Lite mer om nytänket inom Riksarkivet

Jag har alltså i går nöjet att delta i en forskargrupp som diskuterade hur man bäst borde hänvisa till digitala material - och hur detta återspeglas i kravspecifikationer på arkivverkets system. Som utgångspunkt hade man tagit att varje digitala objekt ska förses med ett URN, ett mycket klargörande och välkommet beslut. Tanken är att man också ska erbjuda ett verktyg för att skapa korrekta hänvisningar, något som är viktigt, då hänvisningen består av en lång sifferserie, där ett litet fel bryter hela länken. Dessutom finns det många olika typer av hänvisningar man kan behöva skapa (Wikipedia har en bra funktion för detta). Problemet är att man i Finland har mycket varierande kutym gällande arkivhänvisningar överlag: går man exempelvis från större till mindre enhet, tvärtom, eller något där emellan. Direktiven och kraven varierar mellan universitet, läroämnen och publikationer. Det skulle kanske inte vara helt fel att försöka driva på ett litet förenhetligande genom ett snärtigt och enkelt verktyg för att skapa hänvisningar. Å andra sidan måste det finnas möjlighet att anpassa formatet verktyget spottar ut åt en. En lite sorglig sak är förstås att information hämtas ur VAKKA-databasen och skriver man för en internationell publik behöver man hänvisningarna på svenska eller engelska. Man hoppas att SLS kunde ställa upp och även ställa förvaltningshistorisk ordbok till förfogande, så att vi får ett fungerade system också på svenska i detta informationssilonas förlovade land. Att utnyttja resurser som det lagts ner mycket arbete på för allmännyttiga ändamål torde ju inte vara helt fel. Ska här satsas på internationalitet inom forskningen på detta land, bör det väl synas på dessa enkla sätt? Även forskningsfältet verkar lida av seriös brist på strategisk helhetssyn vad gäller informationsstrukturer.

En liten utmaning är förstås om man behöver hänvisa till flera sidor, säg s 79-100, 255 och 330-399. Det blir en rätt lång hänvisning med en hel radda med URN:ar. Mitt förslag var att man borde kunna skapa en ny URN för detta paket. Samtidigt kunde man spara uppgiften om vem som skapat URN:en och voilà har man en hänvisning från arkivet till forskaren. Här borde Riksarkivet koordinera sig med Nationalbiblioteket, som rimligtvis borde ha liknande utmaningar, så att man får en enhetlig lösning - sånt är trevligt, inte minst för användarna. Ytterligare ett problem är att sidnumren  i själva dokumentet oftast inte finns i metadata, men de borde finnas åtminstone i hänvisningen (i fall man behöver gå till originalet). Som jag ser det är den enda och bästa möjligheten här att man ber forskaren fylla i sidnumren, som samtidigt kan fogas till metadata. Rätt enkelt, tycker jag, fast här finns en principiell tröskel med användargenererat innehåll kopplat direkt till arkivets egen metadata. Den mentala tröskeln bör man hastigt komma över. Det är varken tekniskt eller grafiskt svårt att särskilja användargenererade innehåll. Om man nu faktiskt är så mycket mer skeptisk mot vad en forskare gör, jämfört med den egna personalen, när det gäller dylika detaljer.

Den verkligen intressanta diskussionen kom vi till först på slutet, då vi kom in på den nya AHAA-databasen/modellen. Outi Hupaniitu, som med starkt stöd av sin chef Päivi Happonen, på ett förtjänstfullt sätt öppnat för dialog med forskarna skissade upp vad förändringen går ut på. På bilden nedan ser man till vänster den traditionella arkivstrukturen, en stege. Varje dokument placeras i en hierarki som man i Digitalarkivet ser på den blå balken i överkanten. Strukturen bygger starkt på pappersvärlden och traditionell arkivteori och har visat sig fungera rätt uselt i den digitala världen. Lyckligtvis finns det nu beredskap att tänka om och ett omfattande modellerings- och analysprojekt är på gång.

Till höger ser man däremot den nya mer flexibla modellen med bubblorna. Detta är min version av det utkast som Outi hastigt ritade upp. Den viktiga poängen är att man kan skilja på en aktör och en verksamhet, säg folkbokföring eller olika typer av administration, eller konstnärlig verksamhet eller vad som helst. Det gör att det blir logiskt och möjligt att följa och hitta dokument över tid. Detta motsvarar ju verkligheten bättre. Det som jag personligen ännu saknar i modellen är roller, vi borde veta vilken typ av relation som finns mellan en person eller ett dokument och en plats till exempel: är det en födelseort eller handlar dokumentet om platsen? Är det en uppkomstplats eller en boningsort? Inom CIDOC CRM finns det sätt att uttrycka detta och man borde sträva till att alltid också beskriva relationerna så nogrannt som möjligt och inte bara lägga lösa etiketter på saker. En lösning vore att flytta de nu fritt svävande "händelserna" i centrum och till dem knyta personer, dokument, tid plats osv. Även verksamheter kunde tolkas som utdragna händelser. Men då är vi rätt fjärran från traditionellt arkivtänk.

Ur forskarreferensgruppens perspektiv uppstod ändå den intressanta frågan om hur detta egentligen påverkar vårt sätt att hänvisa till material. Det var professor Kirsi Vainio-Korhonen, som lyfte fram den viktiga frågan. Den förblev obesvarad tills vidare, och bemöttes snarast med instämmande nickningar, sannolikt är det så.