Information och offentlighet

I dagens informationsflöde finns ett ökande behov för system och tjänster som hjälper människor att filtrera information som är relevant för dem. De sociala mediernas stora popularitet är ett exempel på detta. På sajter som Facebook och Twitter får människor tag i sådan information som faktiskt är relevant för dem: nyheter om vänner och bekanta och länkar till intressanta plock ur nyhetsflöden och andra texter på webben.

Grovt taget finns det fyra sätt att ta till sig ny information:

1. Det traditionella färdiga paketet som är en översikt av allmänna saker, exempelvis en papperstidning eller en nyhetssändning hopsatt av journalister. Nyheterna är på ett makroplan och har sällan direkta effekter på människors liv i ett kortare tidsperspektiv. Deras betydelse har ändå ansetts vara viktig för en allmän politisk och samhällelig medvetenhet. De hör till den traditionella gemensamma medborgerliga offentligheten, vars betydelse för en fungerande demokrati kan hävdas. Andra har helt övergett denna offentlighet och tar del av den endast via länkar som andra människor tipsar om.

2. Informationssökning. Detta är en aktiv handling av en individ då ett informationsbehov uppstått. Tidigare gick man till bokhyllan eller biblioteket eller frågade någon insatt person. I dag gör man ofta en webbsökning. Hurdan information och vilken kvalitet de egentligen har varit under mycket diskussion. Klart är i alla fall att människor i regel går där ribban är lägst, nöjer sig med att skanna 10 eller högst 20 sökresultat, och stannar i normala fall upp med sökandet genast då de upplever att de fått tillräckligt bra information.

3. Människor som filter. Som ovan konstaterades är de sociala medierna viktiga eftersom de levererar minst lika mycket relevant information som något annat medium. Fast det förekommer pejorativa uttalanden om irrelevant och betydelselös information som publiceras av enskilda individer på dessa plattformer är faktum ändå att denna kommunikation har en socialt stor betydelse för många människor. Att grannen har fått en katt kan dessutom i verkligheten vara av betydligt större betydelse för någon individ, än att börskurserna gått ner en procent under dagen. Samtidigt fungerar dessa nätverk som nyhetsfilter mot "den stora världen". Senaste riksdagsval i Finland utlöste en en massiv politisk diskussion och länkström till externa källor och medier på sajter som Facebook och Twitter. Stora nyhetshändelser har ett gott genomslag på i dessa medier och ofta förmedlar länkar till analytiska texter av hög kvalietet. Det påstås att man klarar sig väl utan de färdiga nyhetspaket som behandlades i punkt ett. Frågan är ändå om och hur den traditionella offentligheten och därigenom samhället påverkas av att den redigerade mer enhetliga offentligheten ersätts av den mer oöverskådliga och fragmenterade webboffentligheten.

4. Tekniken som filter. Förutom människor kan man ta hjälp av tekniken som filter. Genom att använda flödestjänster och olika typer av webb- och mobilapplikationer, kan man bevaka stora mängder relevanta informationskällor. Också journalistiskt producerat material sprids numera ofta denna väg, vilket betyder att konsumtionen skiftar från de redigerade allmänbildande helheterna till alltmer noggrant filtrerad information. Om man jämför med papperstidningen måste man ändå komma ihåg att man också tidigare kunnat bläddra förbi till exempel kultur-, annons- eller sportsidor enligt intresse, lika väl som man på webben i misstag kan klicka in sig på en text man kanske inte annars läst i en tidning.

För att tekniken ska kunna fungera väl som filter behövs god kvalitet på informationen. Det innebär att man använder sig av semantisk kodning och metadata, så att man hjälper datorprogrammen att sortera informationen enligt innehållet i materialet. Om man kombinerar detta med flödesteknik, dvs "push", så att folk kan prenumerera på relevant information, skapar man goda förutsättningar för anpassad hantering av informationsflöden.

Man kan anta att efterfrågan på specifika anpassade flöden kommer att öka i framtiden. På sätt och vis är dessa också sätt för traditionella medier att kringgå mänskliga filter, som ofta ändå fungerar slumpmässigt och irrationellt, då de puffar redaktionella material. Det ger också användaren en större trygghet i att man inte missar viktig men väldigt specifik information i de större flödena.

