Chefer och ledarskap

Läste med stor behållning ut Staffan Bruuns bok om sin karriär på Hbl. En fin nostalgitripp till 80- och 90-talen på alla sätt. Det som jag allra mest funderat på efteråt är ändå hur fantastiskt han skildrar glidningen då arbetet från att ha varit helt resultat- och substansorienterat i och med digitaliseringen plötsligt blev något som behövde styras, planeras och organiseras på de mest brutala och våldsamma sätt. Typiskt nog anses ofta det enligt denna i vissa kretsar omfattade, men totalt galna lära, också att chefer inte behöver ha substanskunnande, tvärtom är det kanske snarast bättre om de fördomsfritt kan rasera gamla invanda rutiner och tankesätt och slå sönder så mycket som möjligt av den existerande kulturen. Det ligger något av chockdoktrin över det hela.

Fenomenet med den svällande kasten chefer med en ny organisatorisk, hierarkisk och ekonomisk tyngd beskrivs fint av Bruun. Det är som skolexempel på Parkinsons lag och på hur fokus snabbt kan flyttas från substans till organisationsstrukturer och maktspel.  Det som för mig ter sig allra mest ironiskt är ju att det digitala i grunden borde öppna för effektivt arbete, responsiva organisationer och reflexivt ledarskap. Men en så stor omvälvning som digitalisering är svår, om inte omöjlig, att behärska då allt är i gungning.

Det är lätt hänt att det blir svårt att fokusera på rätt saker och att se skogen för träden när stora förändringar är på gång. Men det värsta man kan göra, tror jag, är att då inte låta saker flyta en aning och låta dem som jobbar med substansen arbeta extra fritt med att fundera på mervärde och kvalitet. Hur som helst är det just i sådana dynamiska skeden de sakkunniga borde leda sig själva i jakten på nya lösningar. Att chefer kanske just i en sådan mycket komplex situation måste vara extra ödmjuka och lyhörda känns ganska självklart. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa med att hitta nya lösningar och riktningar. Men kreativitet kan inte pressas fram. Jag minns den tunga stämningen då man försökte och jag var med en gång. Det fanns inte glädje eller hopp, bara misstro och tvivlan, fast alla försökte vara konstruktiva. Jag beundrade redan då dessa kunniga och duktiga människor på Husis, som verkligen gjorde vad de kunde under mycket jobbiga omständigheter.

Berättelsernas styrka och evighet

De grekiska gudarna var ofta lika barnsliga som marvelhjältarna.
Bild från Wikimedia.

Kom mig äntligen för att skaffa Tatjana Brandts essäbok. Kanske jag äntligen är mogen för att börja läsa essäer på allvar, eftersom jag nu klarat av Ralf P.s noveller. Tidigare har jag varit dålig på ett halvlångt format. Montaigne har jag väl gillat (eftersom t o m min bloggs namn är en liten vink till honom), men annars har noveller förut mest gjort mig irriterad. Helt irrationellt. Dikter eller artiklar har liksom dugt som mer fragmentariska format. Det är väl åldern. Exakt vad som hänt i mitt huvud och varför begriper jag inte, men det är kanske sekundärt. I alla fall njuter jag av Brandts texter, av hennes totala övertändning för litteraturen och den fullständiga övertygelsen av en hur omvälvande kraft den har. Livsformande, grundläggande och ofrånkomlig. Språket som inte bara tankens verktyg utan som dess själva substans. Litteraturen blir då inte bara en spegling av tanken, utan den blir själva livet.

Jag har ibland allmänbildat mig med att följa med ungarna på bio. Senast, för ett antal månader sedan, såg vi Deadpool 2.  Det där.  Vad kan man nu säga. Den hade ju visserligen sina poänger, men samtidigt tänkte jag lättad att jag inte missat särskilt mycket då jag inte sett mer än en annan av alla Marvel och Avengers filmer.

