I söndagens Husis intervjuar Patrik Harald digikritikern Pekka Vahvanen. Jag har inte läst boken, men på basis av vad jag läst om den verkar det hela bygga på en ganska tunn kunskap om forskning och teknologi. Åtminstone ser det mest ut att handla om tyckande. Därmed inte sagt att det inte är viktigt med kritisk diskussion och pamfletter, men det skulle också vara viktigt med ordentlig analys och att skapa nyanserad och faktabaserad diskussion. Det är förstås möjligt att bilden i medierna inte alls ger en rättvis bild av bokens innehåll.
Jag har tillbringat hela veckoslutet med att fundera på liknande frågor. Eller snarast har jag lyssnat på en massa smarta människor som försökt hitta lösningar för hur man kunde tillgodogöra sig forskningens resultat och förbättra kunskapsbasen vid offentlig debatt och beslutsfattande. På Nationalbiblioteket i Brödfabriken ordnades ett hackathon för Open Science. Det ena spåret jobbade med kodning och artificiell intelligens och Nationalbibliotekets öppna data och det andra med koncept just för att åstadkomma bättre genomslag för och nyttjande av forskningen. Det var en strikt faciliterad process som pågick i flera dagar, och den resulterade i flera mycket intressanta koncept, som att ta ut forskare till allmänna bibliotek eller stöda tjänstemän att vaska fram sakkunniga med hjälp av artificiell intelligens för att i en transparent process ge utlåtanden vid beredning av ärenden. Eller faktagranskning för vetenskapsnyheter. Och koncepten var faktiskt genomarbetade. Segrare blev en bearbetning och utveckling av kunskapskristaller. Trots att idén alltså inte i sig är ny, har den mycket potential och en plan för att dra igång utvecklingen utarbetades under evenemanget.
Problemen med att det publiceras för mycket forskningsresultat, så att det avsiktligt eller oavsiktligt går att "underbygga" de flesta påståenden med enskilda forskningsresultat, och att vi dessutom har beslutsfattare som inte ens försöker bedriva annat än ideologiskt baserad politik, borde absolut tacklas med öppenhet och mer systematiskt kunskapsbygge. Vi måste helt enkelt bryta oss loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation. Motståndet är stort eftersom det handlar om verkligt stor business. Samtidigt blir det allt tydligare att prestigefyllda journaltitlar eller formell peer review inte garanterar kvalitet. Att övergå till open access-publicering kommer inte att räcka, så länge finansierings- och meriteringsmodellerna ser ut som de gör. Frågan är hur länge man från finansiärshåll tänker låta det hela fortgå. Vi väntar fortfarande på det krapulantiska uppvaknandet från new public management-struntet inom flera sektorer och däribland tyvärr forskningen.
De verkliga problemen har faktiskt relativt litet att göra med digitaliseringen i sig själv. Tvärtom erbjuder digitaliseringen lösningar, bara man förstår sig på att använda de växande datamängderna och den ökande kapaciteten på ett vettigt sätt. Så att man inte förstorar problemen, utan löser dem. Att sura och låta bli att använda it-teknologi är då verkligen ingen lösning.
Mycket intressanta grejer! HBL-artikeln kändes för mig provocerande för där fanns så mycket som Vahvanen ser alldeles för svartvitt och onyanserat på (t.ex. "att vi numera inte behöver minnas NÅGONTING", verkligen?!). Intressanta saker som där tas upp, men hans egna problem med förhållningssättet lyser igenom för starkt.
SvaraRaderaSkall vi bli lyckligare av den tekniska utvecklingen så måste vi först bli bättre på att förhålla oss ifrågasättande till vilka val vi gör, och det har människan klarat av dåligt hittills - t.ex. används ofta alldeles fel verktyg för hantering av information (ibland stark dominans mot smarttelefon eller Facebook). Och så har vi den etiska biten - reklam, beroendeframkallande och sånt. Man har ju i alla fall nu indirekt börjat hindra Facebook m.fl. från att göra sånt som gör människor olyckliga. Och jo, utbudet av media och annan information har ökat enormt vilket gör att vi borde ha blivit mycket skickligare på att gallra rätt, men vår egen, personliga utveckling har inte hunnit med på den punkten. Jag minns när webben kom, hur jag med några månaders mellanrum var tvungen att omvärdera min uppfattning om vad som var värt att ladda ner.
Visst kan det gå på tok med AI. Det kan finnas beteendemönster som inte går att stoppa i tid, så som det kanske nu förhåller sig med orsakerna bakom den globala uppvärmningen. Men det är fortfarande vi människor som fortsätter att bestämma så länge som vi inte har släppt det alltför långt. Och det där med intelligensen hos AI är allt annat än svartvitt. Hög AI-IQ gäller tillsvidare bara specifika tillämpningar, också i samband med Facebooks analysering av personlighetstyper, tror jag.
Den framtida arbetslösheten? Hmm, också där är det vi själva som bestämmer också i framtiden. Prioriteringar kallas det.
---
Tanken bakom det där med kunskapskristaller är nog bra. Rent generellt så är vi (och den vetenskapliga världen) alldeles för fastbundna vid användandet av löpande text, då den ju historiskt sett bygger på vår muntliga kommunikation. En dator som är uppbyggd på ett "mer strukturerat sätt" slår ju människan med hästlängder i vissa informationslogistiska handlingar. Där kan man dra paralleller till att löpande text har så låg maskinläsbarhet.
Om vi vill bli mer effektiva med att hantera vetenskaplig information och i högre grad få publicerat ett slags "absolut sanning" så bör vi nog bygga upp vår informationsförädling på ett annat sätt än vad vi gör i dag. Men först måste vi bygga upp en teoretisk grund och plattform för vår information, dit vi kan mata in den och sedan börja med något som jag kalla för "semantisk klättring", i stället för att i så stor grad läsa en massa löpande texter (som ju nog i och för sig också har sina givna platser).
Vi behöver nya verktyg där en massa små bitar är kopplade till varandra på ett helt annat sätt än i de färdiga vetenskapliga texterna. Nämligen i form av kopplingar via egenskaper, förhållanden, serier, ontologier, geografiska koordinater och annan dylik grundläggande fakta. Förädlingsprocessen påminner om den då man vidareutvecklar en blankett eller databas genom att utöka antalet fält för att kunna flytta över löpande text från fältet "Kommentarer". Wikidata är väl en bra början men går inte riktigt på djupet med hur precist definierat kopplingar skall vara uppbyggda. Ungefär en sådan känsla får jag.
Ungefär via en sådan förändring skulle man kanske kunna bryta sig loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation. Men det är ju bara en faktor av flera, i det stora hela, och man kan ju naturligtvis inte direkt ta ett jättekliv i den omvandlingen, och jag tror inte heller att det i så stor grad är de vetenskapligt aktiva som skall göra alla inmatningar, men nog sedan använda det färdiga verktyget.
Jag vet inte alls om det var det här som du menade med att "bryta oss loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation" men det var åtminstone vart min hjärna for iväg då jag läste din text. :-)
Tack! VIlken fantastiskt fin kommentar. Och kanske det var något sådant jag tänkte på, man vet inte riktigt vad som ännu kan uppstå. Det är ju väldigt spännande och lätt hänt att man under sådana här omvälvningar fokuserar på helt fel saker. När och hur den verkliga "disruptionen" sker vet man först långt efteråt ... Och den kan vara lååångsam, tror jag.
SvaraRadera