Note to self

Hade i dag en kort, men riktigt intressant diskussion med Stefan Gradmann, en av hjärnorna bakom det nya kommande semantiska Europeana. Det var tal om humaniora och digitalisering. Gradmann förfäktade tanken om att uppdelningen i de två kulturerna inte kan användas schablonmässigt som en beskrivning av naturvetenskaper versus humanistiska vetenskaper. Han menade att det finns områden inom exempelvis kärnfysiken där man opererar med mycket vaga begrepp, medan det inom humaniora finns områden som är mycket precisa och opererar med absoluta, entydiga termer och metoder. Nånstans går ändå skillnaden mellan tänkande och forskning som baserar sig på tolkning och naturliga språk, och dito som är mer matematiska-logiska till sin karaktär.

Jag vidhöll att det naturliga språkets oklarheter och föränderligheter ändå är det som är drivkraften och innehållet i all intellektuell verksamhet. Som Gradmann själv sade, omdefinierar man ständigt begrepp inom många områden – i synnerhet de humanistiska. Utan denna process och det naturliga språkens dynamiska karaktär återstår bara kalkyler. De bara i sig själva, ensamma och utan tolkning, förklaring eller betydelse blir irrelevanta. Om det var vi helt ense.

Varpå jag frågade om hur man då kan tycka att det går att göra semantisk kodning. Hur kan man skapa en modell och ett system som i längden återspeglar något av betydelse? Hur kan systemet hänga med, hur kan användaren tolka begreppen rätt?

Gradmanns svar var intressant: Problemet är att webben saknar tidsdimensionen. Tiden tog slut. Men jag funderade vidare. Det är mycket, mycket dubbelt med semantisk kodning, tycker jag. Å ena sidan, som med Europeana, löser man galant problem som traditionella biblioteks- och arkivsystem tampas med. Inte minst när det gäller att sammanföra informationen på ett bra sätt. Det kräver absolut att man spränger de gamla strukturerna och gör ordentlig begreppsanalys på innehållet.

Å andra sidan har vi just detta problem: om vi programmerar in betydelser i språket är de fast i en viss tid och kontext. Därför bör också själva modelleringen av informationen anses vara en händelse som måste dokumenteras med tid, rum och aktörer. Men informationen blir så rik, koden så oöverskådlig och dessutom ofta dold för användarna – som i regel dessutom går där ribban är lägst när det gäller informationssökning – att man sannolikt aldrig riktigt, på riktigt, kommer att kolla och kritiskt granska betydelser och strukturer som datorn använder.

Om webbsökindex

Webbsökningar har blivit ett oumbärligt verktyg för att kunna hitta information på webben. Så oumbärligt att man egentligen aldrig ifrågasätter det faktum att de som levererar söktjänster kopierar allt material på webben, sparar det och indexerar det. Oberoende av vem som äger hurdana rättigheter till innehållet. Logiken är att till exempel Google sparar innehållet endast en begränsad tid och i princip ger ut endast sökresultat som kan anses vara citat. Därför bryter man inte mot upphovsrätten. Fast i praktiken kommer man ju också åt det material som finns cachat inklusive hela bilder, och väl är ju det, för både trovärdighet och informationssäkerhet.

Utan indexeringen skulle webbsökning vara ett fåfängt företag. Att kommersiella företag tillåts göra kopior och vidareförädla dem ger en stor allmännytta. Eftersom företagen inte heller gör direkt business på själva materialen, har man egentligen inte brytt sig om att gnälla om saken. Den enorma vinst som Google gör kommer så indirekt från material som andra äger upphovsrätten till att man ignorerat det. Det är alltså tillåtet enligt erkänd praxis att kopiera material från webben för "eget bruk", också för företag. Däremot kan man inte sälja materialet vidare.

Ur arkiv- och kulturarvsperspektiv är det problematiskt är att arkiv inte utan vidare anses ha samma rätt. I Finland har Nationalbiblioteket ensamt fått uppdraget att samla in webbsidor i det Nationella webbarkivet. Andra arkiv som samlar material bör ha avtal med rättighetsinnehavarna oberoende vad man avser göra med webbmaterialet. Alltså fastän man bara skulle spara kopiorna och lagra dem i väntan på att upphovsrätten går ut.

