Försök till inkännande analys av dagens politik

Råkade bli delaktig i en ganska intressant diskussion historiker emellan om hur man egentligen borde förhålla sig till sina forskningsobjekt, då dessa verkar vara personer med synnerligen förkastliga värderingar eller dubiös moral, personer som gör yttranden eller handlingar man inte kan omfatta som moraliska. Forskaretiken gäller ju i princip både de historiska personerna, som bör behandlas  "rättvist" och samtiden dvs hur ens texter, forskningsfrågor och yttranden kan påverka samhället i dag. Trots att historikern vill arbeta mer som detektiv än domare, landar alltid de berättelser, förklaringar eller fakta man skapar eller lyfter fram i samtidens värdesystem. Att göra rättvisa är att försöka förstå. Inte att förväxla med att godkänna eller vara av samma åsikt. Det är ändå det historiker får lära sig att försöka göra, i princip.

Ett liknande dilemma kan man konstruera av ministertilltaget att skriva "ett öppet brev" till ledningen vid universitet och högskolor. Ledningen inom högskolesektorn, som snart en och en får lov att marschera till ministeriet för "resultatförhandlingar" för att försöka få någon finansiering för följande tre år, har inte i offentligheten bemött ministeriet. I stället har det varit forskare och i synnerhet professorer, som smulat sönder både argument och resonemang. Man ser tydligt varför samhällsvetare och humanister är ett problem för många av dagens politiker. En dålig sak, inte minst för ministern själv, är att hon framstår entydigt inte som "en av oss" dvs dem hon vill leda och som en förespråkare av bildning och forskning, utan som fienden som står bakom nedskärningar och samtidigt öser ur sig floskler om innovation. Konsekvenserna börjar redan synas i forskarnas karriärval. Finland är inte ett självklart eller bra alternativ för lovande unga forskare.

Ministerns brev finns bara på finska, men jag kanske vågar mig på att översätta de frågor hon säger sig ha inför finansieringsförhandlingarna: Inom vilka områden kommer ert universitet att vara i världstoppen år 2025? Och: Inom vilka områden är er forskning nationellt sett betydande i bredd och kvalitet? Professor Hannu Salmi har föreslagit två andra frågor: På vilket sätt utmanar ert universitet invanda tankemönster och uppmuntrar det till risktagning? Och: På vilket sätt främjar ni skapandet av ny kunskap och underbygger ni bildning? 

Vad ministeriet försöker göra är att respektera universitetens autonomi (detta är nu min inkännande historikeranalys ...) och inte blanda sig in "substans", samtidigt som man vill få dem att fokusera och välja bort, som man säger. Detta är logiken i NPM, som ligger ministerns kompetenser nära. Man vill med hjälp av ekonomisk styrning och konkurrens tvinga verksamheter att förnya sig och ständigt bli mer effektiva. Det kan leda till stor försiktighet, skräck för risktagning och stora beslut i organisationerna, särskilt då det sammanhänger med oförutsägbarhet i styrningen och mätningen på sikt. I verkligheten åstadkommer man lätt på detta sätt förlamning i organisationerna. Minskade resurser leder också lätt till att man skär i utvecklings- och stödfunktioner, som inte direkt generar mätbara resultat. Så kallad byråkrati landar då på återstående "kärnpersoner", vars produktivitet och inte minst motivation blir lidande av dåligt organiserade flöden (irrelevant skitjobb, ur deras perspektiv), medan utvecklingsverksamheten i värsta fall stannar av helt.

Vad Hannu Salmis frågor visar är att man kan diskutera kvalitet och substans utan att styra innehållet ideologiskt, vilket man däremot gör då man t ex talar om innovationer. Handlar universitet om utbildning av läkare, jurister, lärare, forskare och tjänstemän och professionella av många slag, ett tryggande av bildning och kunskapsbredd, som ger oss en resurs att ösa ur i en oförutspåbar framtid? Kan forskning och utbildning skydda oss mot enkelspårighet och stagnation? Eller ska vi fokusera på att konkurrera med oskarpa och opålitliga mätare om rankingpositioner på diverse listor som andra gör upp åt oss och någon direkt ekonomisk finansiering eller nytta? 

Jag tror det är dags för en ordentlig diskussion om varför vi har ett högskoleväsen i vårt land. 

Det där med objektivitet är jag kanske inte så bra på?