Samtidigt har jag också upptäckt en fantastisk podcastserie: Literature and history, som förutom världens mest korniga jingel, är helt underbar. Doug Metzger sätter ofta ner över hundra timmar på ett enskilt avsnitt. Hans avsikt är att berätta hela den engelskspråkiga litteraturens historia (efter snart 60 avsnitt är han ändå fortfarande kvar i Eneiden) och han gör ett fantastiskt arbete. Han berättar först handlingen i ett verk utförligt (mycket intressant och nyttigt, t ex Gamla Testamentet eller Gilgamesh har varit extremt spännande) varefter han ger grundliga historiska och litteraturhistoriska kommentarer och analys. Och allt är dessutom kompletterat med musik han själv gjort.

Det var när jag lyssande på avsnitten om den äldsta grekiska litteraturen (och samtidigt då fick en sammanfattning av den aktuella forskningens tolkningar), som jag slogs av hur mycket den har gemensamt med de hopplösa superhjältefilmerna. I sekler här emellan har vi i huvudsak haft separata litterära universum med olika karaktärer, sedan Commedia dell'arte har varje hjälte haft sin egen författare. Karaktärer som Dracula och Frankenstein har försiktigt vandrat mellan olika miljöer, men det är först de stora filmbolagens svällande välde som på allvar låtit 1900-talets serietidningshjältar mötas i samma berättelser och bryta gränserna mellan de olika världarna. Skillnaden är förstås, att medan antikens lika neurotiska och barnsliga superhjältar var allmän egendom, är dessa nya karaktärer registrerade varumärken och produkter, som ingen annan får berätta om.

Faster Birgitta

Hos faster Birgitta hängde det tavlor nästan från golv till tak. Vackra, vackra tavlor, av hennes egna och hennes pappas, Rabbe Enckells. Soffan, rottingstolarna och bordet med glasskiva. Doften. Prydnadsföremålen från vistelsen i Etiopien på 1950-talet. Den egensinniga och fantastiska, ständigt debatterande Herman. Och så Birgitta, alltid lika försynt och vänlig. Fast ibland kunde hon höja rösten, som när hon berättade om hur förskräckligt Herman skrämt upp henne med något tilltag. Faster Birgitta, alltid snäll och intresserad. Klok och bildad. Generös. När jag disputerade om flickors edukation gav hon mig sin morfars mors, Lina Elfvings, De l'éducation des Filles av Fénelon. Den lilla vackra boken är bland de viktigaste ägodelar jag har.

Det är nog många som saknar faster Birgitta, nu och ännu länge.

Fick-Fénelon. Lina Elfving kom att gifta sig med Walter Runeberg
och tillbringa många år i Italien, som också Birgitta älskade.

Förkyld människa

Efter att ha kämpat mig genom valdagen (med en i och för sig synnerligen snabb och enkel rösträkning) fick jag ge vika för förkylningen och har nu, då jag inte orkat sova längre men inte heller orkat läsa, tittat på en del som webben haft att erbjuda. Sist och slutligen blev det hela en ganska intressant helhet, inte minst för att jag äntligen just påbörjat Hararis bok Sapiens. En fin dokumentär av Pär Fjällström om Hans Rosling höll dessutom just på att gå ut på SVT Play. Pricken, eller snarare arbusen, på i:et blev Yann Arthus-Bertrands film Human. Vad det innebär att vara människa på vår jord blev således en ytterligare huvudvärk för dagen.

Bahawalpur, Punjab, Indien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Harari anser ju att samlar-jägaren var en lycklig och välmående människa, som sedan gick i jordbruksfällan. Vi blev visserligen flera, men mycket mer utsatta. Arbetsmängden som krävs för överlevnad är flerfaldig och om skörden slår fel är man snabbt illa ute. Sjukdomar sprids och kosten är mycket mer ensidig för jordbrukaren.

