Det digitala är nu

I går var det en historisk dag i Helsingfors. En blandad men entusiastisk samling akademiker från nästan hela landet samlades för att berätta för varandra om sin forskning och sina projekt. Det stora intresset ledde till att var och en fick bara tio minuter på sig, men man hinner säga rätt mycket på den tiden och det blev en spännande helhet.

Utvecklingen har varit enormt snabb. Det är inte många år sedan diskussionen rörde sig på ett mer teoretiskt och hypotetiskt plan, då historiker diskuterade digitala material och metoder. Men nu har vi ett stort gäng forskare som redan är i full gång med forskningen. Spännande är också hur öppenhetstänket följer rätt naturligt med de nya arbetssätten. Jag börjar allt mer se att det är en inneboende egenskap i digital forskning. Den slitna frasen om att informationen vill vara fri verkar trots allt ha sina grunder. Det handlar om kommunikationens egen ekonomi, där det faktiskt är det lägsta motståndets lag som gäller. Det känns som en hoppingivande och härlig sak.

Dagen började med ett block om text. För mig var det en glädjande nyhet att ett nytt Horizon 2020-projekt för OCR-inläsning av handskriven text. Finska riksarkivet kommer att samarbeta i READ-projektet med tyskspråkiga arkiv, vilket är viktigt och nog behövligt. Särskilt vill man ha hjälp med att formulera specifikationer och test och man hoppas på samarbete med forskare. Även vi Tammerfors universitet arbetar man med digitaliseringsprocesser för handskrivna brev i ett stort projekt kring krigstids korrespondens. Andra väldigt intressanta exempel var SKS projekt Codices Fennici. Med fanns under dagen också flera presentationer som baserade sig på mer eller mindre manuell indexering av tidningstexter. Metadata lyftes också fram Johanna Ilmakunnas, som diskuterade digitala resurser om föremål och hur de kunde användas.

Minnesorganisationernas kataloger och metadata är ju inte skapade för forskning, utan för administration och förvaltning av samlingarna. Samtidigt har metadata och dessa kataloger blivit mycket intressanta för forskningen eftersom de är digitala, sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden och är hyfsat väl strukturerade dvs semantiskt rika. Men det finns en del utmaningar i användningen av dessa material. En inte alldeles oviktig fråga är vad det egentligen är vi undersöker, då vi jobbar med metadata. Patrik Aaltonen lyfte i sin presentation fram en viktig aspekt: tolkningens och klassificeringens problem. Som exempel använde han Morettis arbete med genre-indelningen av romaner under historisk tid. Problemet är ju att genren inte är någon inneboende egenskap i texten som man med någon algoritm oberoende av tid och kontext kan utvinna automatiskt. Det handlar alltid om tolkningar som är luddiga i kanterna och beroende av kontexten då tolkningen görs, den kan skilja sig mycket mellan individer. I kataloger har man strävat till att minimera tolkandet med noggranna regler för hur t ex sidnummer eller boktitel ska anges. Men det finns ofrånkomligen skillnader i hur man tolkat och registrerat dessa på olika ställen under olika tid. Ofta är man tvungen att tolka informationen en gång till för att göra den användbar för forskning. Frågorna kan bli ännu mer komplexa då det gäller museiföremål, där de materiella aspekterna ofta är ännu viktigare i proportion. Vad är det man beskrivit i katalogen och hur noggrant är det gjort? Vems tolkningar? Så vad är det egentligen vi forskar i då vi forskar i metadata? Det varierar mycket, beroende på vad vi letar efter och hur vi går till väga.

En annan aspekt som jag kom att fundera på i går är det att dessa samlingar och kataloger ofta uppstått i en statlig och sedan 1800-talet nationalistisk kontext, som inte nödvändigtvis korrelerar med det omgivande samhället. Som exempel kom jag att tänka på den bokhistoriska forskningen i Finland som visar hur drastiskt bokkulturen skiljer sig från den bild man får från vår nationalbibliografi. Därmed inte sagt att katalogerna, som alltså utgör förteckningar på “inhemsk” utgivning skulle vara mycket signifikant del av hela den tryckta kulturens ekosystem, men vi talar då om lokal litteratur förlagskultur och ekonomi och forskning. Dessutom ger det digitala formatet möjligheter att kombinera material och gå över språkliga, organisatoriska och politiska gränser, vilket man redan gör i flera projekt. Mina reflektioner är kanske snarast ett exempel på att man inte borde utgå för mycket från existerande dataset i sin forskning för att då t ex inte falla oavsiktligt i en traditionell nationalistisk historietolkning.

För övrigt presenterades forskning i den digital kulturens olika former, digitala samlingar och spännande metoder och material. Flera av exemplen var spånor, vilket kanske är rätt och bra: de digitala materialen täcker ändå alltid bara en del av materialen och metoderna kan svara bara på vissa delfrågor, då man gör mer allmänhistorisk forskning.

Historieforskningen i Finland håller på allvar på att gå in i den digitala åldern, vilket har stora effekter som även är indirekta och drabbar alla forskare, så som t ex förändringarna i den vetenskapliga kommunikationen. Det ska jag tala mera om i morgon här i Göteborg.