Berättelsernas styrka och evighet

De grekiska gudarna var ofta lika barnsliga som marvelhjältarna.
Bild från Wikimedia.

Kom mig äntligen för att skaffa Tatjana Brandts essäbok. Kanske jag äntligen är mogen för att börja läsa essäer på allvar, eftersom jag nu klarat av Ralf P.s noveller. Tidigare har jag varit dålig på ett halvlångt format. Montaigne har jag väl gillat (eftersom t o m min bloggs namn är en liten vink till honom), men annars har noveller förut mest gjort mig irriterad. Helt irrationellt. Dikter eller artiklar har liksom dugt som mer fragmentariska format. Det är väl åldern. Exakt vad som hänt i mitt huvud och varför begriper jag inte, men det är kanske sekundärt. I alla fall njuter jag av Brandts texter, av hennes totala övertändning för litteraturen och den fullständiga övertygelsen av en hur omvälvande kraft den har. Livsformande, grundläggande och ofrånkomlig. Språket som inte bara tankens verktyg utan som dess själva substans. Litteraturen blir då inte bara en spegling av tanken, utan den blir själva livet.

Jag har ibland allmänbildat mig med att följa med ungarna på bio. Senast, för ett antal månader sedan, såg vi Deadpool 2.  Det där.  Vad kan man nu säga. Den hade ju visserligen sina poänger, men samtidigt tänkte jag lättad att jag inte missat särskilt mycket då jag inte sett mer än en annan av alla Marvel och Avengers filmer.

Samtidigt har jag också upptäckt en fantastisk podcastserie: Literature and history, som förutom världens mest korniga jingel, är helt underbar. Doug Metzger sätter ofta ner över hundra timmar på ett enskilt avsnitt. Hans avsikt är att berätta hela den engelskspråkiga litteraturens historia (efter snart 60 avsnitt är han ändå fortfarande kvar i Eneiden) och han gör ett fantastiskt arbete. Han berättar först handlingen i ett verk utförligt (mycket intressant och nyttigt, t ex Gamla Testamentet eller Gilgamesh har varit extremt spännande) varefter han ger grundliga historiska och litteraturhistoriska kommentarer och analys. Och allt är dessutom kompletterat med musik han själv gjort.

Det var när jag lyssande på avsnitten om den äldsta grekiska litteraturen (och samtidigt då fick en sammanfattning av den aktuella forskningens tolkningar), som jag slogs av hur mycket den har gemensamt med de hopplösa superhjältefilmerna. I sekler här emellan har vi i huvudsak haft separata litterära universum med olika karaktärer, sedan Commedia dell'arte har varje hjälte haft sin egen författare. Karaktärer som Dracula och Frankenstein har försiktigt vandrat mellan olika miljöer, men det är först de stora filmbolagens svällande välde som på allvar låtit 1900-talets serietidningshjältar mötas i samma berättelser och bryta gränserna mellan de olika världarna. Skillnaden är förstås, att medan antikens lika neurotiska och barnsliga superhjältar var allmän egendom, är dessa nya karaktärer registrerade varumärken och produkter, som ingen annan får berätta om.