Abuna Yemata Guh-kyrkan i Etiopien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Arthus-Bertrand är för sin del fascinerad av naturen och så är det också dess skönhet han filmar, vid sidan av människorna. Ofta är det jordbruksmiljöer Human-filmen presenterar och de interfolierade starka intervjuerna av anonyma människor från olika samhällen och kulturer handlar om livets stora frågor. Flera talar om jordbruket, om skörden som ger lycka, men också torkan och fattigdomen, beroendet av den jord man besitter, om hopplöshet och svårigheter.

Flyktingläger i Kenya.
©Human. Goodplanet Foundation.

Lite berörs också industriarbetarnas elände och urbana fenomen, men med tanke på hur stor del av världens befolkning som bor i städerna (det är numera en majoritet) blir bilden nog en aning skev. Samtidigt är vi ju utan vidare beroende av hela vårt ekosystem. Hans Roslings optimism ger ändå hopp och tröst.

Human är ingalunda en dyster film, tvärtom. Den är vacker och fin. Och livets mening, som den framstår för mig (också i denna film) är skönheten och kärleken. Jag läser in ett starkt budskap om gemenskap, om att mänsklighet handlar om att göra tillsammans. I många scener är det samarbete som syns, hur människor tillsammans får saker gjorda. I intervjuerna talas det om att en ensam människa kanske inte lämnar spår eller blir ihågkommen länge. Underförstått är livet här och nu, och tillsammans med andra blir saker meningsfulla och verkningsfulla. Fast det behövs folk som Rosling, som kan få igång folk när världen blivit för komplex att överblicka. Det fanns flera fina tankar om meningen med livet i Human-filmen. Ändå är Roslings rationella och samtidigt genomempatiska livshållning underbar. Övertygelsen om att två går att kombinera. Han var anti-cynismen personifierad.

Delade drömmar

Capitalism gives us a faux death to avoid - destitution - and thus a ritual for asserting control over fragility and fate.

Jaron Lanier, Dawn of the New Everything 

Lanier, en av mina favorittänkare kring nya medier och central gestalt inom utveckling av virtual reality (VR), skriver i sin färska självbiografi om vilka oändligt många tekniska och filosofiska frågor han brottats med de senaste decennierna. Han beskriver sin karriär från ett ekonomiskt och socialt svårt utgångsläge till start up-företagare i Silicon Valley på 1980-talet och vidare till etablerad "guru". Hans kapacitet förde honom till ett läge då investerare praktiskt taget tvingade pengar på honom. Lanier beskriver den grabbiga och visionära, men socialt klumpiga hackerkulturen, och dess oundvikliga partner affärslivet representerat av "kostymerna". De var ett nödvändigt ont man måste ha att göra med för att kunna förverkliga sina visioner. 

Den virtuella verkligheten handlar om att skapa teknologi som kan lura hjärnan genom att producera falska sinnesintryck i ett system som är interaktivt och reagerar på individens rörelser. Hela upplägget inbjuder till många funderingar om allt från fenomenologi till etik (fast inte med de termerna i denna bok). För Lanier handlar det om att kunna undersöka verkligheten och att till exempel kunna dela drömmar, något som annars är omöjligt. Den verkliga spänningen uppstår enligt honom då man möter andra inne i en virtuell verklighet. Jussi Parikka håller tydligen också på med att skriva om fantasimedier. Lanier analyserar också vad som är möjligt att göra, vad som är förhållandevis enkelt och vad som är svårt. Och vad som är omöjligt. Det är inte alltid som man väntar sig. Men decennier av målmedvetet arbete har fört oss till en punkt då realtidsspel i virtuella världar på skärm mellan tusentals spelare är vardagsmat och även virtuella världar man helt kan gå in i har nått vanliga konsumenter.

