Som en liten mjuklandning till jobbet efter semestern fick jag åka till Oulanka forskningsstation på ett forskarmöte. Fast det var nog rätt tufft för att vara mjuklandning. Inte på grund av att programmet började klockan 8 om morgnarna och pågick till sena kvällen med vetenskapligt innehåll på ett för mig relativt obekant område, utan på grund av insikten om hur genomgripande förändringar redan länge varit i gång på grund av våra utsläpp av växthusgaser. På plats fanns allt från biologer och kemister till agroforstare och varenda en kurva eller graf som visades spretade antingen ilsket uppåt (temperaturer, växthusgaser, etc) eller formligen rasade neråt (biodiversitet etc). Skalan gick från små mikrober till kraftiga väder- och klimatfenomen och överallt, överallt fanns det effekter. De enda positiva trenderna fanns inom föroreningar, som faktiskt minskar. Utom då det här att man tydligen i Finland inte låtsas om kvicksilvret som också finns i torvmossarna. Kallsvett med mindre. Det är nog inte så att miljöfrågorna och klimatförändringen på något sätt överdrivits i offentligheten. Tvärtom.
Det är svårt att se att det skulle finnas mycket mer angelägen forskning och ett större behov av att kommunicera den till allmänheten. Till exempel vad gäller skogsbruket, där hyggeslöst skogsbruk är häpnadsväckande effektivt och har enormt mycket mindre verkningar på miljön. Produktiviteten är riktigt bra för det växer bra och naturen mår bättre då den inte rakas i kalhygge. Det finns förresten ett medborgarintiativ kring detta. Jag lärde mig också att man dränerat över hälften av våra våtmarker och att det gjorts i praktiken helt i onödan, eftersom det inte är någon vits att försöka odla skog där. Enda resultatet har varit krasch i artrikedomen och sämre vatten. Så nu kunde man kanske göra något fiffigt med dem i stället. Forskarna är så lugna och analytiska. Jag kan inte annat än beundra deras strävan efter objektiv kunskap. Och det gör mig upprörd att de måste kämpa som galningar för sina resurser. Nedskärningarna hotar ständigt, liksom beslutsfattares ignorans och ointresse för faktabaserad kunskap.
Men Oulanka var i sig också en skön upplevelse. Forskningsstationen är en vacker plats intill Kiutaköngas fors lite norr om Ruka. I femtio år har man samlat information om djur, växter och miljö som en del av Uleåborgs universitet. Forsen som är i naturtillstånd tack vare aktivism på 1950-talet flyter i en ravin med fina röda klippor och är lättillgänglig tack vare den förbipasserande vandringsleden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar