Om att tala, tänka och skriva

För ett par dagar sedan firade vi att vår farmor Heidi Parland (f. Runeberg, f.d Enckell) skulle ha fyllt 110 år. Hennes fyra barn och en massa barnbarn och barnbarnsbarn hade samlats för att träffas hos min syster Milena. Sedan vår farfars och farmors legendariska hem på Munksnäs allén upplöstes på 1990-talet, är det sällan vi alla samlats mer. Släkten har också vuxit en hel del. Fortfarande är det många som sysslar med litteratur och skrivande, både bland Heidis egen avkomma och bland de ingifta släktingarna. Det litterära arvet är starkt. Jag tror jag hört någon säga att Heidi sagt om någon att den "försöker göra sig märkvärdig och inte alls syssla med litteratur". Eller böcker. Jag räknade minst fyra bibliotekarier på plats. Heidi jobbade också som bibliotekarie, innan glastaket kom emot och hon började syssla med översättning, litteraturkritik och att skriva tillsammans med min farfar. Hur det gick till kan man se i videosnutten nedan.

Intervjun är rörande. Så vältaligt folk uttalade sig förr på film! Var språket allmänt mer vårdat? Vad den fick mig att fundera på var just skrivandet, hand- och maskinskrivandets betydelse för att kunna formulera sig också muntligt. Man var förstås tvungen att skärpa sig förr då man uppträdde inför kamera; film var dyrt. Men jag anser att jag själv (och många med mig) i dag inte kan uttrycka mig så tydligt fast det är direktsändning och man är medveten om att man har bara en chans.

Om man skriver för hand tänker man mer efter medan man producerar texten? Är det en förmåga vi förlorat i dag, då datorskrivande gjort skrift  till tal? Nu man alltid enkelt kan gå tillbaka och ändra i flödet som produceras? Är detta också en sak som förändrats, som vi tappat? Att kunna tala långsamt, klokt och välstrukturerat. Åtminstone var min farmor avsevärt mycket bättre än jag. Regisserat, ja definitivt, men taltänkt, ändå. I motsats till mitt skrivtänkande.