Själv tänker jag på hur de stora företagen äter de små i dag. Start up-ideologin har skapat ett system där företagen har lagt ut en stor del av forsknings- och utvecklingsarbetet på små- och egenföretagare som arbetar utan begränsningar, vilket också ofta betyder för liten ersättning och utan ledig tid, med hög risk. De stora företagen köper sedan endast bort de företag som är framgångsrika. På så sätt minimerar de både risk och konkurrens. Och en liten bråkdel av företagarna blir rika, resten går den kanske inte så bra för. Jag har ändå en känsla av att Lanier aldrig brytt sig om pengar. I dag kan han arbeta i lugn och ro eftersom Microsoft tar hand om kostymjobbet för honom. Innerligt hoppas jag att forsknings- och utvecklingsarbete faktiskt skulle få tillräckliga resurser och tillräckligt spelrum inom företag, vid sidan av den grundforskning vars finansiering måste tas hand om av staten. Också andra än jättarna borde satsa ordentligt på forskning, för man lär också av sådant som inte omedelbart leder till innovation. Det är också kunskap som kan vara värd att ha i ett företag.

Lanier är på sätt och vis en ofrivillig inkarnation av den amerikanska drömmen. Han har verkar aldrig ha haft några förväntningar på samhället, vars maktstrukturer han ser som "fraktala", men samtidigt är han hela tiden kritiskt iakttagande. Egentligen är det alltså i själva verket verkligheten Lanier indirekt hela tiden arbetar med. Den är enligt honom sist och slutligen omöjlig att rekonstruera eller återskapa i all sin skönhet. Livet är ändå unikt.

By Randomness (Own work) [CC0], via Wikimedia Commons

Sammanhang

Jag fick plötsligt bara helt nog av Facebook och raderade appen på mina telefoner. Det är flera veckor sedan och jag kan inte säga att jag saknar mediet. Algoritmerna har blivit usla, allt mer sällan såg jag något av verkligt intresse eller relevans. Känslan av FOMO är negligerbar. Det bara bekräftar att innehållet varit rätt så irrelevant för mig en längre tid. Facebook var länge en fantastisk kanal, men nu har den blivit bara dålig. Den har också lett till dålig tidsanvändning, splittring, distraktion. Att vara aktiv på sociala medier har en kostnad och den blev helt enkelt för hög för mig. Jag upplever att Twitter och LinkedIn uppfyller mina behov tillräckligt väl nu. Fast LinkedIn ska man använda försiktigt, inte nappa på några erbjudanden har jag hört. I båda medierna ligger mitt fokus på mina professionella intressen. Tjafsar gör jag lite på Instagram.

Jag följer ungdomarnas mediekonsumtion som länge varit nästan helt utan Facebook. Deras hela verklighet är en annan. Den har eget djup, egna kulturer, egna nyheter. Det är en värld som är bortom mitt intresse, min kapacitet. Orkar inte bege min in i vloggvärlden. Reddit nosar jag på. Jag märker att det är lättare och mer lockande att läsa böcker igen. Just nu håller jag på med Den svavelgula himlen. Den drabbar mig, den ligger så smärtsamt nära mitt eget liv, mina egna sammanhang. Westö är knappt tio år äldre än jag och jag är uppvuxen i Esbo, men människorna, miljön, kulturen är de samma. Att en av de centrala karaktärerna heter Stella och är teatermänniska gör det förstås inte mindre omruskande. Fast det är ju givetvis inte alls min Stella, inte alls. Alla personerna i boken känner jag omedelbart igen, utan att känna dem. Utan att känna igen dem.

Och jag tänker på hur mycket minnen och erfarenheter jag har, som jag inte tänker på, inte tänkt på, på länge. På hur livet borde bli en berättelse, hur man borde skriva sin egen berättelse medan man lever den. Fast det är många berättelser samtidigt. Den helsingforssvenska berättelsen är en berättelse jag på många sätt velat lämna bakom mig, den också. Men ändå finns den i mig, den är jag. Också den.

Tankens teori och praktik

Läser som bäst med behållning Timo Honkelas bok Rauhankone (Fredsmaskinen). Den är en fin exposé i relationen mellan modeller och "verklighet", mellan teori och erfarenhet. Som Daniel Kahnemann påpekar i sin bok, handlar misslyckade teorier ofta inte om att de inte skulle vara internt koherenta och perfekta, utan om att man inte beaktat saker som finns utanför ens modell, men som påverkar helheten.