I de offentliga webbarkiven sparas en liten ytskrapning av alla webbsidor. Man kan besöka Internet archive, som i princip använder samma teknik som det finska webbarkivet, för att se hur material i webbarkiv ser ut och vad där egentligen finns. Det ironiska är att europeiska webbarkiv inte finns öppet på nätet, eftersom man valt att följa absurda tolkningar av upphovsrätten i EU. Det långsiktiga bevarandets krav gör också att funktionaliteten är begränsad. Arkiven är inte heller uppbyggda med tanke på den typen av gruvdrift i data som gjort exempelvis Googles häpnadsväckande språkteknologiska utveckling möjlig, trots att det säkert skulle gå att bearbeta materialet för dylika forskningssyften.

En fråga som inställer sig är också om man kunde tänka sig att komplettera de nationella webbarkiven med söktjänsternas index och cachade material med jämna mellanrum. Kunde dessa material omfattas av friexemplarslagen och producenterna av söktjänsterna åläggas att lämna kopior av materialen för bevarings- och forskningssyften?

I nuvarande situation har samhället låtit de kommersiella bolagen diktera villkoren för hur digitala material används. Vore det läge att se till allmännyttan och ge offentligt finansierande kulturarvsorganisationer minst likadana rättigheter som företagen tagit sig? Man kan väl göra det utan att marknaden drabbas eller förvrängs.

Väl är att den superba organisationen IFLA har åtagit sig att försöka korrigera vissa snedvridningar i upphovsrättsavtalen. Det kan väl göras utan att skaparna av innehåll blir lidande. Det är viktigt att förstå att biblioteken, Europeana och andra aktörer som arbetar för fri tillgång till information inte vill motarbeta eller ifrågasätta kreativa personers immateriella rättigheter till sina skapelser. Dessa rättigheter är helt förenliga med allmännyttan. Det gäller bara att få lagstiftningen att beakta också de allmännyttiga organisationernas möjligheter att verka för allmännyttiga ändamål också i det digitaliserade samhället.

Kulturarv och brytningstider

I svensk press pågår en viktig diskussion om kulturarv och digitalisering. Viktig framför allt för att den fäster uppmärksamheten på en angelägen sak: kulturen förändras när medierna förändras. En del förändringar sker som av egen kraft, medan andra saker faktiskt kan påverkas av enskilda människor som en följd av aktiva handlingar, val och prioriteringar.

En relevant distinktion som borde göras är skillnaden mellan att bevara kultur i arkiv eller museer (alltså värdet av att spara kulturarv så som det är ett visst ögonblick) och den andra sortens bevarande, som är lika nödvändig: att hålla kulturen i omlopp genom att göra den tillgänglig. Det senare är viktigt därför att ett historielöst samhälle tappar kunskap och visdom. Kulturen behöver också råvara, kulturell rikedom ger mening i livet. Genom att hålla kulturarvet aktivt håller man det dessutom begripligt. Ord och minnen talar till folk och ger djup i tillvaron.

Det har sagts att det att de hedniska fria konsterna blev grundval för det europeiska bildningsväsendet från senantiken beror till stor del på Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Senator. Han föddes i slutet av 400-talet och var verksam som hög tjänsteman hos kung Theoderik den store. Han var östgotisk erövrare av Rom, men förhöll sig respektfullt och tolerant till den romerska kulturen och samhället. Efter hans död var inte möjligheterna för försvarandet av de romerska arvet lika gynnsamt och Cassiodorus drog sig tillbaka för att ägna sig åt religion.

Han fortsatte ändå träget sitt arbete för att föra vidare det antika arvet. Han var verksam vid ett italienskt kloster kallat Vivarium. Sedan 300-talet hade läsning och arbete varit viktiga delar av klosterlivet, men det var Cassiodorus som aktivt sammanfogade dessa till en ny och ordnad intellektuell verksamhet: skrivandet och produktionen av böcker, så väl andliga som profana. Cassiodorus författade handböcker för skrivarna, texter där han grundligt diskuterade frågor om textkritik, översättning och i praktiken kritiska utgåvor.

Hans betydelse för fortlevnaden av den antika kunskapen och klostrens bokkultur har diskuterats, men Harry Järv argumenterar i sin essä i den ypperliga boken Mänsklighetens minne (2008) för att Cassiodorus fyllt en viktig funktion i västerlandets historia.

Jag ser Cassiodorus insats som intressant i ett kulturhistoriskt brytningsskede. Det vi behöver nu är nämligen mängder av cassiodori, som kan skapa strukturer och arbetssätt för att transformera den tryckta och handskrivna textens kultur till den digitala kulturen. Det måste göras insiktsfullt, utan att slarva bort information. Liksom produktionen av böcker krävde kritiskt och analytiskt tänkande, kräver digitaliseringen i dag det samma. Vi måste vara aktiva och handla medvetet när vi transformerar handskrifter och tryckalster till digitala korpusar. För gör vi inte det kommer de till stora delar att glömmas bort. Det gäller att göra det med ögonen öppna och hålla initiativet så långt det går.

[Uppdatering 4.2.2012, korrigerade ett stavfel i ett namn]

Varför Google+ är viktigt - för Google

Hesari behandlade här om dagen på ledarplats problemet med personuppgifter och Google. Skribenten skrev om arbetssökande och deras intergitetsskydd och problemet med att arbetsgivare kan googla sina (potentiella) anställda, trots att det är olagligt. Texten gav intrycket att vi är helt utelämnade åt söktjänstens godtycke. Så är inte fallet.

Genom att själv skapa offentliga profiler åt sig på webben kan man väl påverka sökresultaten. Sidor från tjänster som LinkedIn eller Facebook rankas vanligen högt i resultaten. Att blogga under eget namn är också ett bra sätt att presentera sig själv.

Det är oansvarigt, tycker jag, att piska upp ytterligare panik kring personuppgifter och webben. I stället borde man uppmuntra folk att skapa sig offentliga webbprofiler och publicera korrekt information om sig själva. Paniken med personregister och personuppgifter på webben har redan gjort livet orimligt svårt för produktionen av många tjänster folk skulle ha nytta av: släktforskarna och många myndigheter och offentliga instanser för en ständig kamp för att kunna hålla någon kvalitet på sina informationssystem, samtidigt som företag glatt samlar in uppgifter om sina kunder med förevändningen att kunna betjäna dem bättre.

Google är också ett företag som handlar med information om sina användare. I gengäld erbjuder Google en hel drös med utmärkta tjänster gratis. Det är ändå viktigt att man är medveten om att det hela tiden rör sig om affärstransaktioner varje gång man använder Googles webbsökning, gmail eller någon annan av företagets tjänster. Till dealen hör också att man själv medvetet kan och får konstruera sin webbidentitet. Att inte göra det och sedan klaga på sökresultaten är naivt.

Att arbetsgivare vid anställningsintervjuer inte kan diskutera offentliga uppgifter om den arbetssökande är helt galet. Den arbetssökande bör få tillfälle att korrigera eller förklara information som är felaktig eller misstolkats. Faktum är dessutom att det finns människor med samma namn. Det gynnar varken den som söker information eller den som är objekt för sökning att informationen i sökresultaten kan ha dålig kvalitet.

För Google är det därför viktigt att få människor att registrera sig på den nya nätverkssajten Google+. Också jag fyllde snällt i länkar till alla mina andra offentliga profiler. På det sättet gav jag Google möjligheten att bekräfta sambandet mellan dessa webbprofiler.

I Finland arbetar man vid Nationalbiblioteket med att skapa ett auktoritetsregister. I de nationella bibliotekskatalogerna finns det författarregister, som är viktiga för att skilja på författare med samma namn eller länka pseudonymer eller namnändringar, så att den som söker information kan hitta fram. Dessa personregister är med nöd och näppe godkända av dataombudsmannen, som följer den spontana ryggmärgsreaktionen hos allmänheten om att personuppgifter bör skyddas från offentligheten och samlandet av dem bör begränsas så mycket som möjligt. Själv tycker jag ändå man kanske borde fråga sig om inte alla skulle vinna på att också andra än kommersiella företag som Google kan hålla reda på folk och ha tillgång till disambiguerad personinformation. Bara som en tanke.

Tryckpressen ger vika, men lättar pressen?

Vardagens bokkultur från konsumism till kontroll, lyder underrubriken till Ted Striphas [stri:fas] intressanta bok Late Age of Print, som jag behandlat tidigare också i min blogg. Som Striphas riktigt konstaterar har bokhistorikerna hittills övervägande fokuserat på bokmarknadens tidigare skeden. Man har forskat i bokkulturens påverkan på samhället och människornas villkor under en period då de enda andra medierna var talat eller sjunget språk, enskilda bilder eller föremål med symboliska betydelser eller handskrivna texter.

Tryckalstrens inträde i kulturen förändrade kulturen mycket och det är genom att studera dessa processer många forskare har försökt ringa in vad böcker egentligen är och vad de betytt för oss. Genom att försöka beskriva boken och tidningen som medier och studera på vilket sätt digitalt publicerad information skiljer sig från dem, och vilka konsekvenser det nya mediet kan tänkas ha för vårt samhälle. Att påverkan är stor kan knappast någon bestrida, även om vi har svårt att i dag urskilja vilka de bestående effekterna blir.

Mer outredd är bokens och bokmarknadens utveckling under 1900-talet, då boken som produkt redan påverkades och fungerade i samspel med andra nyare medier, inte minst tv och senare webben. Det är denna utveckling Striphas studerar i sin intressanta bok. Han närmar sig sitt ämne uttryckligen som bokhistoriker. Han studerar bokmarknaden som ekonomiskt, praktiskt och logistiskt fält, läskulturens utveckling och hur frågor om upphovsrätt och piratism ännu i dag ställer till det också på den tryckta bokens marknader. Författaren närmar sig sina frågeställningar genom mycket konkreta fallbeskrivningar, vilket gör boken lättläst.

Striphas visar på en tydlig trend av effektivering inom bokbranschen, en trend som går hand i hand med ökad kontroll. För kontrollen behövs effektiv insamling och hantering av information, dels om böckerna och deras rörelser inom branschen, men i allt högre grad också om de anställdas arbete och konsumenternas beteende. Han ser också piratismen som en inte nödvändigt "ond" företeelse, utan säger att den tvärtom kan utvidga marknaderna till människor som annars av ekonomiska skäl står utan alla möjligheter till delaktighet. "Hacking attempts to actualize absent alternatives, effectively writing them (back) into the realm of everyday existence" (s. 186). Piratismen blir som en motkraft till de ändlöst giriga förlagen, som strävar till fullständig kontroll också över berättelser och idéer som egentligen borde höra till allmänning eller delvis kunna uppgå i det bricolage kulturen i sig själv är per definition. Genom att tvinga upphovsrättsinnehavare till rättsprocesser bjuder författare och utgivare till plagiat och parodier på motstånd.

Striphas gör egentligen inte skillnad på e- och p-böcker i sin analys. E-böckerna blir snarast ett logiskt steg i utgivarnas strävan efter total kontroll och vinstmaximering. Då man tar bort det bestående fysiska föremålet och lämnar bara idéerna kvar att köpas, kan upphovsrättinnehavaren behålla total kontroll över varan och till exempel ta den tillbaka och förstöra den då de finner det önskvärt. Vilket ju åtminstone Amazon skrupulöst gjort.

The Late Age of Print är en bra och intressant analys av bokkulturen i dag. Striphas pekar på många drag hos bokmarknaden och -kulturen som är värda att reflektera över, även om man inte håller med honom på alla punkter. Det gäller mycket komplicerade frågor, vilket också författaren till boken är medveten om. Vi tenderar lätt att tillskriva böcker som produkter ett mervärde som är större och sitter djupare än hos många andra statusföremål. Men hur det värdet förhåller sig till värdet som verk, dvs den upphovsrättsliga ersättningen, är ingen enkel fråga. Tar man bort det fysiska föremålet blir det hela än mer spännande.

Smartis

Smarttelefonerna vinner faktiskt terräng. I USA använder en tredjedel av människorna smarttelefon. Själv gav jag nyligen upp min fantastiska gamla stenåldersnokia i utbyte mot en iPhone som operatören i praktiken kastade på mig.

Jag är alltså rätt ny i gejmet, men jag måste konstatera att förhållandet till datorn och internet förändrats med ett slag. Förutom att platsinformationen erbjuder trevliga möjligheter, har ju arbetsrutinerna ändrats radikalt. Att inte börja varje arbetssession med att kolla e-post och diverse medier på webben, gör att strukturen och rytmen på arbetsdagen förändras. Personligen uppfattar jag det som mycket vilsammare såhär, lättare att fokusera. En intressant och positiv erfarenhet, på det hela taget.

Bokhyllans ideologi

Ted Striphas behandlar i sin bok The Late Age of Print boken som vara och dess värde i historiskt perspektiv. Fokus i studien ligger på dagens läge, då boken frigjort sig från sin tidigare fysiska form och förvandlats, inte alls till en mediaoberoende ideell produkt, utan tvärtom till en handelsvara som allt hårdare kontrolleras av förlagsbranschen. Striphas kommer med många intressanta synpunkter av vilka jag här tänkte diskutera en: boken som statusföremål för medelklassen.

Under 1930-talet pågick nämligen i USA en medveten marknadsföringskampanj från förlagsbranschens sida, inte bara för folkbildning, utan också för bokägandet som fenomen. Bland annat lyckades man lansera bokhyllan som en medelklassmöbel, som sedan givetvis måste fyllas med förlagens produkter. Man förde också kampanjer mot boklånande och boklånare. Min nyfikenhet vaknade förstås av detta: Kan man hitta liknande fenomen i Finland?

Och det kan man, enkelt. Utgånde från några sökningar i dagspressen, fanns en av de första möbelaffärerna till Helsingfors under slutet av 1800-talet. Före det såldes möbler av diversehandlare och snickare. I början verkar bokhyllorna också främst ha varit uttryckligen kontorsmöbler. Det är förstås givet att de ändå fanns mängder av bokhyllor i många hem i en stad som Helsingfors med Universitet och ett stort antal tjänstemän. Men de hyllorna eller bokskåpen var sannolikt ofta byggda av snickare, liksom böckerna ofta bands in av bokbindare för att passa in i boksamlingarna i dessa bildade hem.

Boklånarna får sig en släng i Wiborgs Tidning i form av en liten text, formulerad som ett brev:

Bokegare och boklånare (Ur danska National-tidene)

Högt ärade fröken Sörensen!

Då vi gjorde bekantskap [på ...tåget] yttrade ni er högsta förvåning över min stränga dom om folk, som låna böcker både i tid och otid [...] Kanhända vill ni icke ännu medgiva det berättigade i mina påstående och jag har då blott ett enda ord att säga er till slut: Pröfva sjelf på, vad det vill säga att vara bokegare i stället för boklånare. Skaffa er ni har ju råd därtill – ett litet vackert bokskåp fullt af eleganta inbundna, värdefulla böcker, i synnerhet nyare romaner och noveller (icke dikter). Gif sedan edra väninnor carte blanche att låna, så ska ni få se på något roligt! Jag är säkert på, att ni inom ett halvt åt skulle ha plats i bokskåpet för alla era hattar, m.m., och kan hända ni då ger mig rätt i mitt påstående att till och med de redbaraste människor blivit opålitliga, när det blir fråga om att vårda och lämna tillbaka lånade böcker.
Er ödmjuke tjänare Martin Kok.


Att dylikt publicerades i tidningarna har säkert inte lite att göra med att de stod mycket nära eller för produktionen av böcker i vårt land vid denna tid. Jyrki Hakapää har i sin avhandling också skrivit om hur förläggarna helt sonika marknadsförde sina böcker också genom redaktionella texter.

Lika ohämmat skriver förläggaren Bertel Appelberg apropå folkbildning i tidskriften Nyland år 1934: "Låt boken bliva ett uppskattat och nödvändigt bohag i varje hem, och den dåliga lektyren skall snart försvinna av sig själv."

Bokhyllan var, liksom pianot, under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet delar av möblemanget i ett bildat hem. Hade man inte råd med böcker, kunde man skaffa falska bokryggar. Kanske är det därför det inte ansågs höra till god ton att studera bokhyllan då man var på visit. Det kunde ju lätt leda till pinsamma incidenter. Som denna, återgiven i tidningen Helsingfors 1882, där en kväll av stora sociala fiaskon för en ung man på besök i ett fint hem inleds med följande incident, då han noterat en intressant boktitel i bokhyllan:

Men ack! I stället för böcker var det ett bräde med påklistrade bokryggar som skulle se ut som böcker; det störtade ned och fällde olyckligtvis ett bläckhorn, som stod på ett bord inunder hyllan. Förgäves försäkrade baronen att ingen olycka skett härmed; jag såg bläcket rinna från bordet ned på brysselmattan, och utan att veta vad jag företog mig, försökte jag att med min hvita lärftnäsduk hämma dess lopp.

Men hur ser medelklasshemmet ut om femtio år?

Har populismen kommit för att stanna?

Professor Göran Djupsund instämde nyligen i nyheterna med något som president Mauno Koivisto också sagt tidigare i år: Populism är något vi måste leva med, den har "kommit för att stanna". Djupsund påtalade behovet av förenkling av komplexa frågor i en tid som upplevs som föränderlig och därmed hotfull.

På sätt och vis är det ju sant, att populism och demokrati går hand i hand. Alla medborgare har varken tid eller möjlighet att sätta sig in i alla frågor. Ingen kan sätta sig in i alla frågor. Vi behöver förenkling. Vi behöver någon som vi har förtroende för som kan säga hur saker ska göras, som ger oss en känsla av att allt är under kontroll.

Under de senaste decennierna har man inom politiken allt mer argumenterat med ekonomiska termer. De låter oemotsägliga, faktiska och kan redovisas för i siffror och prognoser (som ju i och för sig oftast har haft litet att göra med vad som sedan hänt). Grafiska kurvor och absoluta tal. Tal som man ändå valt bland många alternativ. Men de har sett klara och övertygande ut. Resultatet har blivit att ekonomin har dominerat över värderingar, ideologin har dolts i ekonomisk diskussion. Och politikerna har på detta sätt själva frivilligt gett makten i från sig till "marknaden". Resultatet är detta: politikerna ser inte längre ut att ha kontroll. Det är därför populisterna har kunnat samla sig till partier med en skenbart gemensam agenda.

De populistiska partiernas ledare har ingen seriös enhetlig ideologi. Deras idéer är motstridiga och åtgärderna som framkastas är ogenomförbara eller till sina verkningar sannolikt motsatta till det avsedda. Man vill stoppa världen, vrida den tillbaka och kasta allt på huvudet. Samtidigt. Det är ingen ideologi. Det är strunt.

Även om ett visst mått populism hör till demokratin behöver vi ingalunda finna oss i att ha politiska partier som beter sig som trotsåldersbarn både emotionellt och intellektuellt. Sådant måste vi bekämpa. Vi måste diskutera värderingar och inte låta populisterna monopolisera dem.

Och så måste vi sluta låta ekonomin diktera alla villkor, för den är bara en tolkning eller en aspekt av vårt samhälle och vår kultur. När man läser om Finlands historia under 1900-talet, hur man byggde upp socialskydd och pensionssystem, barnrådgivning och allt, kan man bara beundra dem som drev igenom dessa stora och kostsamma förändringar i ett land som hade en ekonomi som var en bråkdel av den nuvarande. Mot allt detta klingar det otroligt illa med påståenden om att det inte finns pengar till ungdomspsykiatri eller missbrukarvård. Det kan inte vara sant. De politiska beslutsfattarna måste börja tala om annat än pengar och hållbarhetsunderskott.

Under hösten kommer ett nummer av Nya Argus som behandlar populism och populistiska rörelser. Jag ser fram emot det.

Läsning och läsning

Det är skillnad på läsande och läsande. Att läsa kan betyda att man skummar igenom texter, att man läser korta informationssnuttar här och där. Sådant läsande sysslar vi med som aldrig förr: webbsidor, textmeddelande, twitter, PM, nyhetsrubriker, flöden ... Vi omges av en stor mängd texter. Skrift används i tidigare aldrig skådad omfattning som kommunikationsmedel.

Det är lätt för informationsresistenta personer att surfa mellan och notera snuttar av info som underbygger deras fördomar. Påståenden om att webbkulturen skulle leda till extrem fragmentering och tunneltänkande har ändå sågats med indignation av nätfantaster. Sannfinländarnas omtalade nätaktivism i kombination med allt det jag sett på webben och deras valseger gör mig ändå lite på min vakt. Jag ser helt enkelt inte en omfattande opinion för sannfinnarna t ex på Twitter, fast jag sökt. Galenpannor som härjar på diskussionsforum och i kommentarsfält representerar inte någon allmän opinion för mig.

