Inte så sällan har lösningen varit att man tagit till business architecture för att på ett större, principiellt plan, försöka hitta effektivare modeller för att organisera och samordna verksamheter. Min känsla är att det är ett väldigt långsamt och abstrakt sätt att gå till väga. Det finns också ett mer praktiskt sätt: att skrida till handling genom att öppna och länka resurser internt och kanske också externt. Det är tänket som ligger bakom rörelsen för att öppna data. Om man förutom att öppna data också länkar den, genom att alltid då det är möjligt hänvisa till andra ställen där samma entitet eller objekt omtalas har man förutsättningar att hitta och kombinera information ur olika system på ett fenomenalt enkelt och effektivt sätt. Detta är ett open source-alternativ till kommersiella jättesystem. Det är inte perfekt (men som med öppna lösningar i allmänhet förbättras de ofta i snabbare takt än sina kommersiella, slutna motsvarigheter), men det är i princip enkelt. Ett problem är att logiken är främmande för många proffs, vilket gör att det känns som att det ibland finns latent motstånd. Att bara ta i saker, testa och dessutom vara radikalt öppen och transparent kan kännas lite farligt. Då kan det vara tryggare att sitta och rita lite lådor och processdiagram i stället.
Ändå, när man lite funderar på saken, är öppna länkade data så uppenbart enkelt och smart, att frustrationen bland dem som "sett ljuset" ibland växer sig ganska stor. Samtidigt görs framsteg. I Finland har t ex Yle och Helsingfors universitet valt att använda dessa teknologier för att åstadkomma bättre intern reda och också kunna erbjuda sina fina resurser utåt i mån av möjlighet.
I Stockholm träffades denna vecka människor från nordiska länder från kulturarvssektorn för att tala länkad data på inbjudan av svenska Digisam. NordLOD-samarbetet har varit igång sedan 2013, och det behövs verkligen. Dels för att det behövs mycket utbyte av erfarenheter, kunskaper och stöd i dessa kretsar, dels för att det händer mycket på olika håll och man behöver uppdateras. Det visade sig till exempel att det pågår mycket arbete med geo-auktoriteter på olika håll även inom samma länders olika myndigheter. Bara som ett exempel. Det är verkligen värdefullt att då kunna sätta sig ner och diskutera helt praktiska samarbeten, best practice och lösningar konkret, då alla har samma pragmatiska och öppna utgångspunkt och man slipper diskutera grundprinciperna. Det finns mycket, mycket potential i detta tillvägagångssätt, där sakkunniga kan söka synergier och samarbeta utan att det behöver finnas färdiga lösningar på allt.
Lite roligt var att alla länder blängde lika avundsjukt på varandra. Man har kommit framåt på väldigt olika områden och på olika sätt i de olika länderna. Det roligaste med länkade öppna data i Norden är ju att vi också har möjlighet att utnyttja varandras resurser väldigt direkt. Ett viktigt samtalsämne var KulturNav, som med fördel kan utvecklas till en viktig gemensam resurs. Ett annat stort samtalsämne var Wikidata och dess användning och potential, som känns betydande.
Att rita upp stora riktlinjer gällande verksamheter och it-system är viktigt och bra, men det är också viktigt att man jobbar iterativt, bottom up, låter sakkunniga testa och söka synergier, öppna upp, tillgängliggöra, länka osv och det kontinuerligt.
Vi kommer aldrig att uppnå det perfekta systemet. Världen och verkligheten förändras så snabbt. Vi hinner aldrig i kapp. Åtminstone inte, om vi först planerar och förhandlar i åratal, jobbar endast med jätteprojekt vars hantering och administration i sig kräver enorma resurser och förvandlas till stela och i värsta fall okontrollerbara mastodonter. Vi måste ha tolerans, men också jobba med datas kvalitet och semantisk interoperabilitet. Det löjligt enkla svaret på denna utmaning är faktiskt öppen länkad data, det är jag rätt säker på.
Ett exempel
Säg att jag har information som hänger ihop med Ateneums konstmuseum i Helsingfors. Inte den gamla konstskolan eller något annat "Ateneum". Jag vill förklara detta för till exempel Google eller vilket annat som helst datorprogram eller -system. Då kan jag lägga till ett id i samband med mitt material. Jag kan till exempel välja den finska auktoritetstjänsten Finto, som erbjuder flera olika alternativa id:n. Denna databas upprätthålls och uppdateras av Nationalbiblioteket. Här finns också en del namnversioner på en del språk, så jag kunde automatisk hämta ner en översättning om jag vill.
 |
| Finto erbjuder en URN-identifikator som jag kan importera in i min databas. |
Jag kan också välja en id från Wikidata. Då hänvisar jag förutom till denna id också till en hel massa annan strukturerad information om Ateneums konstmuseum, t ex koordinater, bild och årtal som finns i WIkidatas databas. Också här finns språkversioner och det är enkelt att komma vidare till Wikipediaartiklarna på olika språk. Wikidata kan uppdateras av vem som helst, vilket gör att den sannolikt i längden kommer att vara mycket rikare till sitt innehåll än t ex Fintos ontologi över samfund. Men eftersom Wikidata fungerar enligt samma logik som Wikipedia, dvs den bör inte vara en första källa, kan den inte heller fungera som ett auktoritetsregister. "Masterdata" om Ateneum bör finnas hos någon som producerar och har ansvar för faktainnehållet.
Det fina med länkad data är att man inte behöver hålla sig till ett id. Man kan tvärtom hänvisa till många andra ställen. Via Wikidatas länk kommer man t ex direkt åt fem andra id:n. Om man gör sina data maskinläsbara är man vips en del av det stora molnet med länkad data. Vad som är bra är om man också själv kan erbjuda beständiga id:n för sådana saker man själv producerar information om och register över.
Om man vill se vad man kan göra med länkad data inom kulturarv kan man bekanta sig med Kringla, Kultur og naturreise eller det något äldre testprojektet KulttuuriSampo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar