekter och den strikta regimen på brunnarna var delar av den kroppsliga kulturen under mer än ett sekel och kan förvisso spåras tillbaka till antikens bad. Man behövde ingalunda vara mycket sjuklig för att ta sig en brunnskur, utan det fungerade också som en social grej och som allmän hälsostärkande aktivitet. Den "strålande" radioaktiva brunnen i Lovisa var ungefär lika gammal som den i Esbo.  Den unga Jacobina Charlotta Munsterhielm antecknade  i Lovisa i sin dagbok den 11 juli 1800:

i dag började vi at dricka brun, och om morgonen innan vi gick tog vi alla in engelst salt, och första dagen drack vi två glas 

i dag gorde vi den första bekanlskapen med mamsellerna Brun, efter middagen var ut och hanlade och jag kjöfte mig et sol fiäder som kosta otta skilling sen gick vi til Fru Ekmark och där ifrån gick vi til asessor Tallbergs när vi kom tilbaka gick vi til linström, och sen spasserade vi med Mamsellerna Lindström, ner till stass trädgården, när vi kom til baka mötte vi Mamsellerna Brun

Man ser lätt vad som åtminstone för denna flicka var det viktiga med brunnsvistelsen. Skildringen fortsätter på samma sätt ett bra tag framåt. Man kan bara tänka sig vilka nätverk och affärer, konflikter och romanser måste ha funnits vid Esbo brunn under årens lopp. Och fantisera vilken betydelse de haft för Helsingfors historia och utveckling. Även om eliten i Helsingfors var så liten att ståndsskrankorna inte var socialt oöverstigliga, måste dessa längre vistelser i den intima brunnsmiljön ha bäddat för exempelvis närmare samarbeten mellan adel och borgare. Senare övergick man från hälsobrunnar till havsbad och buteljerat mineralvatten.

I dag står det en modern simhall invid resterna av den gamla brunnen, vilket är en ganska trevlig tanke. Jag rekommenderar utställningen i WeeGee-huset som behandlar bad- och brunnskulturen i ett långt historiskt perspektiv. Den pågår till slutet av maj.

På utställningen "Helande vatten" finns en miniatyr  av Esbo brunn.

*Enligt Elisabeth Mansén i Ett paradis på jorden, 2001.

Delaktighet, närmiljö och kulturarv

Det var en tanke som slog mig under paneldiskussionen om gemenskaper och engagerandet av dem jag bloggade om senast, men som jag inte tog med i det inlägget. Det var apropå hur invånarna i Hertonäs varit aktiva och börjat styra och ställa i bibliotekets utrymmen. Till allas nöje och glädje denna gång. Men frågan inställer sig förstås också var gränserna går och vem som kan anses ha rätt att påverka och utnyttja resurser och för hurdana ändamål? Här kommer förstås tjänstemännens och de sakkunnigas roll, ansvar och värderingar in. Man måste se till att man främjar konstruktiva och positiva saker och skyddar mångfald och viktiga gemensamma värderingar och allas rättigheter.

Det handlar ju om modern hembygdskänsla, som också finns i stadsdelsföreningar, som gör viktigt arbete. Ett faktum är att moderna städer helt enkelt är för stora, för att de flesta människor ska bry sig om att engagera sig och påverka genom den offentliga demokratiska apparaten. Frågan är förstås också om dessa föreningars representativitet, men det ändå en resurs som man åtminstone i Helsingfors ser värdet i och vill värna om. På landsbygden finns det hembygdsföreningar och museer som aktiverar och gör viktigt arbete. Esbo är en rolig hybrid med både en svensk hembygdsförening och moderna invånarföreningar.

Min fundering var att de små närbiblioteken sätt och vis är en viktig del av den lokala urbana "hembygden" i städer där hembygdsfester och föreningshus kanske inte är lika utspridda och närvarande som gemensamma rum. Det är i biblioteket det finns en liten hembygdssamling med lokalhistoria, som inte annars går har hitta och som definierar den egna närmiljön som någon sorts levande kulturarv. Jag undrar vad som händer om man tar bort dem? På vilket sätt kan man då från sakkunnigt och neutralt håll stöda olika invånargrupper, hjälpa dem att förverkliga sina projekt och låta dem komma till tals? I Esbo har biblioteken varit i framkant här.

Ju flera storkommuner vi får, desto viktigare blir det att fundera över de allmänna bibliotekens och bibliotekariernas funktioner som agenter i människornas boendemiljö. Eller hembygd som det hette förr.

Tid

I Hagalund kan man nu ta del av ett fascinerande konstverk om tiden. Tiden som mätbar, absolut och objektiv (om än tänjbar och till och med i teorin manipulerbar) och samtidigt ändå alltid subjektiv och unik av flera orsaker, som Kentridge tar upp.

