Ultima Thule

Norrkullalandet förra vintern.

Fjärran, längst borta i Norr vistas inte bara Julgubben, utan på isarna irrar också Frankensteins monster. På Nordpolen gäller ingen tid och isen ligger över ett flera kilometer stort djup dit solljuset aldrig når. Ovanför isen skiner solen från vårdagjämning till höstdagjämning, varefter en 32 timmar lång solnedgång och en skymning som varar i sex veckor följer. Efter det råder totalt mörker i tre månader.  Efter en sex veckor lång gryning går solen upp igen. Soluppgången varar också över ett dygn.

Ultima Thule var kanske inte riktigt så långt borta. Antikens uppfattning om världens nordligaste område har oftast ansetts handla om Island, Grönland eller Norge. I dag betyder Ultima Thule i stället 2014 MU69. Det är alltså en liten miniplanet som befinner sig över fyrtio gånger längre från solen än vi. I takt med att man upptäcker allt flera himlakroppar i vårt solsystem har taxonomin blivit allt mer omstridd. Kanske kunde Ultima Thule kallas för en plutoid?

Den lilla klimpen är under femtio kilometer på sitt bredaste ställe. Jämför detta med till exempel Plutos knappa 2400 km eller asteroiden Ceres, som är cirka 1000 km. Med tanke på det är det närmat ofattbart att man lyckats pricka in detta lilla rymdsandkorn och passerar det med rymdsonden New Horizons på nyårsdagen. Hur snabb och effektiv forskningen är visar att man redan på onsdagskvällen kommer att hålla en presskonferens om de första vetenskapliga resultaten av passagen som sker på bara 3500 kilometers avstånd.

Gissning av hur Ultima Thule ser ut på basis av tidigare observationer.
Bild NASA/ Johns Hopkins University.

Överhuvudtaget rusar forskningen framåt också inom astronomin. I somras har Japan lyckats sätta två små robotar på den lilla asteroiden 162173 Ryugu, mindre än en kilometer i diameter, och lite senare landade den tysk-franska MASCOT på samma sten. Dessutom susar båda Voyager-sonderna nu utanför solens räckhåll, det vill säga över hundra gånger avståndet mellan solen och jorden. Man kan fråga sig varför inte Voyager-sonderna utforskade Kuiperbältet med småplaneter, men det beror på att dessa (utom Pluto) upptäcktes först på 1990-talet, då Voyager-sonderna redan var långt på väg och inte hade rätt sorts utrustning. Därför gjorde man istället en ny, modern och snabb sond New Horizons.

Dessutom pågår en mycket spännande flygning mot solen, som egentligen består av flera passager. Det är nämligen förvånansvärt stora, grundläggande frågor om solen, som fortfarande är obesvarade. Samtidigt utvecklas rymdteleskopen och forskningen i gravitationsvågor hela tiden. För övrigt har den europeiska rymdforskningen den senaste tiden satsat allra mest på forskning om jorden och byggt upp omfattande och högklassiga satellitsystem, bland annat för att skapa ett eget oberoende GPS-system. Då det gäller interplanetarisk forskning gör man den ofta i samarbete med andra länder. ESA har också gjort en stor gärning i att publicera en heltäckande  stjärnkatalog.

Men dessa dagar väntar många ivrigt på nyheter från Ultima Thule.

Solnedgång över Sydpolen. ESA Copernicus Sentinel data (2018),
processed by EUMETSAT, CC BY-SA 3.0 IGO