Nya tankemodeller

Det pågår en rätt intensiv diskussion just nu på rätt hög expertnivå om länkning och öppnande av data i biblioteksvärlden och införandet av mer moderna informationsstrutkturer. Åratal av väntan på att den avancerade utveckling som gjorts vid Aalto-universitetet och den frustration som en (liten?) del människor länge känt inom kulturarvsektorn över de otroligt långsamma framsteg gällande ibruktagandet av den nya tekniken som gjorts, har klätts i ord av främst Eetu Mäkelä. Google kör om biblioteken både till höger och till vänster, eftersom man ansett att det inte funnits tekniska lösningar för att ta i bruk de nya biblioteksstandarderna, som författats redan för över tio år sedan. Ett iterativt tillvägagångssätt har inte just varit ett alternativ och delvis har kommersiella intressen satt käppar i hjulet. Det är lite intressant att varken Mäkelä själv, eller Juha Hakala från Nationalbiblioteket i sitt svar, tar upp Boksampo desto mer, som jag själv uppfattar som en bra start, som man väl kunde satsa på att ha som grund för den nya nationella metadataresursen.

Hakala bedyrar att Nationalbiblioteket är på väg mot öppen länkad data. Han har säkert rätt. Vägen är säkert inte enkel. Ändå delar jag mycket av Mäkeläs oro. Jag är övertygad att han har rätt gällande Europeana, att man kunde lära sig mycket av Europeanas misstag.  Och jag tror att han också har alldeles rätt i att man måste göra utvecklingen modigt och bitvis. Inte vänta tills allt är perfekt. Världen och webben blir aldrig färdiga. Idén om felfria data är en farlig illusion för alla inblandade. Släpp data bitvis.

Det andra verkligen stora problemet är ontologierna och den s.k. ONKI-tjänsten, som utgör en grund för att allt sammans ska lyckas. Och som vi så många år väntat på att ska finansiering, eftersom Nationalbiblioteket inte ansett sig ha resurser att överta den. Delvis beror det på att man tänkt sig att den ska vara en mycket omfattande ontologitjänst. Det ser ut som att man tänker sig att inkorporera exempelvis ontologier för geografisk information. Å andra sidan torde det vara lite oklart vem som ska ansvara för innehållet i dem. Och hur är det med alla de andra ontologierna på ONKI-servern? Ska de alla hänga ihop med FINNA (under utveckling)? Hur ska det gå med alla aktörer, när Nationalbiblioteket fokuserar på författare och har en viss förståelse för museer och arkiv (eftersom personer i deras databaser också kan förekomma i bibliotekskatalogerna)? Ska ONKI-tjänsten bara handla om kulturarv? Om svaret är ja, vem sköter då resten? Själv ser jag att det finns väldigt många viktiga ontologier, så som SAPO och JUHO, men även sådana som saknas exempelvis register över företag och stiftelser som ögona böj borde erbjudas som öppen data. Det kräver att alla instanser tar ansvar över sina data, öppnar dem och ser till att inte bryta länkar ... Jag inser att jag löper risk att bli lika frustrerad som Mäkelä.

ONKI-tjänsten och även ämnesordsontologierna Allso (och YSO) har en del brister som vi kommit underfund med på Brages Pressarkiv det senaste året. Men en lärdom är också att dessa brister inte kommer fram om man inte använder dem. Om man inte använder dem för att de inte är perfekta och färdiga, blir de aldrig det (fast det blir de förstås aldrig ändå, det är ju idén, världen förändras ständigt, då måste också modellen av den förändras). I ONKI behöver vi mer relationer och en tidsdimension, gamla namn på termer måste absolut sparas. Vi behöver en SAPO som uppdateras, också är på svenska och den bör föras ner på en lägre nivå. Vi behöver enskilda politiker och regeringar som aktörer, liksom andra offentliga personer (inte bara dem som publicerat sig på något sätt). Vi behöver filmer, tv-program och nyhetshändelser. En del av dessa är det lätt att hitta på vem som borde publicera ontologidatabaser om, må vara först enbart enkla URI:n. Andra är svårare, men man borde inte låta sig skrämmas av det. Egentligen kunde man be alla myndigheter publicera någon data inom ett år. Det vore kul att se vad som skulle hända. Värre kan det knappast bli.

Jag gillar den nuvarande öppna ansatsen inom FINNA-utvecklingen, och jag hoppas den kulturen kunde sprida sig snabbt över hela statens förvaltning. Jag hoppas också att man tar itu med ontologierna snarast. En central aktör är förutom Nationalbiblioteket absolut Riksarkivet. Också där skakar man nu om sina datamodeller på ett uppfriskande sätt, och man har inte åtminstone hittills låtit sig hindras av att det saknas färdiga tekniska lösningar. Snarare verkar man se det som en inspirerande utmaning. Gillar skarpt att få se den gamla, fattiga och stela arkivhierarkin få stryka på foten. Och jag uppskattar otroligt den dialog man öppnat för med forskarsamfundet gällande dessa frågor. Och jag önskar att man inte börjar med katedralbyggen som publiceras först när allt "är klart" - och slutresultatet föråldrat ...