I en dator opererar man förstås alltid med modeller. Honkela skriver om det utmanande i att försöka modellera tänkandet, om hur svårt det är eftersom det är så präglat av känslor och erfarenheter och har komplexa språkliga och begreppsliga nivåer. Ändå upplever jag texten som allt annat än svår. Den känns helt oteknisk och väldigt konkret och personlig. Författaren blandar sorglöst sina mycket personliga och ibland smärtsamma och svåra upplevelser med filosofiska reflektioner om rättvisa eller artificiell intelligens. Och i grunden finns en djupt positiv, förtröstansfull övertygelse om att vi kan åstadkomma något världsomvälvande och gott med hjälp av artificiell intelligens.

Jag har själv den gångna veckan igen ägnat mig åt frågor om beständighet i det digitala. Problemet är att det är något av en grundläggande omöjlighet. Eftersom det digitala är ett språk som beskriver världen i en viss tolkning i ett visst ögonblick, är det bara en fråga om hur länge det tar, innan världen sprungit ifrån den modell vi gjort och representationen går sönder. Trasiga länkar på webben är bara ett exempel på detta, och ändå går en mycket stor del av alla länkar sönder på några år. Då har vi inte beaktat att innehållet också kan ha förändrats, så att en del av alla länkar pekar på något helt annat innehåll än vad som varit den ursprungliga avsikten. Förhållandet mellan tecken och innehåll är sällan en så ren och skär överenskommelse, som i digitala sammanhang.

Problemet blir allt mera akut då dessa betydelser blir till handlingar där en människa inte är inblandad, det vill säga t ex i vad man kallar länkar som är funktionella eller "machine actionable". Det betyder maskinella överenskommelser och regler som sprider sig som distribuerade system över hela internet. Något av maskinernas "talhandlingar", som möjliggörs av APIer, gränssnitt mellan system.

Vi kan inte klara oss utan dessa längre, men de behöver mycket mer aktivt förvaltande, omvårdnad och kuratering än vad man kanske inser. Det handlar om att det behövs planering och resurser för informationsförvaltning, att följa upp och sköta om semantik och datas kvalitet. Kanske kan artificiell intelligens hjälpa oss en bit på vägen, men datorernas modeller av vår värld är alltid begränsade, så de behöver ständigt utvärderas och förbättras av oss människor.

Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 

Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 

Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.

Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.

Om digitaliseringens förödande effekter

Fortsätter härmed min ovana att inte skriva ordentliga recensioner, utan öppet diskutera med böcker under pågående läsning. Det riskerar förstås bli orättvist, men å andra sidan tycker jag att läs- och tankeprocesserna i sig är värdefulla och intressanta vid sidan av slutgiltiga omdömen om hela verk. Utsätts denna gång: internetkritikern Andrew Keens nyaste "The Internet is not the Answer" och med risk för att inte ge verket full rättvisa. Jag har den sista femtedelen oläst.

Det behövs utan vidare kritisk analys av digitaliseringens effekter. I den otroliga hypekultur vi hamnat i är det en nödvändighet. I en situation då många branscher råkar ut för stora omstörtande förändringar och nya explosionsartat växande, enorma företag skapar sig närmast monopolliknande ställning på marknaden och utgör globala de facto maktutövare är det viktigt att försöka förstå vad som är på gång. Att det sker samtidigt som den västerländska medelklassen förlorat både resurser och inflytande är ett faktum, men att det skulle finnas ett orsakssamband av avgörande slag har ingen mig veterligen påvisat. Att en förbittrad man spyr galla och förakt över naiva men absurt framgångsrika kloppar är ändå inte i mina ögon tillräcklig kritik. Jag saknar ett historiskt perspektiv, en genuin jämförelse med industrialismens första skeden, till exempel. En förståelse av vad den kulturella betydelsen av medier och kommunikation innebär för samhället.

Vad som stör mig mest är att jag tycker att Keen förfaller till det han mest skäller på, den ytlighet som Carr lyft fram. Hanteringen av källor och argumentation är varken noggrann eller genomarbetad. Han fyller sida efter sida med citat och lösryckta argument, som han anser stöder hans agenda. Googlamentering, helt enkelt. Men när man hittat ett grovt slarvfel på sidan 12 blir det liksom bara helt fel.

Bäst tycker jag han är när han faktiskt skriver om sig själv, sin barndom i Soho och sina äventyr i media/kultur-sektorn i USA under dess tidigaste digitalisering. Då talar han själv, det uppstår äntligen ett sammanhang och en mer koherent bild, där man kan skönja samband och förlopp. Boken har alltså sina poänger, men man skulle gärna ha tagit dem till sig i ett mer genomarbetat format. Att man har x-hundra citat för att styrka sin ståndpunkt (och radar upp dem alla) betyder bara ingenting i dagens informationsöverflöd. Det är argumentationen som måste hålla. Den kanske delvis finns i denna bok, men den går säkert att kommunicera på ett mer effektivt sätt.

Historiska ekon

Umberto Eco är Europas svar på Dan Brown. Eller svar och svar, Eco har ju varit aktiv länge och med enligt mig både större bredd och djup. Han analyserar genom sina romaner kulturens, berättelsernas och historiens strukturer, hur betydelser uppstår och hur lögn blir sanning.

I romanen Baudolino handlar huvudpersonen med reliker under 1100-talet. Med sina vänner finansierar Baudolino med förfalskade huvuden av Johannes döparen som kan avyttras vid behov en åratal lång resa till prästen Johannes rike i det fjärran östern. Dråpliga exempel om relikhandeln under medeltiden kryddar hela romanen. Samtidigt tar Eco upp en central fråga av så väl kulturteoretisk som teologisk relevans: Hur kan man förhålla sig till alla de reliker som finns bevarade i kyrkor och kloster runt om i världen? Det faktum att det under medeltiden fanns en livlig handel med reliker gör ju att man har svårt att ta alla berättelser om t. ex. alla bitar av Jesu kors som sanning. Baudolino går ännu längre: Vid sin faders dödsbädd plockar han upp hans gamla vattenskål och är några dagar senare fullt övertygad om att det är den heliga graalen som han skall ge till sin adoptivfar och herre, Fredrik Barbarossa. Baudolino är en lögnhals, men han lyckas övertyga sig själv på ett häpnadsväckande och för läsaren intellektuellt stimulerande sätt. Det viktiga är enligt Baudolino att man tror, då uppstår en mening, som man kan agera utgående från.

Jag läste nyss ut Ecos Begravningsplatsen i Prag. Temat är det samma som i Baudolino, motivet mer likt Foucaults pendel. Denna han nästnyastse roman är en uppgörelse med antisemitismen, till synes under 1800-talet. Är romanen autentisk? I den mening ja, att formatet är rätt, de omskrivna texterna existerande historiska källor, personerna till största delen verkliga liksom en stor del av händelserna som finns historiskt dokumenterade. Romanen handlar om en konspirationsteoretiker och förfalskare av rang och den är till stora delar skriven i en personlighetskluven jag-form. Ingenstans i romanen ifrågasätts cynismen, arrogansen, hatet, så till den grad att en del faktiskt frågat sig om boken kunde läsas som en antisemitisk text. Vilket enligt mig ter sig helt dumt. Ingen som klarar av att läsa boken kan ta den som en genuin programförklaring, man kan inte ens ta material ur den, eftersom allt är lögner och förfalskningar. Tvärtom visar Eco hur cyniska opportunism och populism är. Han visar vad som händer om man inte skiljer på vad som är autentiskt och vad som inte är det (vilket han förresten i sina essäer anser att man inte gör i nordamerikansk kultur ...). Att historiska förfalskningar är autentiska (förfalskningar) gör ju dem inte mer sanna. Det sorgliga är förstås att det är krävande att argumentera mot konspirationsteorier. Att använda romanen som format är ett ännu mer krävande åtagande; att med fiktion (uppblandad med autentiskt material) visa på problemet med att sammanblanda fakta och fantasi är ju lite, öh ... intressant. Det blir komplext, men det är ett effektivt sätt, tycker jag.