Frågor om kontrollen över tiden och inte minst den förflutna tiden ligger förstås också historikern nära hjärtat. Man kan lätt gå från teori till praktik genom att fortsätta in i Stadsmuseets nya utställning, som är liten men naggande god. Den är verkligen välgjord  och engagerande för alla åldrar. Det skulle vara fint om man kunde hämta in samma moderna grepp också i det digitala på nätet. En annan sak jag funderade på var om inte Grankulla och Esbo kunde samarbeta lite mer på denna sektor. Nu ter sig den vita fläcken mitt i Esbo på alla kartor lite patetisk ...

Gloms

De senaste dagarna har det funnits en del insändare om den framskridande planeringsprocessen av det nya stormarknadsområdet Lommila i Esbo (ursäkta, jag orkade inte försöka leta rätt på eventuellt existerande svenska material i ärendet, p g a webbplatsens snårighet). En snabb titt i Presstanda visar att ärendet har en lång historia. Som återflyttare till denna trakt, där jag också har rötter sedan 1700-talet och vuxit upp under vilda västern-eran under 1970-talet, blir jag påmind om hur blinda nyinflyttade ofta är för kulturella och historiska miljöer. Därmed inte sagt att inte områden borde få växa och utvecklas och gällande det gamla Esbo har nog de största missarna gjorts på 1960- och 1970-talen, tror jag. Det gamla kulturlandskapet är redan till största delen redan totalförstört.

Jag ville gärna hitta lite illustration av hur området sett ut under tidigare sekler och decennier, men till min besvikelse hittade jag väldigt lite på webben. På Wikipedia finns en trevlig och välskriven artikel om Bemböle, men inga gamla bilder. Hur ska nyinflyttade esbobor ens i teorin ha en möjlighet att se kulturlandskapet och historien omkring dem, om det förväntas att man tar sig till arkiv eller museum under öppethållningstider? Jag vill be allmänheten om hjälp här: har ni gamla fotografier av gamla miljöer och landskap ladda gärna upp dem på Flickr eller Wikimedia Commons (det senare förutsätter att upphovsrätt inte gäller, dvs bilderna måste vara gamla, gärna äldre än 1966 om ni inte själva äger upphovsrätten, se närmare på finska här). Tagga bilderna med ortnamn!

Det gamla Bemböles fall har varit samma sak som dess styrka i historien: vägarna. Det ser man tydligt om man betraktar det bildmaterial jag enkelt lyckades vaska fram, kartorna. På den äldsta ser man förresten att det faktiskt på 1750-talet funnits två kyrkor i Esbo, en kvalificerad gissning är att det rör sig men en svensk och en finsk kyrka. Bemböle, som ligger intill Gloms, låg precis i en vägkorsning, där man från den sk Kungsvägen till Viborg kunde vika av mot vägen som genom nuvarande Alberga ledde ner till Helsingfors.

Detalj av karta från 1750 av Fredrik Johan Fonseen

Området var sannolikt en ganska livlig trakt med många resande redan på 1600-talet och Bemböle kaffestuga är ett historiskt spår av denna tradition, som kanske även annars oinsatta esbobor känner till. På en karta som torde vara gjord för storskiftet från 1765 (nedan) ser man tydligt att bebyggelsen är mycket tätare än i omgivningen. Notera att norr på denna karta är uppe till höger. Man ser också att området som nu ska byggas är gamla åkrar, de är ungefär det blåaktiga fälten mitt på bilden. Man ser ån ringla ner genom landskapet mot Kyrkträsk, så man inser att Bemböle även hade en vattenled.

En detalj från karta över ägorna i Bemböle med omnejd från 1765. Riksarkivet.

Och så har det fortsatt. I Finska recognoceringsverkets karta från 1790 finns Bemböle tydligt markerat, liksom i kartan som kan vara från 1930-talet. Det var glest mellan servicestationerna på den tiden, men i Bemböle fanns en.

Kustkarta Helsingfors-Porkala, s.a., Tilgmann.

I dag ser området ganska annorlunda ut, och korsas av stora tungt trafikerade vägar. Men söker man sig en liten aning utanför trafiklederna hittar man också det gamla, till exempel i Morby eller Träskända. Man förstår frestelsen att i korsningen av två av landets största motorvägar, Åboleden och Ring III:an bygga ett megalomant shoppingparadis. Men det kommer ohjälpligt att ha stora effekter på trafikmängderna och hela miljön. Man kan bara hoppas att projektet ännu stoppas. Dessa jätteprojekt hör till en förgången tid. Eller borde åtminstone göra det.

View Larger Map