Politikfunderingar med morgonkaffet

Min tilltänkta sovmorgon gick i putten i dag, så jag tänkte ta tillfället i akt och reflektera lite över dagens tidning. På förekommen anledning har jag på ganska nära håll följt med "kommunreformen". Hela projektet verkar fullständigt galet. Historiskt har vi haft kommunal- och provincialsjukvård. Ännu för hundra år sedan innebar detta att det fanns en läkare i kommunen, som avlönades med kommunens pengar.  I större städer fanns riktiga länssjukhus. I mer avancerade kommuner hade man kanske också en hälsosyster som skötte om barnen. I Sjundeå anställdes hon först av Folkhälsan, innan kommunen tog över.

Sedan dess har de flesta kommunernas invånarantal ökad enormt och medicinen gått framåt. Vi lever längre och fysiskt friskare. Och det kostar pengar, mycket pengar, och kräver expertis på hög nivå. I historiskt perspektiv talar vi om astronomiska nivåer. Man har nu på statligt håll bedömt att de nuvarande kommunerna inte klarar av uppgiften. Man behöver större kommuner. Det verkar ändå som man inte granskat helheten riktigt analytiskt, tycker jag.

För det första undrar jag vilka skalfördelar man tänker sig att få från att omorganisera bashälsovården i större enheter, utan att centralisera och försämra tjänsterna. Förändringar som kräver att man skär ner på närdemokratin? Vi behöver lika många sjukskötare och läkare, lika många händer ändå. Dessutom vill regeringen tydligen överföra en del av specialhälsovården på kommunerna. En lösning som sannolikt ökar ojämlikheten mellan olika områden i landet och försätter kommunerna i en ännu större knipa. Ständigt har de påförts nya uppgifter, det är ju därför vi haft stigande kommunalskatter. Jag kan liksom inte komma ifrån att det enda logiska vore att göra tvärtom: att föra över bashälsovårdens kostnader och administration på staten eller landsting. Men se, i ett land av resultatstyrning är det svårt att se till helheten, man belönas aldrig för att se till allmännyttan, utan tvingas ständigt tävla om resurser. Den som lyckas skjuta över kostnader på andra effektivast, den vinner och får mera resurser. Staten leder 10 mot 0 kommunerna, fastighetsavdelningarna mot kärnverksamheterna likaledes (om det ändras ens med alla mögelrenoveringar återstår att se).

Vår social- och hälsovårdsminister har alltså presenterat en plan för hur förändringrna ska göras, en en sida lång plan där det inte står nånting alls. En del av de experter som deltagit i beredningen verkar tycka hela projektet är virrigt. Regeringen har kommit så långt att de insett att social- och hälsovården är en central del av den förvaltningsreform man vill åstadkomma. Man vidhåller att 1) kommunerna måste bli större och sammanslås och att 2) det inte ska ske med tvång. Man måste alltså antingen pressa dem att göra detta via hälsovårdsreformen (vilket antagligen varit planen) eller också övertala dem. Att övertala fungerande kommuner till sammanslagningar kan vara svårt. I synnerhet små kommuner (som Sjundeå) där man har ett nära förhållande till lokalpolitiken och personlig kontakt med beslutsfattarna.

Det går antagligen lättare att locka mer fjärmade politiker och tjänstemän med mera makt och nya förmåner. Det handlar ytterst om att partierna vill öka sin makt, tror jag. Forskning kan kanske anses stöda detta. Det har man sett också här i Sjundeå. Det är främst de på riksplanet stora partierna, som dessutom har en tradition av gruppdisciplin, som i  är främmande för exempelvis De gröna och SFP,  som också här drivit på en snabb sammanslagning med Lojo. Från Samlingspartiet har de som haft annan åsikt kastats ut, vilket inte skett i de grupper man haft en tradition av röstningsfrihet. SDP är litet i Sjundeå, gruppdisciplinen stenhård och partiet har dessutom, stödd av en driven politiker lockat över gröna "oliktänkare" till sig.

Det tråkiga är att det finns svagt med argument för regeringen att ta till, eftersom forskningen inte alls är enig om hur förvaltningen bäst borde ordnas. Skulle man se vad som de senaste decennier gett vårt land de bästa framgångarna och vad forskningen säger om gott ledarskap, skulle man antagligen minska på styrningen och sträva till att lätta på kontrollen på så många områden som möjligt och ge både medborgare och tjänstemän mer förtroende och makt. Men frågan är om det låter sig göras. Hur mycket handlar det om ett maktspel och hur mycket om landets och folkets bästa, egentligen?