Logiken och argumentationen som presenteras i romanen är bekant och skrämmande aktuell:

För att fienden ska kännas igen och fruktas måste fienden finnas i hemmet eller på tröskeln till hemmet. [...] Det behövs en fiende för att inge folket hopp. [...] Den nationella identiteten är de lottlösas sista resurs. Identitetskänslan grundar sig på hat, på hatet till den som inte är likadan. Hatet måste odlas som en civil passion. Fienden är folkets vän. Det måste alltid finnas någon att hata för att man skall känna sig rättfärdigad i sin misär. Hatet är den sanna ursprungliga passionen. [...] Hat värmer hjärtat.

Näihin kuviin, näihin tunnelmiin ...

Rädda Akademen

Personalen på Akademen verkar vara nöjd med den nya ägaren, Bonnier Books. Bokhandeln har fortfarande ett starkt varumärke även om det, liksom Stockmann, tappat en del i anseende under de senaste åren. Min känsla är att stamkunder tappat i förtroende. Man är inte riktigt lika nöjd med servicen som förut och inte heller med sortimentet. Och det beror inte bara på konkurrens och omvärldsförändringar. I längden kommer detta att göra att varumärket tappar mycket i värde. Vad kunde alltså den nya ägaren göra för att rädda den anrika Akademiska bokhandeln?

Vad som nu skett i och med affären som förverkligas i höst, är att Akademen som företag helt bytt kontext. Från att ha varit endast en återförsäljare, är man nu en del av en stort vertikalt integrerad koncern. Det öppnar nya möjligheter. En nyckel i räddningsoperationen borde vara att rädda varumärket: kvalitetsbokhandeln Akademen.

1. Lägg ner eller integrera webbbokhandeln med AdLibris. Trots att Akademen var rätt tidig (1999) med att grunda webbokhandel, missade man konceptet på det typiska sättet: man gjorde och gör samma sak på samma sätt som förr, men digitalt. Bokköp på webben ska innebära snabb leverans och förmånliga priser tack vare effektiv logistik. Det finns hos AdLibris, som också börjar vara ett tillräckligt starkt varumärke.

2. Kvalitetsbokhandel innebär, enligt Rasmus Fleischers goda definition, en bokhandel vars utbud och skyltning grundas på en självständig bedömning av litterär kvalitet -  i motsats till bokhandelskedjorna, där det går ut centrala direktiv om vilka böcker som ska marknadsföras. Akademen är en kedja och man ska förstås utnyttja skalfördelar vad gäller inköp och marknadsföring. Men jag menar att orsaken till Akademens tidigare framgångar och goda anseende ligger just i att den förr i praktiken fungerade som ett konglomerat av små specialbokhandlar under samma tak med ämnesansvariga avdelningschefer som ägde stor sakkunskap och frihet att köpa in böcker enligt eget gottfinnande. Det gjorde det möjligt för kunder att botanisera på riktigt, på ett sätt som inte heller är möjligt på webben.

3. Värna om substanskunskapen. För att kunna köpa in böcker behövs djup sakkunskap och brinnande intresse och gott ledarskap i form av tillräcklig frihet. Se gärna till att inköparna och de fysiska avdelningarna har nära kontakt och låt de avdelningsansvariga sköta huvuddelen av urvalet. Låt dem resa på bokmässor och få tillgång till internationell expertis. Se till har de har hög utbildning på sitt område! Högre högskoleexamen är inte en dålig idé, men dessa personer måste lockas med ett självständigt arbete som ger dem glädje och tillfredsställelse. De måste känna att de har kontroll och att administration, inköpsfunktioner etc är stöd- inte kontrollfunktioner. Anställ en trädgårdsmästare för trädgårdsböcker, en arkitekt att ansvara för arkitektur, en konstnär för konstböcker, en poet för att sköta lyriken … Se till att dessa människor också kan kundservice och finns tillgängliga på avdelningen, att de rör sig bland kunder och annan personal. Se till att det finns ordentlig kunskapsförvaltning. Jag anser detta är en av de viktigaste orsakerna till att man tappat anseende: det är i dag ofta svårt att hitta överraskande, udda och intressanta böcker på ett område man själv är inläst på. Det verkar som om inköpen sköts väldigt schablonmässigt och inte sällan missar man. Risktagningen blir större, inte mindre, då man styr mer centraliserat och längre från kunderna. Att kunna diskutera substansfrågor ingående med försäljarna idag lyckas inte så bra heller i dag. Personalen borde vara experter som kunderna gärna vänder sig till.

4. Se till att det finns nära samarbete mellan de avdelningsansvariga och deras referensgrupper. De måste få nätverka och ha mycket kontakt också på arbetstid, så att de vet vad som på riktigt är aktuellt och på gång i deras kretsar. Låt dem och deras kontakter ordna egna evenemang i Akademens utrymmen, också mindre insiderevenemang på avdelningarna. Fixa nödvändiga interna tjänster och utrustning för detta. Soffgrupper, stolar, skärmar osv. Och självklart: utnyttja egna kontakter inom koncernen och se till att internationella profiler uppträder.

5. Ändra synen på lagret så att det motsvarar en kvalitetsbokhandel. Sänk kraven på omsättningen av lagret som helhet. Tack vare den vertikala integrationen har man nu förhoppningsvis mod att göra detta. På Akademen har man på ett förödande sätt gått "från kampanj till kampanj". Akademens väldigt starka ställning gör det möjligt att förhandla med (de andra) förläggarna så att man kan ha vettiga kampanjer, men det behöver inte betyda att alla böcker behandlas på samma sätt.  När man på Foyles sent omsider efter ganska många decennier inventerade sina böcker, hittades i hyllorna böcker som funnits med nästan från grundandet. Det är sådant som gör en bokhandel spännande och intressant. I synnerhet måste man för trovärdighetens skull se till att grundverk inom alla viktiga områden finns i hyllan. Fundera alltså på detta med klassiker. 

6. Tammi har en tradition av att ge ut klassiker. Kunde Bonnier ta upp tråden och se till att vi får det också på svenska? Det är katastrofalt svårt att få tag på klassiker i dag på svenska. Gör man utgivningen som pocketböcker har man en given kanal inom koncernen. Med stark, gammal förlagsverksamhet i ryggen borde rättigheter mm kunna avklaras vid behov förhållandevis enkelt. Tänk månadens klassiker. Som man inte låter ta slut i hyllan i en enda Akademisk bokhandel. Att samtidigt göra dem till ljudböcker kunde vara smart. Man bör se till att det finns en tillräckligt stark kategori grundverk och klassiker som kan köpas direkt för att vara en trovärdig kvalitetsbokhandel. 

7. Kasta ut Starbucks så fort som möjligt. Det var antagligen en paniklösning att ta in dem, när försäljningen och omsättningen kraschade, men det skadade Akademens varumärke illa. Öppna i stället t ex en espresso-print-on-demand i kombination med tidskriftskafé. Bygg det till ett snärtigt kafé där trendigt folk kan sitta och arbeta och se till att också där kan ordnas evenemang. Se Akademen som en kontaktyta med ett visst viktigt kundsegment och som en marknadsföringsgrej. Ställ alltså inte för hårda krav på avkastning, utan beakta att det är en del av en koncern. Genom att jobba med saker som print-on-demand tillsammans med kunder, kan man ta upp svaga signaler.