Medeltider

En dag (i dag) märkte jag att mitt jobb blivit hobby och att jag ändå tänkte "äntligen måndag" på jobbet (det riktiga). Inte för att det är något fel på veckosluten, tvärtom. Men på jobbet har jag förmånen att arbeta med saker som känns väldigt angelägna. Kvällar och veckoslut går ofta i sin tur till att läsa och skriva artiklar och utlåtanden, framför allt inom historia, mitt ursprungliga område, där jag är mest utbildad.

Gaia’s sky in colour. ESA.

Inom det område där jag jobbar, forskningsdata, är den formella utbildningen som finns att få rätt begränsad. Fast jag gick en lysande utbildning i informationsförvaltning räckte det inte så långt i praktiken just då det handlar om forskningsdata. Området är per definition tvärvetenskapligt, eller åtminstone mångdisciplinärt. Det är ibland galet utmanande och man är ständigt akut och kritiskt beroende av ett stora antal andra sakkunniga inom flera andra områden. Man måste hela tiden vara färdig att ompröva allt man trodde att man visste, lyssna noga, noga, snappa upp detaljer och kunna se stora linjer och förstå vad som är viktigt. Vart man borde komma. Oftast förstår man mycket litet av vad folk omkring en egentligen talar om. Alla är superspecialister på något område. För en normalt funtad människa (som aldrig är den största experten på plats på mitt jobb) innebär det att man jämt och ständigt drabbas av krossat förtroende och en helvetisk tvivlan på att man har något att komma med. Varvat med känslan av att göra sig mycket besvärlig då man kommer med synpunkter gällande den omgivande, normala världen som man är rädd att a) ter sig så självklara att man ser ut som en idiot eller b) påpekar något som ingen kommit att tänka på och därvid komplicerar allt ytterligare. Sådant är informationsexpertens värv. Roligt som sjutton. (Jag måste vara galen.)

Medelålder. Plötsligt finns det tid för egna grejer, när barnen klarar sig själva. I teorin finns det nästan bara egen tid, just nu. I verkligheten arbetar jag också på fritiden, granskar, kommenterar. Skriver. Hela tiden. Och jag tänker att jag kanske har 35 år kvar att leva. Jag har nu gjort det jag ansåg viktigast i livet, familjen, barnen. Nu är det dags att planera resten, tänker jag, och det är ju rätt svårt. Men likväl borde jag göra det, tycker jag. Dör jag senare, lever jag på övertid, dör jag tidigare, kan det inte hjälpas. Men tiden är ju i alla fall ändlig. Och någon fiffig idé borde man väl ändå ha ...