Det är en lång och svår process att ändra åsikt om större frågor. Det kräver mycket tid, tankearbete och energi att omstrukturera sina tankebanor. Och jag tror att en bra väg till eftertanke är det man egentligen, traditionellt, menar med läsning. Läsning 1.0. Att läsa långa texter, så att man sjunker in i dem, i flow, och tappar känslan för tid och rum. Att läsa böcker - vara må e- eller p-dito - är viktigt. Jag hoppas föräldrar och lärare tar sig tid att ge barn och unga de viktiga positiva högläsningserfarenheter, som ger den verkliga grunden och suget efter läsning. Alltså riktig läsning.

Narrationen - en lösning?

Nu skriver jag ett inlägg à la Kemppinen, går tvärt emot alla retorikens råd och börjar nånstans långt i från ämnet, med något som har litet med själva poängen att göra. Men efter att ha läst Raattamaas text om boken Framtiden (tack till Anu Koivunen för tipset) och inte minst kommentarerna känner jag att det ändå finns en tematisk koppling här. Detta inlägg handlar nämligen egentligen om Lev Manovich bok The New Media Language.

Raattamaa kommer med ett intressant antagande: att vi kommer att få se allt mer av skönlitterära kommentarer till olika ekonomiska eller motsvarande företeelser. "Fiktionen som konsultrapport", säger han. Han har sannerligen en poäng. Storytelling har ju redan en längre tid varit ett grundelement i konsulters och olika "ledares" kommunikation. Men som Raattamaa säger är konsten mycket svårare än man först kunde tro. Dessa visioner och berättelser blir ofta pinsamt dåliga. Att kunna tala i liknelser utan att vara banal är få förunnat. Dessutom borde man ju faktiskt kunna tillföra något, rent intellektuellt eller kognitivt, eller vad man vill kalla det. Att kunna vara djupsinnig och mångbottnad utan att vara flummig kräver stor skicklighet. Det finns en helt klar orsak till att jag aldrig vågat skriva skönlitterär text. Det är alldeles för svårt. Jag hyser stor respekt för dem som kan göra det bra.

Ändå är berättelsen viktig som format för att vi ska kunna förstå oss själva och världen omkring oss, som Paul Ricoeur skrivit. Lev Manovich å sin sida lyfter fram den digitala världens i grunden motsatta struktur: den ohierarkiska, atomistiska och för människan direkt obegripliga datan. För att kunna tolkas av människan behövs en "algoritm", en process och en överbyggande struktur. På sätt och vis är dessa narrativa element. Så har berättelsen blivit tydlig och viktig i den oöverskådliga digitala verkligheten. Liksom boken och tryckkonsten och deras påverkan på vårt samhälle blev aktuella och intressanta när det digitala publicerandet blev vardag, på samma sätt har också berättelsen kommit i fokus när vi är omgivna av stora mängder data och information. Med hjälp av narration kan vi strukturera och binda ihop vår värld och oss själva som personer.

Manovich går igenom de drag man ofta förknippar med nya medier och visar att många drag, så som multimedialitet, interaktivitet och mångfaldigande, i själva verket redan funnits i tidigare media. Däremot pekar författaren på egenskaper hos nya medier som han anser vara av större betydelse: programmerbarheten som datorkoden ger, modulariteten, den ökade betydelsen av databasen som form (i motsats till det lineära eller narrativa) och framför allt gränssnittets navigerbara rymd.

Det är intressant hur Manovich knyter den tekniska utvecklingen till den samtida kulturella utvecklingen. Han ser också en framtid där de nya medierna tydligare frigör sig från den narrativa strukturen, fastän han går ändå inte riktigt lika långt som Jaron Lanier som drömmer om en kommunikation helt bortom alla språk. En sak som är viktig att minnas när man läser Manovich är att han inte likställer nya medier med digitala medier. Själv tror jag inte riktigt på att människan någonsin kan hantera stora mängder information utan att bearbeta den i form av berättelser.